Den röda jordens halhet

Det slirar. Frikoppling hjälper inte. Den tunga landcruisern glider ner i diket. Inte första gången när den röda jorden drabbats av regn. Ishalt.

Några lokala släntrar fram. Vill hjälpa till. Upp ur diket. Mot betalning.

Den röda jordens landsvägar är inget man tränar på i körskolan. Det är bland det halaste jag kört på. Men jag körde inte de 442 kilometrarna mellan Kigoma och Ngara. Jag satt i passagerarsätet. Ngara blev några månader senare Tanzanias näst största stad. När jag var där – var det en samling av hyddor. Men det var före massflykten från Rwanda. Jag var där vid massflykten från Burundi. Några månader tidigare. Mina 3 månader i FN systemet. Aldrig mer inom det systemet. Det var för mycket av -”don’t step on my toes but please do step on her toes as we are competing on the same position in Geneva”. Det var – ”ta en bil och en chaufför och kör genom så många flyktingläger som möjligt så de ser att FN är på plats”.

Då är det på sin plats att säga att jag tror på FN – det behövs en samlingsplats – men systemet beivrar trappstegstänkande och det är inte gott. Nog.

Detta var 1993 och 250 000 burundier hade flytt till Tanzania. Det var inte första gången. Det fanns flyktingläger med burundier som hade flytt 20 år tidigare. Bofasta i nordvästra Tanzania. Och det var dit vi flyttade 50 -talet hmmm…. de nyflyktade kallade dem för ”häxor”— men jag skulle säga de var schizofrena eller nåt åt det hållet. Ett nytt flyktingläger klarade inte av udda människor – men ett stabilt samhälle gjorde det.

Jag landade i Dar Es Salaam och stod still på flygplatsen. Ingen FN bil i sikte. Jag tog en taxi till det hotell som taxichauffören kände till. De heltäckande mattorna skulle inte behöva möta en bar fot. Så jag behöll skorna på.

Dagen efter på FN kontoret. -”Du skulle ha landat idag!” Fel på deras kalender. Det uppstod en icke-kärlek från dag 2.

Dag 3. Air Tanzania till Kigoma. Det gick bra fast jag fick hålla i ryggstödet för att inte ramla i famnen på passageraren bakom. Några dagar senare bröt Air Tanzanias enda flygplan noshjulet. Jag var fast i Kigoma.

Kigoma. Nära Burundi. Och man kunde se Congo tvärs över vattnet. Det var mycket åskväder över Congo. Tvärs över sjön. Blixt och dunder.

Kigoma. Tre månader av chicken fried rice.

En dag över till Ujiji. Där Stanley och Livingstone möttes. Lokala museet. – ”Livingstone opened up Africa for commerce and christianity” sade den lokale guiden mittemellan papiemache figuererna av Stanley och Livingstone. Vi fikade på Scud Missile Tea room. En söndagsutflykt.

Det fanns ett 50-tal flyktingläger efter gränsen mot Burundi. Ett av dem i närheten av en mission station driven av Swedish Free Mission – som de kallade sig. De bjöd på kanelbullar – pingstvännerna från Hudiksvall.

-”Var har ni hittat pärlsocker?”

-”Det tar vi med från Sverige.”

De ville att FN skulle flytta på flyktingarna som sökt sig till deras missionstation. De var ju fullt upptagna med sin mission och hade inte tid med flyktingar. Tyckte de.

-”Men han som red med sina föräldrar till Egypten…. han var väl flykting och är väl grunden till att ni finns här?”

-”Det hör väl inte hemma här!!”

Nåja. Strax därefter blev det lugnare i Burundi så flyktingarna lämnade missionen. Missionärerna kunde fortsätta sitta på sin kulle.

Nyår.

Hyrde en motorbåt som körde mig, två tyskor, en kroat, en norrman och en skotska till Gombe Stream. Jane Godall var inte hemma. Vi såg en schimpans. De andra höll sig undan. Träningen inför vandringen i naturreservatet behövdes inte.

-”Möt inte en schimpans blick! Se åt sidan! De kan anfalla!”

Vi mötte en schimpans som satt i ett träd och kastade pinnar på oss. Den tittade inte ens åt vårt håll. Däremot på nyårsafton när vi svalkade oss i Tanganyikasjöns vatten och champagnen låg och svalnade i vattnet så mötte vi en babian. Eller såg skymten av babianen som sprang iväg med champagneflaskan. Det blev konjak till nyårsmaten. I stället.

Majs. Majskorn som fick kokas i timmar för att mjukna. Inte den bästa födan för flyktingarna. Men det var det som fanns. Majskorn. Sardiner. Olja. Avskogning som följd av majsens kokbehov.

Skola? Glöm det. Detta var på den tiden där skolgång för barn på flykt inte sågs som något som var en rättighet i en katastrof. Andra bullor blev det några år senare. Men vi samlade ihop ett gäng flyktingar med lärarbakgrund. Provisoriska skolor var tanken men den tanzaniska myndigheten tyckte att FN skulle anställa tanzaniska lärare. Inte en tanke på språkskillnad. Kollision.

Wakimbizi. Swahili för ’flykting’. Egentligen ’man som kommer springande’. Och så var det med burindierna. De kom springandes. Gruppmöten – en av 5 hade bevittnat våld. 4 av 5 sprang över gränsen för att andra gjorde det. Wakimbizi.

Burundierna pratade franska. Det gjorde inte tanzanierna. Men en dag klev Fortunata in på FN kontoret. Jag kapade henne _ för hon kunde franska. Det kunde inte jag. Hon blev min community services assistent. Enda gången jag haft en assistent. Slumpmötet med henne ledde till att hon blev kvar i branschen. Hon hamnade senare i Afghanistan – och sen Irak.

Hon översatte inte ett ord som chauffören sade så fort vi passerade byar. Wowowo. Jag översätter det inte heller.

Hemfärd. Men inget flyg från Kigoma så Missionary Airlines fick kallas in. Ett enmotorigt litet plan med alldeles för många blinkande lampor.

-”We say a prayer before lifting” sade piloten.

Inte för att han inte litade på planet. Utan för att han var religiös.

Det blev en långsam puttrande färd på lagom höjd. Men när piloten såg en flock giraffer så dök han ner. Mellanlandning och övernattning i Dodoma. Dagen efter Dar Es Salaam och vidare mot Geneve för avrapportering. Swiss Air. Före konkursen. Förstår deras konkurs då det serverades rysk kaviar till förrätt. Min grannpassagerare frågade vad det var. -”Fish-eggs..” Han ville inte äta det så vi bytte – han fick mitt smör och jag hans kaviar. Vid val av varmrätt så frågade han vad ”venison” är. Flygvärdinnan förklarade; -”It’s like Bambi!”

-”But I don’t want to eat Bambi!”

Jag åt Bambi. Efter tre månader med chicken fried rice var Bambi god. Väldigt god.

Efter de tre månaderna har jag inte arbetat inom FN systemet längre. Däremot med. Det har gått mycket bättre.

-”Nu sätter jag mig emellan er för ni håller på att växa ihop..”

D64D3905-8B0C-42AF-B5AB-A023B90117D4

Jag är på konferens. Inte den första konferens jag är på. Jag har slutat räkna.

09B4D87E-5483-4F55-992E-0DB9DF9FCA70

Nu är det Arusha.

Då var det Sigtuna. Kommunskolan. Den första konferens jag varit på. Om kriser. Krisbearbetning. Gräv i din egen kris. Vad lärde du dig. Krisens faser. Jag minns inte min egen kris. Jag var 25 år. Jag minns hennes kris. Hennes barn hade dött. Vi skulle sitta två och två och berätta om våra kriser. Min kris blev fjäderlätt. Hennes var blytung.

-”Nu är det din tur att åka på konferens” sade de i kommunen. Och jag åkte. Krisbearbetning. Överlevnandsstrategier för socialarbetare (vilken negativ konferenstitel…). Sen minns jag inte resten av konferenstitlarna.  Jag minns henne vars barn hade dött.  Hon som jag inte fick växa ihop mig med. Det var under middagen som den trivsamme runde äldre kursledaren kom med sin stol och klämde in sig mellan oss. -”Ni håller på att växa ihop. Det ska ni inte göra.”

1C6B7739-0B60-4610-8BA3-A04A7EF8971D

Nu är det Arusha. Norra Tanzania. Motorvägen in till stan är färdigbyggd. Dubbla filer. 40km/timmen. Det är mörkt. Taxichauffören från flygplatsen 45 kilometer längre bort tutar glatt till alla busschaufförer. -”Det är mina vänner!” 

Han kör mig till fel hotell. Nästa chaufför kör ut i mörkret. Det är tidig natt. Jag vet inte var jag är. Men jag kommer rätt. I mörkret. Till ett hotell med konferenssalen som slukar hundratals. Där växer man inte ihop. Inte i de ytorna. Där ryms trädgårdsmöbler bland alla blanka fusksidenstolsskydd. Och den tronande soffan uppe på ett podium. Långt från Kommunskolan i Sigtuna.

Vi radar upp oss. Vem har arbetat längst i partnerskapet? 18 år längst bort. 2 veckor längst fram. De kommer från hela Tanzania. Skogsfarmare från söder. Bostadskooperativ från väst. Sparkassor från norr. En spretig familj. Men det gemensamma är att att vi gillar det vi gör. Och vi växer ihop.

 

Tanzania 5 dagar

Taxichauffören kör förbi flygplatsen. Det är inte från den stora flygplatsen vi ska upp I luften. Det är från den gamla flygplatsen som nu heter Terminal 1. Det ekar tomt i gamla korridorer. Till slut hittar vi incheckningsdisken.
-”You are to early. We open check in at 13.00.”
-”That’s in 2 ½ hours… can’t we check in now?”
-”No! Have a good life.”
Det finns ett kafé. Bra kaffe. Dyra tandborstar (min batteridrivna har surrat hela flyget från Nairobi till Dar es Salaam och ekar lika tom som terminalkorridorerna).

Dar es Salaam är svettvarm. Flipfloppande kineser med utåtvridna fötter smattrar fram. Det byggs. Långsamt.

Upp I luften. Dar Es Salaam växer på bredden och höjden. Det är motvind. Vi ska till Iringa men ändå inte. Först är det en landning mitt emellan cirkulära risfält. Det är inte mycket till landningsbana men det fungerar. En tjattrande neurotisk sydafrikan ska av där. Vi resterande 14 passagerare suckar av lättnad. Ja eller dom som är vakna. Det är så med alla transporter I östra Afrika. Folk sätter sig. Och somnar.
I Iringa väntar en taxi vars fönster inte går att stänga helt. Det regnar. Ena halvan av ansiktet blir rent.

Framme vid en farm. Tre stugor. Te dukas fram. Hundar och höns. Hönsen avviker. Hundarna lämnar oss inte. Det klias och det klappas. Vänskap uppstår.
Här sovs det bra.
Middagen serveras I en ruin med tak över. Det är levande ljus middag.
Lägger stället på minnet. Kisolanza Old Farm House. Ett stycke paradis på vägen mellan Dar es Salaam och Zambia.BDFE54BD-124D-408D-B14F-792C3F1BDBB0

Och så fyllde Europa år… och jag mötte den jag röstade på i EU valet

IMG_2505Och i talet från EU ambassadören nämndes det 30 åriga kriget som slutade med Westfaliska freden. Som svensk var det en skamstund. Det var ju Sverige som plundrade och härjade och betedde sig allmänt illa i Europa.

Men annars kom jag 30 minuter för tidigt. Trafiken var inte ett helvete. Det flöt. Men den tidiga ankomsten gjorde att jag kunde pumpa EU tjänstemän på varför flera afrikanska stater inte är så pigga på att teckna ekonomiska avtal med EU. Bekymmer för EU men de afrikanska staterna undrar vad de har att vinna på avtal….

Just det. (Jag är fortfarande mitt inne i läsandet om EUs avtal med sina forna kolonier)

Och sen hittade jag en dam från Södra Sudan som arbetar med World Wildlife Foundation. Och vi kunde prata om elefanter versus bönder. Och hon kände till chili-metoden som gör att elefanter inte äter majsskörden. Plantera chili runt majsen. En elefant har nån gång ätit en chilibuske och har genast meddelat alla andra elefanter att vända om när de ser en chilibuske.

Samma sak gör de idag i Uganda för att bergsgorillorna  inte ska äta upp bananer. Odlas chili, té och kaffe utanför bananodlingarna så håller sig gorillorna borta.

Och sen fick jag syn på henne som jag röstade på i senaste Europaparlamentsvalet. Soraya Post.

IMG_2509En selfie? Jag har röstat på dig!

-Ja tack.

Och dessutom glad över att hon träffat Martha Karua – den kenyanska politiker jag skulle rösta på om jag fick rösta i Kenya.

Ja just ja. Med damen från Södra Sudan kunde vi skratta åt att hon  hade svårt att bli registrerad inför folkomröstningen för självständighet för Södra Sudan – medan jag blev registrerad mot min vilja. Myndigheten påstod att jag var son till en man som är 3 år yngre än jag….

Nu ska Soraya Post till Tanzania – där hon ska få en briefing om det projekt vi driver där …. fler kvinnor och ungdomar in i politiken!

Efter Soraya hörde jag helt plötsligt peruansk spanska pratas. Attack! Och nu ska vi laga peruansk mat tillsammans – för det är mat som förenar peruaner. Och jag har ju flera förpackningar Salsa Huancaina och Aji de Gallina hemma. Så in i det Kenyanska Peru-träsket.

Dom som kommer springades ….

Minnena väcktes till liv när säkerhetskonsulten började prata om de italienska vägbygarna som räknade med att 40% av deras material försvann under vägbygget i nordvästra Tanzania. Det var ju dom som hade biljardbord, en massa grappa och 3 rättersmiddagar i en mobil restaurang. Det var ju hos dom vi åt middagar för 22 år sedan och vägen till restaurangen blev  allt längre för varje dag eftersom de byggde vägar bort från oss och vi byggde flyktingläger.

2014-10-25 09.40.34-1

Wakimbizi. Han som kommer springande sades det att ordet på swahili betydde. Burundier som  kom springande  över gränsen. 250 000 på några få dagar. 1993. Då som nu var koleran ett hot. En ingenjör som inte funderade så mycket på hur folk går på toaletten grävde med grävskopa en 50 meter lång ränna i ett av flyktinglägren. Men folk går inte på toaletter som består av 50 meter långa rännor. Som tur var så fanns det klokare människor som frågade flyktingar hur man brukade bajsa och såg till att latriner byggdes efter hur folk brukade ha det därhemma.

50 läger på 250 kilometer.

Jag landade med Tanzanian airlines (frid över dess minne) i Kigoma. Jag mindes att jag satt och höll fast ryggsätet med ena handen för annars hade jag hamnat i knät på passageraren bakom mig. 2 dagar senare kraschlandade just det planet så när jag skulle hemåt igen efter färdigt uppdrag så var det ett litet missionärsplan som tog mig till Dar Es Salaam. 8 timmars flygning uppdelat på 2 dagar.

“We always pray before the flight” – sade piloten och uppmanade mig att inte röra några spakar där jag satt i co-pilotens säte. Det var en fascinerande resa över slätten med stora åskmoln ena stunden och sedan en brant dykning i nästa stund för piloten tyckte sig ha sett elefanter.

En övernattning i huvudstaden Dodoma. En öde stad med breda tomma gator och en natt på Grand Hotel of Dodoma. Jag var den enda gästen.

Men tillbaka till Kigoma, staden vid Tanganyikasjön där man på kvällarna kunde se åskmolnen rumla över Zaire. Bara några kilometer söderut låg Ujiji där Stanley och Livingstone skakade hand. Nu stod de där som papie-maché figurer och museiguiden rabblade upp;

-“Livingstone opened up Africa for commerce and Christianity…..”

Just i den ordningen.

Och de 50 flyktinglägren. Ett av dem låg vid en svensk missionsstation där två pingstdamer från Hudiksvall bjöd på kanelbullar med pärlsocker och ville att flyktingarna skulle flyttas bort från deras missionsarbete. Att folk sökte upp dem  spelade ingen roll. Att det där barnet som red med mamma och styvpappa till Egypten på en åsna var en flykting från barnadödandet i Palestina för 1992 år sedan var en dålig jämförelse tyckte de. Strunt i det.

Det flyttades inga flyktingar. Punkt.

Längst norrut skrapade de italienska vägbyggarna upp ett område strax utanför den lilla staden Ngara – där sattes upp ett flyktingläger. Samma läger som några månader senare blev Tanzanias näst största stad med 800 000 invånare. Från Rwanda.

Minnen. Nyår vid Gombe stream hos Jane Godall och hennes schimpanser. Jag såg inte henne. Men jag såg en schimpans. Och en massa babianer.

Detta var 1993- 94. Nu är det 2015 och historien upprepar sig i Burundi. Det kommer människor springande över gränsen igen.

Jag hoppas att de som arbetar i flyktinglägren har det lika spännande och lärorikt som jag hade det.

Det var en brytningstid. Det fanns dom som arbetade för flyktingarna. “Jag vet vad som är bäst för dig..” Och det fanns dom som arbetade med flyktingarna. De hade det svårare.

“Vem har bjudit in flyktingar till detta planeringsmöte?” svor en FN representant.

Den attityden hoppas jag är begravd.

Morogoro

Smakar på namnet. Det är lite Sagan om Ringen varning över det hela- Men inte lika mycket som staden Gondor vid Lake Tana i Etiopien.
Morogoro – 240 km och 52 bensinstationer (!) från Dar Es Salam. Bitvis har vägen rasat efter kraftiga regin i april. Men det går undan.
Bensinstationerna är förresten inte vilka som helst utan rejäla bensinpalats. 52 stycken och fler håller på att byggas.
Det är platt, platt och platt ända tills vi kommer till Morogoro. Rejäla berg som beskyddar staden. Liksom hukar sig över husen.

Hotell Hilux. Fawlty Towers-varning men med charm. Inga skrik vare sig från kunder eller personal, fast nyckeln fastnar i dörrlåset och går inte att få upp. Det finns elektroniska lås men korten går inte att ladda för det är strömavbrott. Och generatorn sätter vi på klockan 1800 minsann.

(Nu kom det in en herre med ett frukttorn på sin tallrik. Apelsinerna klättrar på bananerna som klättrar på papayan.)

Gårdagens besök på Morogoro universitet var givande. Landets centeruniversitet för landsbygdsutveckling. Professorn för skogsbruk berättade att tidigare hade Dar Es Salams statliga universitet den rollen – men “de har ju inga skogar eller jordbruk där!”

Mer Fawlty towers. När man duschar – rejält med vatten, bra tryck och värme! – så blöter man ner toalettstolen som är i samma bås som duschen. Så egentligen behöver man inte spola utan se till att duschen tar hand om spolningen.

Men det är otroligt charmigt.
Frukostservering.
How do you want your eggs?
-2 fried ones please,.
-Whats your roomnumber?
-313.
-What?
-Three one three. Threethirten.
– 2 rooms?
– No, one.

Till middagen;
-Which local beer is the one with best taste?
-Tusker Light

Snart tillbaka till Dar Es Salam. 52 bensinstationer på vägen. Kanske har de blivit fler under natten.

20140807-084401-31441692.jpg

Grönifierad

5 veckor på plats i ÖstAfrika.
3 veckor på plats i det nya hemmet.
Allt är grönt.
Och ett elstängsel som larmar då och då.
-“It’s the mungoose running into the fence” säger nattvakten.
Fiskarna i dammen längst bort i trädgården är 1/2 centimeter långa.
Jag vet inte vad det är för fiskar.
-“They are mixed fish sägs det.

Under tiden förbjuds minikjolar i Uganda.
Redan ska alla möten med fler än 3 personer rapporteras till myndigheterna.
Och anti-gaylagen har trätt i kraft.
Världsbanken drar tillbaka sitt 90 miljonerdollarslån.
Hur ska staten garantera att patienter inte diskrimineras? Hur ska sjukhusen kunna tvingas att rapportera LGBT patienter (vilket lagen kräver)?
Allt handlar om att vinna nästa val.
Museveni vill vinna.
Han som i början av sin presidentbana inte tyckte att presidenter ska sitta för länge.
Det var 26 år sedan.

Under tiden annonserar SouthAfricanAirways om att de gärna flyger ut folk som vill uppleva sina njutningar.

Och så var det trafiken.
Vart jag än reser i regionen så tar flyget inte mer än en timme.
Men bilresan till och från flygplatserna (ca 15 – 40 km från huvudstäderna) tar definitivt mer än en timme.
Rekordet hitintills är 2 1/2 i Nairobi.

Nairobi ja…fyllt av rykten. Bombrykten.
Dödsskjutningen av en muslimsk ledare i Mombasa och massarresteringar av folk med somaliskt ursprung – leder till tron hos folk att detta ska leda till fler terrorattacker från Al-Shabab.
Rykten.
Undvik stora varuhus och shoppingmalls. Undvik folksamlingar.
Detta i en stad där trafiken inte flyter.

Under tiden är allt grönt.

20140405-094310.jpg