Inget för de kräsmagade …

Jag var 19 år. Sommarjobb på geriatriken på Stureby sjukhus. Lärotid. Mycket avfyring av avföring.

Detta blev till nytta 50 år senare.

Men starkaste minnet är Märta Teresia som utbrast -”Hu så varmt! Här kan man inte vara !” och klev ut från samlingssalen när den inbjudne trubaduren sjöng Evert Taubes -Stockholmsmelodi ; –Se hur hela Uppland står i lågor !

Minnet jag vill sudda ut är de män i den ordinarie personalstyrkan -2 stycken – som tyckte det var ”roligt” att smyga upp bakom hon som överlevt koncentrationsläger och väsa -”Hitler” i hennes öra.

Dom blev säkert Sverigedemokrater…

Tillbaka till avfyring av avföring.

Efter två dagars stillestånd började jag fundera på veterinär. Lilla Lola. Förstoppad. So I thought. Men det började lukta bajsleverans. Men det kom inget bajs. Hon försökte och försökte. Nada.

Ändå hade jag kokat risvatten. Rivit morötter. Kycklingbuljong.

Men hon var inte förstoppad. Hon var förblockad. Den långa ludna yviga ekorrsvansen hade lyckats fånga upp avföring och täppt till utflödet. Därav krystandet och stångandet och stånkandet.

Nåväl. En dusch. Resultat ; en avfyring av … just det … avföring.

Som tur är så har familjen en steamcleaner. Den kom till användning. Jag låtsades vara tillbaka i geriatriken. Muttrandes -”Det är bara molekyler …”

Avfyraren…

Nåväl nu luktar hon hundschampo.

Jag hällde i mig en trippel gin med färsk citron.

Sedan gick jag på museum.

Ett litet 15-minuters museum. Ett rum med två begravningskistor. Två rum med sånt man hittat i gravar. Men jag lärde mig att Alexander den Store har varit här och när han dog så bestämde sig en av efterträdarna – Ptolemaios att förstöra så mycket han kunde. Eller hans trupper snarare.

Men jag lär mig att det finns gott om gravar i Pòlis. Rätt tema för allhelgonahelgen.

Helgen ja. Det kom inga barn och tiggde om karies.

Men vi var beredda.

Efter museet ville jag testa restaurangen som jag hädanefter kallar Musta Kallio för det låter finskt – men restaurangen heter Moustakallios. Och det var ju perfekt för de hade Botanist-gin!

Botanist och Plymouth är mina favoriter.

De hade också en perfekt Saganaki i honung och citron och en mesig havsabborre som kändes mer kokt än stekt.

På väg hem till avfyraren och världens snällaste hund (hälsar på precis alla) – Smith …..

… så stumblade jag förbi en bar jag läst om. Elena’s. Den verkar ha funnits i alla tider.

Vid ingången sitter en katt – förstås – och en väldigt gammal dam i svart och med livsvisdoms-fåror. Är det Elena? Eller är det den nästan lika gamla damen i baren som är Elena?

Nåväl hon blandar en Gin&Tonic på Gordons (tyvärr) men den blir bra.

Och bougainvillean prunkar. Och jag känner att livet är bra. Men jag måste tillbaka till avföringsavfyraren och den godsinte. De har varit ensamma i 2 timmar.

De har klarat sig bra. Den godsinte har knäckt barriären till övervåningen och snarkar däruppe. Avfyraren har slutat avfyra och snarkar i den ljusgula soffan som ….. jag lyfter Lola … är fläckfri.

Min geriatriska erfarenhet har kommit till nytta.

Lycka.

Idag firar man konsten att säga ”Nej!”

För 1940 sade diktatorn Metaxas ”Nej” till att signa upp med Mussolini. Eller han sade inte ”Nej” – han svarade “Alors, c’est la guerre”. På franska! En italienare och en grek som språkar på franska.

Men dagen som firas kan ju inte heta “Alors, c’est la guerre”-dagen den får heta ”nej-dagen”.

Och italienarna motades bort. Men året efter dök de upp igen och ockuperade landet.

Men man firar det stolta ”nej”-et.

Barnen paraderar.

Mammorna uppmuntrar och slätar ut vecken i flaggorna.

Papporna ser viktiga ut.

Högtalarna överröstar allt. Det dånar i mitt vänstra öra så jag beter mig utom hörhåll. Tar en Rusty Nail i en behaglig örtaträdgård med omfattande cypriotisk och kinesisk (!) meny….

Hundarna får inte följa med för Smith har (o)vanan att hälsa på alla han möter. Så en parad är liksom no-go.

Det varnades för åska i natt. Det var åska men långt borta. Det varnades för regn hela dagen i dag. Det regnade i natt och solen skiner nu på dagen.

Bra så.

No rain on my parade.

Upptäcker ett bord i en korsning. 2 euro för 2 kilo färska citroner.

Pengar i en burk.

Det bli lax marinerad i citron och olivolja med vårlök till sen lunch. Cypern levererar. 13 dagar kvar.

Och det är ett hälsopiller att vara här.

Sandstänkta promenader över sand. Fallera.

-”Det brukar finnas nakna människor på stranden..”

Så i helvete heller. Trots idogt letande har jag inte hittat några.

Däremot 3 srilankesiska fiskare. Påklädda. Och en mediterande dam som vägrade svara -”Godmorgon”. Hon var också påklädd.

Stranden har också växlat skepnad efter en storm för några veckor sedan. Sanden bortsvept. Stenar framsvepta.

Men värre har det varit hemmavid med stormen Austen. 4 skadade människor som träffades av ett skadat trä på en uteservering i centrala staden. Parkerna har varit stängda och kommunen ställde in barnens halloween-fest. Rätt så – det hade ju varit en helg för tidigt.

Men Medelhavet är medel-kallt. Badbart. Hundarna håller sig minst 5 meter från vattnet. Golden Retrievern Smith sägs gilla vatten. Men inte nu. Han har nog sett Below på Netflix.

Shih-Tzun Lola håller sig ännu längre bort. Hon har nog sett fler filmer om havsbottnar än Smith – för hon lägger sig i soffan och Smith lägger sig under soffbordet.

Det är rejäla hundar. De säger vad de vill.

Området kryllar av katter. En dam har fått för sig att lägga ut mat till katterna och det har lockat ännu fler katter. En har fått ungar så kolonin stegrar. Men hundarna ignorerar katterna, No drama.

Pòlis, Hit går inga charterresor från Sverige.

–”It’s a working town!” säger hundägarna. Närmaste chartermål från Sverige är Pafos – 40 km söder om Pòlis.

Pafos – där 50% av Cyperns samtliga bett av den enda riktigt dödligt giftiga ormen på ön – den levantinska huggormen – sker. Och då i september – oktober när folk tycker att det är dags att börja knata runt i terrängen då det blivit svalare.

Det finns motgift i medicinskåpet här. För hundarna. Själv har jag bara 900 meter till sjukhuset medan hundarnas veterinär är 1,5 kilometer bort.

Pòlis är lagom. En stadskärna med kort gågata och barer och restauranger. Några hotell. Men en hel drös med lägenheter som hyrs ut. Så ock denna – som varit uthyrt i 20 år innan ägarna bestämde sig för att flytta hit för gott.

Och så åkrar. Men inga nakna människor än.

Två veckor här. Värdfamiljen dräller runt i Italien.

Jag marinerar kyckling i lime och yoghurt. Det blir mindre restaurang och mer kök – för här ser jag inga hundar på restaurangerna. Däremot katter som stryker runt och beter sig.

Jag är havande

Jag är med hav. Jag ser ett hav. Det var länge sedan sist.

Det är hälsosamt att se hav.

Vägen hit var svettig.

Morgonflyg från Bryssel till Zurich. Försenat flyg. Nervösa medpassagerare med kort anslutning.

Inte jag. Jag hade 3 timmars transfer. Inkluderande världens – eller Schweiz – mest stabbiga lunch.

Rösti med ost och bacon och ägg. Klump i magen.

Men först var det skrikerskan. Inte den som spricker som en höna i mina kvarter.

Utan skrikerskan på planet. Obestämd anledning till skriket på planet .Men nåt med sjukdom eftersom det annonserades efter medicinskt kunniga passagerare. 3 stycken anmälde sig. Flygvärdinnan kom med en handduk med 2 kilo is. Så antar det var nåt med värmestrålning.

Även andra passagerare skrek. Förty det ville veta varför skrikerskan skrek. Det fick de inte veta. Skriket upphörde.

Och kom tillbaka när planet landade. En rejäl träff med marken. Omskakande. Schweiz var uppenbarligen närmare än vad piloten trodde.

Sedan kraschade radarsystemet på Zurich flygplats. Det blev ett stillasittande i en timme i väntan på en fungerande radar.

Jag kommer aldrig mer att tro på de där reklamtexterna om ”från ett högteknologiskt laboratorium i Schweiz”.

Lång seg resa med steward – Edelweiss air (hmmm… så kan ett flygbolag också heta) som försökte få folk att köpa cigaretter. Jag försökte se en Netflix film men det var för mycket blod och när en hund blev dödad med en sax – bytte jag till en tysk serie om en författarska som får hembesök av sin terapeut för hon har inte gått ut på 10 år. Det hjälpte mig att slumra till.

Färd i mörker efter en genomeffektiv flygplatsvandring. Lång passkontrollskö. Men inte för EU- medborgare. 1 minut. Genom. Medan kön för icke EU-are växer och växer.

Hotellet säger att de har gett mig det bästa rummet. Jag tror dem.

Jag vaknar upp till en snäll sol som går upp en halvtimme före Bryssels sol.

Fru kost är en generös fru.

-”Everything is fresh” säger mattanten vid äggstationen. Jag tror henne.

Jag vandrar.

Identifierar en fiskrestaurang. Blir identifierad av en katt. Katter har funnits på Cypern sedan 9600 år – för man har hittat en grav med en människa begravd med en katt. Alltså var katten ett tamdjur då. Osäkert hur det är nu. Denna följer mig med blicken och ser lömsk ut.

Havet.

Går inte att bada i.

Det är långgrunt. Jag ser människor där ute som antigen har väldigt långa underben eller så når vattnet dem bara till knäna.

Hotellets pool är en kylig upplevelse.

Den är lika kall som margaritan.

Två dagar till som sysslolös dagdrivare. Sedan hämtar Newcastle familjen mig för en 2 timmars bilresa tvärs över ön och två veckor med Smith och Lola.

Holiday!!!

Nära men långt borta.

Maastricht. Ligger nära Tyskland och Belgien. Bara några kaninskutt bort. Men ändå har jag undvikit Maastricht. Staden ligger liksom i en återvändsgränd.

Och det är nära till Tongeren och Hasselt och Liège – städer i Belgien som, jag utforskat.

Men Maastricht ger mersmak. Floden Meuse som brer ut sig genom staden. Barer i de flesta gatuhörn.

Och hit har folk vallfärdat – dock inte jag – sedan 400-talet för här är St Servitius begravd. Armeniern som fixade lite helbrägdagrejer och dessutom sade sig vara släkt till Jesus, Johannes döparen och 7 av de 12 apostlarna. Det är lite ”6 degrees of Kevin Bacon” över Servitius. Släkt med de flesta.

Han är begravd i kryptan under St Servitius Basilikan. Men inte huvudet. Nån måtta får det vara. Den är inklämd i bysten till vänster.

Varför huvudet separerades från kroppen är märkligt. Kanske var kistan för kort?

Det är lugnt och sansat i basilikan. Tills den latinska gruppen kommer. Då lyfter duvorna från innangården.

Men basilikan står stadigt.

En annan kyrka.

Är inte längre en kyrka.

Utan en rejäl bokhandel.

(Någon gång fick jag lära mig att det heter ; en bokhandel – flera boklådor – men jag vet inte om det är sant eller ett hittepå)

Nåväl – denna bokhandel – den Dominikanska – är ståtlig men med stillastående varm luft.

Men onekligen en vacker bokhandel.

På vintern.

Hundarna.

Hundarna i Maastricht,

Jack och Russel. Jack är mer Jack Russel än vad Russel är.

Det är bara att hoppas att familjen fortsätter resa samtidigt så jag kan återvända till Maastricht.

Eller till Amstelveen där jag var i förra veckan.

Där sov jag bra. Men en livvakt som missförstod uppdraget. Jag var hundvakt men Millie trodde hon var människovakt.

Det löste sig till bägges belåtenhet. Jag gick inte vilse.

Men det blev en nederländsk mersmak. Finns flera hörn i detta land att utforska.

Finns hotell att återvända till mellan hundarna. Hotell som fläskar på.

Bastu på rummet. Det blir svårt att hitta nåt som gör mig mer nöjd.

Och så kommer tanken – jag har varit i Maastricht – utan att sätta min fot här.

2012 på väg från Lima till Madrid och det hade fallit snö så det gick inte att landa i Amsterdam. Så det landades i Maastricht – där vi satt en timme och väntade och väntade och sedan flyg 20 minuter till Amsterdam där efter landning konstaterades att alla flyg var inställda resten av dagen.

Sov i en fåtölj. På morgonen kom beskedet – ”Vi kan inte boka om er utan ta er till gaten för ert resmål och hoppas på det bästa..”

Jag kom till Madrid. Med första morgonflyget. Vassa armbågar.

Min väska kom senare på dagen. Men hotellet tröstade mig med att de hade Jamon Bellota i loungen.

Jag har alltid slutat vara gnällig och sur när jag erbjuds Jamon Bellota.

Så jag var en timme i Maastricht utan att ha varit där. Nu är jag här i tre dagar and I’ll be back!