Jomenvisst var det en kvarterskrog. Liksom

Sen lunch. Letar på Tripadvisor efter en lunchrestaurang som har öppet till 15.00. Le Corbeau. 1 knapp kilometer hemifrån. Bra. Då kan jag köpa juicepressen på väg hem. Jag ska inta c-vitaminer. Det motverkar säkert Corona-viruset.

-”Ett ställe dit lokalbefolkningen går..” skriver en recensent på Tripadvisor. Det borde ha ringt varningsklockor – men ibland vill jag bara se det fina och goda i världen. Så jag går dit. Möts av en skylt – ”Don’t speak loud!” . Inget problem. Jag har inte ens tänkt prata. Ägaren skriker loud. Däremot. -”Skriv in dig i boken!” Sedan återgår han till att prata högt med sitt sällskap.

Boken. Ett kollegieblock med folks namn och nummer. Detta ska sparas i två veckor för eventuell smittspårning.

Jag sätter mig långt från de högljudda. Högljuddhet sprider viruset. Tänk på reglementet för körsångeri. Vädra rummet var 15e minut.

Bordets patina lockar. Här har många armbågar gnidit sig mot plywoodskivan. Under årtionden.

Kyparen hasar. Ja verkligen hasar mot mitt bord. Tunga ben. Ben som inte lyfter från golvet. Han ser trött ut. Jag beställer ankbröst och en LeffeBlond. Den kommer in snabbt. Med en väldigt vass kniv. En kniv som behövs för att komma igenom ankköttet. Jag tar i.

Och det är kanske därför borden är så slitna. Folk har tagit i för att skära upp sin mat. Tallrikar har gnidits mot bordsyta medan kampen gått vidare.

Krieksås… hmmm…. fruktöl i såsen. Kanske. Men ändå inte rätt till rätten.

Jag ser mig omkring. Jag förstår vad som menas med lokalbefolkning. Lokalbefolkning är folk som ofta bevistar lokaler.

100-åringen som stör mitt i semestern

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.

Ett farväl på distans och ett peruanskt möte

Sätter mig i den första kyrkan -Béguinage. Det går inte. Det är en märklig utställning där inne. Ett dukat långbord med en toalettstol på. Och en massa annat. Går vidare. St Catherine. Bättre där. Tänder ett ljus. Sitter där. Tacksam för kamrat G som är på plats i Stora Tuna och knyter ihop historien. Avstånd. Distans. Men avsked. Vila i frid.

Under tiden har värmen översvämmat Bryssel. Det är dahlia-dags. Handlar 3 varianter. Och småblått till terrassen,.

Snorkiga vinbutiken. Han är inte lika snorkig längre. 2 spanska. 2 portugisiska. Och så Elise -champagnen. Långa armar hem i värmen. Staden är fylld av uteserveringar. Assistenten och jag går på jakt efter mat. Det är trångt överallt. Inte läge med en bevakande revirskyddande assistent. Står framför peruanska krogen. De ska stänga om 5 minuter men säger att det är lugnt. Vi får äta så sakta vi vill. Assistenten får vatten. Han vill in i det peruanska köket. Det får han inte. Men för första gången får assistenten en smekning över öronen från Pucallpa-damen. Tidigare har hon haft långa armar när hon serverat maten. Och spriten.

Stirrar en stund på cevichen. En kokt potatis?? Men bakom chipset vilar sötpotatisen. Ordningen återställd.

Men piscon berusar. Vinglar hemåt i lunchtrafiken. Väljer fel gata. Hamnar bland alla turister som flämtar när assistenten tränger sig fram. Han är som Moses. Delar upp turisthavet och vi kan vandra torrskodda genom sandalhavet.

Hemma. Efter att ha vandrat genom studsande fontäner. Japanerna fotograferade assistenten när han rusade genom vattnet. Arg för att vattnet försvann.

Assistenten har slocknat. Värmen tär.

Det är en helt underbar dag. En helt underbar dag att säga farväl på. På distans.

Hemestrar

Det är 18 månader sedan sist. Semester. I och för sig bara en vecka. Men ändå. Semester. Sova länge. Vill jag. Men. Vaknar 0600 både lördag och söndag. Måndag och tisdag och onsdag och torsdag. Njut. Semester. Eller hemester. Men det börjar med en avklädnad.

Hundvandring. Parkbänk. Skor. Skjorta. Byxor. Någon tröttnade på klädestillvaron. Detta var igår. I morse var plaggen borta. Den nakne är onaken igen. Mysteriet över. Världen kan andas ut.

Vi vandrar. Botaniska trädgården.

Herren ställer sig på täppan. Regerar. Någonstans i bakgrunden hörs en gläfsande man och en skrikande hund. Eller tvärtom. Stör friden i det botaniska. Det är folktomt. Staden är öde. Så folktomt var det inte under lock-down-perioden.

Vi möter folk. Assistenten gnider sig mot en peruanskas ben. Hon skriker gällt. Vi sätter oss på favoritrestaurangen – en halvtrappa upp. Ett öppet fönster. Assistenten parkerar sig i fönstret. Uppsikt över hela torget.

Folk stannar i sina steg. Några skyndar vidare. Andra fastnar. En dam fastnar länge. Fast jag precis fått min varmrätt. Hon berättar om sin pappas schäfer som till och med följde pappan in på toaletten. -”Så kan man ju inte ha det!” Försöker jag. Min assistent följer inte med in på toaletten. Han sitter och gnyr bakom den stängda dörren.

På väg hem kommer den pensionerade lärarinnan. Hon frågar om hon får gå med oss. Det får hon. Hon går långsamt. Men assistenten går ännu mer långsamt. Stilla sniffandes sin väg hem. Lärarinnan har lärt sig spanska men aldrig pratat språket. Fram till nu. Hon pratar så tyst så jag får bryta social distanseringsregeln för att höra vad hon säger. Det är en månad sedan vi mötte henne senast men hon kommer ihåg assistentens namn. I min fantasi bor hon på hospicen vid lilla parken. Hon sitter ofta där på en parkbänk väntandes på att något ska hända. Sedan hon träffade assistenten första gången så kliver hon upp från sin parkbänk varje gång vi går förbi och vill vandra med en stund.

På lördagsvandringen möter vi henne igen. I en annan del av staden. Hon är förvirrad. Ställer samma frågor om igen. Om var vi bor. Om vad assistenten heter. Eller så har hon en tvillingsyster.

Vi hamnar utanför en butik. En cykelaffär. En tanke börjar gro. Om nya utfärder med assistenten. Terrassen är ju klar. Nästan.

Jordgubbarna börjar krypa fram. Sakteligen. Vindruvorna är sura men ätbara. Så nästa projekt. Kan bli. En cykel med låda fram för assistenten.

Är det detta som kallas normalt liv?

Första ölen ute på stan sedan 12e mars. 3 månader sedan.

Borden är ute. Människorna är ute. Krogen Chez Bobonne har arbetat under stängningen. Byggt en öl -kaffe- choklad- vin- gin affär. För var det halvbra mat och helbra öl av egen tillverkning.

I rena glädjen i att kunna kliva in på en krog – fast deras kök öppnar först i september (men maten har aldrig varit deras styrka) – så blir det både kaffe från Myanmar – choklad från Ecuador – 6 öl av varierande typer (och när jag vill köpa 2 av deras ölglas så får jag dom på köpet).

Arman får vatten. Han smakar på det. Tittar på min öl. Dragkamp. Och somnar. Vi har tagit en lång promenad i värmen och sett den uppvaknande staden.

Det är en känsla. En känsla av att det ser normalt ut på ytan men att det bubblar av virus därunder. Antalet avlidna i Belgien minskar kraftigt. Ligger på 10-15/dag. Det är bara drygt 100 i intensivvård.

Det är en känsla. En känsla av att hålla andan. Det kanske blir bra nu. Kanske.

Det är allt färre masker ute på stan. Övermod. Vi går förbi en fest. Man får umgås i grupper om 10. Det är fler än 10 i lägenheten. Ni dumdristiga. Ni unga. Ni slarviga.

Arman och jag håller 7 våningars avstånd.

Taket.

Vindruvor. Jordgubbar. Vinbär. Tomater. Salvia. Snart ett olivträd. Murgrönor. Rosor. Apelsinträd.

Vi – eller jag – har skurat och tvättat och sprutat högtryck och spolat. Och det är bara en liten bit kvar och så blir det Playa Arman av det hela. Efter inoljning. 7 våningar upp från gatan är ett bra avstånd. Från de masklösa.

Och så ringer Polisens Kalla Fall grupp….

Det är mordutredningarnas dagar. Dubbelmordet i Linköping. Palmemordet (som nog får döpas om till keps-mordet). Och så blir jag uppringd av polisens Kalla Fall grupp. Om ett mord från 1995. Om ett förhör med mig 2 januari 1996. Som jag inte minns. Som jag absolut inte minns. Men jag minns namnet på polisaspiranten som förhörde mig. Så jag borde minnas vad jag sade också och om vem. Men jag minns inte. Så bra vittne är jag. Eller dålig.

Tittar på presskonferensen om Palmemordet. Och undrar hur det kan komma sig att åklagaren pekar ut en person – fastän åklagaren Peterson (alltså Peeeeeterson som polisen kallar honom fast TT reportern genast säger Petttttersson) säger att det han har skulle ha räckt till att anhålla personen.

Tillbaka till mitt mord. Jag har grunnat och grunnat men har absolut inget minne. Ändå tycker jag mig vara stolt över att jag inte minns vad jag åt igår – men däremot hur en Toast Skagen från 1998 smakade. Men här sviker minnet. Jag tipsar polisens Kalla Fall grupp om min dåvarande kollega som jag tror har bättre minne. Hoppas jag.

Tillbaka till Palmemordet. Jag är häpen. Väldigt häpen att åklagaren pekar ut Skandiamannen. Personen kan lika gärna vara en mytoman som vill vara med där det händer. Slutsatsen är “vi lägger ner – vi kommer inte längre än så härmen nåt måste vi ju lämna ut så det syns att vi har tänkt till. Ordentligt.”

För övrigt kryllar det av poliser i Bryssel. Det var stor Black Lives Matter demonstration i söndags. 10 000 deltagare. Och drygt 200 vandaler som blev gripna. Unga arga vandaliserande män. Som krossade skyltfönster och plundrade. Vad för butik? Jo Jimmy Choo. Vad i all friden skulle de göra med stilettklacks-damskor?

Restaurangerna har öppnat. Men man måste boka bord och servitören ska ha ansiktsmask och man får inte hålla i en meny. Bordellerna har också öppnat – regelverket är ansiktsmask (förutom vid oraliteter) och inga kyssar. Engångslakan.

Det har varit lugnt på gatorna. Hörnen har varit o-ockuperade. Damerna på gatan har ersatts av hundvalpar. Det verkligen kryllar av hundvalpar. Lugnare för mig. Men assistenten blir riktigt upphetsad. O-lugnare för mig.

Insvept i plast

Igår fick de belgiska frisörsalongerna öppna igen. Senast dörrarna var öppna var den 14 mars. Långt hår. Rufsiga kalufser. Men, frisören är fullbokad till 10 juni. Föser iväg folk som vill ha tid idag. Jag känner privilegiet att få komma dag 1 (förty gårdagen gick åt till att hitta plastskynken till salongen). Det serveras inte en espresso denna gång men handsprit, ansiktsmasker och annat isoleringsmaterial. Jag får lyfta på masksnodden när det ska friseras bakom örat. Annars är allt som vanligt. Han pratar om sin katt. Jag pratar om min hund.

Restriktionerna finns kvar. Men det blev rena rama folksläppet i helgen. Här och var. Inte överallt. En kollega fick inte sätta ner sig i parken Bois de Cambre. Rotera!!! – sade polisen. Här i mina kvarter så picknickas det för fulla muggar.

Högtryckstvätten levererades igår. Tomatplantorna idag. Det ligger 5 sopsäckar med terrass-skräp i garaget och 10 säckar kvar på terrassen. Jag hittade under all bråte alla trädgårdsredskap jag kommer att behöva. Solstolarna blir bra efter en rejäl tvätt. Metallbordet med sina sex stolar kan kanske avrostas. Parasollen är död. Jag är riktigt avundsjuk på grannarnas gemensamma terrass som efter golvtvätten är barfotavänlig. Min terrass är inte det. Men ska bli.

Jag vet vad jag ska göra under KristiHimmelfärdsdag = Befinna mig nära himlen med en högtrycksspruta in action.

Belgien har inte öppnat. Inte än. Det restrikteras. 10 barn max i klassrummet. Årskurs 1 och 2 och avgångsklasser i grundskolan får gå i den riktiga skolan. Man får bjuda 30 gäster till ens bröllop men ingen middag efteråt. Inte heller vid begravning. Ner i marken men inget kaffe efteråt.

Bara när tidvattnet drar sig undan kan man se vilka som har simmat nakna ….

Tillit

Det blir ett samtal om tillit. Om vem som bluffar. Vem som söker syndabockar. Vem man litar på. Som när det är dags att rösta i val och jag tänker “Vem av alla de här skulle jag kunna tänka mig köpa en begagnad bil av?

Det är morgon i San Fransisco. Det är eftermiddag i Bryssel. Vi har inte pratats vid på 2 månader men vi sitter i varsin hemisolering på var sin sida av jordklotet. Det är dags för mentorsamtalet. Men som alla som inte mötts på ett tag – så går det inte att undvika att vi först måste beskriva hur vi har det. Det som normalt är -“How how you been?” Svar: -“Fine” blir istället ett samtal om vem man kan lita på. Vem bluffar? Vem rasar? Det är då han citerar Warren Buffets kommentar kring senaste finanskrisen – en del som ropar “Hjälp!” men passar på att dela ut pengar till sig själv fast företaget blöder.

https://www.brainyquote.com/quotes/warren_buffett_383933

Det är inte under tiden – men efteråt – som man upptäcker vem man kunde lita på. Vilka som bidrog och vilka som passade på. Vilka som kavlade upp ärmarna och tvättade händerna- men också vilka som såg den egna vinsten, den egna makten som enda målet. Det märks inte direkt under själva krisen för då är man fullt upptagen. Men efteråt. Då ser man vilka som simmade nakna.

De politiska ledarnas popularitet går upp. Men vill lita på sin ledare. Men vill bli ledd åt rätt håll. Ledd nu fast man vet först sen om det blev rätt. Att låsa in sin befolkning och ta risken att Covid19 kommer rusande när det stora folkutsläppet sker? Eller lita på att folk litar på de som ger rekommendationer?

Nu rusade tanken. Kosläppen är ju inställda i år. Eller korna ska ju ut men glassätande folk som tittar på är inte på plats. Blir det istället det stora folkutsläppet som lockar åskådare? Affärerna öppnar 11 maj i Belgien, är planen. Restaurangerna i juni. Hur blir första dagen? Massvandring ut? Kanske inte för att handla utan för att se andra handla.

Vad ska jag handla? Jag saknar inget. Pandemin har gjort att jag inte saknar något av det som jag handlade förr. Största besparingen är matlagning hemma. Hejdå restauranger. Hej kök.

Tillbaka till tilliten. Han i San Fransisco har en ledare som letar upp syndabockar. Skyll ifrån. Anklaga. Skäll. För de som lever i en konspiration är detta mumma. Och det hjälper inte att visa på Trumps tillkortakommanden. Hans popularitet ökar. Hans blekmedelsinjektionsbabbel var noga uttänkt. Skapa förvirring. Skapa debatt. Rikta fokus från det han inte har gjort till det senaste han yrat om.

(Fastän ….. det är nog kommunikationsteamet runt honom som gör det bästa av situationen och skapar snurr kring det han säger. Han själv i sin egocentrism tror nog att han är nåt på spåret. )

Tillit till en som säger sig veta vems fel allt är? Nope. Tillit till en som säger ‘vi vet inte riktigt ännu men vi tar ansvar‘? Yes. Tillit till den som säger och agerar utifrån ‘nu tänker jag i första hand på dig! Yes. Tillit till den som säger ‘det där är de lokala politikernas ansvar. Inte mitt (Ebba Busch Thor i senaste lördagsintervjun)? Nope

J a g t a r m i t t a n s v a r. De fyra orden som jag vill höra när jag ska bestämma mig för om jag ska lita på någon.

Jagar björn och hittar en kokbok

I Spanien får barnen nuförtiden följa med föräldern till apoteket. Tidigare har de fått hålla sig hemma.

I Belgien placerar folk ut nallebjörnar i fönstren så att barnen kan leta nallar när de är ute och går (eller rullar skrikande fram på trehjulingar).

Så assistenten och jag går på nallebjörnsjakt. Jag ser flera. Assistenten ser inga. Han går med nosen nere i backen och sniffar sig fram. Jag ser fönster och balkonger. Assistenten ser trottoarstenar och källarfönster. Tillsammans ser vi hela världen.

Nu har vi sett alla gator i området om och om igen. Man ska inte vara längre bort än en kilometer hemifrån. Eller 500 meter. Det är lite oklart. Så vi går i cirklar och testar bakgator. Upptäcker inte bara nallebjörnar och källarfönster utan också de som inte har ett hem.

Familjen utanför fiskrestaurangen har inrett trottoaren med kassar och filtar. Två barn med föräldrar som bor på gatan bland alla barbenta som lapar glass. Han som sover på en parkbänk med både kudde och täcke. Han sover på dagarna så jag anar att han vandrar på nätterna.

Men nu får vi börja spana inomhus. Grannarna på 3an och 4an har monterat ner det trasiga bordet och bänkarna på den gemensamma terrassen. Grannarna på 2an protesterar. De brukar ju grilla där varje kväll. Min hyresvärd har donerat en sån där stor gas-grill för alla att använda men jag visste inte att nån använde den. Nu vill 3an och 4an använda några av min hyresvärds otal antal stora blomkrukor. Det får de gärna göra så slipper jag rengöra dem alla nu inför mitt terassprojekt. Tomater. Tomater. Tomater.

Och så kokboken. Den bästa.

En bok som jag har stulit. Den fanns i bohaget som fanns på plats i Nairobi. Kan den tillhöra Carina? Eller Helene? Jag vet inte. Nu är den min. Det gick ju inte att lämna kvar den i Nairobi för det är ju här som råvarorna finns. Allt det som jag inte hittade i Nairobi. Den djupfrysta laxen som efter upptining hade tappat halva vikten. Köttet som var så segt så även efter 3 timmars puttrande i en Boeuf Bourguignon fortsatte gnissla mot tänderna.

Så tomater på taket och fransk mat i magen. (Restaurangerna öppnar först i juni) Det är de kommande projekten.

Coronaturism

I går kom domen. Vad händer efter 4 maj i Belgien? Jo frisören ringde och bokade om den ombokade klipptiden från 19e Mars till 9e Maj till 19e Maj. Frisersalongerna får öppna först den 18e maj. Långt hår.

Ansiktsmask rekommenderad utomhus och ett måste i kollektivtrafiken som man inte ska åka med om man inte har ett nödvändigt arbete. Man får arbeta från arbetsplatsen om arbetsgivaren kan försäkra avstånd mellan personalen. Hos oss blir kaffemaskinen en farlig plats. Men arbete hemifrån ska fortfarande vara normen.

Restaurangerna öppnar först i juni. Om allt går åt rätt håll.

Idag gick vi förbi restaurang efter restaurang. Allt ser lockande ut, Saknad. Stor saknad. Dom där räkorna på Brasserie du Gourmet. Saknar. Chevresalladen…. Juni. Kom fort.

Men det är fara å färde. Vad finns kvar i juni? Alltfler skyltfönster täcktapetserade. Alltfler ”uthyres”skyltar.

Vi går en extra vända runt centrala stan. Grand Place som normalt är en zickzackzon där man får väja för selfiepinnarna är idag en öde plats. Det är i och för sig bra. Äntligen kan vi se fasaderna utan att bli omkullkörda.

Polisbilar överallt. Framför allt vid Brouckere. Inget har hänt. De bara är där och bevakar.

Det är en märklig stad. En man tvättar sina kläder i en offentlig vattenfontän. Tre män ligger i en park på pappkartonger. Siesta. Mannen vid St Gery som brukar gå runt och gasta vid folks bord sitter nu ner. Det finns inga bord att gasta vid. Han har sällskap av 5 andra gastande män. 6 monologer sittandes på trottoaren med ölburksmur omkring sig.

Han med skateboarden som assistenten skäller åt, kommer nu rusande. Mot assistenten. -”The most beatyful dog! He looks like a wolf! I like wolfs!” Han sätter sig på huk och får ett renslickat ansikte. (Kanske inte riktigt Corona-korrekt).

Den gråhårige mannen som säger att assistenten är ”magnifique” drar sedan igång en berättelse om hans lärarinnas matematiska formler som han aldrig förstod. Han är säkert 80 år så om han inte går på vuxenskola nu så måste det vara en historia som har följt honom den största delen av hans liv. Vi tittar oförstående på honom. Han går. Vi går.

Så många krossade butiksägardrömmar. Så många konkurser. Tygbutiker får öppna 4 maj för då ska ju det köpas tyg för att sy ansiktsmasker.

Vi turistar i vår egen stad. Vår tomma stad. Det är ju mitt på dagen. Vänta bara till kvällen. Då fylls trottoarerna.