69 timmar i Jette

Fel av mig att börja packa upp köket. Det tog för lång tid och ändå fick jag dricka första frukostkaffet ur ett whiskyglas. Kopparna låg i en av de understa boxarna. De är framme nu. Jag äger för mycket av allt så kartong efter kartong med saker jag inte kommer att använda åker ner en trappa. Loppmarknad nästa. Nån gång

Från söndag ska varje kund garanteras 10 m2 i en butik. I går var det ½ m2. Trångt. Icke enkelriktat. Jag hann också med den armeniska butiken. Granatäpplejuice!  Lokala konditorn med sockerchocksskyltfönster bjöd in assistenten som brottade sig in i butiken och flämtade vid åsynen av alla bakelser. Färsk äpple- och aprikospaj. 

Steffany från Peru är på besök hos en kompis till henne – 2 timmar och 3 tågbyten bort. Hon var uttråkad i den lilla vallonska byn så hon  dök upp 24 timmar i Jette. Bra så. Jag kunde packa upp – vardagsrummet nästan klart. Under tiden studsade hon runt med assistenten och en boll i trädgården. Bra så – för då hann jag med lång shopping utan stress i matpalatset. Ett barn i en kundvagn tog en glasburk med majonnäs och slängde den rakt ut framför mina fötter. En blivande granatkastare. Man halkar bra i majonnäs. 

Jag tror grannen tvärs över gården är Jeanne Dielemans. Hon kyler mat på balkongen. Det ryker av den heta potatisen och nu står Belgiens största kastrull där och ryker. Hon har välsignat assistenten. Beau!! Hälsade hon från sin balkong. Jag tror hon menade assistenten. Även lokala öldrickarna i Paul Garcet  parken utropar Beau  Chien!! 

Nästa upptäckt. En fin upptäckt. Den lokala blomsteraffären.  Butiken har stått still i 40 år. Det är en tidsmaskin. Priserna har också stått still några år. Oförskämt billiga hyacinter.

Jul utan julgran. Men det blir köttbullar och lax. Även bland flyttkartonger går det att ha en jul. Vi har ju fortfarande många julklappar att pack upp. Eller julflyttkartonger.

När det brinner i våningen under – ska man inte utrymma sig genom att ta hissen…..

…..det gjorde jag. Och assistenten.

Det var sent på tisdagskvällen. Jag var mitt i BrysselCalling – häpnandes över Sara Skyttedal – eller hur SVT skildrar henne – och hennes klagan över en sen leverans av en sittpuff. Detta medan de andra parlamentarikerna rusar runt och söker påverka andra. Jag skulle precis oja mig för detta genom en tweet – som jag inte kunde avsluta. Då. För mitt i tweeten gick brandlarmet. Det gemensamma larmet som når alla 7 lägenheter i huset.

Detta är tredje gången på två år som det larmas och gör sig till. Första gången när jag hade feta ankbröst i ugnen. Andra gången när jag glömde att jag rostade bröd. Och så nu. Går runt för att se vad som osar. Det är inget som osar – men grannlägenheten på våningen under ligger i en Lutzen-dimma och det springer folk därinne. (I dessa lägen är det bra med en ljusgård mitt i huset – för att kunna se vad grannarna gör) Och min dörrklocka ringer i ett. Utrymning. Plockar på mig assistenten och plånboken. Glömmer ansiktsmasken. In i hissen. Trycker på gatuvåningsknappen. Hissen börjar vandra neråt. Mot den brinnande lägenheten. Jag blundar. Det går bra.

Det visade sig att branden var i motsatt ända av lägenheten. Långt från hissen men det visste vi inte då. Men blundar man så går det bra. Eller nåt slikt….

Ner på gatan. Där står grannarna, polisen, brandkåren. Vi föses bort mot närmaste korsning medan brandkåren hissar upp sina stegar. Det är då vi upptäcker att våning 2ans katt och våning 3ans labdoodle också är där. Men inte våning 4as katt. Men det råder djurfrid. De stirrar på varandra men inser att man inte bråkar när ens hem brinner.

Det blir en oviss väntan. Det ryker ur 5ans fönster. En förkolnad säng med madrass dumpas ner på gatan. Polisen vill se våra legitimationer. Varför vet jag inte. Kanske för att vi är utomhus fast det är utegångsförbud? En kontroll av att outrymda inte finns på plats? Vad vet jag. Eller så vill de ha något att göra.

En granne hann inte få på sig skorna. Hon står på en pappskiva.

Vi väntar. Vid en mila. Det luktar mila. Sot. Rök. Men ingen eld. Brandmännen kommer ner på gatan. Sotiga. De frågar efter våning 6. Assistenten och jag lyder. De ska undersöka kolmonoxidhalten. Det mäts och mäts. Siffran 14 – konstaterar brandmannen. -“Det borde vara 10 – men vädrar du i en timme så kan du sova i bostaden.” Vi gör så. Vädrar. Men det är kolmörkt. Ingen elektricitet. Brandmännen har stängt av elen. Ser ficklampor i brandlägenheten. Tar hissen ( nu är det ok). Erbjuder 5an att få sova i gästrummet. Han tackar nej. Men räddar natten genom att säga att vi måste ner till huvudströmbrytaren i källaren. Svårare än så var det inte att få tillbaka elektriciteten.

Vi sover rökta. Det luktar skarpt. Men vi har fönstret öppet. Bättre bli förkyld än förkvävd.

6 dagar senare är det historia. Utom för grannen vars lägenhet genomgår sanering. Alla tillhörigheter i plastsäckar som fraktas bort. Jag antar att det är för sanering av sot och rök. I morse vaknade vi att att saneringsfirman skurar och dammsuger för fulla muggar.

Hos oss luktar det bara rök när hissen passerar våning 5. Det slutade bra. Ska låta stearinljusen vila ett tag.

***********

I övrigt så öppnar alla affärer i Bryssel imorgon – inte bara de essentiella. Men handla max 30 minuter – handla ensam – såvida du inte köper en bil eller ett kök – för då får man ha sällskap med sig. Covid-19 talen sjunker. Men inte så mycket så samhället öppnas upp helt. Frisörer, restauranger och cafeer får snällt vänta till mitten av januari innan de får öppna.

Det blir en hemma-jul. Vad ska jag med gran till när jag inte kan bjuda hem folk? Men jo – jag vill se tindret i assistentens ögon när han får sopa ner julgranskulor. 3 stycken kraschade förra julen. Och så fixar vi köttbullar och sånt där. En jul för två.

Belgisk jul tar aldrig slut men börjar inte heller

Jag vet fortfarande inte om barnet ska ha sina julklappar på julafton eller den 6 januari. Det ges olika bud om det. Tomte eller Sinterklaas?

Men barnet bestämde. Julafton.

Och det blev en levande julgran. Efter mycket besvär. Först tänkte jag köpa en levande gran. Torget Sainte Catherine. Men det var ena anskrämliga granar. Fastkilade i en stubbe. Anorektiska. Sneda.

Så in på nätet. Sapins.be. Undvik.

-”Vi levererar 23e December.

Det gör dom inte. Trots 3 telefonsamtal. 1 mail.

-”Chefen ringer.”

Det gjorde han inte.

Men blomsteraffären Jette hade gran. En enda gran. Lite sned. Lite framfallig. Men med 5 euro rabatt och halva priset jämfört med internet-o-leverantören så blev det ett köp. Hälften av barren blev kvar på trottoarerna. Men ändå var det en fet gran som klev in i bostaden.

Ska man pryda en gran så besöker man New de Wolf. Det var 15 år sedan sist och även om det är en butik med saker man ska undvika – läs; Kitsch – så måste jag erkänna att samtliga julgranskulor köpta för 15 år sedan lever fortfarande. Trots hund. Och de tunna gardinerna har överlevt 5 länder. Och hänger fortfarande ihop. Det är bara själva chocken när jag kliver in i butiken och känner mig fängslad av en discokula – som gör att jag tar på mig solglasögon innan jag går in.

Eftersom jag tillbringade måndagen 23e december i hemmet väntandes på en gran så blev det inte så mycket av julhandel. Ingen fara. Belgisk julafton är en vanlig kontorsdag. Allt är öppet – i alla fall till klockan 18.00.

Så 2 kilo köttfärs – utan mynta – hos en halalslaktare. Mynta? I köttfärs. Ja, sade slaktaren. Det ska man ha.

Picards frysboxar. Att tina upp en julmiddag.

Lokala spritbutikens hyllor gapade tomma. Lyckad handel? Nej – butiken ska stänga.

-”Vi har inga kunder…

Till och med stora varuhuset Galeria Inno var öppet. Det finska paret cirkulerade runt vinglasen. Inget dög. Fast det var 50% rabatt på Iittala. Eller det var hon som cirkulerade. Han stod still med händerna knäppta bakom ryggen. Finskt tålamod.

Fram till 5e januari är den stora julmarknaden på torget Sainte Catherine öppet. Det är något jag inte har förstått. Julmarknad fram till 5e januari??? Men det är ju Sinterklaas man ska vänta på. Han är sen.

Det är en no-go-zon. Ätande folkskaror ( det är mest mat i de olika stånden) som gestikulerar med varmkorv med senap. Drickande folkskaror som raglar runt berusade. Men de hade Pastel de Nata.

Det är en förvirrande jul. Den belgiska. Det är som om den inte fanns. Eller är väldigt lång. Grannarna hade upp sin julgran redan för 2 veckor sedan. Samma helg som marknaden öppnade. Och fram till 5 januari lär julen fortgå. Ansträngande. Det är en jul som både inte finns och som aldrig tar slut.

Men köphysterin lyser med sin frånvaro. Wonderful!

Sherrysillen är klar. God. Riktigt god. Men jag ser redan de rynkade ögonbrynen hos gästerna som kommer ikväll. 6 mexikaner. Sill och Mexico är ingen lyckad blandning.

Men de ska ha svensk julmat. Det får väl peta i köttbullarna. Eller den upptinade kalkonen.

Rapport följer.

Nairobiansk jul

7B9CCAB6-0148-4705-9270-8B0F5B78E0FD

Julfrid. Köerna i trafiken och i butikerna har lämnat stan. De har flyttat till Mombasa (dit det inte finns en endaste ledig tågbiljett före 21a januari). Vägarna ut från stan fylls. Vägarna in mot stan töms. Hem till Byn.

Så julfrid i Nairobi. Den tömda staden. Den gröna staden. Den lugna staden. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Nairobi….)

Det enda som spökar är politiken. Oppositionsledaren har ännu inte gett upp tanken om att utropa sig till ”folkets president”. Men han sköt upp det hela från den tänkta dagen 12 december. Ambassadörer tjatar på honom om att ge upp. Men folket nära honom tjatar om att gå på.

Landsförräderi!” – ropar de regeringstrogna.

Spel för galleriet. Tänker jag.

Men än är det lugnt.

De ständiga basarerna laddar upp för nästa år. Täck en gräsmatta med halm. Upp med bås. Väskor, Väskor. Väskor. Tyska korvar. Öltält. Damer i gummistövlar. Hund med gul scarf. Lotterier. Berusade brittiskor.

556AFC98-CAB2-4FFC-AF77-8B0A278CD30D

Och hunden är jultvättad. En kamp i en dusch. Men det är ju jul.

Under en benjaminfikus

Nej, jag ligger inte på ett golv. Benjaminfikusen är 20 meter. Minst.
Barranco – Lima – Peru. Julhelg.
Gatan är fylld av nya presenter.
Barn fick rosa cyklar (flickorna) och hundvalpar (flickorna). Pojkarna fick oranga och illgula gympaskor. Pojkarna sitter på strandkanten och tittar på sina skor. Flickorna springer illskrikandes efter valparna. Valparna springer förskräckta iväg. Flickorna cyklar omkull. Illskriker.
De övergödda papporna har fått träningskläder. De springer försiktigt. Det ligger ju omkullcyklade flickor på gatan.
Det är ett spektakel.
50 meter längre ner finns havet. Bilköer för att komma dit.
Bilköer för att komma därifrån.
Under benjaminfikusträdet är det lugnt.
Julfrid.

20121226-153324.jpg