Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.
Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.
Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.
Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.
Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.
Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.
Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.
Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!”
Kopplet sträcks ändå.
Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.
Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.
Jag oroar mig för den. Söker stöd mot väggen när jag går upp – men det är värre när jag ska ned. Brant.
-”Det kommer upp ett räcke” säger mäklaren som mest oroar sig för att hunden ska ramla. Jag är mer orolig för att jag ska ramla.
Jag tänker – om jag får hyra lägenheten – bygga mur av kokböcker efter vänstra kanten.Och svindelträna. Men det ska upp ett räcke. Säger mäklaren..
Det är 8 hållplatser bort. Spårvagn. Inte en endaste av de som kliver på plingar sin biljett.
Jette. Stadsdelen som är låg. En by som blev uppslukad av Bryssel. Hukande hus som inte vuxit högre än 4 våningar.
Det finns en lägenhet till. Högst upp med milsvid utsikt. Men med terrass utan räcke. –”Det ska sättas upp ett räcke” säger mäklaren. Men de smala trapporna och ingen hiss avskräcker. Då är bottenvåningen bättre. Med innangård med stort träd. Och tvättstuga i källaren.
Vandrar i kvarteren. Armenisk restaurang. Bra. Bageri med sockerchock i skyltfönstret. Mycket gelatin.
Stor park ett halvt kvarter bort.
Med råttgift. Kommunen varnar hundägare – och hundar – för råttgiftet.
En stor Delhaize – riktigt stor. Skällande hundar.
Kommer hem. Fyller i ansökningsblanketten. Skickar med kopia på id-kort (bägge sidor), skattedeklarationskopia, 3 senaste lönespecifikationerna, bevis på att jag har betalt hyran det senaste året. Detta är Belgien som älskar kopior. Nästan lika mycket som Peru. Nästan.
Väntan på hyresvärdens beslut.
Det finns gott om lediga lägenheter i Belgien. Det finns gott om hyresvärdar i Belgien som inte accepterar hundar. I hela landet finns det 40-talet lediga bostäder med hyra < 1200 euro som godtar stora hundar. De vet inte vad de går miste om.
************
Uppdatering 3 dagar senare.
Hyresvärden har valt mig (oss) som hyresgäst. Det räckte med att svara på 4-5 annonser och se en bostad och vi har ett hem i 3 år till. Minst. Assistenten kommer nog att vänja sig. Det är närmare till stora parker där än här.
Idag gick vi runt i 70 minuter i den rojala parken. Scouterna vällde runt där. En lös labrador hade fått för sig att sticka upp snoken i assistentens bakdel. Brottningsmatch med assistenten för att förhindra labradormos.
På dagen. Skrikande barn. Bolljagande hundar. Ibland ett picnic-gäng. Sol. Grönt gräs. Stilla vindars sus.
Men på natten. Då händer något. Vi vet inte riktigt vad. Men vi ser spåren.
Morgonvandring. Tidig söndag morgon. Folktomt. Men så kommer två män springande. Inte sådär Vi-måste-hinna-med-spårvagnen spring. Utan Vi-måste-undan-fort.
Sedan börjar vi gå på tå. I zickzack. Krossade ölflaskor. Fler än vanligt. Avspärrningsband som polisen knutit runt den stiliga mattlackade Audin. Bilen som får mig att tänka på James Bond-filmer. Den ser oskadd ut. Avspärrningsband längre fram. Fler band. Runt ett träd som det ligger fler krossade ölflaskor vid. Två män som ser spaka ut. En polisbil där det antecknas för fulla muggar.
Så krossade flaskor. Springande män. Poliser. Avspärrningar. Ingen aning vad som hänt men parken som på dagtid är en oas beter sig annorlunda på natten.
Vi går vidare.
Någon har lämnat sina kalsonger. Varför vet vi inte.
Det händer ”spännande” saker i parken på nätterna. Spår tyder på att gatuhörnsdamerna – och herrarna i damkläder tar sina kunder till parken. Kan det vara torskkalsonger? Vi kommer aldrig att få veta.
Någon natt måste vi ta en nattvandring. För att bevittna parkens nattliv. Eller inte. Fantasin är mer livlig än verklighetens stiletter och krossade flaskor.
*****
Granne rapporterar. Hon hade pratat med polisen. Slagsmål med krossade flaskor. En i allvarligt tillstånd på sjukhus.
….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.
4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.
Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.
Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.
Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.
Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)
Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.
I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.
Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.
På lördag skedde det. Hur länge höll det på? Jag letar bland instagramfoton och ser att det var 9e oktober då jag senast var på restaurang. 7 månader. Det var ett tag. Ett långt tag. Lördag. Restaurangernas terrasser öppnade. Men inte längre än till 2200. Och 1,5 meter mellan borden. Ingen tjuvlyssning längre.
Men det sker inte på lördag. Inte för mig. Det regnar. Det är kallt. 12 grader. Så mycket längtar jag inte efter frihetskänslan.
Men uteborden är fyllda. Rejält fyllda. Högljutt och glatt. Frihet.
På söndag däremot – 26C och stark vind från söder. Letar upp en bar med riktning norr så södervinden inte når oss. Och Le Bridge har infört Orval på menyn. Bra så.
På en del gator är det svårt att ta sig fram på trottoarerna. De är fyllda med bord. Till och med tvärs över gatan. Ut med bohaget på gatan – för in på restaurangen får man ändå inte gå. Förutom toaletten. Med mask på.
Ändå. En sorts normalitet mitt i restriktionerna.
På onsdag får jag min andra vaccinspruta. Ledig i 4 dagar efter det. Bra så. Närmare det normala. Och det börjar pratas om en Sverigeresa i september. Det känns långt borta.
Det var väl använda 4 och 1/2 timme. Information. Massvis av information. Som om författaren hade varit en fluga på väggen i de flesta möten där beslut tas om Sveriges covid-strategi.
Sträckläser. Det är bra journalistik.
Flocken.
Som i Flockimmuniteten. Som i flocken av politiker som vill visa sig vara beslutsamma och handlingskraftiga. Som i flocken av kritiker som är så oroliga så deras oro absolut måste stjälpas över på alla som kommer i närheten. Som i flocken av media som springer efter samma boll. Samtidigt.
Men också i form av den skara som arbetar på enträget och fyller sina whiteboardtavlor med formler. Skaran som flockas framför tabellerna och försöker förutsäga nästa steg. Skaran som visar så mycket respekt för varandra och inte blir sura om deras råd inte tas emot. Till skillnad från de invektiva i Umeå.
Boken håller sig till de som påverkar. Till de som tar beslut. Och lämnar de perifera och skrikiga åt sitt öde eller ger dem en bisats. Som forskaren på KI som väsnats så mycket. MEWAS nämns inte ens. Det måste reta dem väldigt mycket. Inte ens en bisats. Möjligen en mening om “diverse grupper på Facebook”. Däremot en hyllning till SRs Vetenskapsredaktion. Det måste svida i MEWAS-såren.
Och varför skulle de nämnas? Historien brukar komma ihåg rättshaverister som lustiga anekdoter. Eller skrämmande anekdoter. Eller inte alls.
*****
Och Belgien. I morgon får 10 personer flockas utomhus. 8 maj öppnar uteserveringarna. 4 personer får flockas vid samma bord och då måste det vara 1,5 meter till nästa bord. Öppnar favoriten – så har hon ju ett torg tvärsöver gatan att möblera med bord. Om hon öppnar. De där uthyrningsskyltarna har mångdubblats lite här och var.
Vi gick till Jardin Botanique idag.
Det var en långsam promenad. Assistenten sniffade varannan buske. Gick en annan väg hem. En väg vi aldrig gått förr. Stängda hotell. Nermonterade restauranger. Tömda butiker. Varje stängd verksamhet luktar en familj med ekonomisk kris. Det behövs en bok om lockdowndrabbade människor. Också.
Tisdag kväll 22.42. Ett SMS. Ett förvånande SMS. “Registrera tid för din vaccin“. Ok då. Jag gör det och får en tid 16 timmar senare. Vafalls? De höll ju på med +75:orna. Och redan nu får jag tid för min första dos…. Kan det vara så att många avstår? Kan Ramadan göra att folk väntar med vaccin till efter Eid al Fitr? (fast vaccin inte bryter mot fastereglerna). Eller hur kan det finnas så mycket lediga tider så snabbt?
Belgien är ett mystiskt land men det är bara att tacka och ta emot. 8 maj öppnar gatuserveringar. Man får gå ut på natten – men bara i grupper om 3. Och så den däringa knuffelcontacten … folk utanför hushållet som man får krama och cuddla med. Från att ha varit en – blir de nu två – men de måste komma från samma hushåll.
Samma hushåll. Låter lite eehh… 3kantigt. Men jag antar att man ska få krama både mormor och morfar – om de bor ihop. Snuskigare än så är det inte. Tror jag.
Tillbaka till nålen. Det var snitslade banor på vaccinationscentret. Grönt för att kliva in mot nålen. Blått för att lämna nålen. Sprit på händerna. Termometer mot pannan.
-“Varsågod! Följ de gröna pilarna!“
En stol utanför ett bås. Sitt! Och där sitter jag med alla gamlingar. Och så in i båset. Två snabba frågor om allergi eller blodförtunnande mediciner och vips så sitter ett plåster där och hade jag inte haft ont i armen idag så skulle jag inte vetat om att jag var vaccinerad.
-“Sitt!”
Nästa order. 15 minuters observationssitt. Jag observerar de andra. De observerar andra. Känslan av en ugglekoloni. Storögda. Väntare. Registrering vid utgång. Ut på gatan.
En frihetskänsla. Även om det tar 14 dagar innan effekten börjar verka. Lagom till restaurangöppnandet. Och så stick 2 den 12e maj. Mer frihet. Väldigt mycket mer frihet,
Jag har skakat av mig skaklarna. Jag tränar inför den ökande friheten. Kökstvångets 8 veckor är över. Hello Fresh. Kartong med 5 middagar som levererades varje söndag.
Det började bra – men mönstret blev tydligt efter ett tag. Mycket potatis, Mycket spenat. Mycket aubergine. Mycket morötter. Och så ynkligt lite kött, fisk, kyckling. In med det billiga – ut med det dyra, En del rätter – framförallt de som lagades till på 20 minuter var bleka. Av de 8 veckornas 40 middagar är det maximalt 4-5 rätter jag gillade. Resten var magmättare. Det var en bra period. Smittan rusade. Sjukhusinläggningarna rusade. Då var det bra med kartongmiddagar som lades utanför dörren. Nog med det. Nu åker kokböckerna fram igen.
Belgien är otåligt. Men inte som de i Sverige som kräver ostkupetillvaro. Belgarna kräver kosläppstillvaro. Ut och hoppa. Men medan det inte går så … ja en ung kvinna dog när hon sökte fly via ett fönster när polisen avbröt ett lockdown party. Det är dagliga historier om folk som försöker bryta restriktionsbojorna. Men 8e maj får jag dricka en öl eller två. Ute. Längtar.
Men äntligen en EU-byråkrat som föreslog ett promenadmöte istället för att stirra in i en skärm. Halvvägs från varsin skärm. Ixelles och Yser. Så det blir den Kungliga Parken. Parc Royal. Det är uppförsbacke dit och nerförsbacke hem. Bra så. Assistenten får följa med. Han vilar under parkbänken medan vi pratar civilsamhällets krympande utrymme, den nya EU budgeten och varför kärnstöd till organisationer vore så mycket bättre än projektstöd. Det är fler hundar än människor i parken (en människa har tre hundar).
Det är en folktom stad. Hemarbete råder. Eller så har familjerna flytt – det är påsklov. Denna vecka och nästa.
Arbetsdagen blir så mycket bättre. Mer energi. Mindre skärm. Detta ska hädanefter bli min melodi. En parkpromenad istället för skärmmöten. Om mötesmänniskan finns i närheten.
Damerna och herrarna i damkläder har kommit tillbaka till gatuhörnen. Det östeuropeiska gatuhörnet har blivit latinamerikanskt för vid det latinamerikanska gatuhörnet pågår gatuarbete. Prostitution är förbjudet under pandemin, men det struntar den rumänskregistrerade BMWn i där han sitter och bevakar sina damer.
Men vi får fri väg. När assistenten kommer flåsandes är det som Moses som delar Röda Havet. Damerna far åt alla håll de kan under tystnad men med en bevakande blick på assistenten. Men bordellhotellen är stängda. Var går de med kunderna? På dagarna vet jag inte. Men på kvällarna då får parken där vi tar morgonvandringen fungera som tjänstgörande bordellhotell.
Vi ser spåren.
Allteftersom pandemin fortsätter – så ökar de tillfälliga arbetena. Till och med skateboardaren som först blev utskälld av assistenten och sedan blev den bästa vännen . “The most beautiful dog in Brussels!!” – har blivit cykelbud. Restaurangen där han arbetade har stängt. Gatuhörnet med alla som vill arbeta extra som bärare på stora marknaden har tredubblat sina tillfällighetsarbetare. Afrika på södra sidan korsningen. ÖstEuropa på norra sidan. De två hörnen med prostituerade har blivit 5 hörn. I denna folktomma stad. Tillfällighetsarbete som överlevnad.
På morgnarna möter vi de fyra amerikanska ungdomarna vilt pladdrandes på väg med sin kärra med smörgåsar och termosryggsäckar med kaffe. På väg mot tillfälligheterna. Kaffe? Jag tror inte att den afrikanska sidan av korsningen gillar kaffe. Det är min erfarenhet från de 4 länder i Afrika jag har bott i – det dricks väldigt lite kaffe. Det är thé med mjölk. Eller mjölk med thé och 4-5 skedar socker.
De går inte till de prostituerades gatuhörn – utan till männen. Det är män som söker tillfällighetsarbete. De som vill arbeta på stora marknaden. Damerna i gatuhörnen får inget kaffe och smörgåsar. De är ensamma. I väntan på sällskap.
De papperslösa har bosatt sig i Église Saint Jean Baptiste au Béguinage. Kyrkan med de märkliga konstutställningarna. Där är det folk på kvällarna. De har sällskap. Men jag vet inte om kampanjen är lyckad. Dag efter dag har de “ockuperat” kyrkan. Stillestånd råder. Men jag hoppas de får kaffe och smörgåsar.
Det är en stad som väntar. En domstol har förklarat att alla Covid-19restriktioner inte har laglig grund. Bort med dom inom 30 dagar. Domen lär överklagas – men visar på hur lagstiftningen kring lockdowns inte har funnits på plats. Belgien använde en gammal lagstiftning som inte riktigt hade tänkt sig denna situation. Sverige spikade en ny lagstiftning för att kunna agera. Bråttom här. Väntan där. Lockdown här. Rekommendationer där. Ändå är det dubbelt så många i intensivvård här än där. Dubbelt så många döda här än där.
“Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet” skrev den allra första chef jag nånsin haft på sitt tackkort när hon gick i pension. Det är länge sen. De orden har fastnat. Mest för att jag tänkt att det var någon sorts besvikelse över livet. Eller så var det inte det. Det kanske var en tidig mindfullness känsla hon ville sprida. Kanske hon såg alla dagar som något att ta vara på var och en för sig. Jag vet inte. Men tackkortet har fastnat.
Jag anar att grunden till den korta dikten av Stig Johansson är det första. En besvikelse – eftersom kortdikten heter Förlusten. Men det är bara som jag anar.
Ser jag på min första chefs liv så ser jag ett liv. Inte en massa dagar som staplas på hög. Hon hade ett sätt att dra undan mattan under ens fötter – ett bra sätt. En skärpning och ett ta-tag -i- saker och ting istället för att fundera ett varv till.
Som när jag försökte separera ihopkletade overheadplastblad med lite darrande fingrar för på de första två raderna satt det vitrockar. Resten av salen var knökfull – men doktorerna längst fram. Jag skulle presentera ett åtgärdsprogram omkring kommunens och landstingets gemensamma ansvar för gravida missbrukare. Jag var 24 år och detta var långt innan powerpointens tid där ett av nerver darrande finger inte märktes på den projicerade duken. Men med overhead-apparat minsann. Där kommer ett darrande plastblad på väg mot ljuset och darret förstärks på den vita duken.
Men då lutar hon sig fram mot mig och viskar – “Tänk dig alla i publiken nakna!” Och så log hon nöjt, för det var väl vad hon gjorde själv. Och publiken blev en intressant skara och fingrarna slutade darra och det blev väldigt roligt att göra den presentationen. Och sedan dess har jag tänkt så inför varje publik. Jag har sett massor av nakna personer under mina presentationer under alla år som har gått.
Tyvärr lite svårare nu i Zoom-tider.
En annan dag klev jag in på hennes rum med ett bryderi. En familj jag hade besökt hade väldigt mycket kopparpynt på väggarna och på borden – alldeles för mycket. Detta i en period med väldigt många sommarstugeinbrott. Jag hade inte hunnit avsluta göra i – “Vad tycker du jag ska göra?” innan mattan rycktes undan mina fötter och hennes pekfinger trillade runt på bordstelefonens nummerskiva och när hon fick svar så sade hon “-Jag har en här som vill prata med dig!” och räckte över luren till mig och där hummade den lokale polischefen.
Hon bjöd teamet på middag och dagen efter fick alla veta hur mycket de skulle betala. Jag kom på henne i köket med en tratt i handen och ett billigt rödvin i den andra – hällandes över vinet i en flaska med dyrare etikett. -“De har ju druckit varsitt glas så de kommer inte att märka skillnad!”
Jag kom att tänka på henne idag när Facebook trängde sig på och påminde om hur det såg ut för ett år sedan. Stängda butiker. Utgång bara om man hade giltigt skäl. Människor bakom fönsterrutor. Tittandes ut på de som hade tillstånd att gå ut. Då var vi fortfarande få hundägare i kvarteret. Det var då. Nu är det hundinflation.
Ett år som känns som ett väldigt långt år. Dagarna som staplat upp året har varit likadana. Skärmen mellan 0830-1700. Tre vandringar med hunden. Vandringarna har blivit allt snävare. De två närmaste parkerna. Ibland upp efter kanalen. Ibland.
Tidigare gick jag och assistenten på restaurang 2-3 kvällar i veckan. Nu kommer en låda från Hello Fresh kl 1315 varje söndag med 5 middagar och 5 luncher. Det gör att det räcker att gå till mataffären 1 gång/veckan istället för 3-4 gånger innan pandemin. Livet krymper.
Men till skillnad från chefens pensionstackkort så handlar det inte om dagar som staplas. Det är en annan sorts liv. Jag har glömt resväskans låskombination. Den har inte gapat öppen och bett om att bli matad med kläder på över ett år. Och jag med all min reslust innan. Reslusten som jag skulle visa upp sade SJ 1993 när jag flyttade tillbaka till Sverige efter 3 år i Mexiko.
Centralen.
-“En enkel biljett till Fagersta, tack”
-“Har du reslust?”
Märklig fråga. Inte visste jag att “reslust” var ett rabattkort hos SJ. Men det är väl så att SJ kör nån sorts Janne Karlsson grej som SAS – le och var lycklig och res.
-“Jo vi kan väl säga att jag har reslust!“
-“Visa upp den!”
-“??????”
Jag hade alltså inte reslust.
Men det var inte den sortens reslust jag hade. Den reslusten är borta. Födelsen till reslusten var att bo i städer som Nairobi eller Juba eller Luanda. Städer som man måste lämna för att kunna återvända. Gator att gå på. Vatten att dricka ur en kran. Det kan jag göra i Bryssel. Inget behov av reslusteri.
Det är och blir ett nytt liv. Mer här än där. Hundvakten hör av sig med jämna mellanrum och vill höra om jag ska resa. Det ska jag inte. Jag gör honom arbetslös. Jag sitter still. Och längtar inte till flygplatsen. Livet som stillasittare i ett snävt kvarter. Jag har det bra.
HelloFresh – beställ inte 20 minuters rätterna. De är äckliga. Beställ 40-50 minutrarna istället
Gasinspektören kom på besök. Assistenten blev glad för inspektören slet och drog i samma leksak som assistenten slet och drog i. Har man gasuppvärmt vatten så kommer inspektören minst en gång/vartannat år och mäter och rengör och har sig. Det tog en timme.
Det var en märklig timme – för det var det andra besöket i bostaden på ett helt år. Det förra första besöket var fönsterreparatören i september förra året. Två besök på ett år. Två besök.
Bubbla. Hermetiskt tillsluten bubbla.
Året innan var det besök på besök på besök. Hissdörren var en svängdörr. Där kom de fransyska lärarinnorna som skulle vidare till Norge men eftersom den enes pass försvann på tågresan så vet jag inte hur långt de kom. Där kom det ukrainska paret som bor i Polen och tänkte sig en framtid som glaskonstnärer. Där kom det brasilianska paret som bor i Portugal och som låg på golvet och klappade assistenten hela helgen. Där kom det New Zeeländska paret som rest runt i 2 år på en 5 USD/dagen budget. Där kom barcelonorskorna som kom från varsitt håll och den ena hade sprungit/gått ett 24 timmars lopp. Där kom slovaken med det märkliga namnbytet. Där kom spanjoren som våndades över det mesta. Där kom peruanskan vars mamma var min kollega. Där kom alla mexikaner. Jag tror de var 6. Där kom argentinskan som betjänade assistenten medan jag drällde i Paris. Och så alla svenskar. Hembiträdet med son. Mamman och kringspridande sonen. Hon som alltid åker vilse med dottern som inte ville dricka sprit. Familjen med pudeln på väg till Spanien. De vegetariska tågluffarna. Alla kollegor.
Det var svängdörrar det året. Roliga svängdörrar.
Nu är det 2 besök om varsin timme under ett helt år. Allt annat vore ett brott.
Jag själv är inte mycket bättre. Under ett helt år har jag bara klivit in 2 andras hem. Så nån sorts balans råder.
Det är det nya livet. Vänner, släktingar och kollegor i en skärm. En del med bluffad bakgrund. Det tycker jag är av ondo. Det är ju ett nöje att spana in folks hem. Deras tvättlinor och barnteckningar och odisk. På jobbmöten med folk från Europakommissionen ser jag könsuppdelning. Män har bokhylla alternativt världskarta bakom sig. Eller bägge. Kvinnor har barnteckningar. Världskarta förresten. På väggen. Varför? Står man vid den och säger
-”Jaha. Är det där Azerbajdzjan ligger? Jaha.”
Det nya livet. Människor på distans.
Men inget märkligt som inte har nåt gott med sig – som BrusselsTimes rapporterar idag;
6,600 fewer home burglaries and 1,300 fewer at business properties; 3,500 fewer cases of shoplifting (most shops were closed for part of the period) and almost 6,000 fewer cases of pickpocketing, as social distancing made it more difficult for thieves to get close enough to victims
Svårt med inbrott när folk inte lämnar sina hem. Svårt att snatta i butiker som är stängda. Svårt för ficktjuvar när distans måste hållas.
Det nya livet även för tjuvarna.
I eftermiddag kommer regeringens nya beslut. Ingen väntar sig lättnader på regelverket. Möjligen att utomhusbubblan kan utökas från 8 till 10 personer. Det nya livet fortsätter.
Nästa vecka börjar Bryssel vaccinera 75+arna. Det närmar sig. Kanske, kanske en spruta i maj. I bästa fall. Fram till det fortsätter det nya livet.
itsallabouttransparency 