Month: August 2020

Belägrad i Bryssel

/ Hans Lind / Leave a comment

Målet var en ny B-stad. Det var ett tag sedan. Barcelona. Berlin. Bangkok. Var avverkade. Nu var siktet inställt på Bonn. 2 timmar 34 minuter bort. Planen fanns där. Fram till 21 augusti. Då slog tyskarna till. Covid19 test och riskera 2 veckors självisolering om du kommer från Bryssel. (Bryssel är region no 8 på den europeiska listan över mest smittökande regioner. )

Så jag stannar. Hemma. Belägrad. Resfritt. Ett bra tag till. Nöjd. Trots avsaknaden av en ny B-stad. Men jag bor i en B-Stad. Bra så.

Jag har kommit en bra bit in bland recepten i ”Det goda enkla” – Bergenströmmarnas mästerverk,.

Men jag har fastnat i fiskrecepten. Den inlindade fisken med tomater smör vin fänkål. In i smörpapper. Ugn 30 minuter. Upprepar och upprepar receptet.

Stänger av videokameran under arbetsmötet. De där latinamerikanerna ska inte behöva se smörsåsen drypa nerför min haka.

Matlagar mycket. Ikväll blir det mole igen. Hittade 2 burkar i en latino-shop.

Tänker efter. Häpnar över tanken att jag har ätit på restaurang Senaste månaden tror jag att jag bara har ätit ute 7 gånger. Bäst var detta.

Värmen finns i maträtterna. Himlen har lugnat ner sig. Når inte 20C längre. Bra så efter alla 35C dagar när det blev 32C inomhus och luften stod still. Det hela vände dagen efter himmelbranden.

Det är svalt nu. Det regnar. Det är Bryssel som Bryssel brukar vara.

Taket har varit en fläkt under hettan. Efter kl 2000 när solen lagt sig bakom väggen. Jordgubbarna mognar men härmar smultron. De törs inte växa. Tomaterna börjar bulla upp sig. Vindruvorna dog men börjar vakna. Vinbärsbusken gick i strejk. Men det fläktar där uppe. Högt upp ovanför det krossade glaset och spyfläckarna. Gatan blir Vilda Västern så fort solen går ner. Men där uppe är det ett himmelrike.

Resan inåt. Inte bortåt. Jag har ingen flygbiljett bokad. Så har jag inte haft det de senaste 15 åren. Men det är gott så.

Och så kom dagen …..

/ Hans Lind / Leave a comment

22 lyder. 54 lyder inte.

Assistenten och jag går en lunchpromenad. 4 kvarter bort. 4 kvarter tillbaka. Vi räknar de lydiga. De är få. Bara 22 stycken. De olydiga är desto fler – 54 stycken.

Från idag måste man bära mask även utomhus – inte bara i butiker i Bryssel. Den dagen det är fler än 50 nysmittade/100 000 invånare så ska det maskas på. Vi maskar. 66% gör inte det.

Visar vår egenhändiga utredning.

Samtidigt pågår en värmebölja. Sedan en vecka. 32 C inomhus. Några grader därutöver utomhus. Läppen rinner av svett under masken. Andra verkar svettas om sina näsor för de organen sticker ut ovanför maskerna. Andra tror att man ska ha mask på armbågen.

På Facebook rasas det. -”Detta bryter mot mina mänskliga rättigheter !” Gormar en. Men får snabbt svar -”Är också säkerhetsbälten i bilar och övergångsställen på gator ett brott mot dina mänskliga rättigheter?” Bra svar.

Även på kvällsvandringen lyser maskerna med sin frånvaro.

Men det kommer en störtskur. En befriande störtskur efter alla dagar av impregnerad svett framåt kvällen. Gårdagens lunch bestod av 2 smörgåsar med ost på – sittandes i kallt vatten i badkaret. Så j-a varmt är det. I kväll utlovades den befriande åskstormen med vindstyrkor upp till 100km/h. Det lovas och lovas. Kvalmigheten sitter kvar i luften.

Semester nästa vecka. Hoppas på kallt väder. Man kan inte vara ledig när det är för varmt.

Och det blev en av de bra kvällarna ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Hela dagen gick åt till möten. Om strategier. Om projekt. Om svårigheten att få folk att koppla in sig på de otaliga on-line möten som pandemin tvingar oss till. Om de 250 ansökningar som dykt upp till 7 tjänster i fjärran land. Om de sent ankomna ansökningarna. Yoghurt med den fantastiska körsbärskompotten från grekiska butiken till lunch. Snabbvattning av både blommor, assistent och terassgolv.

Hela tiden med assistenten bevakandes mina göranden och sägandes och tyckanden. Ibland med en gäspning. Men oftast läggandes en boll i mitt knä.

Solen steker. Men sedan tog mötena slut, Assistenten och jag kunde snöra på oss skor respektive koppel och vandra ut.

Parkarbetarna hade blåst ihop och fraktat bort nästan alla torra löv. Parken såg ren ut.

All fiendekiss var bortblåst. Vandringen gick fort. Han visste vart vi skulle. Jag hade ordat bokstäverna N a t a c h a. Han drog mig mot krogen.

Stambordet. Han får vatten. Jag får öl.

Covid-19. Det är ödsligt i krogvärlden. Få kunder. Sorgligt. Hur många restauranger ska klara sig? 40% går under tror branschnäringen. 30% säger staten.

Staten ja. Nu har Belgien slagit rekord i att vara utan vald regering. En övergångsregering mal på.

Vi tar carnivoremenyn men entrecoten är slut så vi får lamm istället. Det är helt ok. Lammet är perfekt.

Under förrättten – carpaccion från himmelriket- dyker andra gäster upp. Gäster som gläds åt assistenten. Han bevakar dom och de bevakar honom.

Lammet som sakta faller i sina beståndsdelar kommer. Vi delar på den. Vi har det bra.

Vandrar hemåt. Vi möter juveleraren som vi hälsar på. Vi möter en liten skrikig hund som vi skäller på. Vi stannar upp med juveleraren en stund som fortfarande frågar om varför assistenten skällde på honom första gången vi möttes. Det är över ett år sedan. Men människans minne är evinnerlig.

-”Han skyddade mig – för du gick för långsamt. Långsamtgående människor planerar ofärd” säger jag.

-”Jag går alltid långsamt” säger juveleraren.

-”Då får du räkna med att bli utskälld!”

Men nu är de vänner. Förmodligen för att vi alltid träffar på juveleraren när han sitter still.

Vi vandrar vidare.

Sommarkvällen är fylld av leenden. Vi ler tillbaka. Och viftar på svansen. Kvällen är fin. Den är varm. Och människorna går långsamt. Utan att bli utskällda. Om de ler.

Jomenvisst var det en kvarterskrog. Liksom

/ Hans Lind / Leave a comment

Sen lunch. Letar på Tripadvisor efter en lunchrestaurang som har öppet till 15.00. Le Corbeau. 1 knapp kilometer hemifrån. Bra. Då kan jag köpa juicepressen på väg hem. Jag ska inta c-vitaminer. Det motverkar säkert Corona-viruset.

-”Ett ställe dit lokalbefolkningen går..” skriver en recensent på Tripadvisor. Det borde ha ringt varningsklockor – men ibland vill jag bara se det fina och goda i världen. Så jag går dit. Möts av en skylt – ”Don’t speak loud!” . Inget problem. Jag har inte ens tänkt prata. Ägaren skriker loud. Däremot. -”Skriv in dig i boken!” Sedan återgår han till att prata högt med sitt sällskap.

Boken. Ett kollegieblock med folks namn och nummer. Detta ska sparas i två veckor för eventuell smittspårning.

Jag sätter mig långt från de högljudda. Högljuddhet sprider viruset. Tänk på reglementet för körsångeri. Vädra rummet var 15e minut.

Bordets patina lockar. Här har många armbågar gnidit sig mot plywoodskivan. Under årtionden.

Kyparen hasar. Ja verkligen hasar mot mitt bord. Tunga ben. Ben som inte lyfter från golvet. Han ser trött ut. Jag beställer ankbröst och en LeffeBlond. Den kommer in snabbt. Med en väldigt vass kniv. En kniv som behövs för att komma igenom ankköttet. Jag tar i.

Och det är kanske därför borden är så slitna. Folk har tagit i för att skära upp sin mat. Tallrikar har gnidits mot bordsyta medan kampen gått vidare.

Krieksås… hmmm…. fruktöl i såsen. Kanske. Men ändå inte rätt till rätten.

Jag ser mig omkring. Jag förstår vad som menas med lokalbefolkning. Lokalbefolkning är folk som ofta bevistar lokaler.