Minnena väcktes till liv när säkerhetskonsulten började prata om de italienska vägbygarna som räknade med att 40% av deras material försvann under vägbygget i nordvästra Tanzania. Det var ju dom som hade biljardbord, en massa grappa och 3 rättersmiddagar i en mobil restaurang. Det var ju hos dom vi åt middagar för 22 år sedan och vägen till restaurangen blev allt längre för varje dag eftersom de byggde vägar bort från oss och vi byggde flyktingläger.
Wakimbizi. Han som kommer springande sades det att ordet på swahili betydde. Burundier som kom springande över gränsen. 250 000 på några få dagar. 1993. Då som nu var koleran ett hot. En ingenjör som inte funderade så mycket på hur folk går på toaletten grävde med grävskopa en 50 meter lång ränna i ett av flyktinglägren. Men folk går inte på toaletter som består av 50 meter långa rännor. Som tur var så fanns det klokare människor som frågade flyktingar hur man brukade bajsa och såg till att latriner byggdes efter hur folk brukade ha det därhemma.
50 läger på 250 kilometer.
Jag landade med Tanzanian airlines (frid över dess minne) i Kigoma. Jag mindes att jag satt och höll fast ryggsätet med ena handen för annars hade jag hamnat i knät på passageraren bakom mig. 2 dagar senare kraschlandade just det planet så när jag skulle hemåt igen efter färdigt uppdrag så var det ett litet missionärsplan som tog mig till Dar Es Salaam. 8 timmars flygning uppdelat på 2 dagar.
–“We always pray before the flight” – sade piloten och uppmanade mig att inte röra några spakar där jag satt i co-pilotens säte. Det var en fascinerande resa över slätten med stora åskmoln ena stunden och sedan en brant dykning i nästa stund för piloten tyckte sig ha sett elefanter.
En övernattning i huvudstaden Dodoma. En öde stad med breda tomma gator och en natt på Grand Hotel of Dodoma. Jag var den enda gästen.
Men tillbaka till Kigoma, staden vid Tanganyikasjön där man på kvällarna kunde se åskmolnen rumla över Zaire. Bara några kilometer söderut låg Ujiji där Stanley och Livingstone skakade hand. Nu stod de där som papie-maché figurer och museiguiden rabblade upp;
-“Livingstone opened up Africa for commerce and Christianity…..”
Just i den ordningen.
Och de 50 flyktinglägren. Ett av dem låg vid en svensk missionsstation där två pingstdamer från Hudiksvall bjöd på kanelbullar med pärlsocker och ville att flyktingarna skulle flyttas bort från deras missionsarbete. Att folk sökte upp dem spelade ingen roll. Att det där barnet som red med mamma och styvpappa till Egypten på en åsna var en flykting från barnadödandet i Palestina för 1992 år sedan var en dålig jämförelse tyckte de. Strunt i det.
Det flyttades inga flyktingar. Punkt.
Längst norrut skrapade de italienska vägbyggarna upp ett område strax utanför den lilla staden Ngara – där sattes upp ett flyktingläger. Samma läger som några månader senare blev Tanzanias näst största stad med 800 000 invånare. Från Rwanda.
Minnen. Nyår vid Gombe stream hos Jane Godall och hennes schimpanser. Jag såg inte henne. Men jag såg en schimpans. Och en massa babianer.
Detta var 1993- 94. Nu är det 2015 och historien upprepar sig i Burundi. Det kommer människor springande över gränsen igen.
Jag hoppas att de som arbetar i flyktinglägren har det lika spännande och lärorikt som jag hade det.
Det var en brytningstid. Det fanns dom som arbetade för flyktingarna. “Jag vet vad som är bäst för dig..” Och det fanns dom som arbetade med flyktingarna. De hade det svårare.
–“Vem har bjudit in flyktingar till detta planeringsmöte?” svor en FN representant.
Den attityden hoppas jag är begravd.