Det lockade. Pockade. Bara 40 meter bort. Stället som skulle vara öppet kl 0800 igår. Men det var stängt. Trots mannen som satt inne i caféet och viftade med armarna.
Men idag var det öppet. Jag ställde mig på tröskeln. Tittade in. Stökigt. På terrassen satt 3 äldre. Samtliga tittade ner i bordet. Livlösa. Inte döda. Men stilla. Den viftande mannen satt därinne. Stilla. Stirrade rakt fram. Jag stod still. På tröskeln. Nej. Inget bra sätt att börja dagen. Zombiefrukost. Jag behöver liv.
Vinrankorna på Montmartres kullar som ska vila inför vintern. Jag vill inte vila. Jag vill ha frukost med liv.
Och där hör jag. Ser. En kypare som gullar med en baby. Inga knivar. Inga zombies. Halvfull terrass. Le Monde och cigariller. Getingar. Folk som löper förbi på seniga ben. Herrar med dunvästar. Bakåtkammat intellektuellt hår.
Mat. Brunchar loss. Liv.
Mer liv. En Australian Shepherd kommer in. Nosar sig fram till mig. Det luktar hund.
Fnyser åt mig och lunkar iväg för att vakta babyn.
Senare idag ska jag förflytta mig. Nerköp. Place de Clichy. Dekadenta zonen. Moulin Rouge och tuttshower lite hör och var. Nya vyer. Nya fantasier.
Det började när jag nästan skulle fylla 60 år. Jag fyllde 59 år och 364 dagar. Gick efter en halvskum gata. Hade hittat en butik som sålde galgar i form av hundhuvuden. Köpte två. Och så ….. här ser ju trevligt ut. In. Åt. Njöt. Kom tillbaka kvällen efter och fyllde både mage och 60 år. Kom tillbaka. 2018. Åt en lång lunch. Och i fredags skulle jag dit igen. Les Tantes Jeanne. Stängt. Vafalls? Samma idag på lunchen. Vafalls x 2. Men senare på eftermiddagen så stod dörren öppen. Bokade bord. När öppnar ni? 1830. Då vill jag ha ett bord vid den tiden,
Det handlar inte om fastrar eller mostrar. Det handlar om Gilbert Becaud.
Där kom namnet ifrån. Men han lagar inte mat. Men åt han mat? Han ser mager ut.
Så 18,29 är jag på plats.
Ett glas champagne. Som blir två glas. Det är lugnt. Det är en kund. Jag. Det är småprat med diskplockarna. Och så kommer familjen med världens mest uppfostrade 6-åring. Han tar fram kritor och målarbok. Och säger inte ett knyst.
Och sen kommer paret som kastar sig över sina mobiler så fort de har satt sig.
Och det kommer in en fiskbit på en gräddklick. Den smakar mums. Blommorna är ätbara. Säger de.
Det kommer in en kvinna från gatan och tar en flaska Cointreau från baren. Ingen reagerar. Eller agerar. Jag reagerar. Men det visar sig att ägarinnan har en restaurang bredvid. ”Not for gourmands but for people who like to hang out with their friends” säger Ilya Kuriakin eller vad han nu heter den ryskbrytande sommeliern.
Och nu kommer himmelriket. Foie Gras med bär. Ingefärabröd med en marmelad. Allt gifter sig. Äktenskap i min mun.
Den vilda rödingen. Med en risotto med kantarell. Och bättre kan det inte bli. Det är smör. Smör. I såsen. En sås som borde serveras i shots.
Och så marängen. Med bär. Turkish Rose. Heter skapelsen. Med en Sauternes. Och det är Toque de oro som de säger i Latinamerika.
Avslutar med kaffe och en 1986 Armagnac. Och gillar mina rutiner.
Ja en till i Paris serien. 14e fången här. (Skulle skriva gången men det blev bättre så). Fångad av en Paris vind. Varför?
Det är inte bara maten. Även om den är fylld av omsorg. Och grädde. Och smör. Jag behöver inte gå många steg innan det pirrar i magen. Lockande pockande restauranger var 20e meter.
Och det vita. Vita vidder. Gnistrande vitt. En stad att bländas av.
Få går med mobilen som ledstjärna. Här är det andra människor man bligar emot. Kyska blickar. Färska blickar. Hypnotiska blickar. Det är en stad som öppnar. Som famnar. Om en.
(Bortsett från områdena runt järnvägsstationerna – där är det sluga blickar. Lömska blickar. Vad kan jag sno från dig blickar. Och så jag går snabbt blickar. Mina blickar är sådana )
Men …. jo. De kommer i grupper. Ledaren har en mikrofon. Skaran har hörlurar. Turister. Den japanska gruppen är mest påtutad. De går mitt på gatan. Den ryska gruppen verkar vara dopade för de går åt alla håll och kanter. Alla kommer från bysten vars byst de gnidit.
Dalida.
De är på väg mot Sacre Coeur. Om de nu kommer att se kyrkan eftersom de bligar i sina mobiler.
Skottpengar på turister. Nästan. En och en är vi ok. Vi turister. Men när vi hordar ihop oss är det bara att göra korstecken och fly.
I går kväll blev jag peruansk. El Pulpo. Och det var en upplevelse. Maten var vänligt bra. Ägarinnan drick hasade runt utan att lyfta fötterna. Som tur var så var kocken snabbare.
Uppmuntrad av en annorlunda upplevelse så vill jag leva upp mer. Frukost på stället 40 meter bort där ägarinnan hotat en kund med kniv – enligt en recension i TripAdvisor. Jag slet och drog i dörren. De skulle öppna 0800 och jag var där kvart i 10. Dörren låst. En man satt därinne och viftade med armarna. Jag antar att han var gisslan. Men jag var hungrig.
Äggröra på stället där personalen jobbade mellan sina modelluppdrag. De paraderade i sin skönhet som om kunderna satt vid en catwalk. Men äggröra kunde de.
Men de hade hällt syra över badrumsspegeln. Jag tror det var nån i personalen som inte var så snygg så denne ville inte att skönheterna skulle spegelbeundra sig. Eller så var det ägarens verk – eftersom personalen stod och ålade sig framför spegeln för länge. Nu ser alla leprasmittade ut. Bra så. Jämlikhet., Framför spegeln.
Paris. Paris. Stad i världen. Världens stad. Oj vad jag gillar dig.
Nästa uppdrag. Affären Merci. Som har allt man vill ha men inte behöver.
Först lunch. Nyttig lunch. Det ligger kyckling i botten. Och ris, Mitt bland alla möljor. Det var det sista nyttiga under den här resan.
Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.
Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.
Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.
Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.
Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.
Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon
Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.
Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)
I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.
Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.
Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?“
Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.
Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.
Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.
Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.
Det regnhotar. Koekelberg basilikan lyser upp mot de ill-svarta molnen. Det droppar. Lite. Sen skurar det. Ingen uteservering idag. Inomhus. Restaurang. In med en blöt hund
Det går bra. Ägarinnan håller på att skura golven. Hon pekar mot ett hörnbord. Assistenten trampar runt några varv och lägger sig med ett stön. Han lyfter upp huvudet först när steken serveras.
En äldre dam haltar in. Beställer ett glas rödvin. Som jag. En stek. Som jag. Samhörighet. Hon sitter tvärs över restaurangen. En restaurang som ska ha karaokekväll senare under dagen. En piano i ett hörn. En högljudd platt-tv som stängs av när damen muttrat något. Ägaren hasar bort mot en IPod och snart ljuder smeksamma toner. Angie med Rolling Stones. Strangers in the Night med Frank Sinatra.
Damen höjer sitt vinglas. Det enda jag förstår är ordet ”chien” (hund). Jag antar att hon åsyftar assistenten och inte att jag är en hund. Jag ursäktar mig med att jag inte kan franska men det hejdar inte henne. Tvärtom. Hon hejdar sig inte alls utan monoligiserar.
Steken kommer. Smörstekt. Assistenten höjer huvudet. Det smakar gott. Damen får sin stek. Hon är inne på sitt andra glas rödvin.
Dörren öppnas. Nästa dam kommer in. Hon har gyllene skor. Vi kan kalla henne Herrey. Hon hälsar på rödvinsdamen. Hon hälsar på assistenten. Och på mig. Och nöjer sig med en kaffe.
Och börjar prata. Nåt om hund och ler vänligt. Och pratar på. Och jag ler och skär stek. Och ger bitar till assistenten. Och damerna suckar hänfört. De följer assistentens tuggande med sina egna läppar frotterandes i en maklig rörelse.
Och det är då det kommer. Tanken. Varför inbillar jag mig vara lammkött? De är ju i min ålder. Jag borde bära en spegel med mig vart jag går. Påminnas om att historia inte är nutid.
Jag har varit en yngling i alla arbeten jag har haft. Det vill säga – fram till 1990 ungefär. De senaste 30 åren har jag burit med mig känslan av att vara yngst och oskyldigast fast jag varit motsatsen. I alla fall vad gäller ålder.
Och här sitter jag i min åldersgrupp och är mer rostbiff än lammkött. Tanken slår mig. Ägaren serverar mig en slivowitz till espresson. En gammelmansavec. Rätt så. Snart kommer jag att gå runt på stan och hötta argt med en käpp.
itsallabouttransparency 