Och så öppnade butikerna och vad handlar jag?

Men först en klagan. Fotbollsspel i parken i går. Full rulle med tacklingar och allt.

Nu har jag klagat klart. (Jag är inte ensam om det – 85% av belgarna litar inte på att andra lyder restriktionsreglerna)

Butikerna öppnade i måndags. Timslånga köer på IKEA rapporterar media. Jag undvek butikerna – utom mataffären – så länge jag kunde. Men så igår:

Pioner. Underbara pioner.

Och ranunklar.

Och grekiskt vin. Apocalypsis. Kunde inte motstå namnet så här nu i dessa pandemitider.

Men så idag. Spenderbyxorna på efter 9 veckor utan shopping. Men det är då jag stirrar häpet på mig själv. Vad handlade jag? Mer blommor (italienskt clementinträd) – 3 flaskor champagne – 1 flaska Botanist gin och en 35 årig Armagnac.

Blommor och sprit.

Blommor och sprit.

Det är vad jag har saknat.

På tisdag ska blomsterhandlerskan leverera tomatplantor och jordgubbsplantor. Så det fortsätter med blommor. Det enda jag saknat.

Och rejäl sprit. Inte matbutiksblask.

Och pandemin har gjort att innehavaren av snobbiga vinbutiken faktiskt log. Han log. Han har alltid haft den överlägsna sommelierminen. Den avmätta minen där leendet går inåt. Tidigare. Men nu efter 9 veckors stängning av butiken och så kommer det in en kund så smalt snorkigheten och han blev en fin människa. Tack Corona!

Avmaskar hunden och påmaskar mig själv

Kommunen har maskutdelning. E-maila. Få en tid. Ta med id-kort och få din tvättbara mask. Den ska tvättas varje dag i 60C säger kommunen.

Handlingskraft. Handlingsmask. Det har blivit fler och fler masker ute på stan. Jag har gått omvägar om maskbärarna för de är ju de som har symptom som ska bära mask. Säger uppmaningrna. Men så helt plötsligt hade mataffären engångsmasker. Mask som är ett måste om man ska åka kollektivtrafik. Ingen mask = 250 Euro fattigare. Då var väl maskerna i matbutiken en ren investering. 50 masker för 31 euro. En ren besparing på 12500 Euro. Eller 12469 euro egentligen. Den kommunala masken är gratis. Och undra på det med den färgen. Enda vinsten är att om man hostar blod så syns det inte. Mimi borde ha burit masken i Boheme. Bara som ett sent tips till Puccini.

Idag öppnar butikerna. Man ska inte ta på varorna. Bara om man ska köpa varan får man klämma på den. Och man får vara maximalt 30 minuter inne i butiken. Vem tillbringar 30 minuter i en affär?? Det har jag nog aldrig gjort. Jo – en gång men då hade butiken en restaurang bredvid där jag satt och åt medan skräddaren sydde in kavajen jag precis hade impulsköpt. Handlingen gick på 5 minuter. Väntan med mat och vin tog 2 timmar.

På Chausse de Wawre -gatan måste man bära mask bara man går förbi raden med butiker. Köandet börjar. Men hos kommunen var det ingen kö. Även om de hade förberett för köande med markeringar på trottoaren.

Nu börjar vecka 9 av isolering, Vecka 9 av stängda butiker. Vecka 9 av – oj vad många hundar det skaffats i grannskapet. Det gläfsas i varenda park. Mycket nytt att sniffa på i gräset. Möjligen möjligen börjar det lugna ner sig den 25e – för då planerar Europeiska kommissionen att öppna sina kontor igen. Kanske. Det lutar mot det – för för varje dag är det 5% färre döda i Belgien. Landet med 150 superspridare.

Jag gläds dock åt att blomsteraffärerna öppnar igen. Matbutikens tulpaner dör fort.

Framtidstankar snurrar runt. Det går bara att tänka en dag framåt. Och kolla nyheterna varje dag kl 11.00 då Belgiens Tegnell berättar vad som händer. Men så kom den första Belgiska Netflix-serien – Into the Night – och efter de 6 avsnitten så är det lätt att konstatera att det kunde vara mycket mycket värre. Men jag går dagen efter och funderar om hur det kom sig att den råttliknande varelsen på sjukhuset i Bryssel kunde ha överlevt när alla människor hade dött. (Utom de som åkte in i natten hela tiden i sin Airbus 320)

Att se undergångsfilmer blir ett sätt att inse att ingenting kan nånsin bli så dåligt så det inte kan bli värre.

Och där minns jag helt plötsligt min f d kollega i socialtjänsten en gång på 80-talet. Vera Värre kallade jag henne för. Hade du varit med om nåt hemskt så hade Vera varit med om något mycket värre. Som den gången vid ett hembesök där hon hade fått gömma sig under klientens säng. Sade hon. Det är nog hon som har skrivit manuset till Into The Night.

Men hon fyllde sin funktion. Hon lugnade ner mig för jag var ju aldrig med om så mycket värre händelser. Det är där undergångsskildringen fyller sin funktion. Det kan bli värre – så njut av eländet som du befinner dig i.

Jagar björn och hittar en kokbok

I Spanien får barnen nuförtiden följa med föräldern till apoteket. Tidigare har de fått hålla sig hemma.

I Belgien placerar folk ut nallebjörnar i fönstren så att barnen kan leta nallar när de är ute och går (eller rullar skrikande fram på trehjulingar).

Så assistenten och jag går på nallebjörnsjakt. Jag ser flera. Assistenten ser inga. Han går med nosen nere i backen och sniffar sig fram. Jag ser fönster och balkonger. Assistenten ser trottoarstenar och källarfönster. Tillsammans ser vi hela världen.

Nu har vi sett alla gator i området om och om igen. Man ska inte vara längre bort än en kilometer hemifrån. Eller 500 meter. Det är lite oklart. Så vi går i cirklar och testar bakgator. Upptäcker inte bara nallebjörnar och källarfönster utan också de som inte har ett hem.

Familjen utanför fiskrestaurangen har inrett trottoaren med kassar och filtar. Två barn med föräldrar som bor på gatan bland alla barbenta som lapar glass. Han som sover på en parkbänk med både kudde och täcke. Han sover på dagarna så jag anar att han vandrar på nätterna.

Men nu får vi börja spana inomhus. Grannarna på 3an och 4an har monterat ner det trasiga bordet och bänkarna på den gemensamma terrassen. Grannarna på 2an protesterar. De brukar ju grilla där varje kväll. Min hyresvärd har donerat en sån där stor gas-grill för alla att använda men jag visste inte att nån använde den. Nu vill 3an och 4an använda några av min hyresvärds otal antal stora blomkrukor. Det får de gärna göra så slipper jag rengöra dem alla nu inför mitt terassprojekt. Tomater. Tomater. Tomater.

Och så kokboken. Den bästa.

En bok som jag har stulit. Den fanns i bohaget som fanns på plats i Nairobi. Kan den tillhöra Carina? Eller Helene? Jag vet inte. Nu är den min. Det gick ju inte att lämna kvar den i Nairobi för det är ju här som råvarorna finns. Allt det som jag inte hittade i Nairobi. Den djupfrysta laxen som efter upptining hade tappat halva vikten. Köttet som var så segt så även efter 3 timmars puttrande i en Boeuf Bourguignon fortsatte gnissla mot tänderna.

Så tomater på taket och fransk mat i magen. (Restaurangerna öppnar först i juni) Det är de kommande projekten.

Coronaturism

I går kom domen. Vad händer efter 4 maj i Belgien? Jo frisören ringde och bokade om den ombokade klipptiden från 19e Mars till 9e Maj till 19e Maj. Frisersalongerna får öppna först den 18e maj. Långt hår.

Ansiktsmask rekommenderad utomhus och ett måste i kollektivtrafiken som man inte ska åka med om man inte har ett nödvändigt arbete. Man får arbeta från arbetsplatsen om arbetsgivaren kan försäkra avstånd mellan personalen. Hos oss blir kaffemaskinen en farlig plats. Men arbete hemifrån ska fortfarande vara normen.

Restaurangerna öppnar först i juni. Om allt går åt rätt håll.

Idag gick vi förbi restaurang efter restaurang. Allt ser lockande ut, Saknad. Stor saknad. Dom där räkorna på Brasserie du Gourmet. Saknar. Chevresalladen…. Juni. Kom fort.

Men det är fara å färde. Vad finns kvar i juni? Alltfler skyltfönster täcktapetserade. Alltfler ”uthyres”skyltar.

Vi går en extra vända runt centrala stan. Grand Place som normalt är en zickzackzon där man får väja för selfiepinnarna är idag en öde plats. Det är i och för sig bra. Äntligen kan vi se fasaderna utan att bli omkullkörda.

Polisbilar överallt. Framför allt vid Brouckere. Inget har hänt. De bara är där och bevakar.

Det är en märklig stad. En man tvättar sina kläder i en offentlig vattenfontän. Tre män ligger i en park på pappkartonger. Siesta. Mannen vid St Gery som brukar gå runt och gasta vid folks bord sitter nu ner. Det finns inga bord att gasta vid. Han har sällskap av 5 andra gastande män. 6 monologer sittandes på trottoaren med ölburksmur omkring sig.

Han med skateboarden som assistenten skäller åt, kommer nu rusande. Mot assistenten. -”The most beatyful dog! He looks like a wolf! I like wolfs!” Han sätter sig på huk och får ett renslickat ansikte. (Kanske inte riktigt Corona-korrekt).

Den gråhårige mannen som säger att assistenten är ”magnifique” drar sedan igång en berättelse om hans lärarinnas matematiska formler som han aldrig förstod. Han är säkert 80 år så om han inte går på vuxenskola nu så måste det vara en historia som har följt honom den största delen av hans liv. Vi tittar oförstående på honom. Han går. Vi går.

Så många krossade butiksägardrömmar. Så många konkurser. Tygbutiker får öppna 4 maj för då ska ju det köpas tyg för att sy ansiktsmasker.

Vi turistar i vår egen stad. Vår tomma stad. Det är ju mitt på dagen. Vänta bara till kvällen. Då fylls trottoarerna.

Välsignade regn ….

Nu kom det. Regnet. Äntligen kan jag sluta gå runt och fnysa åt de som dräller runt i hörnen eller jäser på parkbänkarna.

Jag har blivit en ordningsman. En som blänger på folk. Som stånkar och stönar när folk struntar i karantänsbestämmelserna. Häromdagen hade 27893 stycken böter delats ut till folk som brytit mot regelverket. 50% av dem var under 30 år. De “odödliga”. En av dem – en 19-åring hade samlat på sig 19 bötesföreskrifter. “Bra kämpat”.

Man får motionera. Men inte stanna upp och vila för länge. Rörelse. Framåt. En Marche! Men den torrlagda cementdammen som väntar på att vårfyllas är nu en enda stor parkbänk där föräldrar sitter medan barnen halkar runt på skateboards. Jag är nästan – nästan – den som ringer polisen och väsnas. Men jag är inte där än.

Parkbänkarna på Ave. Dixmude har fått sitt-förbudslapparna bortrivna på nästan alla bänkar. De har tillkommit nya skyltar. Förbud att samlas i grupp. Flockförbud. Det efterföljs för det står 2 polisbussar parkerade stirrandes på eventuella flockplatser. Det handlar om migranterna som söker dagarbete. Deras flockplats är nu en icke-flockplats.

Skateboardsfamiljerna har inte stirrande polisbussar inom synhåll.

Det hela börjar likna alltmer en gammal Björn Skifs sång.

Dagarna och kvällarna, då lever jag...” fast inte riktigt – det borde vara “Morgnarna och dagarna, då lever jag” Då är det folktomt. Då slipper jag och assistenten gå slalom. I morse satt en ensam man sovandes på en parkbänk. Resten var hundekipage. Det blir fler och fler hundar.

Men sedan “Det blir alltid värre framåt kvällen“….. Då kommer skarorna. Då kommer mitt blängande. Gå hem. Sluta sitt här och andas.

Men så idag kom regnet. Bra men för tidigt. Det borde komma klockan 18.00 för att hålla befolkningen i schack.

Idag öppnar de större byggvaruhusen. De som kan ge folk en yta av 10 m2 per spekulant. Trädgårdsbutikerna likaså. Men inte blomsterhandlarna. I övrigt är allt som de senaste 5 veckorna.

Jag har klivit in i en grannskaps-app. Hoplr. 270 grannar i de närmaste kvarteren som frågar och svarar. Vill ha hjälp och får hjälp. Dock har han som vill veta var han kan få sina skjortor strukna – inte fått nåt svar. Men hon som behöver färgkritor till sina barn får svar. Gott så.

Hur denna pandemi än utvecklas så finns 2 lärdomar;

  • Vill du ha hjälp så finns den att få.
  • Vill du sprida oro så får du en hejaklack.

Funderar ofta och mycket om de oroliga. De som tappar förnuftet. Som de 21 forskarna och tandläkaren med deras insändare i DN. Hitte-på-statistik för att driva sin linje. Vad får en människa att agera så? Jag tror inte en av dem – kanske med ett eller två undantag – hade skickat in en sån insändare ensamma. Men med gruppen som fosterhinna kan man skena långt. I grupp.

Det är nog samma fenomen som gör att den ensamme skateboardaren inte är ensam. Någon var före. Då kan jag. Någon satte sig på parkbänken. Då gör jag också det. Får jag böter så är det orättvist – för det finns ju andra som gör likadant. 27893 böteslappar leder det till.

Under tiden tackar jag regnet för då slipper jag gå runt och blänga.

Och medans det regnar så ser jag denna lugnande intervju. https://www.youtube.com/watch?v=bfN2JWifLCY#action=share

Brittisk intervjuare nästan kommer av sig av de raka svara han får från Giesecke.

Jamendåsåatt….

Här pratas det franska eller flamländska. Så är det i ett trespråkigt land (det finns en tysk del också. En liten del). Men på parkbänkarna på Avenue Dixmude har samtliga bänkar prytts med en engelsk skylt. Samtliga bänkar. Bänkar som brukar vara fyllda vid lunchtid är idag helt tomma.

Vilka brukar sitta och halvligga och helligga där? Jo – daglönearbetarna – och de som hoppas få ett tillfälligt arbete över dagen. Migranter. Asylsökande.

Afrika till höger. Balkan till vänster. Syrien i mitten.

Nästa park. Där barnfamiljerna hänger. Ingen skyltning.

Riktat budskap.

Idag avgörs om restriktionerna ska fortsätta från nästa måndag. Mycket pekar mot det. Siffran avlidna idag är 4440 = 387/miljon invånare. Men – och här kommer ett viktigt men. Bara 2,8 % av de som avlidit på vårdhem för gamla har ett av laboratorium bekräftat Covid-19. Men de bokförs som avlidna p g a Covid-19. Och de allra allra flesta som dör – dör på vårdhem. Inte på sjukhus. Inte i hemmen.

Detta kan förklara varför Belgien ligger så högt i statistiken. Det man kan lära sig av detta är att man ska låta bli att jämföra länder. Olika mängder tester. I flera fall hinner inte gamla in till intensivvård – så man ska inte heller jämföra antalet intensivårdade.

Det är ett naturligt sug att jämföra, att lista värst och bäst. Det har jag själv gjort. Skäms. För. Det.

Vad jag själv är sugen på att titta närmare på är hur länder organiserar sin äldreomsorg – och om det kan förklara varför gamla inom vården i Belgien och Sverige drabbas så hårt – men inte så mycket i Finland och Norge. Är äldreomsorgen annorlunda organiserad? Finns vinstintressen som gör att man skär ner på material, personal? Personalomsättning? Storlek på hemmen?

Att jämföra statistik när statistik baseras på olika sätt att räkna är ju en omöjlighet. Ändå jämförs det. Tänker på de 22 akademikerna som skrev insändare i DN och deras sätt att använda statistik. -“Få se nu… när var statistiken värre för Sverige än Italien. Jo, 8-10 april – vi tar dom dagarna och lämnar bort de andra dagarna och skiter i att man mäter på olika sätt – dagen folk avled contra dagen när dödsfallet registrerades….” Och med den prestationen så rusar nästan all media i deras fotspår och ställer “knepiga” frågor. Analysera tack. I. Stället.

I kväll ska jag ut med assistenten och se om någon sitter på parkbänkarna.

*****

Uppdatering 1 timme senare.

Belgien förlänger lock-down till 3e maj. Men öppnar upp DIY-butiker och handelsträdgårdar. Bra. Då kan jag fixa min död terrass.

Det belgiska mysteriet

Jag försöker förstå detta land. Det är ett välfungerande land. Eller nåja – trottoarstenarna ligger lösa – precis som i London. Är man ute en regnig dag och trampar på fel ställe på en trottoarsten så skvalpar det till och du får en blöt fot. London. Bryssel. Samma snedsteg.

Byråkratin fungerar som byråkrati ska. -”Du har kryssat i fel ruta. Gå hem och kryssa i rätt ruta!” Det är ett invecklat land. Men med sin charm. Damen på ölsjappet som dänger ner din öl på bordet så det stänker öl. Men hon gör det med ett leende. I alla fall inåt sig själv.

Så vad i all friden handlar denna olydnad om? Olydnaden som leder till att Belgien är en av världsledarna på antalet avlidna/miljon invånare p g a Covid-19. Karantänreglerna följs i det stora hela men så fort solen skiner så finns ingen regeringsmakt som kan bestämma över dig. När makten ger dig böter så protesteras det för fulla muggar. -”Jag hade ju bara yogat i parken!”

Facebookdebatterna om böter är väldigt mycket > oskuld möter makten. Men oskulden borde faktiskt lyda karantänreglerna. Tänk om alla skulle dra sina yogamattor ut i parken?

Men det går inte att leta efter det brysselianska kynnet. Det finns inte. 1 av 3 i Bryssel är inte belgare. Det bor 179 nationaliteter i Bryssel. Alla med sitt sinne. Med sitt sätt att lyda. Europas huvudstad. Inte min huvudstad. Alla andras huvudstad. Jag gör som jag vill för jag är på besök.

Det tror jag är ett av skälen till det ser ut som det gör i parkerna. 1 av 3 poliser i Belgien är sysselsatta med att få folk att lyda. Men med 179 nationaliteter – där alla har sitt sätt att se på makten – en batong eller ett regelverk – hur ska man hitta förståelse för vad som behöver göras?Vad som behöver lydas?

I mitt hus har vi en hiss och 6 lägenheter. De senaste 5 veckorna har jag inte åkt hiss med någon granne. Det är en tyst överenskommelse- är det någon i hissen så väntar man ut den. Vi är 1 svensk (och 1 peruansk hund) och resten är belgare.

Aj. Nu börjar detta likna en litania mot mångkulturalitet. Så är det inte. Det mångkulturella är en del av Bryssel. Av Belgien. En gammal kolonialiseringsmakt får räkna med att befolkning från kolonin flyttar hit. En EU huvudstad får räkna med att EU medborgare flyttar hit. Staden lockar. Staden pockar.

Det är lätt för mig att karantäna mig i mina 220 kvadratmeter. Det är 2 kvarter till matbutiken. Men för dagarbetaren som trängs i hörnet med 30 andra väntande på en dagslön. För den hemlöse som får duscha nån gång i veckan mellan 0900-1000 i ett kommunalt badhus. För den hungrige som står i kö på söndagar för att få en matpåse. Karantära er! Ord som väger lätt när det inte finns något val.

Men de som kan välja? De som har ytor. De som arbetar hemifrån. Varför är det viktigt att släpa ut sin yogamatta ut i en park? Varför skulle de tre ynglingarna släpa ut gitarren i parken i kväll? De allra flesta lyder. De går omvägar. (Utom kvinnan i morse som tyckte våra hundar borde lapa på varandra. Eller kanske inte bara hundarna…. Eller mannen med två afghanhundar som assistenten stirrade på och som tyckte att hundarna borde leka – och jag sade att det går inte för min hund är för dominant. – Kanske ägaren måhända vill vara lika dominant? Frågade han ödmjukt. )

______Jag är medveten om att jag verkar framställa mig som ett sexobjekt – men det kan jag inte göra nåt åt. Gå själva ut med min assistent så får ni se ekipagets slurp-effekt. ___

Till frågan – Vad handlar denna olydnad om?

  1. Att tro sig vara odödlig . Jag är inte 90 år. Jag är mitt i min karriär. Jag har ett praktikantjobb i EU!
  2. Att tro sig veta mest och bäst. Jag har ett tygstycke framför munnen. Jag klarar mig.
  3. Att vara okunnig. Jag åkte inte skidor i Italien
  4. Att tro att detta handlar om andra. Jag är aldrig förkyld.

Men så finns paniken. I en Facebooktråd för utlänningar i Bryssel så ojade sig en dam för att grannen i lägenheten ovanför hade hostat ut genom ett öppet fönster och hon hade ju precis fällt upp parasollen så nu hade all virus fastnat på parasollstyget. Panik. Hon fick inget medhåll i diskussionen. Rädslan för allt som rör sig. Det är också Bryssel.

Och så mysteriet. Svaret. De allra flesta dör på vårdhem för äldre. De allra flesta vårdhem är privata. Som i Italien. Som i Sverige. Lönsamhet. Lönsamhet. Låga löner. Rörlig personal. Som inte kan stanna hemma när de är sjuka. Som kör Uber. Som åker kollektivt. Som stressar runt. Som kör ut en pizza till dem som absolut vill ha en picnic i parken.

Sens moral – ska detta bekämpas så behöver de som kämpar för att överleva ha en garanti för att överleva utan att stressa för att överleva. De är inte vårdarbetarna som är olydiga. Inte här. Inte där. Det är vi som tycker att en yogamatta ut i parken inte är en fara som är de olydiga. Det är vi som tycker att en pizza på en parkbänk inte är en fara som är de olydiga.

Vi vände på klacken när vi såg denna pizzaskara på en bänk. De satt kvar en timme senare.