I’m going back to my roots ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Liksom. Området i Ixelles runt Place d’Chatelain. Där bodde jag 2005-06. Fransyskan i våningen ovanför hade en eländig musiksmak. Min kvast dunkade mycket mot mitt tak och hennes golv. Hyresvärdinnan köpte min tvättmaskin och nästa hyresgäst ville köpa min röda soffa. Det fick han inte göra. Det var för många hångelminnen från den soffan.

Idag återvände jag till de forna kvarteren. Rue Americaine 64. Det var min adress då. Jag känner inte igen huset. Jag känner igen husnumret. Jag tror det var en cykelverkstad några portar bort. Där är det nu en Carrefour affär.

Det enda som är sig likt är den Deli-butik där jag handlade det mesta av min middagsmat. De hade en perfekt äppeljuice och bra soppor i plastbunkar.

Frisören är borta. Nagelsalong nu.

Restaurangen som var ett stamhak – man betalade vin för de centimeter som tömts från flaskan. Minns dejten med Ryssland där. Vi tömde flaskan.

Allt är annorlunda.

Nästan. Ölsjappet är kvar. Samma sunkiga hak som då. Samma – jag ska bara ut och röka folk – som då.

Tvärs över gatan har skobutiken ändrat form.

Cocktails.

Bra cocktails.

Onsdagsmarknaden är sig lik. Men mer ost. Och mer blommor. Och mer tunnsått med folk.

Resan dit är en klassresa. Spårvagn 93. Tar 50 minuter. Någonting händer efter 20 minuter. Hållplats Liedts. De tomma dramaten-kärrorna – inte de terränggående trippelhjuliga – utan de med blommotiv och lindblomsgröna eller oranga extrapris-etiketter – rullar av tomma och de purjolöksfyllda rullar in. Det måste finnas en billig matmarknad i faggorna av Liedts.

På vägen hem från Ixelles så kliver INNO (snobbig men personalgles variant av Åhléns ) – kassarna av. I höjd med Botanique ersätts de av Primark och Zeeman kassar. Och mer volym. Och barn med spillande juicemuggar.

Men jag har handlat italienskt.

Och inmundigat en rejäl Margarita.

-“Vem av partiledarna skulle du anlita som hundvakt?”

/ Hans Lind / Leave a comment

-”Inte ens en guldfisk skulle de få vakta!”

Säger brittiskan. Vi har hamnat i en diskussion om vad som krävs för att man ska lita på vad en politiker säger. Det är partiledardebatt i Sverige och jag ser och hör dom och undrar vem av dom jag skulle lita på som hundvakt.

Svar; Amanda Lind.

Inte för att hon delar mitt efternamn utan för att hon säger det hon menar och grundar det i kunskap och inte i jakten på en Expressen-rubrik.

Men brittiskan med de rart vilda hundarna har inte ens en Amanda Lind att lita på. Inte heller har hon guldfiskar.

Men hon har rara ”barn”.

Hårda tag. Bannbullor. Inlåsningar. Noll tolerans. Säger Tidö. Mobilförbud i skolan. Inget flum.

Tidö orerar.

Men så när en virrig ledamot har glömt stänga av mobilens ljud och musiken ljuder ut över plenisalen så glömmer Tidö bort nolltoleransen utan Busch börjar dansa till musiken.’

Så var det med hårda tag och noll tolerans och skärpningar åt alla håll.

Och så dessa lögner. Dessa uppenbara påhitt.

-”Vi tog över en hög inflation och har fått ner den” – orerar statsministern.

Ja – men så såg det ut i hela Europa. Även här i Belgien har inflationen gått ner. Ska jag tacka Kristersson för det?

Det kan inte finnas en endaste ledamot i riksdagen – ja möjligtvis Jimmie Åkesson – som inte vet att inflationen som drabbade Europa handlade om energipriser p g a Rysslands attackkrig. Ändå får Kristersson hållas på med sina påhitterier.

Och sen kom Åkesson med den historielösa tanken att Grönland var folktomt när Erik Röde ankrade vid kusten. Absolut inte. Grönland är mer än den södra kusten där vikingarna ankrade.

Och Simona Mohamsson försöker se listig ut när hon berättar att hon har läst Kvartal. Jösses – i nästa debatt använder hon väl Henrik Jönsson som källa…

Tänk en partiledardebatt där ett antal forskare får kommentera live viftandes med en röd flagga när en partiledare skarvar. Det skulle blir ett jädra viftande.

Titta det snöar och influensarna har bara ätit 4 nuggets….

/ Hans Lind / Leave a comment

Men jag hade tur som befann mig på ett hotell när det började plinga om inställda flyg. Hotellet skrattade och sade att jag måste gilla hotellet eftersom jag ville förlänga en dag till. Vi kom fram till att det inte handlade om det utan om att inte gilla snöröjningen eller brist på snöröjningskapacitet på Schiphols flygplats.

Det fortsatte plinga inställningar – och jag såg väderleksprognosen och bokade tåg i stället. Men KLM ville offra mig på ett flyg på torsdag via München. Nej. Jag har en schäfer som kommer hem till mig på onsdag kväll. Jag bokade tåget. Där jag nu sitter och lyssnar på lågmälda tyska pensionärer.

Och tåget lämnar med 1 minuts försening. Bara.

Och eftersom det är ett tyskt tåg – så kommer konduktören först. Följd av 3 poliser.

Ränderna går inte ur.

Jag hade inte samma tur i december 2012 – då hann jag komma till Schiphol men inte därifrån i första taget. 1 cm snö och ont om avisningsapparatur men gott om avvisningsbesked och så slirade de där traktorerna som skulle pusha ut planet. Det blev en natt i en fåtölj och sen första bästa flyg till Madrid på morgonen. Väskan kom dagen efter – men hotellet tröstade med att de har jamen bellota på frukostbuffeten.

  • Nu tågar poliserna genom tåget igen …..

Då förstår jag att tåget nu befinner sig i Tyskland.

Och så kommer en sur dam och tar upp beställning. Hon ler inte.

Åter till influensarna och Nuggets. Jag förstår att de som påbörjat sin resa och sitter pladask på Schiphol har ett helvete. Det gäller att inte ha påbörjat resan när cancelleringarna börjar plinga in.

Då kan man faktiskt vara i rörelse – även om 18 timmar efter planerad avresa.

Och rörelsen går genom vinrankorna.

Och medan det plingade om inställda flyg och mer snö – så blev det mer än 4 nuggets.

Den 3 *** krogen på Grand Hotel Trois Rois var stängd för helguppehåll. Men Brasseriet på samma hotell hade förplägnad som överträffade 4 nuggets.

Pilgrimsmusslecarpaccio. Ett perfekt ägg (64C )

  • Där gick poliserna genom tåget igen. Nu var de 4 istället för 3

Och så en Rossini-biff med perfekt gåslever sittandes uppepå. Och en dessert med kastanjekräm.

Jag ska ta mig till Köln och sen ströva i 30 minuter innan tåget till Bryssel tar fart.

Det kommer två hundar i kväll. De stannar 10 dagar medan ägarinnan med dotter ska ta sig till Rovaniemi. Hoppas de inte flyger via Schiphol. En av hundarna – Babylon – är en schäfer. Det blir första schäfern sedan Arman dog. 3 1/2 år.

Passerar Freiburg.

Det ser rullande ut.

Tillbaka till de som sitter pladask. Någon har stått i servicekänsla i 12 timmar säger de. Obegripligt. Varje gång mitt flyg har blivit inställt så har det efter det beskedet tagit 1 minut och så kommer länken med information om vilket flyg jag kan välja istället. Men nåja – även de flygen har ju ställts in. Så varför stå i kö för att få en ombokning? Eller så är det som Aftonbladet beskrev influensernas brist på laddare till mobilen. Också en märklighet. En influensa-människa utan mobilladdare?

Under tiden närmar jag mig snön

Och där kom den

Stilla dagar i Reinach ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Ett skall klockan 0400. Ett påbud om att vara i behov av toalett.

Varje morgon.

Ungefär som jag. Men jag skäller inte.

Men en morgon kommer skallet inte. Har Humphrey dött? Jag går ner – men han ligger och snarkar.

Sovmorgon. För oss bägge.

Till 0650.

Sedan kommer nästa skall. 0725.

Humphrey är hungrig.

Det räcker inte att skrika –”Var tyst!”

Humphrey är döv.

Vi har en rutin som börjar kännas inövad. Invand, Nästan tråkig.

Ut på promenad klockan 1200.

Nerför backen. In i skogen. Långsamheten tilltar. Sniff i liten buske. Varje buske. Vandringen tar en timme. Vi kommer ungefär 1 kilometer. Ibland 1,5 kilometer.

Sovrutin vid 22-tiden. Vattnet har jag plockat bort vid 20.00 (Alexa påminner om det) så att det inte blir många toalettskall varje natt.

Ut och kissa. Belöning med godis för att verkligen ha kissat ute i kylan.

Sov.

Skall.

Det är en vecka kvar av att väckas av ett skall. En vecka kvar att inte sova en hel natt. Men det goda med det onda är att jag kommer att sova väldigt bra om en vecka.

Hundlivet balanseras av täta rapporter från Surrey – och Alfies och Minnies fortsatt söndertuggande av samtliga julklappar de fått.

Där är det livat.

Här är det sömn.

Orättvisa.

Anklagelser.

Alfie är 2 – Minnie är 1.

Humphrey är 13.

Men lessons learned är att inte fokusera på städer jag vill besöka utan på städer jag vill besöka där det finns pigga hundar.

Orättvist.

Humphrey gör så gott han kan men 3 veckor på ett ålderdomshem är ……. i och för sig en bra träning inför min egen framtid.

Reinach. En Coop-affär som i och för sig är rätt ok. En Migros -affär som är en labyrint. En butik som säljer antika urverk. En kemtvätt. En restaurang dekorerad med häx-motiv. En bar som aldrig är öppen.

Och ett minnesmärke från 1499 där schweizarna dödade 800 Swabier – nån sorts tyskar . Och det var väl det som ledde till att landet blev ett land.

Husägarna säger sig ha joggat förbi minnesmärket ett flertal gånger men visste inte vad det var. Så nu har deras allmänbildning om blodiga platser förbättrats.

I min värld borde bassängen fyllas med röd-färgat vatten varje sommar. Men det är nog inte så.

Året är snart till ända. Det nya året startar med 3 lediga dagar i Basel. Turist javisst. Med sömn utan skall

2026 är Amsterdam NL, Ballerup DK, Manchester UK, Pencoed UK, Ballerup igen och Polis CY bokade. Samtliga hundar (9 katter (1) och höns (4) ser pigga ut.

Under tiden sover Humphrey.

Nej men det där blev ju Hallmark ….

/ Hans Lind / Leave a comment

… trots att Anne Hathaway skulle stå för kvaliteteten.

Söndag eftermiddag efter all skidåkning och skidskytte och innebandy och bordtennis på SVT.

Trött hund,

Seg jag.

Film på SVT. Och det kan ju inte bli fel med Anne Hathaway.

För vem minns inte hennes 5 minuter i Les Miserables.

Det gav henne en Oscar.

Det gav mig emotioner och blöta ögon på de långa flyg där Les Miserables fanns bland filmlistorna. Och KLM behöll Les Miserables länge. Och mina torra ögon från torra flyg blev blöta.

Och så var hon ju cool och allt det där i Devil Wears Prada.

Men så….

Hallmark

Liksom. Hon är tonårsmamma och går på popkonsert och faller för en popsångare som är ett barn i jämförelse med henne, Fast hon är snyggare.

Och hennes ex har ju fallit för en yngre kvinna _ och det är liksom som det ska. Men när hon faller för en yngre man så ….

Och det är där jag börjar. …

Tänka.

Jag har haft en relation med en som är äldre. Hon var 2 år äldre. Men resten ….. Är jag Anne Hathaway?

Fel.

2 relationer md en som är äldre. Men var det en relation? Hon var ju otrogen mot sin partner och jag var en tonåring som skulle förföras för att jag skulle jama med i hennes världsbild.

Helt ok. Jag hade det bra.

Men åter till åldersskillnad och Anne Hathaway

Hånglet vid torsdagsdansen vid Riddarhyttans folket park tidigt 80_tal. S M var 17. Jag var 24.

Jag skulle nog klara en bikt.

Utan 10 Ave Maria.

Men sen bar det utför.

7 år blev flera år. Det bar utför. Det blev 12 år. Det blev 10 år. Det lugnade ner sig.

Den stora kärleken. Då. Tidigt 2000-tal. Som för ett år sedan sade att jag var en av de 2 som var möjliga stora kärlekar i livet. 14 år mellan oss. 20 år sedan. Jag tvingades lyssna på My Heart Will Go On med Celine Dion och låtsas att det var ju en bra sång. Och där stirrade vi på varandra över restaurangbordet och insåg att tiden hade flytt. Bostadsrätt och sommarstuga och banklån låg mellan oss.

Men sen gifte jag mig. 20 år mellan oss. Inte som Leonardo Dicaprio. Så illa blev det inte.

Jag gav upp. Jag ville inte bli ersättning för den pappa som bleknade bort.

Om nån kallar mig för ”Daddy” så kräver jag foto på deras mamma för att se om jag skulle kunna vara en möjlig daddy.

Over and out,

Där kom hundarna . Tack. Sansat. Belåtet.

Sammanfattning. Ålderskillnad är inte ett problem. Inte för de som är i relationen. Så länge inte en av de två börjar surra om den ”mamma eller pappa de inte haft”.

Och så länge omgivningen inte börjar räkna på fingrarna

Inne i en tidsmaskin…..

/ Hans Lind / Leave a comment

När senast fick jag lösenordet till hotel Wifi medelst en liten lapp med kod? Det måste vara mer än 20 år sedan. Ungefär då jag senast var i Schweiz. Här har tiden stått stilla sedan dess.

Det mest spännande var dock att landa i Frankrike och välja mellan att kliva ut med bagaget via den franska eller schweiziska utgången. Jag valde Schweiz för här ska jag ju vara i nästan 4 veckor. Weihnacht och så ..

Medan jag åt Kalv Zurichstyle så hade Basels nattliv nått gatorna. Det var ett stort skrikande. Även konferensdeltagarna skrek. Fast inne i hotellbaren som var en sorts schweizisk Fawlty towers. Manuel – som inte hette Manuel – hade ingen ordning på vem som beställt vad så han chansade.

Jag fick maten men inte den öl han påstod sig ha serverat.

Men vid det laget inväntade jag trubbel. Incheckningen på hotellet gick förvisso bra – men jag öppnade rumsdörren och stängde den för att inte släppa ut kloaklukten. Vedervärdets storebror verkade bo i avloppet. Det gick bra att få ett nytt rum som var en skrubb.

Ett rum att gå sidledes i.

Bättre då hemma hos värdfamiljen.

Här kan jag kullerbytta mig fram utan att stöta ihop med möblemanget. Utan blåmärken.

Tillbaka till Basel. Många Märsta-nackar. Det är en tidsmaskin.

Men Basel ger gratis lokaltrafik om man bor på hotell. Alltid något uppfinningsrikt mitt i tidsmaskineriet.

Här blir jag med Humphrey 13 år. Döv. Vi kör teckenspråk. Artritis. Vi går långsamt. Utom i nerförsbacke. Då studsar Humphrey. Men det handlar om 30 minuter för 300 meter. Inga hastighetsrekord men stilla mak.

Det finns en kemtvätt, en Coop affär och en stor mängd stavgångande pensionärer. Humphrey och jag passar in i deras sakta mak.

Ett långsamt strosande i en tidsmaskin.

21 våningar ovanför London

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag tror jag har hittat hotellet att använda framöver vid varje London-resa.

Art’otel Hoxton.

Anledning;

  1. Bara två t-banestop från St Pancras International
  2. Avståndet till gatubullret- om man som jag får ett rum på våning 21.
  3. Frukosten!

4. Macarons

5. Närheten till ’nästan-.peruanska” Llama Inn – förty visst var cevichen på gravlax väldigt god – men peruaner skulle starta revolution om de såg nåt slikt på menyn. Kycklinglåren med aji amarillo var också väldigt goda men hann bli kalla för jag fastnade i ett samtal med servitrisen som var från Guanajato, Mexiko.

Staden jag minns dels för de mumier som fanns lite här och var och för att jag blev matförgiftad av chilaquiles. Jag ville hem och vara sjuk så jag körde hemåt men kom bara så långt så jag parkerade vid ett hotell och i princip kröp till receptionen och sov sedan i 20 timmar. Inte i receptionen utan i ett rum.

Men detta ätande skapade bara välbehag och inget krypande.

Adjö till Alfie och Minnie igår. Det var tre bra veckor. Lugn – bra sömn – långa vandringar.

Jag försöker inte strypa Minnie. Det handlar om att göra nåt som är unikt för henne – sitta still i några sekunder.

London – 21 våningar över staden.-

På natten – ljus och klanderfri värld.

På dagen – klotter och skräp.

Eller som William Blake sade;

“But most thro’ midnight streets I hear 

How the youthful Harlots curse 

Blasts the new-born Infants tear

And blights with plagues the Marriage hearse “ 

Ungefär så.

Nu över och ut till St Pancras och lunch på restaurangen med bästa Dry Martinin.

Och tåg hem på eftermiddagen. Har ett säte där jag ska sitta och glo på en främling tvärs över ett bord.

Men det går nog bra för det serveras champagne vid sätet.

Väljer att gå där vi inte har gått.

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag gjorde ett försök i förra veckan men hamnade i en plats där dubbeldäckarbussar sover. Men vandringskartan visar att det finns ett gångstråk bredvid kanalen.

Och när jag lusläser kartan så ser jag att det inte är en kanal

Det är en flod.

Wey.

River Wey.

140 km av vatten som mynnar ut i Themsen.

Jag ska sluta vandra efter kanalen. För det är ingen kanal – utan en flod.

I vilket fall – vi vandrar åt det håll vi inte vandrat förr. Österut. Tror jag.

En av oss blänger mordiskt på de svanar vi möter. Kopplet på för annars hoppar en av oss i kan… floden. Vi möter en sur människa som vägrar hälsa. Vi möter en kvinna som kvider av förtjusning när hon ser både hundar och svanar samtidigt. Jag tror inte hon kvider av att se mig.

Noterar att kungen äger alla svanar. Och de räknas en gång per år. vi hjälper till – vi räknar till 7 svanar innan vi kommer fram till Coxes lock.- slussen.

Slussen som får mig att tänka på kyskhetsbälte.

Men här forsar vattnet. Rejält. Den har tidigare drivit en kvarn som först användes för att mala metallskräp – men den närboende greven tyckte det väsnades för mycket så de började mala säd istället.

Idag är kvarnen ombyggd till lägenheter. Och på deras gräsmatta får man inte gå. Ett otal skyltar berättar det.

Och det jag trodde var en sjö när jag tittade på vandringskartan – är inte en sjö. Det är en konstgjord damm som byggdes för att få kvarnens hjul att mala. Nu är det bara en damm där det sitter gubbar och fiskar.

Vi vandrar runt sj… dammen och kommer fram till platsen där både pumpor och julgranar föds.

Det var ingen större åtgång på pumpor i år. Jag tror det fanns så mycket man skrämdes med i politiken i Storbritannien så pumporna fick ingen plats att skrämmas.

Men det är ett visst intresse efter julgranar. I förrgår kom den norska gåvan _den stora granen till Trafalgar Square. Den var snyggare än granen året innan. Eller – det är ju så att under alla år sedan 1947 gnäller man på att granen är gles och ful – men det är en transportskada. Efter ett tag viker den ut sig och beter sig som en vanlig 20 meter hög julgran.

Men här ute är granarna i vardagsrumshöjdsstorlek.

Vi går in i Pets Corner – den stora butiken där hundar får godis. Två av oss agerar snattare direkt. De får varsin förtida julklapp och så ser jag fram emot lite julfoton. Det går sådär…

White Hart. En Pub vi inte har prövat. Det var ett lyckokast. Ett stilla sorl. Bra service. Inga skrikande gälla fylleröster som på Black Prince.

En av oss äter. De två andra gnäller för att de inte får mat. Men jag har ost med mig. De får ost. Men de vill ha min mat.

När vi kommer hem så har månen vaknat. Det är tyst och stilla.

Det är 4 dagar kvar med illbattingarna.

Sedan ska kråset smörjas i 24 timmar i London.

2026 – ett kaninskutt bort

/ Hans Lind / Leave a comment

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

Längtan efter snö

/ Hans Lind / Leave a comment

Inte för att jag längtar efter att halka runt.

Det är de små – 1-åringen och 2-åringen som aldrig har sett snö.

Ett preludium bara.

Snö som vägrade nå marken.

Detta är Surrey, England.

Så man får skapa egen snö.

Genom mord på leksaker.

Tre veckor i Surrey. Vi vandrar åt olika håll.

Dag 1 runt kanalen.

Men dag 3 gick vi åt andra hållet efter kanalen. Det var mycket bättre. Finare husbåtar. Bredare torrare gångstig.

Och vi hamnade på puben Victoria där hundar får rumla runt. Grannen bjöd på korv och hundarna jublade. Själv åt jag en vitlökig kycklingschnitzel. Jag bestämmer mig från och med nu att vara allergisk mot vitlöksmassor.

Dag 2 gick vi ut i nejderna. En smal stig mellan privata landmassor. Det gick inte att välja väg. Det var bara att följa den inramade smala stigen. Och vi hamnade i RowTown

Efter den 26 november ska vi börja åka tåg. Inte före. För 1-åringen löper. Fram till 26e november. Woking är tråkigt. Dit ska vi inte åka. Sägs det. Guildford däremot är värt en dagsresa. Efter 26e november.

3 veckor är en lång tid. Det händer inte mycket i grannskapet. Sopbilen kommer på torsdagar. Den hysteriska grannen från förra besöket har jag inte sett till. Den tunnhåriga tanten däremot har vevat glatt med armarna när hon såg oss. Trädgårdsmästaren som normalt kommer på måndagar kommer inte för det finns inget att göra i trädgården.

Så lite snö skulle pigga upp tillvaron.

Men sen finns ju den stökiga Co-op butiken. Stökig för de håller alltid på att fylla på hyllorna så man får snubbla runt bland kartonger. I måndags var det extrapris på bananer – 25 pence styck. En dam köpte 10 bananer. Det var nog det mest spännande med besöket.

Och så puben Black Prince som ska ha 70-80s disco i morgon. Och en flaska cava till med rabatterat pris.

Och på lördag är det julbasar på lågstadieskolan. 1 pund i entré.

Det är vad som händer här. Inte mycket händer.

Kom snö! Jag vill se populationen halka runt. Jag vill se hundarna skutta.

Men jag har tillfälle att träna på mitt tålamod. Det behövs.