Han väckte mig genom att dra i min fot mitt i natten. Björn Borg skulle spela i Australian Open. Jag tror aldrig han vann den tävlingen. Men vi satt tysta och såg bollen fara fram och tillbaka över nätet. Så var det med all sport. Vi satt tysta och tittade.

Jag satt också tyst och tittade och väntade på att han skulle läsa tidningen klar så jag kunde kasta mig över sportresultaten. Jag minns hur tråkigt det var runt julhelgen då det inte fanns så mycket sportresultat. Förutom Sylvesterlopppet på nyårsafton i Brasilien och så Garmisch Partenkirchen backhoppningen.

Vi var lika tysta när vi körde 37 kilometer till Pajala för att köpa en Puch Florida när jag fyllde 15 år. Något säger mig att det var en österrikisk moped. Men jag är inte säker.

Vi var också tysta samma 37 kilometrar när vi körde till söndagsbingospelandet i samma Pajala. Han var inte lika tyst när jag som 11 åring vann det som de kallade för utslagsbingo- d v s ropas ett nummer ut som man har på sin bricka så får man lämna lokalen. Inga utropade nummer fanns på min bricka. Vinsten? Ett bord. Jag var tyst. Vad skulle jag göra med ett bord? Men inte min far. Han var stolt för att jag inte hade några utropade nummer på min bricka. Bordet hamnade i ett hörn i köket och fälldes nog aldrig ut.

Han var inte lika tyst når jag inledde varje semestertur till mormor i Finland genom att kräkas ner baksätet i PV444an innan vi ens kommit 20 kilometer iväg. Jag slutade kräkas ner bilen när jag vuxit så lång så jag kunde se ut genom bilfönstret. Då kunde pappa vara tyst igen.

Han var inte heller tyst när han packade upp gunghästen som jag fick i julklapp – eller födelsedagspresent. Det är mitt absolut tidigaste minne. Den stora kartongen med gunghästen i trä. Med läderöron. Tagelsvans. Och en lädergrimma som fort gick sönder.

I dag vid 06-tiden så blev han 92 år, 7 månader och 4 dagar. Inte mer. Vila i frid. Han har ju redan ristat in sitt namn på gravstenen. Långt i förväg. 30/10 2020 kommer inristningen att bli.

Tystnaden. Han behövde inte prata. En gång frågade jag honom och mamma varför de aldrig sade att de älskade varandra.

-”Jag har sagt det en gång och det räcker.”

Det var lätt att förstå honom i alla fall. Det räckte med att titta på hans ögonbryn för att se om han var arg eller glad.

Han luktade Watkins Keratin Hårvatten så länge han hade hår.

Det fanns alltid en hund omkring honom. Med dom var han mer talför. Till en dag när en av hundarna blivit gammal och sjuk – var det Hampe? Jag minns inte vilken av alla hundarna det var. Men det var inte fråga om att åka till veterinär för avlivning. Nej – upp med geväret på axel och ut i skogen för avlivning. Jag väntade och väntade. Men det hördes inget skott. Istället kom pappa gående med hunden efter.

-”Han tittade mig i ögonen och då kan man ju inte skjuta…__”

Det blev farbror Bror som fick utföra dådet istället.

Samme farbror som avlivade 10-tals kaniner som min lillasyster producerat genom att ha 2 kaniner i samma bur.

-”De är ju syskon så det blir inga ungar” trodde hon.

Farmor har familjerekordet. Hon blev 98 år. Sista gången jag träffade henne frågade hon vem jag var för hon kände inte igen rösten och var nästan blind.

-”Jaha. Haralds son. Honom har jag inte förlåtit sedan han sålde mina kor till Norrbottens slakteriförening!”

Alla kor hade namn. Han döpte dem efter kvinnorna i byn. Kvinnorna i byn var inte glada för det.

Men han överlevde de flesta från sin generation i byn. Fram till idag.

Vila i frid.

Min syster skickade ett foto. Jag är glad att hon var på plats.

Nu går jag och sätter mig i St Catherine-kyrkan.