Och så var korrekturläsningen klar….

 

kapitlet till boken som ges ut i Mexiko är på plats

Suecia. A principios de los años 80. Yo era un trabajador social recién egresado y buscando empleo.  ¡En una entrevista de trabajo el presidente de la Junta de Bienestar Social me  dijo –” Las putas y los pobres deben ser controlados!” Elegí no empezar a trabajar allí.

Durante una pasantía de trabajo conocí a un colega que se sentó en un banco fuera de la tienda de venta de alcohol local y revisaba si algunos de sus clientes, especialmente las madres solteras, compraban licor. Si lo hacían, él las seguía y ponía un mensaje en el buzón de la casa de ellas:

Usted es observado por la Junta de Bienestar Infantil!”

En 1982, Suecia intentó reformar los servicios sociales. Nueva ley. Interacción. Diálogo con aquellos que necesitaban apoyo del estado. Se intentaron reformar la reunión con gente que viven en pobreza y las vulnerables. Pero el control seguía. Y aún más hoy en día: los gritos gubernamentales y públicos son muy claros:

prohibir la mendicidad! (pero no la pobreza). ¡Encierren a los jóvenes criminales! (pero reducir el presupuesto de prevención; centros de ocio, bibliotecas, trabajadores sociales en las calles). En el debate general de muchos países la opinión sobre los pobres y los vulnerables es la misma que hace 50 años:” Son un problema”.

No es que tengan un problema.

México. A principios de los 90. Yo era un trabajador social sueco en exportación. Me dijeron; –“Que viajes allá para enseñar trabajo social!”  Encontré el mismo espíritu. La misma opinión sobre los pobres. En todos aquellos que viven fuera de lo “normal”: ¡Enciérrenlos! ¡Despejen las calles!

Allí, como en Suecia, los pobres eran un problema puramente estético para aquellos que no querían ver nada más que hermosas fachadas y calles limpias.

Pero había alternativas.  Y yo pronto entendí que debía ser un alumno y no un maestro. Aprendí, así, algo que me ha acompañado desde entonces.

Tengo en mis manos un manual de 1992. Un manual que llevo conmigo desde hace casi 30 años. A Suecia. Etiopía. Kenia. Sudán. Perú. Y ahora Bélgica donde trabajo actualmente. Está roto el manual por el uso frecuente y el tiempo, pero el contenido es tan valioso ahora como lo era entonces.

Miro las páginas de nuevo un poco. Recuerdo el encuentro con Libertad Hernández Landa y Luis Gabarrón. Recuerdo imborrable y es aún más nostálgico cuando encuentro un texto escrito con la pluma de Libertad.

¡Descansa en paz Libertad!

Te recordamos con cariño y admiración por tu trabajo en pro de los derechos humanos de la infancia y la mujer.  Libertad dejaste huella memorable en todos los que tuvimos la fortuna de conocerte.

Imagen que contiene edificio

Descripción generada automáticamente

Foto en La Antigua Guatemala, año de 1992. De izquierda a derecha: Luis Gabarrón tomando un cafe de olla, luego está Libertad Hernández Landa y una joven maya Educadora Popular trabajando con niños indígenas víctimas de la guerra y la pobreza. Programa financiado por Rädda Barnen de Suecia y coordinado por su operador sueco Hans Lind y el entonces Director Regional de la Agencia Ulf Hultberg.

Imagen que contiene persona, interior, mesa, pared

Descripción generada automáticamente

Foto en Minatitlán, Veracruz. México. Año de 1991.  A la izquierda María Dahl de Rädda Barnen de Suecia, Luis Gabarrón de camisa negra, después y al fondo Hans Lind Trabajador Social de Rädda Barnen y enseguida Libertad Hernández Landa sonriendo como siempre. Los demás son parte del programa para la atención de niños de la calle en Minatitlán y Coatzacoalcos, Veracruz. Financiado por la Agencia Sueca para el Desarrollo y el UNICEF Regional.

Libertad y su contagiosa alegría le daban vida a los talleres y a los grupos comunitarios; recuerdo algunas de sus recomendaciones y ejercicios.  Diálogo. Comprensión. Examinar la situación junto con la gente de que se trata. Son los expertos de su propia realidad. Yo no puedo entender toda su realidad. Puedo ofrecer alternativas, pero no soy yo quien va a vivir en esa alternativa.; Son ellos quienes son los expertos. Expertos en sus propias vidas. Llevo eso siempre conmigo.

Recuerdo un ejercicio en un taller de metodología participativa; Libertad y Luis nos dividieron en dos grupos. 6 en cada uno. Tenemos 2 hojas de papel cada grupo, con las instrucciones; “Un documento ilustra a una comunidad local. ¡Todos ustedes deben ser alojados en él y sin tocar el suelo!”.

Ambos grupos comenzaron a aferrarse elásticamente el uno al otro – agarrándose unos a otros – sosteniendo el uno al otro, tratando de caber en el segundo papel, el papel que no simbolizaba nada. Pero, por supuesto, nos caímos y nos reímos mucho.

Libertad explicaba las conclusiones del ejercicio. “Ninguno de ustedes eligió experimentar dentro del papel que simboliza a la comunidad local. Eligieron probar y experimentar en forma de laboratorio. Evitaron probar junto con la gente con la que van a trabajar.”

Respeto por la gente con la que trabajas. Habla con ellos. No sobre ellos.

Luis y Libertad trabajaron con niños de la calle. Los niños más excluidos. Los niños que causaron miedo en la sociedad. Pero incluso estos niños habían vivido alguna vez dentro de una familia. Una familia que finalmente había expulsado a los niños.  Alguna vez habían ido a la escuela. Una escuela que muchas veces ha alienado a los niños y finalmente también los ha expulsado.

Habían sido parte de un barrio. Un barrio que no quería volver a ver a los niños.

Los niños de la calle nunca pueden ser rehabilitados estando encerrados en instituciones. Es un conocimiento que es propiedad pública pero que aún no se aplica en los programas públicos. Demasiados niños siguen atrapados en las instituciones, ahora les llaman “menores en conflicto con la ley”. Se ven ahora calles más limpias. Adultos un poco más tranquilos pues como dice un viejo dicho mexicano: “ojos que no ven, corazón que no siente”.

Pero Luis y Libertad vieron otra cosa. Tenemos que trabajar con los niños que terminaron en la calle – tratar de hacerlos confiar en los adultos, recuperar la credibilidad perdida por tanto maltrato adulto. Reunirlos con los adultos para buscar alternativas.  Opciones que son alternativas reales para los niños.

Pero también tenemos que trabajar con aquellos que repelen a los niños. Con la escuela que quieren expulsar a los estudiantes que no estudien. Una escuela que quiere castigar a los estudiantes que duermen en el salón de clases (porque no se pudieron dormir por la noche). Disciplina a los jóvenes que no pueden concentrarse (porque no han comido ni cena ni el desayuno). Debemos trabajar con la comunidad local – diálogo con ellos sobre cómo podemos evitar alienar a los niños de la comunidad. Cómo podemos apoyar a las familias donde los niños lo están pasando mal.

Más trabajadores sociales en la calle. Reunirse con la gente donde está. No llamarlos a una reunión en un ambiente irreal en una sala de reunión en el edificio municipal. Permitir y favorecer que la gente con quienes trabajamos sean exactamente lo que son; expertos en su propia existencia. Los trabajadores sociales somos simplemente Facilitadores de ese mismo proceso participativo. Se dice fácil, pero requiere gran entrega personal y compromiso ético hacia la infancia, en especial hacia la infancia en situaciones de vida críticas. La sociedad que no cuida a su infancia arriesga su propio futuro.

GRACIAS Luis y Libertad por todo lo que han enseñado para tantos y con tantos. Estoy agradecido de haber sido uno de ellos.

Hans Lind.

Bélgica. Enero de 2020.

Om rädslan för en del barn..

För det måste det vara. Rädsla. Inte för alla barn. När Greta Thunberg pratar så står konferensarrangörerna i kö för både selfies och bokningar. (Med all rätt! Hon är klok!). När f d barnsoldater ska prata så står arrangörerna i kö och vill höra om blod och död. Men så är det detta med de arbetande barnen. De 150 miljonerna som man låtsas inte har en röst. När ILO och medlemsstaterna 2017 möttes för en konferens i Buenos Aires om barn-arbete så sattes deltagaråldersgränsen till 18 år…. Skälet var “säkerhet“. Som om konferenser vore farliga för barn. Konferenser som pratar om skadligt barnarbete men som inte tillåter barnen vara med.

Så var det också idag. ILO, FAO och Europeiska kommissionen ordnar ett möte för de som är angelägna om att stoppa skadligt barnarbete. Den ena talaren efter den andra. Ingen – absolut ingen – pratar om de råd som barnen själva kan ge om hur de ska kunna ta sig ur skadligt barnarbete. Inga arbetande barn bland talarna. Absolut inga.

Jag skulle vilja se den konferens som berör journalisters arbetsvillkor där man inte bjuder in en endaste journalist. Jag skulle vilja se den konferens som handlar om EUs utvidgning där EU inte erbjuds vara med.

Den som det handlar om blir osynlig. Samtidigt hade jag i mitt förra arbete ansvar för ett EU (!) finansierat projekt som handlade om att utbilda och stödja organisationer av arbetande barn att föra dialog med makthavare och samtidigt utbilda och stödja makthavare att föra dialog med arbetande barn. Tack för det stödet EU.

Så i vad grundas rädslan för de arbetande barnen? Är det fackföreningarna som bara vill organisera vuxna? Är det ILO som håller med fackföreningarna? Är det de godmenande intresseorganisationerna som vet “vad som är bäst för barnen“?

För 30 år sedan godkändes FNs konvention om barnets rättigheter. Artikel 12 – barn har rätt att uttrycka sin åsikt om saker som handlar om dem. Samtliga stater – utom 1 (USA) har undertecknat och ratificerat konventionen. Det har skett framsteg -vuxna lyssnar på barn. Men inte på arbetande barn. Varför? Vad är vi rädda för?

Jag ställer frågan på konferensen. Jag får inget svar.

Nyfikenhet vid åsynen av ett berg….

Men det ska vara ett lagom högt berg. Ett berg som går att bestiga för att se vad som finns på andra sidan. Precis som bergen jag såg från köksfönstret – Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen. Lagom berg för ett barn att fantisera om.

Att födas på platt mark frodar inte ens nyfikenhet. Man vet ju allt. Ser allt. Inga överraskningar. Inga fantasier.  Hade jag fötts på platt mark hade jag nog varit skolkamrer.

Men det måste finnas något som lockar bakom berget. Mer än nyfikenheten. Som vykorten långtbortifrån. Från pappas kusin som blev au-pair i unga år och som skickade vykort från andra sidan bergen och haven. Helmi Maria Lind.

helmi

Källa för fotot. 

40 år efter att jag nådde över köksbänken och kunde  se bergen, satt jag vid ett restaurangbord på Österlånggatan i Gamla Stan. Mittemot mig satt Maureen. Vi skulle leda en 5 dagars kurs ute på Nässlingen i skärgården. Skydd av barn i krig och på flykt. Maureen ville testa en presentationsövning. Rita upp 3 stenar du gått på för att komma dit du är. Vilka viktiga personer – vilka viktiga händelser har gjort att du har hamnat där du är?

steppingstones

Hon tog fram en servett, ritade upp tre cirklar. “Vi testarBerätta om dina stenar…

Jag vet definitivt om den första stenen – och den andra  > Libertad Hernandez Landa (hon blev mördad 1998 denna vitamininjektion från Xalapa i Mexico). Jag var nyanställd – andra veckan på jobbet i Mexico City 1991. Bordet mellan henne och mig var dukat med dokument. Vi skulla gå igenom hennes konsultavtal och det uppdrag hon hade framför sig; se till att programmen för gatubarn blev bättre (det blev dom). Men efter några minuter sopade hon undan dokumenten, tittade mig länge i ögonen och frågade;-“Vad tycker din mamma om att du är långt borta hemifrån?” Vid 34 års ålder tyckte  inte jag att det var ett problem. Libertad tyckte annolunda. Hon såg modersperspektivet.  -“Hälsa henne att du har en reservmamma här. Jag! Det kommer att lugna henne!

A5F0A855-82F0-4629-86FC-C9C2BC42B02F

Libertad – nr 3 från höger 

Och denna reservmamma lärde mig att kasta mig in i konfliktlösningsarbete med nyfikenhet och glädje. – “Jag älskar heta potatisar! Man kan inte hålla länge i dom utan måste ge dem vidare till nästa – och på så vis får alla komma till tals och lyssna på varandra så länge som man kan hålla i en het potatis tills man får hjälp av nästa att hålla i potatisen! Det blir inte en version av konflikten  – utan en tjockare och bredare beskrivning. Och ett lyssnande. Och ett lärande!” Hon lärde mig att inte studera saker och ting på distans utan med dem som man studerar. Hon hamrade rättvisetänkande i mig.

Frågan är om det var det sista som ledde till mordet på henne. Hon skulle publicera intervjuer gjorda med barn som tvingats in i prostitution i delstaten Vera Cruz där hon arbetade. Avslöja ett pedofilnätverk med politiker och företagare.

Eller var det ett rånmord utfört av en taxichaufför?  Det går att sakna Libertad väldigt mycket men all kunskap, glädje, nyfikenhet och rättvisetänkande som hon lämnade efter sig försvinner inte. Någonsin.

462DE846-A31D-4302-AC9A-A8294A9062E8

En kurs i psykosociala program med representanter för internflyktingar i Guatemala under brinnande inbördeskrig. Vi är i utkanterna av Antigua. -“Hur ska vi få de som inte pratar så mycket att få utrymme att prata? Hur ska vi få de pratglada att prata lagom?” frågar Libertad. Hon har svaret.  När deltagarna kliver in i samlingslokalen får alla 8 kaffebönor var. Varje gång man ska prata – kostar det en kaffeböna. Vi håller tiden den dagen – ingen kall mat till en försenad lunch, ingen sen kväll. Alla kommer till tals. (En försöker dock låna kaffebönor av andra). Det handlar inte om att bromsa folks åsikter och erfarenheter – det handlade om att allas erfarenheter av att leva på internflykt -lika viktiga – kommer fram.

Tillbaka till servetten och den första stenen. 2004 – Gamla Stan. Jag förklarar för Maureen var jag är född. De där bergen som jag såg bakom  köksfönstret (förresten samma köksfönster där mamma gluttade bakom gardinen – “Titta! Det kommer en bil? Vem kan det vara? Den bilen har jag inte sett förr!“) och vykorten från New York och lite varstans ifrån. Helmi Maria som inte ville lära sig att mjölka kor för då hade hon blivit kvar i byn.

Och just i denna stund händer det något märkligt. På gatan utanför restaurangfönstret går Helmi Maria. Som jag inte har sett på över 10 år. Min första sten. Min nyfikenhetsinspiratör. Maureen och Helmi Maria presenteras för varandra och vi kommer överens om att detta är en bra presentationsövning som blev bättre tack vare att den första stenen dök upp live mitt i övningen.

Jag minns inte längre vem  eller vad som var den tredje stenen. För den är inte densamma nu som 2004. Den tredje stenen lärde jag känna 2006. Han koordinerade då en FN-ledd studie om våld mot barn. Paulo Sergio Pinheiro. Nuförtiden rapportör  för FN om brott mot mänskliga rättigheter i Syrien. Då en kämpe för barns rättigheter. Ja, det är han ju fortfarande.

paulo

Men modet. Ilskan över orättvisor. Rätten av att – som han säger – vara så gammal så han inte har tid längre  att vara diplomatisk. Jag minns hans inlägg vid ett möte 2009 i Lima, Peru där de amerikanska staterna skulle diskutera framsteg vad gäller barns rättigheter i regionen och Colombia och Venezuela hamnade i ett av sina vanliga gräl anklagandes varandra och Venezualas representant sökte lite stöd från omgivningen med frågan;

-“Inte ska väl en annan stat lägga sig i en stats sätt att hantera sina barn?

Paulo suckade och svarade -“Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Vem som helst hade kunnat bli anklagad för att vara spydig och arrogant, men inte Paulo. Hans brinnande intresse för mänskliga rättigheter, hans erfarenhet, hans rättvisepatos skapade respekt. Som min tredje sten är han grunden för tanken – “Ge inte upp! Var arg när det behövs men förklara varför du är arg! Det är ok att vara förbannad när man ser orättvisor! “

Men när det behövdes var han diplomatisk. Som januari 2010. Jordbävning i Haiti. Kongressledamöter från USA ville rädda Haitis barn. Snabbadoptioner till USA! Som om det skulle kunna lösa problemen. Snarare skapa nya problem genom att ta till adoptioner mitt i en kris. Som ansvarig för barnrättsfrågor inom Organisation of American States (OAS) blev han lyssnad på. En tvärgrupp för barnskyddsfrågor inom USA´s administration såg till med Paulos hjälp att de “goda ideerna” från kongressledamöter skrinlades. Hur han gick till väga vet jag inte. Jag fick sitta i väntrummet utanför mötet i Washington DC  men han kom ut storleendes från mötesrummet. Mission accomplished.

 

 

Jag hoppas jag kan träffa på fler stenar som inspirerar. Fler stenar som finns där bortom Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen.

 

 

 

Företag och barns rättigheter

Här sitter vi. Företag. Stat. Enskilda organisationer.
Och 2 ungdomar.
Företags ansvar för barns rättigheter.
I salongen bredvid sitter det stora brasilianska byggföretaget Odebrecht.
Här inne sitter de företag som redan gör något.
En del är filantropiska.
Ger pengar. Gör något.
Det är bra.
Men inte tillräckligt, säger UNICEFs representant.
Filantropi hjälper några få men ändrar inte ett samhälle i grunden.
Företag är inte ansvariga för barns rättigheter.
Nej.
Men staten är ansvarig för att se till att alla – inklusive företag – respekterar och stödjer barns rättigheter.
Så alla goda företag i rummet.
Hoppas att ni efter seminariet blir ännu bättre.
Och tjatar lite på de företag som inte är i rummet.

20130806-113920.jpg

Barn och budget – under en vild fläkt

Det ska byggas en kanal i Nicaragua. En rik kines som vill bli en av världens 3 rikaste, säger de. 2014 ska bygget för 40 miljarder dollar sättas igång.
-“Vi kan inte bara lita på kaffeproduktion, vi måste ha andra inkomster” säger damen vid frukostbordet.
Hoppet står till Kina.

I seminarierummet blåser fläktarna bort alla papper. Håret rufsas.
Utanför seminarierummet längtar man efter regn. En örfil av hetta.
Nu pratar Diani från Guatemala om hur man försöker få mer budgetpengar för handikappade barns rättigheter. Den statliga budgeten är alltför låg.
Land efter land berättar om hur man lockar, pockar, trycker på, motiverar, argumenterar för mer pengar till barns rättigheter.
Men… det handlar mest om omfördelningar av pengar. Av pengar som alla vill omfördela. Samtidigt ligger skatterna på hälften av genomsnittet i OECD länderna. Samtidigt finns stora informella sektorer där skatter inte alls hämtas in.

Så egentligen finns pengar för sociala satsningar – men snurrandes runt med sikte på Caymanöarna.

20130625-090033.jpg

¡Acabar con la pobreza extrema en nuestra generación!

TeixeiraPatricia-EspinosaMaria-Angela-HolguinAlonso
Miembros de Latino America en el Grupo de Alto Nivel

Suena imposible. Impensable. Un mundo libre de pobreza extrema. Un mundo en el cual ningún niño nace para morir inmediatamente. Un mundo en donde ningún niño se va a dormir con hambre, en donde cada niño lleva una vida libre de violencia y abuso, tiene acceso a una atención de calidad de salud y nutrición y además aprende en la escuela. Ésta ha sido durante mucho tiempo la visión de Save the Children, sin embargo también puede ser una visión global compartida, y para el año 2030 tal vez, incluso, una realidad.

Un panel de líderes mundiales entregó recientemente sus recomendaciones sobre el futuro en el ámbito del desarrollo sostenible a nivel mundial, al Secretario General de la ONU. Este panel también cree que esta visión pueda ser nuestra realidad.

El Grupo de Alto Nivel de la ONU, presidido por los presidentes de Indonesia y Liberia y el Primer Ministro británico, parecían listos para tomar un camino prudente. Se habló inicialmente de que hoy el mundo es un lugar muy diferente al del año 2000, cuando los gobiernos acordaron reducir a la mitad la pobreza y asegurar que cada niño y niña pudiera ir a la escuela. Abordar la desigualdad es un tema demasiado político, decían algunos. Muchos temen que pensar que vamos a eliminar el trabajo infantil y la mortalidad materna no es algo realista.

En un momento de debilidad en el tema de cooperación internacional, estas expresiones hicieron que muchos de nosotros dentro de la sociedad civil nos preocupáramos de que el Panel no tuviera suficiente fuerza y entregaría un informe débil y poco ambicioso que dejaría de inspirar a los gobiernos, la sociedad civil, el sector privado – y a todos nosotros – con respecto a las medidas necesarias para poner fin a la pobreza extrema.

Pero lo han hecho. El Panel ha emitido un informe en el cual logra un buen equilibrio entre la ambición y el pragmatismo; un informe que ofrece un contenido completo mostrando que podemos ser la generación que acaba con la pobreza extrema, el hambre y las muertes infantiles prevenibles, y así poner el mundo en un camino de desarrollo más equitativo y sostenible.

Este éxito se debe en gran parte a la composición y el compromiso del propio Panel. Han utilizado su aprendizaje de las lecciones de su propia experiencia en el trabajo de desarrollo y de la crisis económica europea: los representantes de África y Asia lucharon duro para asegurar hacer un énfasis en la distribución de los beneficios del crecimiento, la reducción de las desigualdades y la transformación de las economías para ayudar a sacar a sus pueblos de la pobreza.

Los latinoamericanos en el panel, representando grandes economías emergentes, aseguraron un marco verdaderamente universal, con responsabilidades para todas las naciones para ofrecer un futuro más sostenible y más limpio para todos.

Todos en el panel promovieron un enfoque crítico en el desarrollo humano – la salud, la educación, la nutrición, el agua – fundamentos de nuestro bienestar individual y el de las sociedades y economías enteras.

Save the Children está especialmente satisfecho de ver al Panel proponer metas mundiales para poner fin a la pobreza extrema de ingresos, terminar con la mortalidad infantil y materna evitable, erradicar el hambre, erradicar la violencia contra las mujeres y los niños y asegurar que la gobernanza sea más abierta, transparente y responsable.

También el informe deja claro que para que el progreso sea equitativo se tienen que monitorear diferentes grupos sociales con diferentes ingresos- y que se llegará a cumplir un objetivo el día cuando todos estos diferentes grupos hayan sentido los beneficios.
Las desigualdades que se sufre a causa del género, la edad, la discapacidad, el lugar donde se vive o los ingresos con los que se cuenta, son la principal amenaza para el progreso de desarrollo – los niños de los hogares más pobres están casi 3 veces más en riesgo de sufrir desnutrición que los niños de los hogares más ricos. En algunos casos, la desigualdad es una cuestión de vida o muerte. En Nigeria, por ejemplo, los niños más pobres tienen el doble de riesgo de morir por causas prevenibles que los niños más ricos. Esto es una situación inaceptable y felicitamos el Panel para atacar tales desigualdades.

Sin embargo, el informe no es tan fuerte como nos hubiera gustado en algunas áreas. Hubiéramos querido ver un énfasis mucho más claro sobre la prestación de servicios universales, especialmente la cobertura de salud universal y accesible para garantizar que todos los niños tendrán acceso a los sistemas de protección social integral. Queríamos ver un objetivo de reducir de manera explícita la desigualdad de ingresos y un mayor énfasis en la reducción del riesgo y la preparación ante desastres, algo que tan crítico en la cara de los afectados por desastres relacionados con el clima, que afectan desproporcionadamente a los que ya viven en la pobreza.

No obstante, instamos a los gobiernos a prestar atención a estas propuestas ambiciosas, ya que deliberan los futuros objetivos del desarrollo global, a partir de un evento especial en la ONU en septiembre.

Hay mucho por debatir sobre los detalles, pero es importante que el Panel haya entregado una visión que pueda ser dirigida a todos los gobiernos del mundo. Es hora de que escuchen.

Con menos de 1.000 días hasta que el actual conjunto de objetivos de desarrollo (los Objetivos de Desarrollo del Milenio, ODM) expire en el 2015, los gobiernos deben decidirse sobre las metas que nos guiarán a todos al 2030. Tienen el informe del Panel, tienen recomendaciones de la sociedad civil, y lo más importante – tienen las voces de sus ciudadanos que los guíen.

Värld utan våld?

Panama i 2 dagar. 135 människor i ett rum. 2015 tar millenniemålen för en bättre värld slut. Vad ska komma därefter? Kan världen enas om nya utvecklingsmål?
2 dagar om våld. De nuvarande millenniemålen missade våld. Barn skrivs in i en skola. Bra så långt, antalet barn utan utbildning har minskat. Men lär sig barnet något av en lärare som hanterar klassrummet med pekpinnevåld?
Lär sig flickan som blir utsatt för sexuellt våld på väg till skolan – eller i skolan – något?
I Latinamerika är vanligaste dödsorsaken för unga killar 15-24 år ….. våld.

Så 2 dagars diskussion. Och förhoppningsvis modiga mål som resultat.

Kassamaskinen Liberalerna

Ge bonus för de hem för vård av unga som har lyckade resultat anser folkpartiet. Det som lösning på att ungdomsvården inte lyckas rehabilitera så bra som den borde, och de unga som vårdas tycker vården känns meningslös. Så fram med bonus för den vård som lyckas menar folkpartiet. Bonus ges ju i näringslivet, så varför inte?
Ett resultat med förslaget är följande: hvb- ägare till ungdom – “ge attans i nya brott så delar vi på bonusen”. Men det hade nog inte folkpartiet tänkt på. Hur länge ska man vänta efter utskrivning innan bonus betalas ut? Om ungdomen återfaller i brott – ska då bonus betalas tillbaka?

Men det riktigt allvarliga med förslaget är synen på ungdomar som föremål som ska in i en maskin och sedan få en ok- stämpel på andra sidan det löpande bandet. Att motivera någon till att leva ett annorlunda liv och samtidigt tänka ” pengar” gör ju att man väljer att ta in de ungdomar som verkar mest motiverade till förändring och lämnar de riktigt svåra fallen till andra. Med folkpartiets förslag blir det inte ungdomens behov som styr vården utan den vinst man jan göra på den unge.
Money talks tror folkpartiet.
Och någon vecka senare. Behövs verkligen bonus för att motivera hvb-hem?

Attack från alla kanter

– Var är du ifrån? United States? Han uttalar det som det skrivs.
-Vi brukar spöa Colombia i fotboll, säger jag.
– Brasilien???? Du ser inte ut så.
Sverige. Det framkallar inga glädjetjut. Bara ett konstaterande. “Sverige”.
Sedan dras jag in i ett rum där det ligger en matta med en stege ritad på.
-Det här är våra rättigheter!
– Vilken rättighet är viktigast? frågar jag.
Två flickor – sisådär 9 -10 år – säger samstämt:
– Rätten till liv!

Nej, jag är inte på ett antiabortinstitut. Jag är i utkanterna av Medellin. Strax under det berg där barnen säger att man inte ska gå, inte för att det är ett brant berg utan för att man dödas där.
I Medellin är det i åldersgruppen 11-17 som antalet mördade ökar mest av alla åldersgrupper.
Barnen berättad om en elev i skolan som blev skjuten för han gick på fel gata. 3 gäng slåss om narkotikahandelsrevir. Är du från ett område och korsar fel område så riskerar du döden. Busschaufförerna får ge en slant när de passerar vissa korsningar – annars får de inte passera där nästa gång. En sorts skatt från gängen.
80% av polisen har anknytningar till ligorna. Så skydd från dem? Knappast. De deltar friskt i skjutandet när det gäng som betalar dem blir hotat av ett annat gäng.
Det är värre än någonsin i Medellin. Antalet mord ökar drastiskt. Allt på grind av ett maktvacuum som uppstod för 2 år sedan efter utlämnandet av en grupp paramilitärer till USA.
Så nu rustas det upp. Det samlas krafter. Det rekryteras ungdomar. De som är i riskzonen är de som inte går i skola. Så här är barnen. Ett aktivitetscenter- efter skolan eller före skolan.
– Hur kom du hit?
– Min mamma tog mig hit. Sade först att jag inte ville till dagis. Jag är ju 13 år – men det här är ju inte ett dagis.
Anfallen fortsätter. En vill visa sin piercade tunga. 3 andra vill visa en hip hop dans. En liten flicka vill bara kramas. En stammande pojke vill läsa upp hela sin uppsats om vad som är bra i hans kvarter. Det tar tid men det är bra skrivet. Och bra läst. Jag får inte gå förrän han har läst klart.
Medellin – en gryta, en välmående gryta med arga berg som bevakar grytan.

Hur ska en 8 dagar gammal baby kunna uttrycka sina rattigheter?

Omskarelse den 8 levnadsdagen. Det gor inte lika ont da, sager de vuxna. Men hur vet dom det? Hur ska en 8 dagar gammal baby kunna ge sitt medgivande till omskarelse?
For mig ar det helt ok att omskara sig. Om man sjalv valjer det. Vad ar det for religioner som valjer att stota ut en medlem om denne ar ett barn och inte omskuret? Det ar ju omgivningen som har dessa attityder gentemot barnet – inte barnet som sjalv pa nagot satt ar smutsigt eller orent eller forhudat.
Attityder kan andras. Fran till 1979 var det manga i Sverige som tyckte det ar ok att daska barn for det var av karlek och till nytta i uppfostran. Sa tycker folk inte langre.
Fram till 2005 var valdtakt inom aktenskapet legalt i Chile – sa tycker man inte langre.
Attutyder ar inte huggna i sten – de lever inom en manniskas tanskevarld – sa visst man en relkigion omvardera sina teser.
For skulle vi folja Mosebok sa borde vi stena alla som arbetar pa vilodagen, vi borde doda de barn som opponerar sig mot vuxna, vi borde salja vara dottrar som slavar… och det gor vi ju inte…