Att bära hem en stege

De går förbi. De vrider på huvudet. Fönstret är i ansiktshöjd för alla som är längre än 160 cm. De stannar till Granskar hemmet. Gardiner. Det behövs gardiner. Men gardinstången har lagt sig på 3,.5 meters höjd. Jag når upp med fingerspetsarna om står på en stol och sträcker på mig. Men det räcker inte.

Men nu hänger det gardiner där. Det tog ett tag och krävde en Armagnac-berusning.

Nu kan de vrida på skallen och se indisk bomull. Gardiner som jag köpte 2005 på Neuwe de Wolf och som har färdats med mig sedan dess. Etiopien. Södra Sudan. Kenya.

Men det började med en – ska jag gå och handla en stege så behöver assistenten tröttas ut rejält först. Så en vandring mot storskogen. Dieleghem-skogen. Bara en kilometer bort. Men stor skog med okopplade hundar och en vrålande jag. Inte åt hundarna men åt de slappa ägarna. Vi skulle hitta klostret. Det gjorde vi. Men det var ett konferenscenter. Vi skulle hitta slottet. Château de Dieleghem. Den fanns bakom låsta grindar. Så vi traskade på i leran. Assistenten tryckte sig kärvänligt mot mig. Jag blev nerlerad.

Han rister i kroppen och pinnar på så fort vi närmar oss en skog. Han är ett skogsdjur. Det är jag med. Jag trivs bäst bland raka stammar.

Målet uppfyllt. Assistenten däckade när jag kom hem.

Ut på stegköpsfärd. Men först hittade jag något jag letat efter i 2 veckor – en bestickslåda för 2.95 euro. Sedan djuraffären – där måste det ha varit rabattdag för tunnhåriga kattägare. Låååångsam kö. Grävande i portmonnä för att betala för kattsanden. Att stampa i en kö hjälper inte.

Hungrig. Mat före stegen. Nåt snabbt. Men den armeniska restaurangen som jag har spanat in är stängd. Stället bredvid lockar med fresh meat i sina hamburgare. Suspekt. Ett ölställe – öppnar dörren och ingen äter utan istället skrålar över sina ölkrus.

Men sedan. En restaurang med en trerättersmeny för 30 euro. Men namnet ….. French Kiss. Varför döpa en restaurang efter tungkyssar? Eller varför inte. Det kan ju locka. Kliver in. Får ett bord. Det är fullsatt – folkligt – stimmigt.

-”Vill du ha en aperitif?”

-”Ja tack. En dry martini”

-”Röd eller vitt?”

Dömt att misslyckas. Minns fortfarande den indiska restaurangen som serverade en Martini Bianco med en svart oliv i. Så jag beställer en Ricard.

Den är generös.

Beställer ett belgiskt smörgåsbord till förrätt. Foie gras. Lax. Räkcroquette. Gott.

Varmrätten är en biffstek med vilda champinjoner.

Tar en kaffe och en Armagnac efteråt och så kommer notan som är alldeles för generös. De har glömt bort varmrätten. Den kan inte ha kostat 0 euro. Så jag påpekar det -och belönas med ömhet kärlek och en rejäl slurk Armagnac. Dock inga franska kyssar.

Jag påpekar missen i notan för hit kommer jag ju att återvända. Definitivt. Så det gäller att bli ihågkommen så kanske även assistenten kan släppas in här. Han skulle gilla stället.

Jag snedstegar ut. In i DIY butiken. Jo. Det går. Jag kan bära stegen. Den är i aluminium och väger lagom. Ut på gatan. Vindpust. Stegen är inplastad och fungerar som ett segel. Vind bakifrån. Snabb färd hemåt i lördagseftermiddagen.

Nu har vi uppsatta gardiner.

Det var på tiden.

Nätter i Juba

Vaknade upp 0200 i natt. Svårt att somna om. Assistenten försökte tränga ut mig från sängen. Centimeter för centimeter utökade han sitt territorium. Mitt missnöje lugnade ner sig när jag mindes de osovande nätterna.

Juba.

32 C i medeltemperatur på nätterna. Dieselgeneratorn stängdes av 2200. Då slocknade den gnisslande takfläkten. Allt blev tyst. Och varmt. Syntetlakan skapade värme underifrån. Också.

Då och då en vindpust som fick moskitnätet att svaja till. Lycka. Mitt rum hade 2 fönster. Lycka. Det skapade ett drag då och då. Men alltför sällan. Det var olidliga nätter. 2 -3 timmars sömn tror jag men förmodligen sov jag mer. Jag drömde ju långfilmer. Mord. Jag mördade folk till höger och vänster. Om det var biverkningar av Lariam eller att jag bodde i ett land där våldet hängde runt hörnet och fortsätter göra det – vet jag inte. Kanske både och. En f d kollega som också tog Lariam men i en fredligare region av Afrika drömde om att hen var upptagen i sexuella orgier varje natt. Så olika skiljer sig ödets lotter.

Jag sade adjö till Lariam 2009 efter 2 års knaprande. Sedan dess har jag inte mördat någon på nätterna. Nuförtiden drömmer jag mest om att packa resväskor under tidspress. Trevligare så.

Jag sov bättre i andra delar av Södra Sudan.

Malualkon -med sina miljarder stjärnor på natthimlen. Ormar i utomhusduschen. En dusch bestående av en plåttunna med stege där man först klättrade upp för att fylla tunnan med hjälp av plasthinkar. De spretiga väggarna i sovhyddan som släppte igenom Saharasand så när jag klev upp från sängen så låg en sandfri konturyta av min kropp kvar i sanden. Det gnisslade om tänderna.

Rumbek – med mer stabila sovstugor som också skorpionerna gillade. Duschar kopplade till en vattenpump som gav bästa duschtrycket av alla de södra sudanesiska sovställena.

Bor – där sovhyddorna dröjde med att bli klara. Byggföretaget var ständigt försenade. Så där sovs det i tält där man bankade med fötterna när det var dags att kliva in. Då och då pös en orm ut.

Det fanns dagar också i Juba. Reservskjorta till kontoret. Byte efter lunchen för den 200 meters promenaden till restaurant Queen of Sheeba i 40 graders värme krävde skjortbyte efteråt.

Kyckling med pommes frites. Dagliga lunchen. Eller det var egentligen kycklingben med lite kycklingkött på. Ständiga skämtet – ”Den här kycklingen har nog promenerat hit från Uganda.”

Frukostarna – kaffe med kex med mjukost. På helgerna ett kokt ägg – efter det att äggen först passerat vattentestet. Alltför många ägg flöt.

Juba. Fungerar bra idag som; -det kunde ha varit Juba. Har jag svårt att somna om mitt i natten så var det värre i Juba. Har jag dåligt tryck i duschen så var det värre i Juba (där duschade jag i vatten hämtat direkt från Nilen..) Har jag glömt köpa ost så var det värre i Juba för där smalt osten. Allt var värre i Juba. Utom när de 2 teleteknikerna från Ericsson gjorde fälttjänst hos oss och upptäckte att den extremt sega internethastigheten via satellit berodde på att it-ansvarige laddade ner långfilmer som han sedan sålde på lokala marknaden. Men det var kvällarna när vi drack whisky och såg 2 episoder av Smack The Pony. DVDboxen som jag köpte i Dubai och tulltjänstemannen på Juba flygplats absolut skulle kolla vad som fanns på DVDskivorna.

-”What is this?”

-” It’s comedy..”

-”This is not fun!!”

Kampen om en parkbänk

Skolorna öppnar 0830. Det är en strid ström av ungdomar genom Paul Garcet parken strax före det. Utom vid en av parkbänkarna. Varje vardagsmorgon sitter de där. Det unga paret. Vi har börjat hälsa på varandra när vi går förbi. Assistenten har funnit att gräsmattan framför parkbänken är en bra toalett. Jag ber om ursäkt. Det unga paret fnissar. Sedan går de till skolan. Vareviga vardagsmorgon. Fantasierna skenar. Får de inte träffas för sina föräldrar? Eller träffas de vareviga möjlig stund. Jag hoppas det.

På en gammal bänk i parken i Jette
När kvällspromenaden är försenad så parken har stängt

Parken stänger 19.00 så det gäller att hinna dit innan grindarna smäller igen. Och då är parkbänken upptagen. Av de två utomhussovande herrarna. Den ena hojtar -”I love this german shepherd!” Den andre nickar instämmande. Senare på kvällen, när parken har stängt, har de lindat in sig i duntäcken och metallfilt för att sova i porten till det jag tror är ett servicehus. Men från filtarna och täcket hörs ett -”Hello dog!” Det är kallt ute – men Röda Korsets ambulans åker förbi och ger herrarna en pratstund och kaffe.

Tillbaka till parkbänken. Det är minst 20 bänkar i parken. Men hemligheten med denna omtyckta bänk är att den är torr. Skyddad av ett hönsvinge-träd som brer ut sina vida grenar över bänken och gräsmattan intill. Det kan förklara varför assistenten valt platsen som toalett. Och varför det kärade paret och de ölglada herrarna valt bänken.

Under lunchen är alla parkbänkar upptagna. Horder av ungdomar som äter smörgåsar. Ingen skollunch – utan köp en macka eller ta med macka hemifrån. Jag är inte så övertygad om att detta är ett bra system med kalla smörgåsar på kalla parkbänkar.

Vi har nu övergett det förra hemmet. Nycklarna överlämnades igår och trots mitt idoga städande mellan jul och nyår så tyckte inspektionsexperten att en ytterligare städning á 149,20 euro var nödvändig. Jag överensar om det. Solen sken igår på ett elakt sätt och visade dammkornen yra. Det var ett bra hem – men tog evigheter att städa. Här går det mycket fortare. 75m2 är bättre än 200m2.

Från 172000 till 52000

Och det märks.

Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.

Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.

Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.

Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.

Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.

Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.

Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.

Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!

Kopplet sträcks ändå.

Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.

Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.

Gnällspikens dag

Idag. Dags för inkoppling av WiFi. Installatören skulle ha kommit kl 09.00. Han kom 11.07. Jobbade en stund och försvann sen. Borta över en timme. Jag klagade hos leverantören. Jagade upp 3 personal där. Och då knackar det på dörren – och Fahd (installatören) står där och säger att jobbet är klart. Surprise.

Det hela fungerar men bredbandshastigheten är 10% av den hastighet jag hade i förra hemmet. Tillbaka till Nairobi -nivå.

Howdy!!!!


Fahd är allergisk mot hundar och assistenten pockade på uppmärksamhet så Fahd nös. Han fick dricks. Assistenten fick order om att hålla sig undan. Det fungerade sådär…..

Jag kommer att gnälla mer om inte hastigheten på WiFi ökar. Det kan vara tillfälligt för även mobiltelefonen har gått ner till 3G under perioder idag.

Gnäll.

Hamnar i en diskussion online om att gnälla som utlänning – expat med finare ord … men varför kallas inte ensamkommande afghanska flyktingbarn för ’expats’? – när man bor i ett främmande land. Alla känner igen det (men detta handlar inte om de expats i Sverige som krackelerar över pandemin – de gnäller inte, de är rättshaverister och behöver vård ). Jag skulle ju kunna berätta storyn för andra utlänningar om wifi-installationen och alla andra skulle fylla på med sina historier om belgisk service. Men belgare i valfritt annat land skulle kunna köra samma race.

Varför finn-fem-fel där man bor? Typ vara Sverigedemokrat eller moderat och fokusera på det som inte fungerar – medan allt det andra fungerar smärtfritt. Varför fokus på nerdragna mungipor?

Jag erkänner. Jag kan vara rättshaverist i några sekunder -men sen tycker jag synd om rösten på andra sida luren och skojar till det för att det inte ska bli dålig stämning. Så när Fahd hade fixat fram ett segt WiFi så ringde jag genast kundservice för att be dem radera mitt gnäll. Rösten på andra sidan sade – ”Jag minns dig! Bra att du hör av dig

Så Nej. En del kallar Belgiens byråkrati för självklar för Belgien är Kongos norra provins. Nehej. Bevis > igår fungerade inte mitt bankkort i lokala matpalatset. Fick använda ett annat kort vars kod jag knappt mindes. Ringer banken. Slussas runt väldig lite och så kommer svar både i ett telefonmeddelande och i appen – ”Du har för lågt tak för dagligt uttag. Höj det. Gör såhär.”

Men tillbaka. Varför gnälla där man är?

Vid 64 års ålder köper jag min första tvättmaskin

En som spelar en lång trudelutt när programmen är klara. 

Vi tror att detta är nåt sataniskt

Trappan ner till källaren är smal – så det behövde vara en maskin som är max 60 cm bred. Men så var det förpackningen som lade till 10 centimeter och det tog stopp i första trappsteget. Klä av maskinen och så svors det nerför trappan. Jag är osäker på vilket språk de svor på men jag tror det var turkiska. Ute på gatan svor en dam som inte kom förbi den mitt på gatan parkerade fraktbilen. De svärande tog det lugnt.

Huset börjar fyllas. Våning 3 har redan stirrat räddhågset på assistenten. Våning 2 flyttade in idag. Hon hade väldigt många stolar. Jag har 30 kaffekoppar så kanske kan vi starta verksamhet ihop. Hon har varit grälsjuk på någon under inflyttningen. En gäll stämma har sipprat ner genom trossbotten. 

I morgon installeras WiFi. Då blir livet som vanligt igen. TV- apparaten levererades idag. Den pratar.  Instruktionen är att sitta 2,2 meter från apparaten för vanliga program men 1.68 meter bort vid filmer. 

Det gamla hemmet är tömt och städat efter min konsts alla regler. Besiktaren som ska ha nycklarna hör inte av sig. Så här hänger jag med extra nycklar till en tom bostad. Behöver bara sopa rent i garaget så är mitt f d boende över. Gårdagens Uber-chaufför Paulo från Portugal tyckte att jag gjorde rätt i att flytta. -”Det är ju bara horeri i det här området”. 

Det är inte horeri i detta nya område. Knarkarna är utbytta mot ölgubbar. 

Tvättmaskiner ja. Jag har alltid bott i bostad med tvättstuga – eller i möblerade hem där tvättmaskin ingått. Men inte här. Ett rum utan vy i källaren med tvätt kombo torktumlare från Samsung spm spelar trudelutter och vispar ihop tvättmedlet till små kulor som projekterar kläderna. Högdraget väntar den med att börja tvätta tills den först har ”balanserat tvätten för bästa effekt”. Jag tror det är ett påhitt för att jag ska bli imponerad. 

TV-Apparaten – en LG – ville veta när jag är född. Doktor TV… You know too much!!!

Jette – vi har en konditor runt hörnet med de märkligt låga priserna på bakverk men ändå de största croissanterna. Och vi haver parker överallt. Assistenten är nöjd – men allt tar tid för det är nya inpinkade zoner att sniffa runt i. Det är gott om andra assistenter här. 

Inte en jävel ska släppas över bron

Covid-siffrorna brakar i höjden i Belgien. Hade de där märkliga expats som härjar i Sverige bott här hade de haft framfall redan 2020. Följt av blodförtvining i år.  Allteftersom läget faktiskt förbättras – många smittade men lindrigt sjuka – fortsätter de med ett tonläge som får hysteriska människor att framstå som sansade varelser. Undrar vad de härjade om innan pandemin?