Dom blev inte hobbyepidemiologer…..

Assistenten på bilden har inget med hysteri att göra

En strand. En Stillahavsstrand. Tidigt 90-tal. Jag har svårt att ligga still i solen. Jag plaskar mig fram efter vattenbrynet. Allt är stilla. Tror jag. Under ytan. Inte Uno Svenningsson men en stingrocka. Vattnet kokar till. Min vänstra fot försvinner. Tror jag. Lyfter benet. Det sprutar blod. Men foten är kvar. Med ett djupt sår. Hoppar in mot land. Ner på en strandstol. Tittar på blodet. En i sällskapet börjar skrika ”SOS International – vi måste ringa efter ambulansflyg!!” En annan hämtar en servitör från restaurangen. Montelimar! Ja så hette stället vid havet. Servitören kommer. Handduk och kokande vatten. Tvättar såret. Jag känner inget. Foten är förlamad. En stund. Tre dagar senare går jag som vanligt igen efter att ha ägnat mig åt halteri.

Jag tänker på detta. Tänker på rektionerna. Kollegan som trodde räddningen fanns genom att ringa ett telefonnummer i Köpenhamn. Som viftade med armarna och såg svimfärdig ut. Servitören som visste vad man gör. Alla andra i sällskapet som litade på den som visste vad man gör. Det är nog en som är hobbyepidemiolog idag. Inte är det servitören.

Hysteri,

Samma land. Nicaragua. År 2000. Jag hyr en liten stuga med sovrum och kök. Jag sover gott. Tror jag. Det hugger till i höger skinka. Rejält. Jag tänder ljuset. Där ligger Elfrid. En stor gråsvart skorpion. Vajar med sin tagg. Beredd att hugga igen. En papperskorg i plåt blir mordredskapet.

Än så länge är allt lugnt. Och förblir så. Här rings inte SOS International. Här väntas det till det blivit morgon och jag kan ringa kontoret och fråga om vilken läkare jag bör åka till. Lugnet är inte automatiskt. Det kom från en lugn person något år tidigare. Det är Anna från Sollentuna som ligger i en hängmatta medan kokerskan på handikappcentret i Mexico – Pïna Palmera -baddar ett sår med krossad vitlök. Jag är på besök. Anna har träffat på en skorpion. Eller tvärtom. Hon säger att hon ser så underbara hallucinationer. -”Ja, nu står Hans Lind i dörröppningen! Häftigt! Wow”.

-”Anna. Det är jag!”

-”Och han pratar också!”

Jag såg inte mig själv i dörröppningen. Men jag såg en tallrik med färska jordgubbar med vispgrädde komma flytande mot mig. Och en behaglig känsla av att domna bort. Jag blir inte rädd. Jag vet att man överlever. Det har Anna visat mig. Och receptionisten på kontoret som jag ringer till. -”Koka starkt kaffe!” Säger hon medan hon ger telefonnumret till en läkare som sprutar mig full med antihistamin. Men innan han gör det befordrar han mig att gå till apoteket ——nåja … halta till apoteket för att köpa antihistamin och en injektionsspruta. Sånt har inte han på sin mottagning.

-”Har du blivit stucken av en skorpion tidigare?” Frågade han.

-”Nej – men av en stingrocka.”

-”Jaha. De kan döda…

Säger han med ett lugnt leende.

Men inget hysteri här inte. Vare sig Anna, receptionisten eller läkaren är hobbyepidemiologer idag. Det är jag övertygad om. De är för lugna i sina själar för att bli nåt slikt.

Och definitivt är inte Ulla och Birgit och Eva på hemmakontoret hobbyepidemiologer. De berättade glatt om hur de hade skrattat (fast med lite skamsenhet) när de hörde om var skorpionen hade träffat sitt mål. Ingen hysteri där inte.

Hysteri.

Och så har det varit vid flera märkliga tillfällen i livet. De hysteriska (vi kan kalla dem hobbyepidemiologer) finns där. De väsnas. Och gör sig till.

Men framförallt har de lugna varit där. De som andas djupa andetag och sätter sig djupt ner i fåtöljen och säger ”nu gör vi så här”.

Som Carina som flög ner till Kenya efter att jag hade blivit överfallen och tog hand om det praktiska medan hon skötte sitt jobb vid mitt matbord. Inget ylande om SOS international där inte. Utan en vanlig biljett med KLM till Sverige för vård. Hon i sätet bredvid. Somnandes efter ett glas rödvin och ett lätt lugnt snarkande som blev ett med flygplansmotorerna.

Som den finländska sjuksköterskan på Karolinskas akutmottagning dit jag beordrats akut av sjukvårdsupplysningen en lördagmorgon efter att jag veckan innan blivit biten av en hundvalp i Addis Ababa. En hundvalp som sen dog under rejäla kramper. Om det var rabies vet ingen. Det får man reda på först när man insjuknat. En har överlevt än så länge. Finländskan kom in med en tallrik yoghurt och två ostsmörgåsar.

-”Jag hörde att du inte hade hunnit äta frukost. Så här får du. Eller ja- du ska ju hållas sysselsatt medan vi ringer runt och frågar. Patienter som du är sällsynta så vi behöver göra rätt”.

Det borde ha gjort mig till hobbyepidemiolog i det läget. Men hennes filbunksliknande tillvaro möjliggjörde bara lite oro. Jag hoppas de vet vem de skulle ringa till. Sedan kom hon med den första sprutan (som skulle följas av ett antal fler sprutor under de närmaste tre månaderna).

-”Var bet dig hunden?

Jag pekar på höger fot.

-”Det där lilla såret? Man måste ju närmast ha mikroskop för att kunna se det!”

Hon är definitivt inte hobbyepidemiolog idag.

Så ser jag på tillvaron. Det man inte vet eller det man inte kan – går man till de som vet och som kan eller som tar reda på vad som ska göras. De ler brett. De andas lugnt. De utsöndrar trygghet. Eller det som Emma Frans kallar för ”storkukslugn”

De säger;

-”Nu gör vi så här!

De jag undviker få råd från- är de som misstänkliggör i bästa McCarthy-anda, som flaxar med armarna, som samlar bundsförvanter som de kan trissa upp i hysterisk tomgång. De som gastar om att ens ambassad måste hjälpa en att ta sig till sitt hemland – när det går 4-5 dagliga flyg dit.

Men jag måste erkänna.

Jag roas av dom. Det är lite som att se hackspetten i Kalle Anka rasa runt vilt pladdrandes. Det i sig är inte roligt att titta på. Det är jämförelsen. Även om jag blivit huggen av en skorpion i arslet – så kunde det vara värre. Jag kunde ha sprungit ut på gatan vilt ylandes. Även om jag blivit anfallen av en stingrocka eller 4 banditer (eller var dom 5) så kunde det ha varit värre. Jag kunde ha krävt avrättning av alla stingrockor och ett missilanfall mot norra Nairobi. Jag kunde ha krävt att samtliga Karolinskas läkare borde ha samlats på behandlingsrummet utlovandes mig evigt liv trots rabiesrisken.

Så blev det inte. Jag var omsvärmad av storkukslugna personer.

Kvarterets mysterium

Jag passerar fönstret flera gånger i veckan. Det väcker så mycket frågor. Varför?

Min fantasi skenar.

  1. Kan det vara “det drar“-syndromet?

En människa som avskyr dragiga fönster och därför barrikaderar in sig? Fyll fönstret med kuddar och täcken och sitt tryggt i en dragfri bostad.

2. En kudd- och täcksamlare? Jag samlar på kristendomsprylar. En jag känner samlar på kräkpåsar från flygbolag. Men jag tvekar om den fantasin för då skulle ju kuddarna och täckena inte fösas ihop sådär.

3. En som behöver bo i ett madrasserat rum? Som lockas av att kasta sig ut genom fönstret och vill förhindra det äventyret.

4. En som är rädd för corona-viruset och har gjort en bostads-mask som komplettering till ansikstmasker? När jag tänker efter om när kuddarna dök upp – så är det nog förra våren. Så….

Eller så är det bara ett förråd för nåt av hotellen (de som hyr ut rum/halvtimme). Förmodligen så.

******

I övrigt. Snön försvann i måndags. Assistenten letade förtvivlat efter den. Men måndagens ösregn är skurken. Vi tog en morgonkaffe ute vid kanalen i morse. Vi tittade ut över en tom värld.

Belgien väntar. Vi väntar. Nästa vecka på fredag kommer besked om vilka restriktioner ska gälla framöver. Nästa vecka på tisdag får jag klippa mitt 3-månader långa hår. En bit på väg mot normalitet.

Tårar för en publik

Yttrandefrihet. Vi tystas. Världen – se på. Vi blir tystade. Vi som vill att den svenska coronahanteringen ska leda till åtal i den Internationella Brottsdomstolen – för brott mot mänskligheten. Och ja…. det finns de i gruppen som skriver att Agnes Wold borde åtalas i European Court of Human Rights

En domstol som granskar staters uppfyllande av mänskliga rättigheter. Agnes Wold är ingen stat – som mycket riktigt Owe Nilsson TT kommenterar med bitsk humor.

Liksom.

Tårar för en publik. På en scen. Offerkofta och ihopkramade Kleenex.

Bakom scenen blockeras de som ifrågasätter motsättningarna. Ena dagen kritiseras svenska UD för att skicka instruktioner till de svenska ambassaderna om hur förbättra bilden av den svenska corona-bekämpningen.

Andra dagen lägger MEWAS (nu @KeithMEWAS på twitter) ut pressmeddelanden från den italienska ambassadören i Sverige där han kritiserar hur svenska myndigheter skildrar den italienska corona-bekämpningen.

Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

Italienska ambassadörens pressmeddelande >
https://ambstoccolma.esteri.it/ambasciata_stoccolma/en/ambasciata/news/dall_ambasciata/2020/05/comunicato-stampa-dell-ambasciatore_0.html

Sektbeteende. Ryggdunka de som håller med. Blockera de som inte håller med. Vi sluter oss samman. De vill oss ont. Tillsammans är vi starka.

Men jag fastnar i tanken. Vad är det som driver fanatiska människor mer än rädsla? Att titta sig själv i spegeln och tycka sig se Jeanne D’Arc när verkligheten mer liknar Don Quixote’s attack mot väderkvarnarna i tron att de är farliga jättar. Varför ägna dagen åt spridda skurar av anfall? Jag tänker på mannen 2 kvarter bort som står och skriker på bilister som kör for fort. Nu när hastighetsgränsen i Bryssels innerstad har sänkts till 30 km/h – har hans skrikande accelererat. Men vi hälsar glatt på varandra. Han har tid med annat än skrikande också. Men vad skulle kunna få honom att en dag stå där i gatuhörnet och dela ut tulpaner till bilister?

Jag tänker på kvinnan med mopsen i Jardin Botanique som står och viftar och vill att man inte ska komma nära (som om jag hade tänkt komma nära – men hon börjar vifta så fort man kommer runt buskagen). Hon har bestämt sig för att ha sin egna plats i den botaniska trädgården och ve den som närmar sig. Vad rör sig i hennes huvud? Varför behöver hon en egen gräsplätt? Vad skulle kunna få henne att vinka inbjudande?

Och en fortsättning… Vad är det som driver mig att fundera och grubbla över vad som driver fanatiker? Amos Oz är en bit på vägen i boken Hur man botar en fanatiker – erkänna ett misslyckande, sluta dela upp världen i svart och vitt, resa en staty över den misslyckade kampen. Erkänna att det inte finns en vinst att vinna. Men – vägen dit? Hur få en fanatiker att vilja bidra till en lösning med lite vinst – och lite förlust?

Tyvärr. Jag tror inte det går. Kampen är målet – och medlet. Det handlar inte om att förföra – utan förgöra. Jag tror därför att enda vägen till att lämna fanatismen är misslyckandet. För vart ska man överklaga när European Court on Human Rights svarar att Agnes Wold inte är en stat? När folk börjar titta konstigt på en och ger upp och lämnar en?

Ner i botten och sedan – förhoppningsvis med vänners hjälp – börja bena och filéa och sortera och hantera hur ta sig vidare. När kampen är både mål och medel så frodas den bäst av ryggdunkare – istället för att passa på att tänka vidare och vässa sina argument när de ifrågasätts. Varje fråga blir till en attack. Inte en nyfikenhetsväckare.

Att bli blockerad på Twitter av MEWAS är bra. Någonstans blev ifrågasättandet ett hot. Det är en början på arbetet att bota en fanatiker. I alla fall bidrog jag med en liten liten tanke – en tanke om att Don Quixote behöver nya glasögon så han ser att väderkvarnar är ….. väderkvarnar. Eller kanske inte. Jag blev nog en nazi-försvarare istället bakom de se-mig- nergråtna glasögonen.

Kan hemarbete leda till ökad fanatism?

https://twitter.com/OscarTengmark/status/1360844358644334592/photo/1

Läser denna tweet om och om igen. Försöker sätta mig in i vad som kan få någon att hamra fram nåt slikt på sitt tangentbord. Det går inte. Däremot vet jag vad som skulle kunna få någon att låta bli att skriva slikt.

Normalisering.

Umgänge med andra än de som trissar upp en. En arbetsplats. Med arbetskamrater från alla sfärer. Med olika åsikter. Arbetskamrater som tittar upp på en med en bekymrad min när man vräker ur sig att Tegnell är en nazist vid kaffebordet. Som rättar en och säger ifrån.

En hemlig grupp på Facebook är motsatsen till normalisering. Det är upptrissning. Upptrappning. Ryggdunkningar. Det onormala blir det normala.

1970-tal. Min PRYO på Norrländska Socialdemokratens Kiruna-kontor. Jag minns två saker – mannen från Nikkaluokta som hade täljt Nefertiti ur en bit björk. Men framförallt minns jag första kafferasten. En av annonsförsäljerskorna dukade upp äppelpaj med vaniljsås. Jag satte mig i den bekvämaste stolen. Tygklädd. Grön. Hög rygg. Den andra annonsförsäljerskan kommer in. Tittar på mig. –“I den stolen har jag suttit i 15 år!” -“Då är det väl dags att byta?” försökte jag. Det var det inte. Det var jag som bytte stol. När jag väl gjort det, log hon varmt. Och vi blev vänskapliga efter den olyckliga starten. Men hon visade på var gränsen går. Jag undrar om det finns någon gränssättare i den hemliga Facebookgruppen?

Ett sidospår..... på min tid hette det PRYO - praktisk yrkeslivsorientering. Det bytte namn till PRAO - praktisk arbetslivsorientering. Ingen yrkesspecificering längre  - utan pröva på arbetslivet. Varför? För att man inte ska rikta in sig på ett yrke för tidigt? Eller för att det är arbetslivet man ska ut i - utan att specificera vilket yrke man ska ha? Men däremot heter det väl SYO-konsulent fortfarande? Studie- och YRKESvägledare. Det borde väl i linje med PRAO heta SAO?

Tillbaka till ordningen. På P1-morgon spekulerades med Kairos Future om hemarbete blir det normala även efter pandemin. Assistenten skulle bli glad för det.

Men om min världsbild ska ha assistenten som enda bollplank? Här går jag och muttrar invektiv för mig själv och får bara en kastad boll till svar. Det vore inte bra. Det behövs kafferaster live. På Zoom och Teams blir kaffestunderna inte riktigt samma sak. Det går inte att ha sidoprat som på en vanlig kafferast. Men pratar en i taget och hör halvbra vad de andra säger så det blir inte läge för ett “Skärp dig!” eller “Vad sade du??

Nej tack. Vi måste ha folk som tänker annorlunda för att kunna stöta och blöta våra åsikter med. Vi behöver fallskärmar som bromsar oss när vi gasar iväg. Det är inte bra för det egna tankebildandet att omge sig enbart med likasinnade. Vi behöver alla de Lotta, Madeleine, Ros-Marie och Andrea som säger ifrån när någon rusar åstad i sin tankevärld men med öppen mun.

I den inte-så-hemliga-längre Facebookgruppen samlas de likasinnade. De kallar varandra “my friend“. De enas. De trissar upp varandra. Ingen gör som annonsförsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten; sätter händerna på sina höfter. Ställer sig bredbent. Blänger och markerar att jag hade gått för långt. Ingen reagerar på nazistanklagelser. Ingen säger “Jag vet inte vilken medicin du tar men idag har du definitivt feldoserat!” Och där går man i sin drömvärld som i verkligheten blivit en sekt. En sekt där inget ifrågasätts. Där de utanför sekten är fiender. Där ifrågasättandet utifrån sluter sekten samman. Nödrop skickas till Ursula Van Der Layen (!) och Dominic Raab (!!) och Christine Amanpour (!!!) . Som om de skulle bry sig om en facebookgrupp.

Varför bryr jag mig? Jag försöker vara som annonsfärsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten. När andra skenar så är det en plikt att blänga. Men det finns en annan egoistisk känsla av att iaktta fanatism och rättshaverism. Känslan som Anton Glanzelius förmedlar i Mitt Liv Som Hund. Det kunde vara värre. Han kunde ha varit hunden Laika. Jag ser ösregnet utanför (snön försvann i Bryssel). Jag bävar för att klä på assistenten hans regnrock och sedan torka och torka honom efter plaskandet. Promenaden kommer att bli en blöt plåga. Men, det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en hysterisk sektmedlem. Jag är inte det. Livet är gott – även om lunchpromenaden kommer att bli kall och blöt.

Rädslan som kastar sig över tangentbordet

Assistenten på fotot har väldigt lite med rädsla att göra – men de små gläfsiga sakerna vi möter i parken påminner om en hemlig Facebookgrupp

-”Lock down Sweden!” – basunerade en f d kollega ut på sin Facebooksida. Mitt ifrågasättande av detta fick hen att bli en f d vän på Facebook, Twitter och Instagram. Jag blev blockerad snabbare än jag kunde stava till ”hysteri”. Det här var i början av pandemin – i en period där länder sökte sig fram till vad som skulle kunna fungera. Inga svar fanns på frågan – ”vad är det bästa att göra?” Det finns fortfarande inga svar på vad som är mest effektivt. En del länder lyckas bättre än andra – men pandemin är inte över. Kan de länder som har haft stor spridning kunna tunna ut spridningen med tiden – medan de länder som har haft låg spridning fortfarande har det värsta kvar? Jag vet inte. Ingen vet. Men folk gissar. Och det är rimligt – man letar efter något att tro på. Bra så. Om folk vore totalt överens om allt så skulle världen bli en stillastående sekt. Diskussion behövs. Dialog behövs. Annars står vi still.

Gott så väl. Men sedan är det detta med hat och hot. Att om någon tycker annorlunda så ska denne förnedras, hånas och bindas fast vid en skampåle. Visst kan jag förstå att det kan råda fiendskap mellan forskare. Slåss om samma stipendier. Titlar. Kontorsrum. Tjänster. Flest förkortningar på visitkortet. Flest antal publikationer. Men i min tankevärld uttrycks fiendskapen genom ifrågasättande av källor och möjligen genom att olla den andres tangentbord och fnissande gå ut ur den andres kontorsrum.

Så jag har svårt att se den akademiska världen ägna sig åt hat och hot. Säkert förekommer det – men som undantag. Men vadan alla dessa hot- och hatmeddelanden? Var kommer de ifrån?

Tillbaka till min f d arbetskamrat tillika f d socialmedie-vän. Vad fick hen att smälla igen dörrar mot alla som inte delade hens världsbild?

Rädsla.

Jag tror att en rädd människa ser faran i andras ifrågasättande av rädslan. Fast det är inte rädslan som ifrågasätts – det är metoden att utrycka rädslan. I f d kollegans fall genom kravet att alla ska anpassa sig till hennes rädsla. Håll er hemma. Stäng Sverige. I min värld skulle hen ha kunnat göra som så många andra gör – isolera sig själv. En del drar till sina sommarstugor. Andra går inte ut.

Och visst är jag rädd för Covid-19. Tankar om att inte kunna andas finns. Ibland. Men jag kräver inte att grannarna inte får använda hissen eller att alla ska ut ur mataffären när jag kliver in där. Det finns alternativ; tvätta händer, lyd regelverket, undvik folksamlingar. Det sista är lätt att uppfylla; folkmassorna viker undan när de ser assistenten.

Men tillbaka till hat och hot. Det kan inte handla om b a r a Covid-19. Det måste finnas nåt annat som gör att handlingsplanerna kring Covid-19 bekämpning blir en katalysator som får igång raseriet. Ingen trygg människa som trivs med sig själv har ett behov av att förnedra andra eller kalla varandra vid öknamn eller nazistförklara eller leta infernaliskt efter blottor i den andres hals så man kan hugga till och dessutom skicka blottan man hittat till alla medier man hittat på Twitter och även till icke medier som Storbritanniens utrikesminister och Irland näringsminister.

I fallet f d kollegan tror jag det var omsorgen om sitt barn som fíck hen att agera argt lejon. Vad som är drivkraften för andra som raserar sin omgivning om de inte håller med – vet jag inte. Jag tror det kan vara katastrofrädsla. Jag tror det kan vara minnen om hjälplöshet. Jag tror det kan vara minnen om närståendes lidande. Jag vet inte. Jag försöker förstå. Den ende jag kan förstå nästan fullt ut är mig själv. Vad skulle kunna få mig att hata och hota? Jag grubblar. Jag letar. Jag har lätt för att bli arg. Jag har lätt för att bli sur. Ilsken. Förbannad. Rädd. Men min reaktion är mer av ”gå iväg ”. Varför ta tjuren vid hornen när det finns kossor som inte stångas? Och jo – nån (eller fler) spydig elakhet kan trilla ur mig. Om nån hyllar Cesar Milans hunduppfostringsmetoder på Facebook så är blockeringen nära. Om det sker i parken så kommer mitt onda öga och ”Don’t do that. It doesn¨t work”. Men jag har lärt mig att det finns 2 grupper av människor som man inte ska söka resonera med; Cesar Millan wannabes och LCHF-dyrkare. Nu har jag sett en tredje grupp; Anti-folkhälsomyndigheten-gruppen. Men lite lite försöker jag ifrågasätta deras religion. Änsålänge. Annars skulle jag inte resonera omkring vad som får hatet och hotet att gro- medan det aldrig skulle falla mig in att försöka resonera med en LCHFare).

Men hata? Hota? Så rädd hoppas jag aldrig att jag blir.

Att försöka påverka eller bara vara rättshaveristisk….

I tisdags morse vässade jag mina öron. Vetenskapsradion. Jag gillar de små snuttar vid 08.40 ungefär där det berättas om hundars känsloliv, fjärran planeter och en massa andra bra saker som är bra att veta. Men i tisdags blev det mindre trivialt och mer allvar. En grupp på Facebook som gör allt vad de kan för att söka rubba den strategi mot Covid-19 som Sverige bedriver.

Jag tittar på gruppens ledares Twitter-konto och backar bakåt i stolen. Det gör ont i ögonen av att se de tweets som taggar alla mellan himmel och jord – tidningar i Chile, Storbritanniens utrikesminister och det mesta däremellan. Jag backar bandet till en vårdnadsutredning jag gjorde för massor av år sedan där den ene förälderna kopierade breven han skickade till allt och alla – dock ej Storbritanniens utrikesminister.

Det fungerade inte så bra. Vill man påverka i syfte att mottagaren ska förändras – eller vill man bara mosa alla som man tycker motverkar en?

Vad har fått mig att ändra tankar eller handlingar? Det kräver tanke. Lång tanke. När har jag förändrat handlingar eller förstått att jag borde ändra tanke eller handling? Resonerar och tänker och kommer fram att en förändring kräver 4 ingredienser;

  1. Det måste finnas en nyfikenhet eller intresse hos mig att förändras
  2. Bevis jag kan se att förändring behövs
  3. Jag litar på den som ber mig förändra mig
  4. Jag kan se framför mig hur en alternativ handling/tanke skulle se ut

Så få se – när doktorskan säger till mig att jag måste förändra kostvanor för att sänka kolesterolhalten så ser jag ;

Ja jag ser att halten är för hög (1) och kan leda till infettade blodkärl (2) och jag ser framför mig den stora grönsakstallriken och kastar bort alla ägg (4). Men sedan är det (3) – doktorskan och hennes attityd. – “Till nästa gång vi ses så är lilla magen borta!” Jag svarade; – “Vilken? Din eller min?” Och så var kriget igång. Och där sprack (3). Vid nästa möte var vare sig min eller hennes lilla mage borta. Hon hämnades. Hon stärkte avsaknaden av (3).

-“- Få se nu, hur står det till med alkoholen?

-” Hmm… sådär 1 och 1/2 glas vin till middagen..”

-“Ingen dricker halva glas så det är 2 glas skriver jag , men det är säkert 3. Och vad har du för symptom på HIV?”

-“Va? Inga? Vad säger du?

“Du ska inte ha några symptom för ditt prov var negativt.

Min blick brände ett hål i hennes panna och min tankekraft tömde alla hennes bankkonton.

Så det behövdes en ny doktor – en bra doktor – som till och med erkände att han hade sämre levervärden än jag för att jag skulle börja lyssna och börja kasta ägg istället för att äta dem. Och senaste provet så var kolesterolen i schack.

Nästa förändring. Sluta söka initiativ genom att bläddra i kokböcker och hur mycket jag än bläddrar så hamnar jag i samma gamla favoriter. Men samtidigt – varför bli så bekväm så jag beställer receptblad med ingredienser genom HelloFresh eller liknande? Men så berättade kollegan Ingrid om boxen som levererades väldigt tidigt – om de rejäla portionerna – och till och med skickade foton på maten. Och HelloFresh lockade med rejäl rabatt första veckan – lite mindre rabatt vecka 2 och 3 – så jag kör till. Jag försöker. Så där hade vi (3 och 4 ) – en budbärare att lita på – dessutom smackade Carina i Västerås ut foton på sina HelloFresh tallrikar – så det blev en dubbel (3 och 4). Tröttnandet på att bläddra i kokböcker eller vanka fram och tillbaka i matbutiken gav mycket av (1) och av (2).

Så tilbaka till den “hemliga Facebookgruppen” – vars Twitterkonto inte är lika hemlig. Läser deras tweets. De vill alltså påverka den svenska Covid-19 strategin. Metoden verkar vara; samla styrkor- få omvärlden att sätta press på Sverige – kritisera alla som inte tycker som de – bevaka om Tegnell kliver på ett tåg utan mask – om FHMs GD står på en järnvägsperrong utan mask.

Är detta en framgångsrik påverkansstrategi?

Om någon bombarderar hela världen med sitt budskap – istället för att i en dialog söka påverka de som kan ta beslut (om man nu tycker att Folkhälsomyndigheten är inkompetenta – så kan man ju söka resonera med deras huvudmän) – ja detta bombardemang tröttnar ju bara ut en – så det blir inte mycket av förtröstan till budbärarna här – total avsaknad av (3). Däremot så tangerar gruppen vid (2) – d v s stoppandet av smittspridning har lyckats bättre i andra länder och sämre i andra länder (tell me .. jag bor i Belgien..) och vad kan man lära sig av det som lyckas och det som misslyckas? De pekar på det – men analysen av vad som skulle kunna vara best practices hittar jag inte. Det är i stället ett svartmålande och syndabocksutnämnande.

Och alternativet (4) – där haltar det rejält. Vad skulle Sverige ha gjort? Mask på och stänga ner samhället? Det är vad Belgien har gjort och antalet döda (med lika stor befolkning som Sverige) är dubbelt så högt. Jag ser mer av inkompetensförklarande i gruppens budskap och mindre av att visa på ett trovärdigt alternativ.

Så skapas nyfikenhet för förändring (1) ?

Svar; nej.

Jag känner igen en rättshaverist när jag ser en.

Det räcker med att titta på Tv för att minnena ska komma rusande….

Lena Philipsson. Stadsteatern. Alltså varför och en för sig.

Det fanns en period i mitt svenska liv (2002-2004) då jag lämnade förorten i Vällingby och borde ha haft autografblocket med mig. Kanske inte när jag skulle kliva in i Agendastudion och blev besviken på Adaktusson som var väldigt blek med uppföljningsfrågor. Det handlade om sexmissbruk i västra Afrika där flyktingkvinnor fick mat utdelat bara om de ställde upp på sex med dem som hade makten att dela ut mat. Adaktusson liksom rusade igenom ämnet. Förespråkaren för Svenska FN-Förbundet tyckte också att vi skulle skydda FN – vid kaffet och bullarna före sändning. Fel. FN hade svikit. Rapporten om utnyttjande av kvinnor hade gömts i nån FN-skrivbordslåda och hade aldrig blivit publicerad om inte den kloka starka kvinnan – som nu alltför ung är död – hade hyrt ut sin lägenhet i London till en BBC journalist.

Ämnet lockade fler. Damen på SR (jag vågar inte skriva ut hennes namn för hon verkar vara argsint) som hade ett eftermiddagsprogram på radion ville också ta upp temat. Det var ingen direktsändning – tur för henne – för hennes inledning var ”så det handlar om kvinnor som får mat i utbyte mot sex – så det handlar om världens äldsta yrke?” -”Nej, det handlar om världens äldsta förtryck där den som har makten utnyttjar den som inte har den..”. Hennes blick mördade mig och hon ropade in i sin mikrofon -”Vi tar om det här!”.

Lugnare blev det i ett tvåtimmars live-dialog i P1 efter Tsunamin. Där satt vi. Mamman vars dotter hade dött i en diskoteksbrand i Göteborg. SR chefen Peter Öhrn. Den alltid så kloke Lars H Gustavsson (från en annan studio). Och någon till. Och det var bara ett lugnt resonerande om hur vi går vidare. Och hur man klarar sig efter nåt så hemskt. Då var media så bra som det kan vara. Resonemang. Tanke.

Samma hände med Anne Lundberg i SVT Tema. En hel lördagskväll med långfilm och debatter i en mörk studio där vi bara satt 2 eller 3 personer vid ett bord och pratade med varandra – inte tänkandes på kameran som sände direkt. Det var en ung bosnisk tjej – så klok. Så ung. Och det var hon som då var på IM i Lund. Hon var klok. Vi resonerade. Vi såg film. Vi pratade om krig. Sedan drack vi vin och åt ost efter sändningen. Vi var vänner. Den kvällen.

Sedan blev jag förbaskadförklarad av Lena Philipssons dansare. Det var dags för direktsändning av Världens Barn. På min födelsedag. Vi hade repeterat. Jag hade fått instruktioner om att få programledaren att gråta. Nej – jag nöp inte henne. Jag berättade om ugandiska barnsoldater som hade fått visa sin trohet till Lords Resistance Army genom att döda sina egna mammor. Ja. Jag bet ihop och levererade och programledarinnan blev tårögd. Och det var också ett ögonblick där det var mörkt närmast. Det kan vara miljoner som tittar. Men det var hon och jag. Och vi pratade med varandra och det kanske var direktsändning men det spelade ingen roll.

Men det var under repetitionerna som det fridfulla var. Jag hade en assistent som skulle guida mig under dagen och se till att jag inte betedde mig som min kollega året innan som kräkts av nervositet. Hon var min nervlugnare. Men jag hade ju roligt i väntrummet. Sitta med Hans Rosling och prata väder och vind var helt underbart. Och Antikrunde-Knutsson var en bra bekantskap. Och Darin som envisades med att säga att man skulle rösta på honom. Och så Lena PHs dansare som var så korrekta och bara övade på sina steg så när jag och min nervlugnande assistent skulle ta en promenad så hamnade vi mitt i bensparkarna och de sparkarna hade nog kunnat krossa min tinning om de hade träffat.

Men allt gick bra. Tills jag ställde mig i vägen för Lena PH. Alla skulle upp på scen för en avslutsssång – var det ”What a wonderful world”? – jag tror det. Känns som ett rätt avslut. Men jag hör en stark röst i min nacke och upptäcker att jag blockerar Lena PH. Jag föser fram henne och ber om ursäkt och hon ler så jag smälter och ett tag har vi en kontakt men jag har ju inget autografblock.

Över till kulturens värld. Stadsteatern. Ser Benny och Kulturhuset på SVTPlay och minns mig själv och kulturhuset;

1. Medea – Unga Klara; jag hade 2 fribiljetter och bjöd med en flört för att imponera men flörten sade ”dom där har jag ju sett på TV men vad handlade pjäsen om?” Och ända var jag ju övertygad om att Stina Ekblad verkligen hade mördat barnen på riktigt i pjäsen. Flörtandet upphörde.

2. Limbo – 2003. Uppsättningen ville att intäkterna från föreställningen skulle gå till Rädda Barnen och effekterna av Bush anfall mot Irak. Och det blev rejält med pengar. Och jag hade Tuva Novotnys privata mobilnummer för det var hon som höll i insamlingsinitiativet.. Men den telefonen blev stulen. Jag hoppas att ficktjuven inte ringde upp henne. Men jag fick tacka för pengarna och kunde hylla Minja Peuschel från scenen sägandes att vi inte skickar tonvis med ris till de flyktingläger där de irakiska flyktingarna är utan 60 kilo (då och säkert fortfarande) Minja istället. Men så fick jag också hälsa på Margareta Garpe och kände mig starstruck

3. Andreas Kundlers China – 2004 Unga Klara om en barnsoldat från Uganda. Uppsättningen ville resonera om barnsoldater och där kom Ann Petrén och sade ”jag är inte med i uppsättningen men jag är intresserad” och jag hade precis sett Björn Runge’s Om jag vänder mig om – så jag sade ”bara om du låter bli att använda elpistol på mig” och hon tittade på mig med ett torrt leende.

Det var mitt liv som mediahora.

Eller jo . I södra Sudan riktades en kamera och en mikrofon mot mig med uppmaningen – ”Make your statement?

-”About what?

-”About anything….”

As good as it can get

Det var ett Stadshotell. I mellansverige. Vi kan kalla Stadshotellets ungdomsfälla (ungdomsfylla) för Café Blanche. Vi är i mellansvenska gnällbältet. Eller strax hitanför.

Jag är där med min vän Anders från Kriminalvården. Hon sätter sig på huk vid vårt bord. Jag säger att hugsittande kan leda till klämskador i nerverna (Är jag inte förförisk? Men något hade jag väl lärt mig av min praktik på barnneurologen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala) Vi dansar. Jag är full. Väldigt full. Jag är ung. Jag ljuger. Jag är 28 år. Min vän Anders tycker att jag inte behärskar alkohol. Jag är överens med honom. Vi lämnar krogen.

Nästa kroghelg. Hon är där igen . Jag har inte svept en flaska denna gång. Vi pratar. Nu vet jag vad hon heter. Vi är i en nattbuss. Jag ska sova hos vänner. De bor efter hennes bussrutt. Jag kliver av på hennes hållplats i den mellansvenska staden. Hennes köksbord. Té. Ett smalt köksbord. Våra fingrar flätas in i varandras fingrar. Det är kört. Vi är ett. Dagen efter är mina vänner förstående. Det har de alltid varit. Då och nu. Nisse och Lena.

Fram. Tillbaka. Mera bakåt. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Fagersta. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Västerås. Vi är inte så kära i varandra så vi bägge kan flytta till Surahammar. Vi säger adjö. Med respekt. Bra så.

Åren går. Några få år.

Jag får ett jobb i Mexiko. Och tror mig behöva ett moskitnät. Vilket jag inte behöver. Men det vet jag inte. Då. IKEA. Hon arbetar där. Överraskning. Hon vars fingrar jag flätade in mig i. Jag köper inget moskitnät. Men hon reser tvärsöver Atlanten. Där jag är. Men vi är vänner. Spända vänner. Inte först. Men efter första middagen ute. När vi ska betala för maten. ”Notan är betald!” Vi får inte betala för herrarna från Bancomex några bord bort tycker vi är så vackra så de har betalt. Tack säger vi och skickar dem ett vykort från en strand..

Vi åker till Cancun. Dansar loss på ett disco. Överens om vi nu lugnat ner oss och är vänner utan krav på varandra. Fast hon är magsjuk. Ändå är hon det sexigaste jag nånsin sett. Det tycker även de två stora – verkligen stora amerikanska systrarna vid frukosten. Vi är så svenska tycker vi – för vi blir glada för att det finns färsk frukt i frukostbuffén. Systrarna tycker vi är sofistikerade. -”Look how you eat! You europeans are so sofisticated! You use fork AND knife. We americans just mash everything with the fork and then showel the food in our months like the fork was a spoon!

Men hon var inte bara sofistikerad och glad för frukt till frukost. Hon blev också arg. Vi hade fyllt i nån kupong på en restaurang. Dagen efter när vi är på väg till Xcaret för att snorkla med delfiner så ringer de upp och säger att vi har vunnit pris – en gratis frukost och med chans att vinna en kryssning. Vi vinner kryssningen och alla applåderar. Men det är en fälla. En timeshare-fälla. De tjatar och tjatar och surar för att vi inte vill köpa en andelslägenhet i Cancun. -”Vart brukar ni åka på semester?” -”Vi åker inte på gemensamma semestrar. Vi bor inte ens i samma land.” Det är försäljaren som har hamnat i en fälla. Vår fälla. Men tjatet fortsätter tills hon spänner ögonen i försäljaren och utan ett ord lämnar bordet. Över till delfinerna.

Vi åker till Stilla Havet. Puerto Escondido. Det är folktomt.. Lågsäsong. Vi går på stranden. Vi blir sandiga. Står i duschen vid poolen. 2 nya gäster sitter och plaskar sina fötter. -”Du vi hoppar över dom! Jag över den korta tjocka och du som har långa ben hoppar över den längre!” Damerna vänder sig om. -”Nähä. Det gör ni inte alls!” De var på inköpsresa. Från Göteborg. Silver i Taxco.

Vi har en lång middag. Jag smeker hennes mage. Hon säger ”Vi är vänner. Du borde inte göra så” Jag slutar göra så. Vi är vänner. Hon är inte så kär så hon avbryter sin IKEA karriär och flyttar till Mexico. Jag är inte så kär så jag flyttar hem till Sverige. Det finns inget IKEA eller Rädda Barnen halvvägs på Azorerna. Men vi har inte sett varandra sedan dess.

Eller jo. Hon åker hem. Jag åker med henne. Till New York. Där jag stannar. Där hon lämnar. Och där säger expediten ”Du borde köpa den här skjortan för den har samma färg som dina ögon”. Jag svarar ”men jag kan inte se mina ögon”. Svar ”men det kan jag!

Och så blev det. Den skjortan använde jag tills den föll sönder.

Och det gick flera år. Vi var i samma stad. Uppsala. Vi pratade länge. På telefon. Men sedan tyckte hennes sambo att de borde gå till tvättstugan. Och där försvann vi.

Sist jag hörde om henne så var hon kristdemokratisk kommunpolitiker i södra Sverige.