(Det är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).

Det är Paris. Staden som ler. Och som söker bekräftelse. Och får det.

Två tyska turister framför mig. Vi ska söka upp Marie Antoinettes fängelsehåla. De tar sin tid. Gräver i sina fullt utrustade ryggsäckar.  Guideböcker. Regnrockar (solen skiner men för en tysk väntar regnet bakom hörnet). Foträta skor. I reserv.  Det kan bli strid. Tyskarna har ju ockuperat Paris förr. Personalen i säkerhetskontrollen himlar med ögonen. Tänker på lunchen som väntar. Tålamod med ockupanterna.

Det är fler selfiepinnar i Barcelona. Tack.

Jag vill äta anka. Hittar en restaurang. Som är stängd. Letar efter god mat. Tripadvisor räddar. Här har folk gått för att fira födelsedag.

Jag ska fira födelsedag. En sorts. En dag då jag trodde jag skulle sluta fylla år. För exakt 2 år sedan. Sluta i ett dike. Men det gjorde inte jag. Jag ska fylla livet.

Jag hittar en restaurang. Den är väldigt beige. Ett äldre japanskt par ler snällt. ”Här kan du äta”  Det är en japansk chef som frankifierats. Därav så många japaner i publiken. Ja – har man kockar som tävlar i kock tävlingar så är  restaurangen en estrad och publiken instagrammar allt de ser. Så ock jag.

Skådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat – frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.

Paris. Jag beställer en meny med 5 rätter. Sommeliern väljer vinet. Jag berusas av vinet. Inte så jag blir full. Utan nöjd. Väldigt nöjd. Det är norra Frankrike som pressats ner i glasen.

 

Osten. Osten! Osten!!

 

Jag trodde jag beställde 5 rätter. Jag hade fel. Jag fick mer.

Glad  gick jag ut i livet. Glad över att leva. Glad  över att ha smaken av en Armagnac 1977 på min tunga.

Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.

-”Enjoy life” säger han.

Jag gör det.

Ikväll blir det fläsk. Bokat bord på Gerard Depardieus restaurang. Han känns mer som fläsk än denna japansk-franska ….. ja just det. Apelsindessert med saffran. Saffran som smakar saffran.

Paris. Staden som aldrig tar slut. Staden där jag kan hitta ett äventyr i varje kvarter. I morgon lämnar jag staden. Men är tillbaka 4e juli – 8 juli. Och ännu fler gånger.