Tidig gryning. Laglig tid. Passerat utegångsförbudstidsgränsen. Men det är mörkt. Det är minst en timmes sovtid kvar. Men inte. Kommunikationen är tydlig. Jag förstår inte alltid vad assistenten försöker säga men ”snabba flämtningar kombinerat med tätt gnyende” = ”jag måste bajsa! Nu!” Så pass mycket hundspråk kan jag. Så på med de första bästa plaggen. Snabbt. Inte se vad det är för väder. Det problemet tar vi efter akut-bajsandet.
Vi kommer ut.
Det är kallt. Det är dimma. Det är vackert. För 2 sekunder. Sedan har glasögonen immat igen. Assistenten har ett mål. Drar stadigt. Drar snabbt. Jag är i en dimma. Ser assistentens svajande svans. Bra så. I farten kan jag inte avdimma glasögonen. Det är assistentens behov som går i första hand medan vi halvspringer mot första bästa gräsmatta. (Det anstår inte assistenten att bajsa på trottoaren – fint ska det vara. Det ska vara på gräs.) Det tar stopp. Inte för assistenten – för han rusade under den utrangerade julgranen medan jag fastnar i den. I en dimma kan allt hända.
Vi kommer fram, Jag putsar glasögonen. Ser mig omkring. Det är en kall vacker dimma. Den enda människa vi ser är gatsoparen. Han kommer fram ur dimman som om det vore en entré i en deltävling i schlagerfestivalen. Det är vackert. Alla träd ser mjuka och konturlösa ut (kan också bero på att mina glasögon är -1 för svaga). Men det är vackert. Och öde. Och kallt.
På plastgräset vid lekplatsen har det bildats kristaller som förändrar gräsets utseende. Det är det närmaste snö vi har kommit.
Vi kan gå långsamt nu. Behovet är avklarat. Möter de polska byggnadsarbetarna som väntar på att arbetsplatsen ska låsas upp. 5-våningshuset är snart färdigbyggd.
Det blev en kort natt. Jag var uppe mitt i natten – följde Twitter och dramat med Trump som fick sitt konto spärrat och raskt rusade över till POTUS-kontot och fick sina inlägg där raskt raderade. Det är förbannelser om censur- säger han. Sonen Jr gastar ännu mer på sitt konto om att Ayatollah minsann får skriva men inte pappa.
Men pappan har inte koll på vad som händer utanför det ovala rummet. Att han inte skulle vara med på presidentinstallationen av Biden – misstänkte Twitter att det var en uppmaning till de ovårdade fula trumpisterna att attack är möjlig för Trump är inte där – och det tänkte kanske Trump också. Men de ovårdade är ilskna – på allt – på Trump som säger att de är kriminella (fast de tröstar sig snabbt med att han måste vara gisslan och tvingades till att spela in videon där han erkände förlusten). Men de ger sig på de gamla Trump-kompisarna. Lindsey Graham får löpa gatlopp på Washington DC flygplats – och där är korridorerna långa så gatloppen blir långa.
Det som fastnat i tankarna är hur de ovårdade fula klev in i kongressen filmandes det hela. Foton på sig själva utövandes kriminella handlingar. Jag tror att de inte såg brottet – de lydde ju presidenten. Fritt fram. Dokumenterandes fritt frammandet. Vi är trogna makten. Resultat= FBI – varsågod bevis.
Kollisionen mellan ”Vi är presidentens trogna följeslagare. Vi är ostoppbara” och ”Goddag – detta är FBI. Följ med oss!” – torde vara som ett fritt fall från 25e våningen. Jag skulle vilja se foton på de fallna hakorna när FBI ringer på dörren. Men 15 arresterade låter generöst lite. Nog ska de väl hitta fler vandaler….
Dimman har inte lättat. Inte här. Inte där. Men dimman här är vackrare.
Igår hittade jag en inkräktare i trädgården. Den hade placerat sig i klykan på avocadoträdet. En orkidé. Hur länge den har inkräktat vet jag inte – men den sker ut att må bra och trivas på sin ockuperande plats.
itsallabouttransparency 