Insvept i plast

Igår fick de belgiska frisörsalongerna öppna igen. Senast dörrarna var öppna var den 14 mars. Långt hår. Rufsiga kalufser. Men, frisören är fullbokad till 10 juni. Föser iväg folk som vill ha tid idag. Jag känner privilegiet att få komma dag 1 (förty gårdagen gick åt till att hitta plastskynken till salongen). Det serveras inte en espresso denna gång men handsprit, ansiktsmasker och annat isoleringsmaterial. Jag får lyfta på masksnodden när det ska friseras bakom örat. Annars är allt som vanligt. Han pratar om sin katt. Jag pratar om min hund.

Restriktionerna finns kvar. Men det blev rena rama folksläppet i helgen. Här och var. Inte överallt. En kollega fick inte sätta ner sig i parken Bois de Cambre. Rotera!!! – sade polisen. Här i mina kvarter så picknickas det för fulla muggar.

Högtryckstvätten levererades igår. Tomatplantorna idag. Det ligger 5 sopsäckar med terrass-skräp i garaget och 10 säckar kvar på terrassen. Jag hittade under all bråte alla trädgårdsredskap jag kommer att behöva. Solstolarna blir bra efter en rejäl tvätt. Metallbordet med sina sex stolar kan kanske avrostas. Parasollen är död. Jag är riktigt avundsjuk på grannarnas gemensamma terrass som efter golvtvätten är barfotavänlig. Min terrass är inte det. Men ska bli.

Jag vet vad jag ska göra under KristiHimmelfärdsdag = Befinna mig nära himlen med en högtrycksspruta in action.

Belgien har inte öppnat. Inte än. Det restrikteras. 10 barn max i klassrummet. Årskurs 1 och 2 och avgångsklasser i grundskolan får gå i den riktiga skolan. Man får bjuda 30 gäster till ens bröllop men ingen middag efteråt. Inte heller vid begravning. Ner i marken men inget kaffe efteråt.

Bara när tidvattnet drar sig undan kan man se vilka som har simmat nakna ….

Tillit

Det blir ett samtal om tillit. Om vem som bluffar. Vem som söker syndabockar. Vem man litar på. Som när det är dags att rösta i val och jag tänker “Vem av alla de här skulle jag kunna tänka mig köpa en begagnad bil av?

Det är morgon i San Fransisco. Det är eftermiddag i Bryssel. Vi har inte pratats vid på 2 månader men vi sitter i varsin hemisolering på var sin sida av jordklotet. Det är dags för mentorsamtalet. Men som alla som inte mötts på ett tag – så går det inte att undvika att vi först måste beskriva hur vi har det. Det som normalt är -“How how you been?” Svar: -“Fine” blir istället ett samtal om vem man kan lita på. Vem bluffar? Vem rasar? Det är då han citerar Warren Buffets kommentar kring senaste finanskrisen – en del som ropar “Hjälp!” men passar på att dela ut pengar till sig själv fast företaget blöder.

https://www.brainyquote.com/quotes/warren_buffett_383933

Det är inte under tiden – men efteråt – som man upptäcker vem man kunde lita på. Vilka som bidrog och vilka som passade på. Vilka som kavlade upp ärmarna och tvättade händerna- men också vilka som såg den egna vinsten, den egna makten som enda målet. Det märks inte direkt under själva krisen för då är man fullt upptagen. Men efteråt. Då ser man vilka som simmade nakna.

De politiska ledarnas popularitet går upp. Men vill lita på sin ledare. Men vill bli ledd åt rätt håll. Ledd nu fast man vet först sen om det blev rätt. Att låsa in sin befolkning och ta risken att Covid19 kommer rusande när det stora folkutsläppet sker? Eller lita på att folk litar på de som ger rekommendationer?

Nu rusade tanken. Kosläppen är ju inställda i år. Eller korna ska ju ut men glassätande folk som tittar på är inte på plats. Blir det istället det stora folkutsläppet som lockar åskådare? Affärerna öppnar 11 maj i Belgien, är planen. Restaurangerna i juni. Hur blir första dagen? Massvandring ut? Kanske inte för att handla utan för att se andra handla.

Vad ska jag handla? Jag saknar inget. Pandemin har gjort att jag inte saknar något av det som jag handlade förr. Största besparingen är matlagning hemma. Hejdå restauranger. Hej kök.

Tillbaka till tilliten. Han i San Fransisco har en ledare som letar upp syndabockar. Skyll ifrån. Anklaga. Skäll. För de som lever i en konspiration är detta mumma. Och det hjälper inte att visa på Trumps tillkortakommanden. Hans popularitet ökar. Hans blekmedelsinjektionsbabbel var noga uttänkt. Skapa förvirring. Skapa debatt. Rikta fokus från det han inte har gjort till det senaste han yrat om.

(Fastän ….. det är nog kommunikationsteamet runt honom som gör det bästa av situationen och skapar snurr kring det han säger. Han själv i sin egocentrism tror nog att han är nåt på spåret. )

Tillit till en som säger sig veta vems fel allt är? Nope. Tillit till en som säger ‘vi vet inte riktigt ännu men vi tar ansvar‘? Yes. Tillit till den som säger och agerar utifrån ‘nu tänker jag i första hand på dig! Yes. Tillit till den som säger ‘det där är de lokala politikernas ansvar. Inte mitt (Ebba Busch Thor i senaste lördagsintervjun)? Nope

J a g t a r m i t t a n s v a r. De fyra orden som jag vill höra när jag ska bestämma mig för om jag ska lita på någon.

Jagar björn och hittar en kokbok

I Spanien får barnen nuförtiden följa med föräldern till apoteket. Tidigare har de fått hålla sig hemma.

I Belgien placerar folk ut nallebjörnar i fönstren så att barnen kan leta nallar när de är ute och går (eller rullar skrikande fram på trehjulingar).

Så assistenten och jag går på nallebjörnsjakt. Jag ser flera. Assistenten ser inga. Han går med nosen nere i backen och sniffar sig fram. Jag ser fönster och balkonger. Assistenten ser trottoarstenar och källarfönster. Tillsammans ser vi hela världen.

Nu har vi sett alla gator i området om och om igen. Man ska inte vara längre bort än en kilometer hemifrån. Eller 500 meter. Det är lite oklart. Så vi går i cirklar och testar bakgator. Upptäcker inte bara nallebjörnar och källarfönster utan också de som inte har ett hem.

Familjen utanför fiskrestaurangen har inrett trottoaren med kassar och filtar. Två barn med föräldrar som bor på gatan bland alla barbenta som lapar glass. Han som sover på en parkbänk med både kudde och täcke. Han sover på dagarna så jag anar att han vandrar på nätterna.

Men nu får vi börja spana inomhus. Grannarna på 3an och 4an har monterat ner det trasiga bordet och bänkarna på den gemensamma terrassen. Grannarna på 2an protesterar. De brukar ju grilla där varje kväll. Min hyresvärd har donerat en sån där stor gas-grill för alla att använda men jag visste inte att nån använde den. Nu vill 3an och 4an använda några av min hyresvärds otal antal stora blomkrukor. Det får de gärna göra så slipper jag rengöra dem alla nu inför mitt terassprojekt. Tomater. Tomater. Tomater.

Och så kokboken. Den bästa.

En bok som jag har stulit. Den fanns i bohaget som fanns på plats i Nairobi. Kan den tillhöra Carina? Eller Helene? Jag vet inte. Nu är den min. Det gick ju inte att lämna kvar den i Nairobi för det är ju här som råvarorna finns. Allt det som jag inte hittade i Nairobi. Den djupfrysta laxen som efter upptining hade tappat halva vikten. Köttet som var så segt så även efter 3 timmars puttrande i en Boeuf Bourguignon fortsatte gnissla mot tänderna.

Så tomater på taket och fransk mat i magen. (Restaurangerna öppnar först i juni) Det är de kommande projekten.

Coronaturism

I går kom domen. Vad händer efter 4 maj i Belgien? Jo frisören ringde och bokade om den ombokade klipptiden från 19e Mars till 9e Maj till 19e Maj. Frisersalongerna får öppna först den 18e maj. Långt hår.

Ansiktsmask rekommenderad utomhus och ett måste i kollektivtrafiken som man inte ska åka med om man inte har ett nödvändigt arbete. Man får arbeta från arbetsplatsen om arbetsgivaren kan försäkra avstånd mellan personalen. Hos oss blir kaffemaskinen en farlig plats. Men arbete hemifrån ska fortfarande vara normen.

Restaurangerna öppnar först i juni. Om allt går åt rätt håll.

Idag gick vi förbi restaurang efter restaurang. Allt ser lockande ut, Saknad. Stor saknad. Dom där räkorna på Brasserie du Gourmet. Saknar. Chevresalladen…. Juni. Kom fort.

Men det är fara å färde. Vad finns kvar i juni? Alltfler skyltfönster täcktapetserade. Alltfler ”uthyres”skyltar.

Vi går en extra vända runt centrala stan. Grand Place som normalt är en zickzackzon där man får väja för selfiepinnarna är idag en öde plats. Det är i och för sig bra. Äntligen kan vi se fasaderna utan att bli omkullkörda.

Polisbilar överallt. Framför allt vid Brouckere. Inget har hänt. De bara är där och bevakar.

Det är en märklig stad. En man tvättar sina kläder i en offentlig vattenfontän. Tre män ligger i en park på pappkartonger. Siesta. Mannen vid St Gery som brukar gå runt och gasta vid folks bord sitter nu ner. Det finns inga bord att gasta vid. Han har sällskap av 5 andra gastande män. 6 monologer sittandes på trottoaren med ölburksmur omkring sig.

Han med skateboarden som assistenten skäller åt, kommer nu rusande. Mot assistenten. -”The most beatyful dog! He looks like a wolf! I like wolfs!” Han sätter sig på huk och får ett renslickat ansikte. (Kanske inte riktigt Corona-korrekt).

Den gråhårige mannen som säger att assistenten är ”magnifique” drar sedan igång en berättelse om hans lärarinnas matematiska formler som han aldrig förstod. Han är säkert 80 år så om han inte går på vuxenskola nu så måste det vara en historia som har följt honom den största delen av hans liv. Vi tittar oförstående på honom. Han går. Vi går.

Så många krossade butiksägardrömmar. Så många konkurser. Tygbutiker får öppna 4 maj för då ska ju det köpas tyg för att sy ansiktsmasker.

Vi turistar i vår egen stad. Vår tomma stad. Det är ju mitt på dagen. Vänta bara till kvällen. Då fylls trottoarerna.

En kärleksförklaring

Inomhus är jag förföljd. Stänger jag toalettdörren så krafsas det utanför. Gnyende. Går jag in i ett annat rum så hör jag tassljudet strax bakom mig. Ett hårigt ansikte bakom hörnet.

Men utomhus. Då är det jag som ränner efter. Försöker hålla takten. Småspringer.

Förföljelse. Jag ute. Han inne.

Det är 8 1/2 år sedan han föddes. En av två. Jag var sent ute. Han var paxad. Jag fick nöja mig med den lealösa. Den knubbiga. Sovande. Medan kvicksilvret var redan bokad till en annan ägare. Som dock ändrade sig. Han ville ha den lealöse. Jag jublade. Kvicksilvret var mitt.

Den lealöse dog vid 3 månaders ålder. Ägaren var lika lealös. Valpen drack klorerat vatten från swimmingpoolen.

Sorg.

Men kvicksilvret kom till mig.

Ägaren ringde vid 6 veckor. – Hämta honom! Han äter för mycket!

Separation ska inte ske före 8 veckor men efter 7 veckor så gav jag upp. Hämtade kärleken. Han vägrade. Bar in honom i bilen. Körde iväg. Han väsnades på passagerarsätet. Föll ner i golvet. Jag lyfte upp honom. Trafikljus. Han lade huvudet på konsolen. Tittade på mig. Suckade. Somnade. Sedan dess har det varit vi.

Det har varit ett bångstyrigt förhållande. Vem bestämmer?

Jag gastar. Hotar. Väsnas. Han tittar på mig. Ler.

Perfekt symbios. Två starka viljor. Hans är starkare.

Corona lock-down. Hund. Perfekt. Ingen polis stannar oss när vi tar våra tre vandringar/dag. Den tanken var inte tänkt för 8 1/2 år sedan. Då var det bara; – “Sluta flytta runt med resväskor. Skaffa ett ankare.!” Jag var i en relation men det var inget ankare. Det var ett stormsegel. En kravmaskin.

Vilja fly. Vilja flytta.

Ankaret fungerar. De senaste 8 1/2 åren har jag bott på tre ställen. Bara tre ställen. Peru 3 år. Kenya 5 år. Belgien 1 1/2 år. Med ankaret.

Favoritkrogen. Brasserie du Gourmet. Jag går nerför trappan till toaletten. Min vän håller i kärleken. Som drar i kopplet. Jag går nerför trappan . Hör ett yl. Skyndar mig. Man kan kissa fort när det ylas en trappa upp.

Jag kommer upp i restaurangen. Ägerskan. Stamgästande juveleraren. Översätterskan. Ler. Alla ler. Varmt.

-“This is a love story!

Välsignade regn ….

Nu kom det. Regnet. Äntligen kan jag sluta gå runt och fnysa åt de som dräller runt i hörnen eller jäser på parkbänkarna.

Jag har blivit en ordningsman. En som blänger på folk. Som stånkar och stönar när folk struntar i karantänsbestämmelserna. Häromdagen hade 27893 stycken böter delats ut till folk som brytit mot regelverket. 50% av dem var under 30 år. De “odödliga”. En av dem – en 19-åring hade samlat på sig 19 bötesföreskrifter. “Bra kämpat”.

Man får motionera. Men inte stanna upp och vila för länge. Rörelse. Framåt. En Marche! Men den torrlagda cementdammen som väntar på att vårfyllas är nu en enda stor parkbänk där föräldrar sitter medan barnen halkar runt på skateboards. Jag är nästan – nästan – den som ringer polisen och väsnas. Men jag är inte där än.

Parkbänkarna på Ave. Dixmude har fått sitt-förbudslapparna bortrivna på nästan alla bänkar. De har tillkommit nya skyltar. Förbud att samlas i grupp. Flockförbud. Det efterföljs för det står 2 polisbussar parkerade stirrandes på eventuella flockplatser. Det handlar om migranterna som söker dagarbete. Deras flockplats är nu en icke-flockplats.

Skateboardsfamiljerna har inte stirrande polisbussar inom synhåll.

Det hela börjar likna alltmer en gammal Björn Skifs sång.

Dagarna och kvällarna, då lever jag...” fast inte riktigt – det borde vara “Morgnarna och dagarna, då lever jag” Då är det folktomt. Då slipper jag och assistenten gå slalom. I morse satt en ensam man sovandes på en parkbänk. Resten var hundekipage. Det blir fler och fler hundar.

Men sedan “Det blir alltid värre framåt kvällen“….. Då kommer skarorna. Då kommer mitt blängande. Gå hem. Sluta sitt här och andas.

Men så idag kom regnet. Bra men för tidigt. Det borde komma klockan 18.00 för att hålla befolkningen i schack.

Idag öppnar de större byggvaruhusen. De som kan ge folk en yta av 10 m2 per spekulant. Trädgårdsbutikerna likaså. Men inte blomsterhandlarna. I övrigt är allt som de senaste 5 veckorna.

Jag har klivit in i en grannskaps-app. Hoplr. 270 grannar i de närmaste kvarteren som frågar och svarar. Vill ha hjälp och får hjälp. Dock har han som vill veta var han kan få sina skjortor strukna – inte fått nåt svar. Men hon som behöver färgkritor till sina barn får svar. Gott så.

Hur denna pandemi än utvecklas så finns 2 lärdomar;

  • Vill du ha hjälp så finns den att få.
  • Vill du sprida oro så får du en hejaklack.

Funderar ofta och mycket om de oroliga. De som tappar förnuftet. Som de 21 forskarna och tandläkaren med deras insändare i DN. Hitte-på-statistik för att driva sin linje. Vad får en människa att agera så? Jag tror inte en av dem – kanske med ett eller två undantag – hade skickat in en sån insändare ensamma. Men med gruppen som fosterhinna kan man skena långt. I grupp.

Det är nog samma fenomen som gör att den ensamme skateboardaren inte är ensam. Någon var före. Då kan jag. Någon satte sig på parkbänken. Då gör jag också det. Får jag böter så är det orättvist – för det finns ju andra som gör likadant. 27893 böteslappar leder det till.

Under tiden tackar jag regnet för då slipper jag gå runt och blänga.

Och medans det regnar så ser jag denna lugnande intervju. https://www.youtube.com/watch?v=bfN2JWifLCY#action=share

Brittisk intervjuare nästan kommer av sig av de raka svara han får från Giesecke.

Det belgiska mysteriet

Jag försöker förstå detta land. Det är ett välfungerande land. Eller nåja – trottoarstenarna ligger lösa – precis som i London. Är man ute en regnig dag och trampar på fel ställe på en trottoarsten så skvalpar det till och du får en blöt fot. London. Bryssel. Samma snedsteg.

Byråkratin fungerar som byråkrati ska. -”Du har kryssat i fel ruta. Gå hem och kryssa i rätt ruta!” Det är ett invecklat land. Men med sin charm. Damen på ölsjappet som dänger ner din öl på bordet så det stänker öl. Men hon gör det med ett leende. I alla fall inåt sig själv.

Så vad i all friden handlar denna olydnad om? Olydnaden som leder till att Belgien är en av världsledarna på antalet avlidna/miljon invånare p g a Covid-19. Karantänreglerna följs i det stora hela men så fort solen skiner så finns ingen regeringsmakt som kan bestämma över dig. När makten ger dig böter så protesteras det för fulla muggar. -”Jag hade ju bara yogat i parken!”

Facebookdebatterna om böter är väldigt mycket > oskuld möter makten. Men oskulden borde faktiskt lyda karantänreglerna. Tänk om alla skulle dra sina yogamattor ut i parken?

Men det går inte att leta efter det brysselianska kynnet. Det finns inte. 1 av 3 i Bryssel är inte belgare. Det bor 179 nationaliteter i Bryssel. Alla med sitt sinne. Med sitt sätt att lyda. Europas huvudstad. Inte min huvudstad. Alla andras huvudstad. Jag gör som jag vill för jag är på besök.

Det tror jag är ett av skälen till det ser ut som det gör i parkerna. 1 av 3 poliser i Belgien är sysselsatta med att få folk att lyda. Men med 179 nationaliteter – där alla har sitt sätt att se på makten – en batong eller ett regelverk – hur ska man hitta förståelse för vad som behöver göras?Vad som behöver lydas?

I mitt hus har vi en hiss och 6 lägenheter. De senaste 5 veckorna har jag inte åkt hiss med någon granne. Det är en tyst överenskommelse- är det någon i hissen så väntar man ut den. Vi är 1 svensk (och 1 peruansk hund) och resten är belgare.

Aj. Nu börjar detta likna en litania mot mångkulturalitet. Så är det inte. Det mångkulturella är en del av Bryssel. Av Belgien. En gammal kolonialiseringsmakt får räkna med att befolkning från kolonin flyttar hit. En EU huvudstad får räkna med att EU medborgare flyttar hit. Staden lockar. Staden pockar.

Det är lätt för mig att karantäna mig i mina 220 kvadratmeter. Det är 2 kvarter till matbutiken. Men för dagarbetaren som trängs i hörnet med 30 andra väntande på en dagslön. För den hemlöse som får duscha nån gång i veckan mellan 0900-1000 i ett kommunalt badhus. För den hungrige som står i kö på söndagar för att få en matpåse. Karantära er! Ord som väger lätt när det inte finns något val.

Men de som kan välja? De som har ytor. De som arbetar hemifrån. Varför är det viktigt att släpa ut sin yogamatta ut i en park? Varför skulle de tre ynglingarna släpa ut gitarren i parken i kväll? De allra flesta lyder. De går omvägar. (Utom kvinnan i morse som tyckte våra hundar borde lapa på varandra. Eller kanske inte bara hundarna…. Eller mannen med två afghanhundar som assistenten stirrade på och som tyckte att hundarna borde leka – och jag sade att det går inte för min hund är för dominant. – Kanske ägaren måhända vill vara lika dominant? Frågade han ödmjukt. )

______Jag är medveten om att jag verkar framställa mig som ett sexobjekt – men det kan jag inte göra nåt åt. Gå själva ut med min assistent så får ni se ekipagets slurp-effekt. ___

Till frågan – Vad handlar denna olydnad om?

  1. Att tro sig vara odödlig . Jag är inte 90 år. Jag är mitt i min karriär. Jag har ett praktikantjobb i EU!
  2. Att tro sig veta mest och bäst. Jag har ett tygstycke framför munnen. Jag klarar mig.
  3. Att vara okunnig. Jag åkte inte skidor i Italien
  4. Att tro att detta handlar om andra. Jag är aldrig förkyld.

Men så finns paniken. I en Facebooktråd för utlänningar i Bryssel så ojade sig en dam för att grannen i lägenheten ovanför hade hostat ut genom ett öppet fönster och hon hade ju precis fällt upp parasollen så nu hade all virus fastnat på parasollstyget. Panik. Hon fick inget medhåll i diskussionen. Rädslan för allt som rör sig. Det är också Bryssel.

Och så mysteriet. Svaret. De allra flesta dör på vårdhem för äldre. De allra flesta vårdhem är privata. Som i Italien. Som i Sverige. Lönsamhet. Lönsamhet. Låga löner. Rörlig personal. Som inte kan stanna hemma när de är sjuka. Som kör Uber. Som åker kollektivt. Som stressar runt. Som kör ut en pizza till dem som absolut vill ha en picnic i parken.

Sens moral – ska detta bekämpas så behöver de som kämpar för att överleva ha en garanti för att överleva utan att stressa för att överleva. De är inte vårdarbetarna som är olydiga. Inte här. Inte där. Det är vi som tycker att en yogamatta ut i parken inte är en fara som är de olydiga. Det är vi som tycker att en pizza på en parkbänk inte är en fara som är de olydiga.

Vi vände på klacken när vi såg denna pizzaskara på en bänk. De satt kvar en timme senare.