När man bara tänker på procenten

62ADDE8A-09C8-46DA-BC2A-4169C8B6DEE4

Kristdemokraterna gör ett framgångsval. Sägs det. Till procenttalen i opinionsundersökningarna stämmer det. Men framgång till vilket pris? Den uppgång de haft motsvarar tappet som Sverigedemokraterna har gjort. Rumsrenare fortfarande att vara främlingsfientlig och Kristdemokrat än främlingsfientlig och Sverigedemokrat.

Bäva månde de trogna Kristdemokraterna – de där ca 3% av väljarkåren som ser ett kristet budskap någonstans i partiets rötter – men som nu tvingas svälja försökskaninen KDUs trevare gentemot ”utmeddombara”-typerna.

Att en hög Kristdemokrat några dagar före valet kliver över till Sverigedemokraterna visar att steget inte var så långt. Det var inget jätteskutt han behövde göra – utan bara en liten glidning.

Förövrigt måste ju Sverigedemokraterna vara det parti där man snabbast och enklast kan göra politisk karriär och försörja sig på politiken – med alla avhopp efter fuskande och ”anonym” rasism och med allt utkastande av dem som öppet deklarerar ut det som partimedlemmarna deklarerar inåt.

 

147EA9C5-039C-4F8C-8CF1-560FDBC2FD40

Utåt åker lammullströjan på. From som ett lamm. Inåt blir det t-shirt och keps. Utåt blir det ”integrationen har misslyckats”. Inåt blir det ”ut med dom bara”.

C763482A-7F4D-4DC1-B690-255AAA4BE4CA

Och ju fler procent som säger sig vilja rösta på ett rasistiskt parti – fast de säger sig rösta för att de är trötta på hur saker och ting ser ut – ju flera av de procenten vill de andra åt. Så istället för att resonera om hur attackera sprickorna i samhället – arbetslöshet – diskriminering – hopplöshet – så flämtar men efter procenten. De Sverigedemokratiska procenten. Inte med ”vad i helvete håller ni på med” utan med karbonpapper.

Jakten på den försvunna procenten.

TV4 gör det hela enklare. Gladiatorspel. Gladiatorspel!! Partiledardebatt som inleds med presentation a la gladiatorspel!! Nästa val blir det väl partiledaraudition där de får sjunga och dansa. Lets Dance där Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson får dansa en rumba medan de sliter i vem som ska föra. Gustav Fridolin och Annie Lööf får sprätta loss i en cancan medan kolbitarna ramlar ur deras fickor.  (TV4 – minns var ni såg detta uppslag till debatt!)

Eller så ska man rota i partiledarnas kylskåp och laga till en middag medan man gråter – inte över arbetslöshet – utan över lökhackning.

Vad som helst för att ta bort fokus från politiken. En oneliner i en debatt är viktigare än frågan om höjd pensionsålder.

Det är underhållning?

Så fan heller. Det är inte underhållning. Det är fråga om vår framtid.

Men tittarsiffrorna då? Strunt i dom. Vill folk se underhållning får de byta kanal.

När kommer den resonerande debatten? Debatten där man inte studsar i sina talarstolar av iver att få kasta ur sig sin repeterade mening?

Martin Wicklin! Martin Wicklin!!  Låt honom sköta partiledardebatten! Han skulle börja med ”vi börjar med att vara tysta i 15 sekunder”. Det vore nåt! Den debatten skulle jag titta på istället för att twittra på.

 

5 valforluster i rad…

.. och vänsterpartiet skyller pa omgivningen i sin valanalys. Margo Ingvardsson satter press pa partiet i en artikel pa DN debatt. Vem ger sitt stod till vänsterpartiet idag? Jag tror mest det ar de som vill pressa socialdemokraterna alltmer till vänster. Men de börjar ge upp. Allt färre ger vänsterpartiet sitt stod. 5 val i rad med minskat stod val efter val. Det ar märkligt. Utförsäkringar, utförsäljningar, utvisningar .. och partiet letar ända efter sina väljare. Jag tror det behovs en propplösare – bye Ohly och alla andra som ser omvärlden enligt marxistisk grundkurs del I – ut med er och arbeta med något annat. In med vardagspolitiker som Hans Linde och Josefin Brink. Det finns grund for att vansterpartiet skulle kunna vara sa mycket mer an vad de ar.
Jonas Sjostedt – briljant sagning av Jimmie Akesson. Varfor syns han inte mer i partiet?

När kejsaren och kejsarinnan börjar bli nakna

Kristdemokraterna och centerpartiet under spärren. Börjar bli en vana. När en kris inte längre är tillfällig utan konstant är det dags att försöka med något nytt. Inte mer av samma. Inte mer av “vi ska planera” (kd) eller “småföretag” (cp). Men för att kunna ändra behövs annat än mantran som om “så länge det är kul” – för det kan inte vara kul att vara i en ständig kris.
Egentligen tycker jag att partierna borde byta partiledare med varandra. Eller egentligen tycker jag ju inte det. Men kd behöver en ivrig bäver, en som tjatar och tjatar om samma sak. Det partiet försöker nämligen bli en sorts borgerlig light men har sin grund i fasta principer som man inte ruckar på. Så en tjatmoster till ledare i stället för den glade typ man har idag. Allt för att hitta vad man egentligen ska pyssla med. Snabbt. Och sluta planera. Och det räcker det inte med att hylla familjen som alltings grund. Kanske for 80 ar sedan. Men inte nu.
Cp å sin sida behöver någon som lättar upp det hela efter åratal av bredbent plöjande i en allt torrare mark. När någon säger “nu ska vi ha det roligt” så brukar det bli lätt krystat. Som uppmaningen “Var spontan!” Men det racker inte med att som Stureplanscentern vill – se ett nytt ansikte, for att folk trottnar pa de gamla ansiktena. Det ar inte ansiktet som ar centerns problem, det ar letande efter en nisch. En politik. Nagot som ar storre an att vara Smaforetagarforbundet.
Så hur kan det komma sig att partierna fortsätter harva på och ledarna ler som om inget hade hänt (det inkluderar
Ohly som tappat 5 val i rad)? Ja-sägare runtomkring? Ett team som är närmast ledaren som inte vågar säga att kejsaren och kejsarinnan börjar bli alltmer nakna?

Centerpartiet borde vara andhålet och räddningsplankan…

….för den borgerlige väljaren som inte riktigt tror på de nya moderaternas “min röst hörs nu från vänster i rummet”, eller det föråldrade folkpartiet med sin märkliga katederdisciplin (i en värld som kräver tänkande skapande människor så har FP hakat upp sig vid lydande människor som framtidens modell) eller på kristdemokraterna som trots sin pigge twittrare till partiledare har en konservativ massa som grund- så alltså (andas..) centerpartiet borde vara alternativet för den som är mer fritänkande borgerlig, lite mer alternativt borgerlig, sådär allmänborgerlig. Men inte. Istället har partiet försökt nischa in sig som småföretagetpartiet. Livsfarligt. Ett parti för en grupp utesluter så många andra grupper. Maud Olofssons “nu tar vi hand om den del av kakan som är småföretag” är inte en listig lösning om man vill ha breda väljargruppers stöd. Så kraven på byte av partiledare är lätta att förstå, men det borde följas av krav på politiska förändringar också. Centerpartiet har alla förutsättningar för att bli borgerlighetens uppsamlingsheat.

Sedan är det som proppen går upp. Alltfler kräver Mauds avgång. Det väcker liv på Lars Ohly som skyndar sig att skriva en debattartikel i den enda fråga där vänsterpartiet just nu kan profilera sig – Afghanistan.
Sorry att jag inte kommenterar vad Ohly skriver- men min tanke vid läsningen var – uj, nu gäller det att skapa profil omkring sig… Det var ju inte precis något nytt som han skrev i artikeln – bara att han har varit i Afghanistan – men det var ju flera veckor sedan.
Maud däremot är tyst. Väldigt tyst.

Slutdebatten

En märklig företeelse. 5 kandidater i en slutdebatt. Fyra frågor och ett alutanförande. Peru om 5 år. Arbetslöshet. Kriminalitet och narkotikaproduktion. Två minuter var och så får två kandidater ställa frågor till den som nyss talat.
Det läses innantill. Väldigt mycket. Utom PPK. Han utmärker sig genom att glida upp i talarstolen precis som om han kom upp utvek hiss. Han verkar ha roligt. Pappa utrotade lepra och mamma lärde honom ta socialt ansvar.
Keiko pratar om sin pappa. Det får Toledo att rikta sig mot Keiko med tilltalet “tu papi”. PPK blir Mr Kuscynsky och Ollanta blir comandante Humala. Castaneda tilltalar han knappt.
Men vinnare? Hmm PPK för sin humor. Castaneda för att han verkligen försökte ha pondus, men två gånger var han halvsovande. Ollanta var manusbunden till och med när han ställde frågor. Toledo – märkt av allvaret.
Sakfrågorna ..hhmm. Löften on grönare ängar och blötare sjöar. Från alla.

En smekande örfil

Håkan Juholts kongresstal. En smekande örfil mot Reinfeldt & Co. S är ett parti – en rörelse. Inte ett företag där några få i ledningen byter politik utan att förankra det. S är inte en reklambyrå (så där spreds örfilen också mot folkpartiet). Örfilarna är väl maskerade. Men väl placerade.
Barnfattigdom har inte plats i Juholts Sverige, men väl i Reinfeldts. Örfil.
Pensionssystemet måste göras om – det kommer inte att räcka till, säger Juholt. Det hade väl inte de där med “förnyelse”mantrat på läpparna tänkt till om…… (de brukar oftast fastna i att upprepa ordet förnyelse gång på gång).
Så jo. Ett gediget tal, men jag skulle ju egentligen inte recensera det(det gör alla retoriker – verkar vara gott om dem) jag skulle bara skriva att det måste svida på Reinfeldts kind.
Och lite på Björklunds. Och på Olofssons och Hägglunds (för att de osynliggjordes).

Vad säger då moderaterna? Jo, klassiskt på en flitig moderatblogg. “vänsterspöket kommer!!!” Förnyelseivrandet verkar inte ha nått den bloggen….

Det är också lite märkligt med en moderat som hade hoppats på att Juholt tog s mot mitten -.är det för att s skulle bli mer sammanblandade med det “nya arbetarpartiet”? För självklart gör Juholt precis rätt – visandes på konsekvensen av Ms politik i sitt tal.

Och vips hamnade vi på peruansk nivå…

I Peru pågår en valkampanj. President ska väljas.
Hetaste frågan hitintills; ska alla kandidater drogtesta sig?
I Sverige väljer socialdemokraterna ny partiordförande och ny partisekreterare. Juholt och Jämtin. Och då kliver 4 partisekreterare in och driver politk på peruansk nivå. 4 frågor ställs till S. 4 frågor som har svar som ingår i en helhet som ryms i ekonomisk poltik, i arbetsmarknadspolitik. 4 frågor som rör helvetet men de fyra partisekreterarna plockar ut enskilda detaljer, så där peruanskt. Ett exempel -S i Stockholm presenterade ett förslag om mer tid för att leva och förenklade vardagsrutiner…. För Arkelsten & Co. blir detta “butler i tunnelbanan” när förslaget var något mycket mer utvecklat än sa.
Privatisering av offentliga arbeten görs till “välfärdsarbete” – inte en rad om att med det system som råder så betalar skattebetalarna för att övervinster plockas ut av ägarna istället för att detta investeras i verksamheten.

Och nyspråk- “välfärdsarbete” ….. (det är alltså privatiserade jobb som tidigare sköttes av offentliga sektorn…. på svenska).

Det här är politik när den är som värst. Förenkling. Ytlighet. Reklamaffisch.