Flykten från prästgården

Föremålen på bilden har inget med drömmen att göra

Vill du ha ett glas vatten? frågar min yngsta dotter. Hon och hennes två äldre systrar och den äldstas make (som jag kallar bäverf-ttan eftersom hans frisyr såg ut så – sidorna kammade uppåt för att så lite som möjligt av skallen skulle synas. Men jag viskade bara hans namn tyst så bara jag hörde. Jag är ju präst trots allt och en del ord säger en präst inte högt).

Till ordningen – ja hon och systrarna och han med frisyren var precis som min maka  besvikna.

Vådligt besvikna.

Julen. Gåvornas högtid och jag hade valt att ge dem gåvobevis. Fattigdomsbekämpning. Genom en gåva. Inte bra. Inte alls bra.

Krig.

De ville ha gåvor som bekämpade deras inbillade egendomsfattigdom.

Jag tackade ja till vattnet och fick det kastat över mig.

Frun närmade sig med en burk champinjonsoppa. Kall. Nyöppnad burk.

Det var inte fråga om en förrätt utan hämnd för en oförrätt.

Hon kastade – inspirerad av dottern – soppan på mig men champinjonsoppa flyger inte lätt och fort utan tungt och närsynt. Hon fick soppan på sin handled. Normala människor rusar iväg mot närmaste vattenkran när sådant händer men inte hon.

Kast med liten burk.

En upprörd människas träffsäkerhet är dock låg. Väldigt låg. Det dundrade till. Väggen. Bucklig tomburk.

Svågern … ja bäverf-ttan….morskade upp sig. Stryptag på prästen. Fast med raka fingrar. Det går inte att strypa någon med raka fingrar. Men det är irriterande för mottagarens hals med kalla fingrar som petar under hotfyllda vrål.

-”Vik hädan bäverfitta” sade jag. Vilket fick motsats effekt.

Men nu var inte drömmen rimlig längre. För många arga människor. För många fingrar …. Ja egentligen ett bara ……. finger mot min hals. Men ett för mycket.

Jag satte mig upp och drack vatten och somnade om.

Och drömmen fortsatte!

Nu såg jag prästgården utifrån. Vacker gul byggnad. Adventsljusstakar i varje fönster. Frid utåt. Krig inåt. Väggar befläckade av champinjonsoppa.

Väska packad. Bort från prästgården. Busshållplats. Någonstans. Bort. Väntan på en buss. Kall jul. Även vad gäller vädret. Lokalt shoppingcenter. Går in. Värme. En kvinna i ormskinnsklänning ler mot mig. Eller ja. Hon ler mot alla.

En affisch.

Hon ska uppträda. Dansa för annandagsreafolket. Nåt folkloriskt från Brasilien. Men affischen är mer folklår än folklore.

Djup slits.

Men musiken sätter igång och hon svävar in. Men inte i ormskinn utan i en elegant vid klänning sydd av svarta sopsäckar.

Dans.

Och ja. Hon dansar mot mig. Bjuder upp. Vi vaggar i takt och lokalen förvånas av att prästens höfter kan rulla.

Jag hittar min portugisiska men det blir mer ”falo um bocadinho”…. Hon ska härnäst till Estland och sedan Lubeck och efter det Guernsey. Då vet jag vart jag ska åka.

Hon verkar inte kasta champinjonburkar.

Att drömma en långfilm är en ynnest. Så länge man kan vakna upp när kalla fingrar petar på ens  hals och somna om och fortsätta drömma om varma höfter som gnuggar ens bål.

Jag vet inte om jag kan tolka drömmen. Jag försöker.

De arga. De hotfulla. De burkkastande. De finns där. I Kenya. Och i många andra länder. Inte på ytan men våldet ligger där och skvalpar. Under ytan. Och så en dag kastas det – inte burkar utan handgranater.

Men det finns också dom som bjuder upp till dans. Eller talar om var man kan värma sig medan man väntar på bussen. De är fler.

Det är lätt att hitta dansuppbjudarna. Det är inte lika lätt att hitta burkkastarna. Men de finns där. Varje gång jag drar för gardinerna för att sova så ser jag det stora mörkret. Bakom träden. Bakom buskarna . Mörkret som gömmer dem som vill ta genvägar till pengar. Andras pengar. 

Nästa tolkning. Jag har packat. Jag är på väg. Det är lättare att lämna burkkastare än sambadansöser.

En flytt. Som inte är en flykt.

Sista tolkningen.

Jag har precis läst ut Kvinnan i Fönstret…….