Det har inte varit läge att öppna när de andra öppnade för 2 veckor sedan. Det har varit kallt. Men i helgen skruvade hon upp en neonslinga på väggen. Planterade blommor i fönsterlådorna.

-”Jag öppnar på måndag”

Favoritrestaurangen. Brasserie du Gourmet. Några kvarter bort.

Assistenten rusar det sista kvarteret. Bråttom. Han lugnar sig först när han har fått sina köttbullar. Boulettes. Då äntligen lägger han sig under bordet.

Jag får min sparris. Den får jag behålla. Assistenten smakar på en bit och spottar ut den med ett högt harkelljud.

Och så kommer juveleraren med sin e-bok, beställer som vanligt en förrätt och en flaska rödvin. Han tycker att assistenten är smalare över kinderna. Kyparen Pedro tycker att assistenten har blivit bredare över axlarna.

Och så kommer översätterskan. Med två herrar. Nya herrar. Jag har inte sett dem förr, men hon verkar nöjd. Hon har glömt bort assistentens namn – ”Det är något med Amor?” Säger hon. Nästan.

Teriyakibiffen. Perfekt. Rödvinet bjuder huset på. Som calvadosen, köttbullarna och rödvinet. Det är euforin. Euforin att börja umgås igen. Att välja i menyn. Att veta att det vankas god mat. Att det kommer köttbullar i en plastskål efter en stund. Att höra assistentens jubelrop när köttbullarna kommer. Köttbullarna som han har väntat på i 8 månader.

Vi har gått förbi varannan dag. Tryckt nosen mot dörren. Förbannat nerstängningen.

Men nu är restaurangerna öppna. Den 9e juni får man till och med sitta inomhus.

Antalet inlagda på IVA har gått ner under 500 – så om det fortsätter så här så blir det ett stadigt öppnande av samhället. 4 juni tas beslut. Men i väntan på det får vi sitta ute – så länge det är varmt.

Det känns nästan som normalt.