Korkarna flyger…..

På lördag skedde det. Hur länge höll det på? Jag letar bland instagramfoton och ser att det var 9e oktober då jag senast var på restaurang. 7 månader. Det var ett tag. Ett långt tag. Lördag. Restaurangernas terrasser öppnade. Men inte längre än till 2200. Och 1,5 meter mellan borden. Ingen tjuvlyssning längre.

Men det sker inte på lördag. Inte för mig. Det regnar. Det är kallt. 12 grader. Så mycket längtar jag inte efter frihetskänslan.

Men uteborden är fyllda. Rejält fyllda. Högljutt och glatt. Frihet.

På söndag däremot – 26C och stark vind från söder. Letar upp en bar med riktning norr så södervinden inte når oss. Och Le Bridge har infört Orval på menyn. Bra så.

Polisbilen smyger förbi – granskar bordsavstånden. Smyger vidare. Till nästa bordavståndsmätningsuppdrag.

På en del gator är det svårt att ta sig fram på trottoarerna. De är fyllda med bord. Till och med tvärs över gatan. Ut med bohaget på gatan – för in på restaurangen får man ändå inte gå. Förutom toaletten. Med mask på.

Ändå. En sorts normalitet mitt i restriktionerna.

På onsdag får jag min andra vaccinspruta. Ledig i 4 dagar efter det. Bra så. Närmare det normala. Och det börjar pratas om en Sverigeresa i september. Det känns långt borta.

4 och 1/2 timme senare ….

Det var väl använda 4 och 1/2 timme. Information. Massvis av information. Som om författaren hade varit en fluga på väggen i de flesta möten där beslut tas om Sveriges covid-strategi.

Sträckläser. Det är bra journalistik.

Flocken.

Som i Flockimmuniteten. Som i flocken av politiker som vill visa sig vara beslutsamma och handlingskraftiga. Som i flocken av kritiker som är så oroliga så deras oro absolut måste stjälpas över på alla som kommer i närheten. Som i flocken av media som springer efter samma boll. Samtidigt.

Men också i form av den skara som arbetar på enträget och fyller sina whiteboardtavlor med formler. Skaran som flockas framför tabellerna och försöker förutsäga nästa steg. Skaran som visar så mycket respekt för varandra och inte blir sura om deras råd inte tas emot. Till skillnad från de invektiva i Umeå.

Boken håller sig till de som påverkar. Till de som tar beslut. Och lämnar de perifera och skrikiga åt sitt öde eller ger dem en bisats. Som forskaren på KI som väsnats så mycket. MEWAS nämns inte ens. Det måste reta dem väldigt mycket. Inte ens en bisats. Möjligen en mening om “diverse grupper på Facebook”. Däremot en hyllning till SRs Vetenskapsredaktion. Det måste svida i MEWAS-såren.

Och varför skulle de nämnas? Historien brukar komma ihåg rättshaverister som lustiga anekdoter. Eller skrämmande anekdoter. Eller inte alls.

*****

Och Belgien. I morgon får 10 personer flockas utomhus. 8 maj öppnar uteserveringarna. 4 personer får flockas vid samma bord och då måste det vara 1,5 meter till nästa bord. Öppnar favoriten – så har hon ju ett torg tvärsöver gatan att möblera med bord. Om hon öppnar. De där uthyrningsskyltarna har mångdubblats lite här och var.

Vi gick till Jardin Botanique idag.

Det var en långsam promenad. Assistenten sniffade varannan buske. Gick en annan väg hem. En väg vi aldrig gått förr. Stängda hotell. Nermonterade restauranger. Tömda butiker. Varje stängd verksamhet luktar en familj med ekonomisk kris. Det behövs en bok om lockdowndrabbade människor. Också.

I väntan på en biverkan….

…som inte kommer.

Tisdag kväll 22.42. Ett SMS. Ett förvånande SMS. “Registrera tid för din vaccin“. Ok då. Jag gör det och får en tid 16 timmar senare. Vafalls? De höll ju på med +75:orna. Och redan nu får jag tid för min första dos…. Kan det vara så att många avstår? Kan Ramadan göra att folk väntar med vaccin till efter Eid al Fitr? (fast vaccin inte bryter mot fastereglerna). Eller hur kan det finnas så mycket lediga tider så snabbt?

Belgien är ett mystiskt land men det är bara att tacka och ta emot. 8 maj öppnar gatuserveringar. Man får gå ut på natten – men bara i grupper om 3. Och så den däringa knuffelcontacten … folk utanför hushållet som man får krama och cuddla med. Från att ha varit en – blir de nu två – men de måste komma från samma hushåll.

http://www.brusselstimes.com

Samma hushåll. Låter lite eehh… 3kantigt. Men jag antar att man ska få krama både mormor och morfar – om de bor ihop. Snuskigare än så är det inte. Tror jag.

Tillbaka till nålen. Det var snitslade banor på vaccinationscentret. Grönt för att kliva in mot nålen. Blått för att lämna nålen. Sprit på händerna. Termometer mot pannan.

-“Varsågod! Följ de gröna pilarna!

En stol utanför ett bås. Sitt! Och där sitter jag med alla gamlingar. Och så in i båset. Två snabba frågor om allergi eller blodförtunnande mediciner och vips så sitter ett plåster där och hade jag inte haft ont i armen idag så skulle jag inte vetat om att jag var vaccinerad.

-“Sitt!”

Nästa order. 15 minuters observationssitt. Jag observerar de andra. De observerar andra. Känslan av en ugglekoloni. Storögda. Väntare. Registrering vid utgång. Ut på gatan.

En frihetskänsla. Även om det tar 14 dagar innan effekten börjar verka. Lagom till restaurangöppnandet. Och så stick 2 den 12e maj. Mer frihet. Väldigt mycket mer frihet,

Jag har skakat av mig skaklarna. Jag tränar inför den ökande friheten. Kökstvångets 8 veckor är över. Hello Fresh. Kartong med 5 middagar som levererades varje söndag.

Det började bra – men mönstret blev tydligt efter ett tag. Mycket potatis, Mycket spenat. Mycket aubergine. Mycket morötter. Och så ynkligt lite kött, fisk, kyckling. In med det billiga – ut med det dyra, En del rätter – framförallt de som lagades till på 20 minuter var bleka. Av de 8 veckornas 40 middagar är det maximalt 4-5 rätter jag gillade. Resten var magmättare. Det var en bra period. Smittan rusade. Sjukhusinläggningarna rusade. Då var det bra med kartongmiddagar som lades utanför dörren. Nog med det. Nu åker kokböckerna fram igen.

Belgien är otåligt. Men inte som de i Sverige som kräver ostkupetillvaro. Belgarna kräver kosläppstillvaro. Ut och hoppa. Men medan det inte går så … ja en ung kvinna dog när hon sökte fly via ett fönster när polisen avbröt ett lockdown party. Det är dagliga historier om folk som försöker bryta restriktionsbojorna. Men 8e maj får jag dricka en öl eller två. Ute. Längtar.

Avskärmad

Men äntligen en EU-byråkrat som föreslog ett promenadmöte istället för att stirra in i en skärm. Halvvägs från varsin skärm. Ixelles och Yser. Så det blir den Kungliga Parken. Parc Royal. Det är uppförsbacke dit och nerförsbacke hem. Bra så. Assistenten får följa med. Han vilar under parkbänken medan vi pratar civilsamhällets krympande utrymme, den nya EU budgeten och varför kärnstöd till organisationer vore så mycket bättre än projektstöd. Det är fler hundar än människor i parken (en människa har tre hundar).

Det är en folktom stad. Hemarbete råder. Eller så har familjerna flytt – det är påsklov. Denna vecka och nästa.

Arbetsdagen blir så mycket bättre. Mer energi. Mindre skärm. Detta ska hädanefter bli min melodi. En parkpromenad istället för skärmmöten. Om mötesmänniskan finns i närheten.

Damerna och herrarna i damkläder har kommit tillbaka till gatuhörnen. Det östeuropeiska gatuhörnet har blivit latinamerikanskt för vid det latinamerikanska gatuhörnet pågår gatuarbete. Prostitution är förbjudet under pandemin, men det struntar den rumänskregistrerade BMWn i där han sitter och bevakar sina damer.

Men vi får fri väg. När assistenten kommer flåsandes är det som Moses som delar Röda Havet. Damerna far åt alla håll de kan under tystnad men med en bevakande blick på assistenten. Men bordellhotellen är stängda. Var går de med kunderna? På dagarna vet jag inte. Men på kvällarna då får parken där vi tar morgonvandringen fungera som tjänstgörande bordellhotell.

Vi ser spåren.

Allteftersom pandemin fortsätter – så ökar de tillfälliga arbetena. Till och med skateboardaren som först blev utskälld av assistenten och sedan blev den bästa vännen . “The most beautiful dog in Brussels!!” – har blivit cykelbud. Restaurangen där han arbetade har stängt. Gatuhörnet med alla som vill arbeta extra som bärare på stora marknaden har tredubblat sina tillfällighetsarbetare. Afrika på södra sidan korsningen. ÖstEuropa på norra sidan. De två hörnen med prostituerade har blivit 5 hörn. I denna folktomma stad. Tillfällighetsarbete som överlevnad.

På morgnarna möter vi de fyra amerikanska ungdomarna vilt pladdrandes på väg med sin kärra med smörgåsar och termosryggsäckar med kaffe. På väg mot tillfälligheterna. Kaffe? Jag tror inte att den afrikanska sidan av korsningen gillar kaffe. Det är min erfarenhet från de 4 länder i Afrika jag har bott i – det dricks väldigt lite kaffe. Det är thé med mjölk. Eller mjölk med thé och 4-5 skedar socker.

De går inte till de prostituerades gatuhörn – utan till männen. Det är män som söker tillfällighetsarbete. De som vill arbeta på stora marknaden. Damerna i gatuhörnen får inget kaffe och smörgåsar. De är ensamma. I väntan på sällskap.

De papperslösa har bosatt sig i Église Saint Jean Baptiste au Béguinage. Kyrkan med de märkliga konstutställningarna. Där är det folk på kvällarna. De har sällskap. Men jag vet inte om kampanjen är lyckad. Dag efter dag har de “ockuperat” kyrkan. Stillestånd råder. Men jag hoppas de får kaffe och smörgåsar.

Det är en stad som väntar. En domstol har förklarat att alla Covid-19restriktioner inte har laglig grund. Bort med dom inom 30 dagar. Domen lär överklagas – men visar på hur lagstiftningen kring lockdowns inte har funnits på plats. Belgien använde en gammal lagstiftning som inte riktigt hade tänkt sig denna situation. Sverige spikade en ny lagstiftning för att kunna agera. Bråttom här. Väntan där. Lockdown här. Rekommendationer där. Ändå är det dubbelt så många i intensivvård här än där. Dubbelt så många döda här än där.

I övrigt råder väntan.

Året som gick … och alla andra dagar

Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet” skrev den allra första chef jag nånsin haft på sitt tackkort när hon gick i pension. Det är länge sen. De orden har fastnat. Mest för att jag tänkt att det var någon sorts besvikelse över livet. Eller så var det inte det. Det kanske var en tidig mindfullness känsla hon ville sprida. Kanske hon såg alla dagar som något att ta vara på var och en för sig. Jag vet inte. Men tackkortet har fastnat.

Jag anar att grunden till den korta dikten av Stig Johansson är det första. En besvikelse – eftersom kortdikten heter Förlusten. Men det är bara som jag anar.

Ser jag på min första chefs liv så ser jag ett liv. Inte en massa dagar som staplas på hög. Hon hade ett sätt att dra undan mattan under ens fötter – ett bra sätt. En skärpning och ett ta-tag -i- saker och ting istället för att fundera ett varv till.

Som när jag försökte separera ihopkletade overheadplastblad med lite darrande fingrar för på de första två raderna satt det vitrockar. Resten av salen var knökfull – men doktorerna längst fram. Jag skulle presentera ett åtgärdsprogram omkring kommunens och landstingets gemensamma ansvar för gravida missbrukare. Jag var 24 år och detta var långt innan powerpointens tid där ett av nerver darrande finger inte märktes på den projicerade duken. Men med overhead-apparat minsann. Där kommer ett darrande plastblad på väg mot ljuset och darret förstärks på den vita duken.

Men då lutar hon sig fram mot mig och viskar – “Tänk dig alla i publiken nakna!” Och så log hon nöjt, för det var väl vad hon gjorde själv. Och publiken blev en intressant skara och fingrarna slutade darra och det blev väldigt roligt att göra den presentationen. Och sedan dess har jag tänkt så inför varje publik. Jag har sett massor av nakna personer under mina presentationer under alla år som har gått.

Tyvärr lite svårare nu i Zoom-tider.

En annan dag klev jag in på hennes rum med ett bryderi. En familj jag hade besökt hade väldigt mycket kopparpynt på väggarna och på borden – alldeles för mycket. Detta i en period med väldigt många sommarstugeinbrott. Jag hade inte hunnit avsluta göra i – “Vad tycker du jag ska göra?” innan mattan rycktes undan mina fötter och hennes pekfinger trillade runt på bordstelefonens nummerskiva och när hon fick svar så sade hon “-Jag har en här som vill prata med dig!” och räckte över luren till mig och där hummade den lokale polischefen.

Hon bjöd teamet på middag och dagen efter fick alla veta hur mycket de skulle betala. Jag kom på henne i köket med en tratt i handen och ett billigt rödvin i den andra – hällandes över vinet i en flaska med dyrare etikett. -“De har ju druckit varsitt glas så de kommer inte att märka skillnad!”

Jag kom att tänka på henne idag när Facebook trängde sig på och påminde om hur det såg ut för ett år sedan. Stängda butiker. Utgång bara om man hade giltigt skäl. Människor bakom fönsterrutor. Tittandes ut på de som hade tillstånd att gå ut. Då var vi fortfarande få hundägare i kvarteret. Det var då. Nu är det hundinflation.

Ett år som känns som ett väldigt långt år. Dagarna som staplat upp året har varit likadana. Skärmen mellan 0830-1700. Tre vandringar med hunden. Vandringarna har blivit allt snävare. De två närmaste parkerna. Ibland upp efter kanalen. Ibland.

Tidigare gick jag och assistenten på restaurang 2-3 kvällar i veckan. Nu kommer en låda från Hello Fresh kl 1315 varje söndag med 5 middagar och 5 luncher. Det gör att det räcker att gå till mataffären 1 gång/veckan istället för 3-4 gånger innan pandemin. Livet krymper.

Men till skillnad från chefens pensionstackkort så handlar det inte om dagar som staplas. Det är en annan sorts liv. Jag har glömt resväskans låskombination. Den har inte gapat öppen och bett om att bli matad med kläder på över ett år. Och jag med all min reslust innan. Reslusten som jag skulle visa upp sade SJ 1993 när jag flyttade tillbaka till Sverige efter 3 år i Mexiko.

Centralen.

-“En enkel biljett till Fagersta, tack

-“Har du reslust?”

Märklig fråga. Inte visste jag att “reslust” var ett rabattkort hos SJ. Men det är väl så att SJ kör nån sorts Janne Karlsson grej som SAS – le och var lycklig och res.

-“Jo vi kan väl säga att jag har reslust!

-“Visa upp den!”

-“??????”

Jag hade alltså inte reslust.

Men det var inte den sortens reslust jag hade. Den reslusten är borta. Födelsen till reslusten var att bo i städer som Nairobi eller Juba eller Luanda. Städer som man måste lämna för att kunna återvända. Gator att gå på. Vatten att dricka ur en kran. Det kan jag göra i Bryssel. Inget behov av reslusteri.

Det är och blir ett nytt liv. Mer här än där. Hundvakten hör av sig med jämna mellanrum och vill höra om jag ska resa. Det ska jag inte. Jag gör honom arbetslös. Jag sitter still. Och längtar inte till flygplatsen. Livet som stillasittare i ett snävt kvarter. Jag har det bra.

Förbubblad

HelloFresh – beställ inte 20 minuters rätterna. De är äckliga. Beställ 40-50 minutrarna istället

Gasinspektören kom på besök. Assistenten blev glad för inspektören slet och drog i samma leksak som assistenten slet och drog i. Har man gasuppvärmt vatten så kommer inspektören minst en gång/vartannat år och mäter och rengör och har sig. Det tog en timme.

Det var en märklig timme – för det var det andra besöket i bostaden på ett helt år. Det förra första besöket var fönsterreparatören i september förra året. Två besök på ett år. Två besök.

Bubbla. Hermetiskt tillsluten bubbla.

Året innan var det besök på besök på besök. Hissdörren var en svängdörr. Där kom de fransyska lärarinnorna som skulle vidare till Norge men eftersom den enes pass försvann på tågresan så vet jag inte hur långt de kom. Där kom det ukrainska paret som bor i Polen och tänkte sig en framtid som glaskonstnärer. Där kom det brasilianska paret som bor i Portugal och som låg på golvet och klappade assistenten hela helgen. Där kom det New Zeeländska paret som rest runt i 2 år på en 5 USD/dagen budget. Där kom barcelonorskorna som kom från varsitt håll och den ena hade sprungit/gått ett 24 timmars lopp. Där kom slovaken med det märkliga namnbytet. Där kom spanjoren som våndades över det mesta. Där kom peruanskan vars mamma var min kollega. Där kom alla mexikaner. Jag tror de var 6. Där kom argentinskan som betjänade assistenten medan jag drällde i Paris. Och så alla svenskar. Hembiträdet med son. Mamman och kringspridande sonen. Hon som alltid åker vilse med dottern som inte ville dricka sprit. Familjen med pudeln på väg till Spanien. De vegetariska tågluffarna. Alla kollegor.

Det var svängdörrar det året. Roliga svängdörrar.

Nu är det 2 besök om varsin timme under ett helt år. Allt annat vore ett brott.

Jag själv är inte mycket bättre. Under ett helt år har jag bara klivit in 2 andras hem. Så nån sorts balans råder.

Det är det nya livet. Vänner, släktingar och kollegor i en skärm. En del med bluffad bakgrund. Det tycker jag är av ondo. Det är ju ett nöje att spana in folks hem. Deras tvättlinor och barnteckningar och odisk. På jobbmöten med folk från Europakommissionen ser jag könsuppdelning. Män har bokhylla alternativt världskarta bakom sig. Eller bägge. Kvinnor har barnteckningar. Världskarta förresten. På väggen. Varför? Står man vid den och säger

-”Jaha. Är det där Azerbajdzjan ligger? Jaha.”

Det nya livet. Människor på distans.

Men inget märkligt som inte har nåt gott med sig – som BrusselsTimes rapporterar idag;

6,600 fewer home burglaries and 1,300 fewer at business properties; 3,500 fewer cases of shoplifting (most shops were closed for part of the period) and almost 6,000 fewer cases of pickpocketing, as social distancing made it more difficult for thieves to get close enough to victims

Svårt med inbrott när folk inte lämnar sina hem. Svårt att snatta i butiker som är stängda. Svårt för ficktjuvar när distans måste hållas.

Det nya livet även för tjuvarna.

I eftermiddag kommer regeringens nya beslut. Ingen väntar sig lättnader på regelverket. Möjligen att utomhusbubblan kan utökas från 8 till 10 personer. Det nya livet fortsätter.

Nästa vecka börjar Bryssel vaccinera 75+arna. Det närmar sig. Kanske, kanske en spruta i maj. I bästa fall. Fram till det fortsätter det nya livet.

Nästan författare…..

Idag kom boken – färsk från tryckeriet. Boken där jag skrivit ett kapitel. Om mina tankar om socialt arbete.

Nästan författare. 8 månader från inskickad text till färdighet. Boken är en sammanfattning av hur Luis Rodriguez Gabarrón har arbetat och tänkt under årtiondens arbete med utsatta barn och deras familjer. Mitt bidrag? Svar: hur jag påverkats i mitt arbete av mötet med Luis och hans fru Libertad.

********

Gårdagen gick i dimma. Natten hade varit svår. Ett kramdjur trycktes gnyendes mot mitt ansikte kl 0200. Väldigt gnyende.

-”Vad vill du?”

Assistenten rusade mot hissdörren. Klädde på mig. Gnyendet fortsatte. Ut på gatan och ….. det olämpligt uppätna sprutlackerade trottoaren. Man ska plocka upp hundbajs. Men för detta hade det behövts en industridammsugare. Tacksam för regnet som kom i morgontimmarna. Assistentens olämplighet sköljdes bort. Men 0430 kom nästa kramdjur uppgnytt i mitt ansikte. Dags för gatan igen.

Det råder utegångsförbud i Belgien mellan 0000-0500. Vi bröt mot den bestämmelsen 2 gånger den natten.

Sedan ut igen för den sedvanliga morgonvandringen. Aldrig förr har jag med spänning iakttagit konsistensen på assistentens avföring. Lite fastare nu. Vid lunchtid ännu lite mer fast. Kvällsvandringen fortsatte i samma utveckling. Idag också. Men ännu inte riktigt bra. Det är dags att sluta smaka på alla lövhögar. Det är nog därifrån mageländet kommit. Eländet som ledde till 6 promenader under 24 timmar.

I övrigt är assistenten väldigt pigg.

Det är jag med. Semestrat 4 av veckans 5 dagar. Storstädat. Läst Robert Fisk.

Under tiden fortsätter belgarna smitta varandra med corona-viruset. Över 10 000 smittade/dag. Dödssiffrorna som legat på 2-3/dag är nu uppe i 35. Smittan i Bryssel ligger i Europatopp.

Detta blir en långvarig historia. Det goda med det onda är att jag betar av kokbok efter kokbok. I kväll ska det bli Tottes fisk. Jag vet inte vem Totte är men det ska skivas potatis och ugnsgräddas och sedan på med torsk och vitlökssmör.

Mannen som skriker efter bilar

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”

Och här kom hösten ….

Veckans bästa nyhetsreportage – SVT Rapport

Skulle behöva sätta mig på en höbal mitt bland kroppsvarma stora grisar. Jag fryser. Det regnar utan ett slut. Det ven stormvindar på taket i natt. Assistenten är varm- men han kramas bara när han vill. Vill jag så går han iväg.

Det är ett förrädiskt regn. Det droppar lite lätt. Ok- vi skippar paraply och regnrock. 57 meter in på vandring med assistenten så kommer störtskuren. För sent att vända om. Bara vandra vidare. Assistenten ruskar på sig. Jag blinkar förtvivlat med kontaktlinserna halkandes runt.

På torsdag upphör masktvånget. Utomhus. Trots ökande antal smittade. Det är barnen. Barnen som smittas. 10-20 åringar är den mest smittade gruppen just nu. Skolorna har öppnat.

På torsdag tänker jag börja arbeta från kontoret igen. Det ska regna på torsdag. Det ska regna hela veckan. Tänkte jag. Planerade jag. Men sedan kom procenten. Jädrar vad dom rusar iväg. Så jag får fundera om jag ska ge mig ut i tunnelbaneriet.

På torsdag återvänder jag till 0800-1700 livet. Uppdraget för Colombia tar slut. Det har varit ett bra uppdrag men livet har stått still. Knappt en ledig kväll, p g a tidsskillnaden. Vaknar varje morgon med inboxen full. Somnar varje kväll med obesvarade e-mail. Nog nu. Tillbaka till vardagslunken. Men oj vad mycket lärande det har varit de senaste 4 månaderna. Men nej – jag trivs bäst i slutna landskap. Min tid som chef är förbi. Att leda andra får vara historia. Det sliter. Särskilt när jag ska vara chef för människor som jag aldrig träffat. Det är som att jonglera bowlingklot.

Tar ett nytt kliv istället. Styrelseplats i ett nätverk där alla vill väl men där den enskildes väl har gått före allas väl. Det blev en spännande omröstning. Dagen före omröstningen ringdes det – ”du ska inte rösta på den eller den!” Jag som tänkte rösta på folk. Inte mot folk. Min rösttanke handlade om – vem skulle jag anlita som hundvakt åt assistenten. Och det blev nog rätt bra. Rösterna var hemliga men man kunde se hur rösterna hade lagts – men inte av vem. Gapade häpet när jag såg att – fast man fick rösta på två – så hade mina motkandidater röster som bara var på dem – inte på någon annan. Min röstoskuld försvann. Att bara rösta på sig själv för att se till att motkandidaterna blir motståndare och får minst en röst färre. Schlagerfestivalfasoner.

Övrigt;

Lyssnar på Söndagsintervjun. Johan Croneman nu. Mona Sahlin förra helgen. Natt och dag. Croneman som öppnar upp sig. Sahlin som stänger in sig. Croneman som gräver inåt. Sahlin som bygger murar. Croneman vinner. Känslan är att Sahlin ställer upp på intervjun för att boken ska ges ut veckan efter. Cronemans bok släpps också – men han älskar intervjun. Generös och öppen. Det är ett samtal jag hör. Intervjun med Sahlin var ett förhör.

Och slutligen. Casa de Papel. Inte visste jag att det var den näst mest tittade serien i Netflix historia. Men efter avslutade 4 årgångar så förstår jag det. Undrar hur mycket den serien har påverkat synen på spanska myndigheter och förtroendet gentemot dem? Och ser denna nyhet och funderar om det är en Papieren Huis på gång i Belgien?

Det är ovanligt tyst idag ……

Det är den bilfria dagen. Från 0930 till 1900 är bilkörning förbjuden i Bryssel. Men trafiken är farligare än någonsin. Cyklar från alla håll. Rullskridskor. Skateboards. Sparkcyklar. Det brummar inte. Det viner.

På morgonvandringen med assistenten ser vi 3 bilister bli bötfällda. De ser förvånade ut. Så där skrikigt förvånade. Ingen har sagt nåt. Säger de. Med armar, axlar och ögonbryn.

På lunchvandringen ser vi en stor folkskara. Eller två stora folkskaror. Vi vet att den andra skaran får köa för påsar med kokt ägg, vattenflaska, bröd, yoghurt och en plastlåda med ris och kyckling. Vi har sett äggskalen, plastlådorna, yoghurtburkarna. Tömda. På kajkanten.

Nu är den första skaran där. Rena t-shirtar med ”Clean the Canal” på. Jag trodde kampanjen skulle handla om att rensa vattnet i den smutsiga kanalen. Men inte – det är kajkantsrensning. Den andra skaran – migranter är de som sitter stilla och väntar. Väntar. Det finns en annan grupp migranter – de som står vid Yser-korsningen och väntar på dagarbete. De står där och väntar på bilar som ska plocka upp dem. De står där även idag. Idag när det inte rullar några bilar. Inga alls. Ändå står de där. Väntandes på några euro för tillfälligt arbete.

Clean-the-Canalarna är ivriga. Fulla av liv. De går runt med pinnar försedda med tång – 1 meter från äggskalen och Yoghurtburkarna – och fyller sina sopsäckar. En man blir så ivrig så han till och med lägger sopor i en kvinnas sopsäck. Han gör det med sån iver att fylla hennes säck så det känns erotiskt. Förföriskt. Penetrativt.

********

I övrigt har jag sniffat på apelsiner, svartpeppar, tomater och citroner. I torsdags började det klia i halsen. I fredags hostade jag lungorna ur plats. I lördags kom febern. I dag är febern och hostan borta. Hela tiden har luktsinnet varit intakt. Det halsonda är borta. Jag skyller på onsdagskvällens takterassittande. Det var kallt. Men det var ju 30 grader på dagen så då borde kvällen också vara ljum. När jag huttrande kom ner i bostaden så såg jag temperaturen – 10 grader. Ingen corona här inte. Hoppas jag. Men vanvård av hals på kallt tak.