Dom som kommer springades ….

Minnena väcktes till liv när säkerhetskonsulten började prata om de italienska vägbygarna som räknade med att 40% av deras material försvann under vägbygget i nordvästra Tanzania. Det var ju dom som hade biljardbord, en massa grappa och 3 rättersmiddagar i en mobil restaurang. Det var ju hos dom vi åt middagar för 22 år sedan och vägen till restaurangen blev  allt längre för varje dag eftersom de byggde vägar bort från oss och vi byggde flyktingläger.

2014-10-25 09.40.34-1

Wakimbizi. Han som kommer springande sades det att ordet på swahili betydde. Burundier som  kom springande  över gränsen. 250 000 på några få dagar. 1993. Då som nu var koleran ett hot. En ingenjör som inte funderade så mycket på hur folk går på toaletten grävde med grävskopa en 50 meter lång ränna i ett av flyktinglägren. Men folk går inte på toaletter som består av 50 meter långa rännor. Som tur var så fanns det klokare människor som frågade flyktingar hur man brukade bajsa och såg till att latriner byggdes efter hur folk brukade ha det därhemma.

50 läger på 250 kilometer.

Jag landade med Tanzanian airlines (frid över dess minne) i Kigoma. Jag mindes att jag satt och höll fast ryggsätet med ena handen för annars hade jag hamnat i knät på passageraren bakom mig. 2 dagar senare kraschlandade just det planet så när jag skulle hemåt igen efter färdigt uppdrag så var det ett litet missionärsplan som tog mig till Dar Es Salaam. 8 timmars flygning uppdelat på 2 dagar.

“We always pray before the flight” – sade piloten och uppmanade mig att inte röra några spakar där jag satt i co-pilotens säte. Det var en fascinerande resa över slätten med stora åskmoln ena stunden och sedan en brant dykning i nästa stund för piloten tyckte sig ha sett elefanter.

En övernattning i huvudstaden Dodoma. En öde stad med breda tomma gator och en natt på Grand Hotel of Dodoma. Jag var den enda gästen.

Men tillbaka till Kigoma, staden vid Tanganyikasjön där man på kvällarna kunde se åskmolnen rumla över Zaire. Bara några kilometer söderut låg Ujiji där Stanley och Livingstone skakade hand. Nu stod de där som papie-maché figurer och museiguiden rabblade upp;

-“Livingstone opened up Africa for commerce and Christianity…..”

Just i den ordningen.

Och de 50 flyktinglägren. Ett av dem låg vid en svensk missionsstation där två pingstdamer från Hudiksvall bjöd på kanelbullar med pärlsocker och ville att flyktingarna skulle flyttas bort från deras missionsarbete. Att folk sökte upp dem  spelade ingen roll. Att det där barnet som red med mamma och styvpappa till Egypten på en åsna var en flykting från barnadödandet i Palestina för 1992 år sedan var en dålig jämförelse tyckte de. Strunt i det.

Det flyttades inga flyktingar. Punkt.

Längst norrut skrapade de italienska vägbyggarna upp ett område strax utanför den lilla staden Ngara – där sattes upp ett flyktingläger. Samma läger som några månader senare blev Tanzanias näst största stad med 800 000 invånare. Från Rwanda.

Minnen. Nyår vid Gombe stream hos Jane Godall och hennes schimpanser. Jag såg inte henne. Men jag såg en schimpans. Och en massa babianer.

Detta var 1993- 94. Nu är det 2015 och historien upprepar sig i Burundi. Det kommer människor springande över gränsen igen.

Jag hoppas att de som arbetar i flyktinglägren har det lika spännande och lärorikt som jag hade det.

Det var en brytningstid. Det fanns dom som arbetade för flyktingarna. “Jag vet vad som är bäst för dig..” Och det fanns dom som arbetade med flyktingarna. De hade det svårare.

“Vem har bjudit in flyktingar till detta planeringsmöte?” svor en FN representant.

Den attityden hoppas jag är begravd.

Matmysteriet

Mikrofonen går runt. Presentationsdags – minst 60 personer i rummet. 

Jag heter……

Jag arbetar med……

Min favoritmat är ……

(Och det är här fantasin börjar rusa. Gräddsåser, fiskgrytor, raggmunk dyker upp i mina tankar).

Men nej. Den ena efter den andra – till slut minst hälften har sagt….. ugali. En majsgröt helt utan smak. Utan bara … majsgröt. Visst kan den användas för att skopa upp feta gräddsåser och köttstuvningar – men de som säger ugali… säger ugali – inte ugali med fet gräddsås o s v 

Det är ungefär som ett gäng svenskar som skulle kalla kokt potatis som favoriträtt.

Skammens rodnad och en undran om vem som är rådgivare och om denne fått sparken än?

Först pratar man krig och sen sjunger man manskör. Hur i all friden gick det här till egentligen? Vem var den förste ministern att kliva upp på scenen? Jag antar att det hade ätits blöt middag strax innan. Någon annan förklaring kan inte finnas.

Jag klarar av när de nynnar “We Are the World..” men när det skrålas till med “We are the children” .. då rodnar jag. Bort från Youtube. Snabbt.

“Vi ska också se över om vi kan ha fler gemensamma övningar, sade Stoltenberg vid ett möte i Antalya i Turkiet där utrikesministrarna i Natoländerna deltog.”  – Nej tack!!!!!

Däremot så saknas ju förklaring för en annan skämskudde-incident.

Denna …

Nu pratas det väder….

iphone 130

Bilen på fotot har inget med verkligheten i dag att göra. Det där är en barnlek jämfört med de sjöar som kvälls- och nattetid översvämmar Nairobi.

Skolbuss där barnen får stå på bänkarna i väntan på räddning till kl 0430 i gryningen. Folk som simmar ur sina bilar som sveps iväg av vattnet. En mur som rasade och dödade 10 människor.

“Det är värre än förr!” säger de som varit med.

Och vad handlar det om? Klimatförändring är en orsak – regnen som borde ha kommit i februari – kommer nu i maj och det regnar mer och längre. Sista jag bodde här –  2007-2009 så kom regnet kl 1500 och slutade kl 1900. Plask en stund och sen över. I går kom regnet kl 1800 och det regnade till långt in på natten.

Men det är inte den enda förklaringen. Staden Nairobi växer. Land är dyrt här och vill man bo centralt så smackas hus upp lite här och var. Till och med på en flodbädd. Där vattnet rann förr rinner inget vatten nu utan breder ut sig där det kan – t e x på gatorna.

11148562_10153207475952247_2392224117691471049_o

Så visst kan människan skyllas för sin försumlighet av att blockera naturliga floder med stora lägenhetskomplex. De som vuxit upp i Nairobi säger;

-“Där fanns ju en flod när jag var barn!”

Nu finns där 8-våningshus.

Så naturen söker sig sin egen flod – på motorvägen.

Naturen – Människan 1-0.

Världsmästare i harmoni

twins

Det var bara i mänsklig närhet som harmonin fanns. I ensamhet vara det bara sorgset ylande.

Det var Lima.

Nu ett år i Nairobi. Hundliv kan inte bli bättre. Människoväckning kvart över sex på morgonen. Sko i ansiktet.

Ut i trädgården. Nosen ner i backen. Snabbspolning av trädgården.

Hundliv kan inte bli bättre. Finns det inte en  vaktman så finns en allt-i- allo. Sällskap hela dagen. En sängfotända på natten. En katt att jaga. Ibisfåglar att jaga ännu mer.

Lektion lärd. En hund ska inte bo i lägenhet. En hund ska ha människor och buskar.

Jag kan förstå alla som skaffar hund i Nairobi. Jag har däremot svårt att förstå de som skaffar hund och sedan kommer på att de ska flytta och kan inte ta hunden med sig. Ska man leva så så kan man ta sig till hundskyddsgården och kasta bollar där på lördagarna.

Ungefär så.

Dödförklaring åt kenyansk turism?

Tourism-Death-3

En sorgetabell.

Antalet utländska besökare som landar under högsäsong (oktober – mars) på Mombasa International Airport. Året efter valet 2007 sjönk siffran dramatiskt – rädsla för eftervalsvåld – för att sedan sakteligen stiga – plana ut och sedan krascha denna vinter.

Ebolarädsla – när närmaste ebolapatient i vinter var 8159 kilometer borta.  Malmö var faktiskt närmare ebolapatienten än Mombasa var….

Terrorrädsla – när Garissa ligger 464 kilometer bort.

Eller har turisterna tröttnat på kusten vid Mombasa? Julsäsongen räddades av att  resebolagen sänkte priserna för lokal turism, men det räckte inte. Hotellet har stängt. Tusentals arbetare har fått sparken. Butiker stängda.

Rädsla…  men ändå så nära. Lämnar man Arlanda 0630 på morgonen så är man i Nairobi 2010 samma dag. Biljetter för 5-7000 SEK. Ändå kommer inte folk. Vilket de borde.