En dag på museet

Den kom som ett brev på posten. Överraskande men nödvändig. Texten i Dagens Nyheter. Agnes Lidbeck.

”Enligt konstteorin finns det tre saker en betraktare bör göra inför ett verk. Titta. Se. Tänka.”

Titta. Se. Tänka.

Alltså ska barnen sitta i en lekhörna. Tycker hon. Och jag.

I söndags. Museum of Art and History. En samling av diverse stöldgods från jordens alla hörn. Och lite donerat från rika belgier. De verkar donera smycken. Till och med en juvelerarbutik. En hel butik. Designad av den kloke Horta. Och där. Under montrarna. Två barn. En leksaksbil i skrällig metall. Tvärs över golvet. Först bilen. Sedan barnen. Under tjut. Vilda tjut. Ett föräldrapar som klivit av sin roll. De tittar på smyckena över sina glasögonskalmar. Mumlar diskret. Som man gör. På ett museum.

-”Det är inte våra barn. De bara finns här” kan jag läsa i deras tankebubblor. Vi är ju i Belgien. Hemmet för alla möjliga seriefigurer. Även avklivna föräldrar.

Resten av museet är viskande tystnad.

Den tillfälliga utställningen – Crossroads – om alla folkvandringar i Europa och in i Europa mellan år 300 och år 1000. Vikingar som handlar (och härjar). Vandaler. Vandaler!!! Jag skulle vilja vara en vandal! Magyarer. Hunner. Visigoter. Saxer. Ja – det vandrades runt så mycket i Europa så en Svärjevän på Twitter skulle få skrivkramp.

Och där är allt bra. 3 språk. Jag hänger med. Trycker på E knappar överallt och får text på engelska. Men sedan in på donations och stöldgodsavdelningen – och jag får hitta på egna förklaringar till konsten. För där är det flamländskt. Franskt. Så jag gör det. Jag skapar mitt eget museum. Jag tittar. Ser. Tänker.

När glasstrutarna introducerades i det Romerska riket – rådde det en del missförstånd om hur man bäst konsumerar glassen.

En av de tre vise männen tog med sig fel burk. I stället för burken med myrra så råkade han ta med sig burken med ….. radium
Till skillnad från de andra nöjde sig Wilbur med att tvätta sig en gång vart sjunde år. Biljetterna sålde snabbt slut till badet.
-”Ok! Försök stjäla kakor nu om du kan!!”
-”Snälla! Ge mig tillbaka mina åror! Alla kan inte gå på vatten!!”
-”Vem tror du vinner brottningen?”
-”Jag bryr mig inte ! (Jag har fullt upp med min hemorrojder)”
Baltazar hade hört det andra prästerna prata om att ”tappa hakan” men han hade inte riktigt förstått vad det betydde. Hans övningar gick för långt.
-”Måla en duva” sade familjen till Willem Greets.
-”Duva? Vad är det? Jag vet hur en ko ser ut – så jag testar med en sån!”
Javier trodde alla barn hade likadana navlar tills han för första gången duschade efter gymnastiken
Jacinta ilsknade till då nån hade blandat grus i pajen. Med bara en tand kvar blev det bara sallad resten av livet.
Beatrice var inte nöjd. Även om koppen hade hennes namn ingraverat – såg hon att de andra fick större koppar för spriten på festen. Hon hade redan förträngt den förra festen som ingen annan hade glömt.

Tre öl på en fönsterbräda

Det är 4 meter bort. Assistenten stirrar. Blänger. Något stör. Hotellet bakom sovrumsfönstret brukar ha fördragna gardiner. Denne gäst föredrar öppen vy. Han sitter på en fåtölj och stirrar rakt fram. På assistenten. Som stirrar tillbaks. Arga leken. Ingen viker undan med blicken. Gästen tar fram en ölburk. Han har en kartong som han har ställt på kylning på fönsterbrädan. Carlsberg. Varför? När han är i öl-paradiset.

När vi vaknar på morgonen är det 3 burkar kvar. Hotellrumsdöden blev hotellrumsölen. Det är sällan det händer något i det hotellrummet. Eller det händer nog saker och ting där men med fördragenhet blir gardinerna en filmduk för min och assistentens fantasivärld. Då blir rummet spännande. Med öppnade gardiner blir hotellrummet en sorgburk av tystnad som avbryts av väsandet från en ölburk på väg att öppnas.

Ut på gatan med assistenten. Vi möts av ett monster. Ett monster som vaknar 0630 varje morgon.

Det är polackerna. De bygger om staden. I de närmaste kvarteren mullrar generatorer och cementsnurror på 4 ställen. Det gamla ska bli nytt. Polackerna har rivit. De har grävt. De har forslat bort sten och jord och skräp. De har skrikit “kurwa” till varandra. Nu gjuts det. Golv. Det snabbaste bygget är vid promenadparken – där går det undan. Det långsammaste bygget sker tvärs över gatan. Studenterna får vänta länge på sina 46 studentrum. Bara en vägg på en våning av 4 är klar. Där kommer det att mullra länge. Det känns som ett peruanskt bygge – vi bygger när vi har pengar. Det snabba bygget ska bli tjusiga lägenheter med terrasser – där är nog lägenheterna köpta och pengarna på plats – så det går undan. Lägenheter från 196200 euro. Med utsikt över kissande hundar. Och en stillastående skulpturell cementlastbil.

https://wimdelvoye.be/work/gothic-works/cement-truck-1/

Staden växer inte. Den förbättras. Under polska svordomar.

Men sedan. Ser Aktuellt. Tyvärr.

Kommunerna går på knäna” säger Jimmie Åkesson. Och ser nöjd ut. Nöjd. Nöjd för att kunna eländifiera omvärlden.

Sverige har högst antal asylsökande även sett till siffror” fortsätter han. Ljuga. Det stämmer inte. Detta är en stund då jag längtar efter en påläst progamledare. Typ BBC-Hardtalk. Inte en medjamare.

Men om nu jag skulle se världen med Åkessons ögon. Tänka som Åkesson. Vara Åkesson.

Den där mannen med ölburkarna är skum. Han planerar nog ett terrordåd. En ensam man på ett hotellrum stärkandes sig med öl. Kan bara tyda på onda avsikter

De jädra oväsensfyllda polackerna med sitt konstiga språk. De är här för att störa oss. Inte låta oss sova.

Att se det värsta i världen. Att bara ha gråa färger på sin palett. Självklart är det medvetet. Vägen till vallokalen går genom gnället.

-“Hela Sverige är ett utsatt område” påstår han. Då har han inte suttit i en skogsglänta när solen går upp. Men han skulle förmodligen sätta sig i en myrstack bara för att kunna ha något att klaga på.

Var det ett rånförsök eller en beundran av en överrock?

Alla händelser har sina sanningar. Inte en gemensam sanning utan varsin sanning utifrån de olika deltagarnas tankevärld och förväntningar.

Vad hände nyss?

Lunchvandring med assistenten. Han drar ivrigt. (Om detta kan alla vara överens) Två unga killar närmar sig med raska steg. Ser assistenten och studsar till och tvärvänder. (Detta är också en sanning för alla). Men det är tolkningen av händelsen som blir olika beroende på vems tolkning man lyssnar på.

Min tolkning; Fnissar glatt. Jädrar vad skraja de blev av åsynen av 45 kilo hund.

Armans tolkning; Fan vad rädd jag blev. Rusa iväg sådär mitt i mitt sniffande i blomsterlådan. Skrämmas.

Om jag vore Sverigedemokratisk Svärjevän; Dom där MENA-killarna ser inte tillförlitliga ut. De närmar sig för raskt. Onda avsikter. De ska nog råna mig. En har handen i fickan. Det är säkert en kniv där. Men vilken tur att jag har en hund (Tysk!!!) som skyddar mig. Där fick de så de teg. Men de ska väl iväg och råna någon annan.

Om jag vore en av killarna; -“Du kolla snubbens rock! Det är nog en Armani Collezione! Jag ska fråga honom! Jag måste fråga var han har köpt den!

Men helvete! Ser du hunden! Vilket monster! Spring! Den kan döda!!

Om jag vore pensionärsgubben som satt på parkbänken; -“En till hund! Det är för många hundar i den här parken! Och säkert ska den skita! De som gick förbi nyss plockar plockar aldrig upp skiten! Och haha.. säkert trampade den där unga killen i hundbajset så fort som han rusade iväg mot vattenkranen!

Om jag vore kristdemokrat; -“Sjukvårdsköerna är för långa!

Och så stannar dom upp mitt i steget ……

….. belgarna. Och Arman the Dog har blivit belgare. Uppenbarligen. Han stannar upp mitt i steget. Och jag ligger med ansiktet i gruset.

Fritt fall över en mitt-i-steget-stannande hund. Mitt i den raska promenaden -tvärstannar han. Snabbare än jag.

Han har blivit belgare.

För någon månad sedan krönikörade SRs sändebud om anarkin i tunnelbanan i Bryssel. Det är illa så med dörrblockerarna och ryggsäckarna (så många magsmällar man får av ryggsäcksbärarna som vrider sig av och an) men det är värre med de som stannar upp mitt i steget. Belgarna. Och min hund.

Tunnelbanetåg kommer in. Dörren öppnas. In kliver passageraren framför. Och stannar upp mitt i steget. I dörröppningen. Och blir överkörd av passagerarna bakom.

Rulltrappa. Äntligen uppe. Och där stannar hon – mitt i steget – och börjar leta efter något i sin handväska. Blockerandes alla som rullar uppför trappan (påminner om skidåkerskan i Bygdsiljums slalombacke 1977 som tappade taget om bygelliften och rasade nerför backen fällandes alla i liftkön. Salig röra. Plockepinn.)

Vadan detta? Folk kan ju inte tro att de är ensamma i världen – så ingen kan bli störd av deras uppstanning. Eller längtar man efter att få en annan människa uppkörd i sin nacke?

I mitt tidigare hemland gick jag för fort. Eller de andra gick för långsamt. Kenyansk lunchbuffé – vandring i sakta mak mot buffén – lyfta upp locket till maträtten – sänka locket – lyfta upp igen – fråga en servitör något – muttra – gå vidare utan att ta för sig av maträtten. Vidare till nästa karott – samma procedur, medan jag stampar otåligt bakom.

Min teori är att kenyaners ursprung är Mombasa. Varma stekheta Mombasa där man inte kan rusa fram i livet utan måste gå i sakta mak för att inte förgås av kokande svett. Det kan förklara det sakta maket fram i livet.

Men Belgarnas stannande mitt i steget? Kan det ha att göra med deras historia? Efter valet 2010 stannade landet upp mitt i steget – det tog 18 månader att bilda en koalitionsregering.

Leopold III – ja han fick man folkomrösta om. Skulle han få komma tillbaka till Belgien efter andra världskriget efter det att han kapitulerat mot tyskarna? Landet stannade då upp mitt i steget- regeringen i exil i Paris och kungen kvar i Bryssel kapitulerandes. Vem var det egentligen som bestämde?

Eller är det de trasiga trottoarerna? Precis som tangon utvecklades i Argentina som en trottoardans – där man fick ta lite plötsliga steg för att inte krocka med ett träd eller en uteservering – så är promenader i Bryssel fyllda av plötsliga stopp. Det saknas helt plötsligt en bit av trottoaren – eller betongplattorna ser väldigt lösa ut och det väller ut vatten i fogarna och trampar man på betongplattan så riskerar man att dratta ner i en vattenpöl.

Belgarna är ett ständigt berett folk. Stannar upp mitt i steget. Det gäller för mig att lära mig att parera mig för uppstannande belgare. Och uppstannande Arman.

En natt i en trappuppgång….

Fast vi försökte 2 andra sovplatser först. Garaget – men eftersom den ligger på gatuplanet så ville assistenten skälla på alla som behagade gå förbi på gatan. Synd för den stora röda soffan, som inte kunde flyttas upp i lägenheten på grund av sin storlek, är ju skön att sova i. Vi testade att sova skavföttes men assistenten tyckte han hade ett vaktuppdrag. Därmed fick jag ett vakuppdrag.

Nästa försök – takterrassen. Där står den stora breda Lamu-soffan. Men det var kallt. Och så kom regnet.

Så det blev en natt i trappuppgången. En madrass från en solstol. Och där sov vi sked. Assistenten och jag. Han väckte mig med ansiktsslick då och då och tyckte jag skulle pröva öppna dörren – vi sov ju precis vid den. Det var kallt. Jag hade som tur var täckjacka på mig. Assistenten sin päls. Den pälsen var fin mot mina ben när jag frös som mest.

Hotell? AirBnB? Hyresvärd? Fick jag råd om från en hjälperska i Huddinge. Men jag hade ju pengar och kreditkort i lägenheten. Inlåsta. Oanträffbara. Och hotellet runt hörnet stirrade på assistenten och sade nej. Och hjälperskans dotter bor 3 km bort och arbetade dessutom.

Allt detta p g a en hiss som skulle ha extra ljusridå för nån säkerhetsgrejs skull. Jag antar att det beror på att grannar inte stänger hissdörren ordentligt så hissen fastnar på olika plan som inte är min. En vecka har reparationsarbetet pågått.

Under tiden har vi vandrat upp och ner för 6 trappor. Och kommit in i hemmet via bakdörren. Bakdörren som behagade gå i baklås. Låsstrejk. Kl 20.00 igår. Nyckeln gick inte att vrida om. Så nära hemmet men så långt borta.

Så där sov vi sked. Assistenten och jag. På ett kallt trappuppgångsgolv. Regnet smattrade mot fönstret. Assistenten gnydde när han såg fladdermössen vaja av och an i mörkret. Vill jaga. Fick inte jaga.

Svindeljag funderade på att klättra ut genom fönstret och krossa gästrumsfönstret 1 och 1/2 meter bort. Men svindeljag gav upp slika planer. Det är för långt ner till marken.

Drömde om sommarfester med frivola människor. Det var mycket bad i underkläder. Kanske för att jag frös.

På morgonen. Tomt batteri i mobilen. Enda hoppet stod till att hissreparatören skulle komma idag. Han har varit osynlig i 2 dagar.

Inga pengar. Tomt batteri. Borta från omvärlden.

Då kommer omvärlden. Grannen Pascal. Med sin assistent som hatar min assistent och tvärsom. Han ringer låssmed. Låssmed kommer inom 30 minuter. Pascal ger mig kaffe. Mobilladdare. Omsorg.

-“Behöver du gå på toaletten?” Så osvenskt. Men han är ju inte svensk. Han är belgare. Här skäms man inte för att gå på toaletten.

Låssmeden var väldigt mycket “Problem! Cest impossible!!” men efter lite bändande och vridande och bankande och stämjärn och hammare så gick dörren upp. Han visade pluppen i golvet som skulle fösas ner med hjälp av låsanordningen. Den var tvärtuff och vägrade bli pressad. Ner. Ond plupp. Han gav låset en sista smörjning. En välsignelse. Och lämnade utan att ta betalt. -“Det ordnar hyresvärden!

Och nu är vi inne. Assistenten knuffade undan låssmeden och sprang in för att se att alla hans leksaker var intakta.

Och där fick jag mig 14 timmar av ovisshet. Vart vänder jag mig mitt i natten? Bra karl och assistent reder sig själv. En natt. Men om det hade blivit 2 eller fler nätter? Utan pengar. Utan mobil.

Men fan – så är ju livet för så många. För mig blev det en 14 timmars tankestund fylld av assistentens tunga på min haka. Han kan läsa av oro.

Nu sover han tryggt.

********

24 timmar senare. Ja. Jag har skrällhosta.

All irritation fastnar på resan till jobbet

Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.

Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.

Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.

Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.

Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.

Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon

Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.

Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)

I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.

Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.

Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?

Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.

Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.

Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.

Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.

Helt plötsligt är jag inte längre yngst …

Det regnhotar. Koekelberg basilikan lyser upp mot de ill-svarta molnen. Det droppar. Lite. Sen skurar det. Ingen uteservering idag. Inomhus. Restaurang. In med en blöt hund

Det går bra. Ägarinnan håller på att skura golven. Hon pekar mot ett hörnbord. Assistenten trampar runt några varv och lägger sig med ett stön. Han lyfter upp huvudet först när steken serveras.

En äldre dam haltar in. Beställer ett glas rödvin. Som jag. En stek. Som jag. Samhörighet. Hon sitter tvärs över restaurangen. En restaurang som ska ha karaokekväll senare under dagen. En piano i ett hörn. En högljudd platt-tv som stängs av när damen muttrat något. Ägaren hasar bort mot en IPod och snart ljuder smeksamma toner. Angie med Rolling Stones. Strangers in the Night med Frank Sinatra.

Damen höjer sitt vinglas. Det enda jag förstår är ordet ”chien” (hund). Jag antar att hon åsyftar assistenten och inte att jag är en hund. Jag ursäktar mig med att jag inte kan franska men det hejdar inte henne. Tvärtom. Hon hejdar sig inte alls utan monoligiserar.

Steken kommer. Smörstekt. Assistenten höjer huvudet. Det smakar gott. Damen får sin stek. Hon är inne på sitt andra glas rödvin.

Dörren öppnas. Nästa dam kommer in. Hon har gyllene skor. Vi kan kalla henne Herrey. Hon hälsar på rödvinsdamen. Hon hälsar på assistenten. Och på mig. Och nöjer sig med en kaffe.

Och börjar prata. Nåt om hund och ler vänligt. Och pratar på. Och jag ler och skär stek. Och ger bitar till assistenten. Och damerna suckar hänfört. De följer assistentens tuggande med sina egna läppar frotterandes i en maklig rörelse.

Och det är då det kommer. Tanken. Varför inbillar jag mig vara lammkött? De är ju i min ålder. Jag borde bära en spegel med mig vart jag går. Påminnas om att historia inte är nutid.

Jag har varit en yngling i alla arbeten jag har haft. Det vill säga – fram till 1990 ungefär. De senaste 30 åren har jag burit med mig känslan av att vara yngst och oskyldigast fast jag varit motsatsen. I alla fall vad gäller ålder.

Och här sitter jag i min åldersgrupp och är mer rostbiff än lammkött. Tanken slår mig. Ägaren serverar mig en slivowitz till espresson. En gammelmansavec. Rätt så. Snart kommer jag att gå runt på stan och hötta argt med en käpp.