Textremsa saknas…

De pratar de häringa Mancunians på ett sätt att jag säger ”yes” när jag borde säga ”no”. Jag förstår hälften av vad de säger. Så jag säger ”yes” och låtsas ha förstått.

Drygt 2 veckor här. Med staden i sikte. I alla fall om man kliver upp till Moss Gate Trig Point. 253 meter över havet och staden i sikte.

För att komma upp till 253 meters höjd så klafsar man i lera. Passerar stora hästar. Läser en varningsskylt om arga kossor. Hukar under ett fallet träd som blockerar stigen och krafsar med grenarna i min nacke.

Daisy agerar som om hon deltog i ett kosläpp.

Shaw. Staden som en gång var miljonärs-tätast. Textilfabriker överallt. De är nu lagerlokaler för online-kunders beställningar. Den nya världen.

Shaw – stad med 96% vit europeisk befolkning, Bara 3,2 % är utrikesfödda. Blek stad. Tatueringarna syns väldigt bra. Så fort solen kommer fram så kommer shortsen på. Även om det blåser kalla vindar.

Daisy är 4 år. Cockapoo. Allvarlig blick. 2 veckor i Miss Daisys sällskap medan ägarna Lanzarotear.

-”Vad ska man inte missa i Shaw?

De svarade – marknad på torsdagar och musikunderhållning på lördagar på en pub i närheten. That’s it. Det är vad som händer i Shaw. Men solen skiner och spårvagnen skriker ångestfyllt.

Jag ger upp allt tjuvlyssnande. Jag förstår inte vad folk säger. De har ingen textremsa. Som tur är så har värdparet ställt in textremsa på allt på TVn. Jag tar inte bort textremsan.

Under tiden säger jag ”yes” som svar på det mesta. Och bländas av det gröna

Och blir insläpad på lokala puben

Ölen här är 30 kronor billigare än i Surrey! 57 SEK för en pint.

Och helt plötsligt kommer doften från Lampinens ängar….

… då jag var sisådär 11 år. Nyslaget gräs. Det kan inte ha varit sommaren jag bar plastpåsar på händerna efter en nagelbandsinflammation – ”som bara drabbar katter” – enligt distriktsläkaren i Pajala. Jag var ingen katt. Inte ens då. Men jag stöp när han började bränna mina nagelband. Och det var inte den sommaren som det luktade nyslaget gräs på Lampinens åkrar.

Det var nog året efter.

Det fanns två badplatser i byn. Inte i sjön. Sjön Pentäsjärvi är obadbar. Om man inte är en groda. Utan i det jag trodde var en älv som barn men som vuxen ser jag det mer som en bäck. Men som nog är en å.

Pentäsjoki. Joki är en å. Inte en bäck. Pentäs är en obekant person som trodde sig äga ån.

Den övre cirkeln är den första badplatsen jag lärde känna. Ler-kana ner i vattnet. Det var också det stället där jag befläckade mig för första gången utomhus. (Det hör till med såna erkännelser om man tror sig vara en erkännande ärlig skribent). Ingen såg. Gudsfruktigheten låg kvar över nejden.

Den nedre cirkeln – nedanför Lampinens ängar – var en mer stillsam badplats. En liten sandplätt en meter ut i vattnet men sedan var det strida strömmar. En dag under skördeförskolan så for Gunnel och Kurt (tror jag det var ) iväg med strömmen och min kusin med sin nya bikini kunde inte simma så den andra fröken dök i. Jag tror det var en Lampinen. Sens moral. Håller du på att drunkna så se till att ha en Lampinen i närheten. Inte en Lind.

Allt det där kom ikapp när vi passerade grannskapets kompostträdgård. Samma doft som vid det nyslagna gräset på Lampinens ängar. Minnen. Den ivriga cykelfärden. Vilt trampande. För att komma fram till det kalla vattnet.

De flesta kunde simma i det meterdjupa vattnet. För man kunde ha fötterna på botten. Så det var halvsimmeri. Vattnet var däremot ett skydd när de brummande bromsarna ville sätta sig på ens axel.

Dagens lukt är inte den samma. ”Hramsa” – gammel engelska för vitlök har gett namn till ramslöken. Skogarna strax norr om hemmanet är extremt ramslökiga. Det stinker vitlök mellan träden. I några veckor. Det plockas inte ramslök. Det är en kunglig park. Där plockas inget. Förutom hundbajs.

Jag undrar om jag om 58 år år – om jag lever då – kommer att minnas vad jag gjorde när ramslökslukten kommer? Precis som idag när jag minns vad som hände för 58 år sedan när jag kände lukten från Lampinens nyslagna gräs?

Andra minnen är korta. Hoppas jag. Som dagens irriterande platåskotant som tyckte att hennes tax klarade av att ha ett 20 meter långt koppel. Det gick inte bra.

Eller paret med fläskkotlettkamning (han) och silverglansig kavaj (hon) som inte uppskattade de 30 damerna med slöja som sjöng folksånger och klappade i händerna.

Jag kommer självklart att minns hur perfekt det är att vandra med Weimaranern Unice. Men i övrigt kommer jag att minnas hur en plötslig doft får mig att backa 58 år i tiden och ta mig tillbaka till känslan av eufori att cykla över Lampinens ängar på väg till det ogästvänliga och kalla vattnet,.