Två böcker lästa under de senaste 2 dagarna.
2 kvinnor – ena mosad av media och den andra mosad av rättsväsendet.

Tycker de själva.
Och delvis är det så.
Mona Sahlin gjorde det som flera andra ministrar gjorde – Reidunn Lauren, Per Unckel ex vis – använde statens betalkort för privata köp. Köp som hon redovisade som privata och betalade allteftersom, skyllandes på att hon inte fått annan information om användandet.
Men det fattar ju minsta lilla kortanvändare hur kort ska användas – i alla fall om man ska ha ansvar för ett lands ekonomi.
Hon friades i en förundersökning.
Men det är inte riktigt det som är det intressanta med boken.
Det är hennes sätt att beskriva sin kärlek för politik (underbar läsning) som lockar. Det är också tidsandan från 500% räntekrisens dagar (intressant läsning) som lockar. Men sedan blir det stopp. Hennes tes om att man inte ska dömas ohörd, att sakers tillstånd inte ska förenklas utan ses i sin helhet faller pladask när hon beskriver Vänsterpartiet som nåt man aldrig kan lita på, när hon beskriver Anne Wibble som rätt korkad, när hon förbannar karlars eländiga könsskämt (men sedan citerar just skämten – i alla fall om de skämten handlar om borgerliga politiker).
Då faller allt platt. Anklagelsen blir ett anfall.

Lillemor Östlin är den kvinna i Sverige som suttit längst tid i fängelse – framförallt för narkotikabrott. Boken blandar kriminaljargong med hur Lennart Geijer var hennes torsk. Problemet med distanslösheten i boken är hennes frontalangrepp på rättsväsendet som dömer henne fast hon är oskyldig – tycker hon – samtidigt som boken börjar med hur hon lurar barnavårdsnämnd, posten, banken – ja allt i första kapitlet. Radandes upp brott efter brott som visar hur “smart hon är”, för att sedan inte ta på sig fullt ansvar. Inte ens för att döttrarna placeras i fosterhem fast hon lämnar dem ensamma på nätterna när hon dels prostituerar sig, dels är på alla möjliga fester nätterna igenom för att sedan ta Preludin för att orka arbeta som växeltelfonist.
Som extra krydda verkar hon av lösningen på Palmemordet också i slutet av boken.

Så distans till sin egen roll – sin egen skuld i händelserna, det är vad bägge författarna skulle ha behövt blanda in i böckerna.
En rannsakan av “Hur kom det sig att jag hamnade i detta? – Hade jag någon delaktighet i händelseförloppen?”
Nu blev det försvarsskrifter med lite pikanta inslag.