-”Hur känns det?”

Det är jag ju inte. Eller det är inte så mycket blod omkring mig.

Men det är en svår fråga. Det där om hur det känns. Frågan som ställs ideligen. Som gör mig svarslös. Som sätter mig i ett tankeläge. Var fan är känslorna?

Att flytta. Nairobi till Bryssel. En del andas ut. Terror liksom. Men det är mer terror i Bryssel än i Nairobi. (Nu är terror väldigt sällsynt överallt utom i krigssituationer) Men det är andra som andas ut. Jag andas in och försöker tänka mindre på om den där stora träsoffan som jag har haft på terrassen kan bäras uppför trappan i huset där jag ska bo.

Men känsla. Bättre mat förvisso. Kallare väder. Spännande arbetsuppgifter (som om jag inte hade haft det redan)  

Tankarna igår i den långsamma trafiktäta taxiresan på väg till Jomo Kenyatta International Airport….. Tittade på människor i bussar, i lastbilar, i personbilar… Trötta ansikten. Nickandes halvsovandes. Lastbilar som krängde och pressade undan andra bilar. De nya SUVarna med viktiga människor. Kenya.

Jag kommer inte att sakna att sitta i ett passagerarsäte och panikbromsa. (Som om det skulle hjälpa) Men det skulle kunna vara var som helst. Människor kör vårdslöst överallt. Men mest vårdslöst körs det i Kenya. Definitivt.

-”Jag ska köra om! Den mötande får väl väja undan för jag blinkar ju för fullt med lyset!”

Jag kan räkna mina trafik-jävlar-vad-nära incidenter innan Kenya på min vänstra hand. Jag kan räkna mina dagliga trafik-jävlar-vad-nära-incidenter i Kenya på samma hand. Eller kunde. Jag har flyttat.

Så känsla av att byta land? Det är fan inga känslor. Utom att jag inte kommer att sakna trafiken i Kenya. Innan Kenya kände jag ingen som har dött i en trafikolycka. Ingen. På mina 56 år. Under 5 år i Kenya har det förändrats. Rejält.

När jag lämnade Kenya 2009 suckade jag av lättnad. När jag lämnade Kenya igår suckade jag inte av lättnad. Denna gång har varit mycket bättre. Bra arbetskamrater. Understatement. Jävligt bra arbetskamrater. Mycket skratt. Mycket värme.

Jo. Där kom känslan. Goda människor med goda tankar. Saknad.

Men så är det det där med sponsring. Sista dagarna kom de. Ehhhhhhh.. i was thinking if you could pay my childs schoolfee…  

Inte en. Inte två. Flera. Och jag ska inte klaga. Det är en ekvation som inte går ihop i en 5 barnsfamilj. Skolavgifter på 2000 kronor för en termin. Plus uniform. Plus böcker. Plus allt. Fråga muzungon! Fråga den som verkar ha pengar. Omgivningen pressar på. Du jobbar ju hos en utlänning!

Och det där svåra med att säga nej. Jag har lånat ut. De har betalt tillbaka. Allt bra. Men så kommer det där i sista stund. Inte ett lån. Utan en gåva.

Där kom känslan igen. Det där svåra att säga nej. Skönt att slippa vara nej-snål. Skönt att slippa vara en vandrande bankomat. Snabba uttag. Knacka på dörren och säga I was wondering ……

Så. Mer terror. Bättre trafik. Inga I was wondering… vid dörren. Bättre mat. Mindre trädgård. Bättre öl.

Det är känslan

Hem….

Var är ditt hem?

Där jag ställer ner min väska.

Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.

Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.

Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.

Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.

Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.

2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.

Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.

Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.

Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.

-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.

-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)

Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.

Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.

Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.

Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.

Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.

Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.

Alfonso Ugarte i Barranco, Lima. Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.

En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.

Men allt är tillfälligt.

5 år där.

5 är här.

Och nästa hem om 1 månad >

Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.

Hem för i alla fall 2 år.

Hon sade att hon är rädd för Afrika

3 dagar på ett hotell vid Mombasa highway. En sväng in i nationalparken. Promenader. Det är vad hon har gjort. Den äldre damen från Wyoming. Hennes farfar var 2 meter lång och hette Sundell och kom från Sverige. 

-”Har du varit utanför stan?”

-”Det har jag inte råd med”

Så hon åkte från Wyoming till Nairobi för 3 dagar. Nu ska hon hem. Sedan incheckningen på flygplatsen har hon klistrat sig fast vid mig för jag verkar vara en ”trevlig italienare”.

Hon hörde vid incheckningen att jag skulle till Turin så hon antar att jag är ”italienare” . Det får hon tro. Det där med Sverige verkar komplicerat.

Men det som börjar med klistring blir efter en stund – och några glas vin – en trevlig pratstund om kooperativ. Om vad som är att ”hjälpa folk”. Nu är hon ute på promenad på flygplatsen och jag vaktar hennes väskor. Hennes rädsla för Afrika – nja – hon har ju aldrig varit här förr. Eller hon har varit i Kairo. Dit hennes bagage aldrig kom. Och där hon inte hade pengar att ge dricks till alla som ville ha dricks för taxichauffören hade fått hennes sista lokala pengar – ”vad de nu heter”.

Och jag går igenom en process. En process som startar med ”jobbig amerikanska” – och nu efter 3 timmar ”vilken äventyrerska”. Hon är rädd. Men hon låser inte in sig. Hon letar. Hon utmanar. Sig själv. Och där står jag vid  incheckningen och dömer folk som jobbiga när de inte är det. 

Nairobiansk jul

7B9CCAB6-0148-4705-9270-8B0F5B78E0FD

Julfrid. Köerna i trafiken och i butikerna har lämnat stan. De har flyttat till Mombasa (dit det inte finns en endaste ledig tågbiljett före 21a januari). Vägarna ut från stan fylls. Vägarna in mot stan töms. Hem till Byn.

Så julfrid i Nairobi. Den tömda staden. Den gröna staden. Den lugna staden. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Nairobi….)

Det enda som spökar är politiken. Oppositionsledaren har ännu inte gett upp tanken om att utropa sig till ”folkets president”. Men han sköt upp det hela från den tänkta dagen 12 december. Ambassadörer tjatar på honom om att ge upp. Men folket nära honom tjatar om att gå på.

Landsförräderi!” – ropar de regeringstrogna.

Spel för galleriet. Tänker jag.

Men än är det lugnt.

De ständiga basarerna laddar upp för nästa år. Täck en gräsmatta med halm. Upp med bås. Väskor, Väskor. Väskor. Tyska korvar. Öltält. Damer i gummistövlar. Hund med gul scarf. Lotterier. Berusade brittiskor.

556AFC98-CAB2-4FFC-AF77-8B0A278CD30D

Och hunden är jultvättad. En kamp i en dusch. Men det är ju jul.

Onsdag 22 november kl.12.40-13.00 En turban. En keps.

turbanochkepsFörst blir jag irriterad. Jag är för tidig. Det finns ingen att skapa liv åt. Jag är ensam på restaurangen.

Men inte så länge. De kommer. En med turban. En med keps.

De sätter sig inte mitt emot varandra. Det blir för nära. De tar stolarna snett emot varandra. Behörigt avstånd.

Bägge håller upp sina mobiler med raka högerarmar och stöter på skärmarna med utsträckta pekfingrar. Viktiga. Innan de börjar prata över lunchen så ska det viktiga avverkas.

De döljer sina huvuden men inte sina breda nackar. En med keps. En med turban.

Inte ett ord. Tystnad. Sneglar på varandra. Mäter med blickarna.

Sedan serveras curryn. Då kan de prata. Om maten. Fram till att det började osa i karotterna framför dem fanns det inget att säga. Bra så. De höll ju varandra sällskap. Jag hör inte vad de säger men bägge brummar. Djupa basröster som mjukas upp av curryn. Mat mjukar upp människor.

 

Lördag 18 november kl 13.43-13.44 Kakigrön dam.

gröndam

Det var bättre förr. Då klädde man upp sig inför en flygning. Nu är det mysbyxor och midjeväskor. Elegansen är borta. Folk har inte längre någon flygkultur. Nackkuddar! Hon fnös föraktfullt. Att folk inte klarar av att sitta med rak nacke. Det är ju bara 8 timmars flygning.

Och redan hade de tagit på sig de grova kängorna. Som om safarin började vid ankomsthallen. Det måste väl ändå finnas en skillnad på turisterna och bärarna. Är det gyttja så får man väl ta sig fram på de gräsbeklädda kanterna av stigarna. Eller … man går väl inte på safari? Man sitter väl i ett bekvämt fordon? Varför ska man då ha grova kängor med sig? Och på sig redan på flyget!

Hon var nöjd med sin utstyrsel. Kakifärgat. Men inget klumpigt med skavande blixtlås och pösiga fickor fyllda med handsprit och våtservetter. Nej, en elegant solhatt med band. Kakifärgad. Det hade tagit tid att hitta den. Bekväma vida byxor. Egentligen inte hennes stil men hon hade för sig att de var sydda efter något traditionellt från … ja… var? I vilket fall så var det afrikanskt. Det var hon säker på. Byxgrenen nere vid knäna. Mycket luft. Och definitivt myggsäkert. Blusen – också kakifärgad – lät bara hakan och händerna vara fria. Hon hade sett till att så lite av huden som möjligt skulle synas. Man ska inte visa naken hud i Afrika. Och så var det där med malariamyggorna. Ingen plats för dom. Ingen yta att landa på.

Premiär redan första dagen i Nairobi. Frukostmatsalen dundrade av grova kängor och kameraväskor. Hon skred fram och tyckte sig märka viss avundsjuka. Elegansen fick ett ansikte vid hennes försiktiga plockande av skalad frukt från frukostbuffén.

Hon var inte riktigt bekväm med uppmärksamheten. Hon hade kunnat försvinna bland massorna om hon hade möblerat sig som de andra. Men inte.

Elefantbabysar. Stora klumpiga varelser med gyttjiga snablar. Folk skrattade förtjust när de klumpiga djuren vaggade fram mot dem och tryckte upp sina gyttjiga snablar mot deras bröstkorgar. Hon tog tre steg bakåt för att inte komma i närheten av gyttjespridarna.

Blötögda giraffer. Långa gråa tungor som tiggde efter mat. Förtjusta turister som letade efter den bästa selfievinkeln. Hon tog en försiktig promenad på plattformen men på behörigt avstånd från tungorna.  Nu hade hon gjort det. Sett giraffer och elefanter på nära håll. Fast hon höll avståndet. Det var ju ändå vilda djur.

-”Nu ska vi åka förbi ett ställe där ni kan få shoppa loss!” sade guiden och det kändes genast bättre. Hon visste hur man shoppar. Men…. kuddar och lampskärmar i hemska kulörer. Färger överallt. Det tog inte slut. Expediter som hälsade glatt. Hon halvrusade genom alla rummen och längtade hem.

gröndam2

I väntans tider…..

tidningar.jpg

Så är det dags igen. Högsta domstolen ska avgöra om valet 26 oktober var lagligt eller inte. Klockan 10.00 ska domen börja läsas upp. Och det blir reaktioner från bägge politiska läger – glädje eller ilska. Oavsett resultatet.

Men jag tror inte att domstolens utlåtande kommer att hetta upp situationen. Ty;

  1. Det var inte oppositionen som gick till domstolen utan 2 individer.
  2. Oppositionen har redan sin taktik klar > motstånd.
  3. Varför bråka över ett val som de bojkottade?

Men ändå – helgen var stökig. Spänt läge. 5 dödade säger media. 16 dödade säger oppositionen. Om detta handlar om politisk kriminalitet eller “vanlig” kriminalitet är svårt att veta.

Det som går att veta är att Kenya har långt kvar innan normaliteten återvänder.

Uppdatering;

Högsta domstolen beslutade att valresultatet är giltigt. Så då har Kenya en president. Som svärs in nästa tisdag.