Nästan författare…..

Idag kom boken – färsk från tryckeriet. Boken där jag skrivit ett kapitel. Om mina tankar om socialt arbete.

Nästan författare. 8 månader från inskickad text till färdighet. Boken är en sammanfattning av hur Luis Rodriguez Gabarrón har arbetat och tänkt under årtiondens arbete med utsatta barn och deras familjer. Mitt bidrag? Svar: hur jag påverkats i mitt arbete av mötet med Luis och hans fru Libertad.

********

Gårdagen gick i dimma. Natten hade varit svår. Ett kramdjur trycktes gnyendes mot mitt ansikte kl 0200. Väldigt gnyende.

-”Vad vill du?”

Assistenten rusade mot hissdörren. Klädde på mig. Gnyendet fortsatte. Ut på gatan och ….. det olämpligt uppätna sprutlackerade trottoaren. Man ska plocka upp hundbajs. Men för detta hade det behövts en industridammsugare. Tacksam för regnet som kom i morgontimmarna. Assistentens olämplighet sköljdes bort. Men 0430 kom nästa kramdjur uppgnytt i mitt ansikte. Dags för gatan igen.

Det råder utegångsförbud i Belgien mellan 0000-0500. Vi bröt mot den bestämmelsen 2 gånger den natten.

Sedan ut igen för den sedvanliga morgonvandringen. Aldrig förr har jag med spänning iakttagit konsistensen på assistentens avföring. Lite fastare nu. Vid lunchtid ännu lite mer fast. Kvällsvandringen fortsatte i samma utveckling. Idag också. Men ännu inte riktigt bra. Det är dags att sluta smaka på alla lövhögar. Det är nog därifrån mageländet kommit. Eländet som ledde till 6 promenader under 24 timmar.

I övrigt är assistenten väldigt pigg.

Det är jag med. Semestrat 4 av veckans 5 dagar. Storstädat. Läst Robert Fisk.

Under tiden fortsätter belgarna smitta varandra med corona-viruset. Över 10 000 smittade/dag. Dödssiffrorna som legat på 2-3/dag är nu uppe i 35. Smittan i Bryssel ligger i Europatopp.

Detta blir en långvarig historia. Det goda med det onda är att jag betar av kokbok efter kokbok. I kväll ska det bli Tottes fisk. Jag vet inte vem Totte är men det ska skivas potatis och ugnsgräddas och sedan på med torsk och vitlökssmör.

Mannen som skriker efter bilar

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”

Det är ovanligt tyst idag ……

Det är den bilfria dagen. Från 0930 till 1900 är bilkörning förbjuden i Bryssel. Men trafiken är farligare än någonsin. Cyklar från alla håll. Rullskridskor. Skateboards. Sparkcyklar. Det brummar inte. Det viner.

På morgonvandringen med assistenten ser vi 3 bilister bli bötfällda. De ser förvånade ut. Så där skrikigt förvånade. Ingen har sagt nåt. Säger de. Med armar, axlar och ögonbryn.

På lunchvandringen ser vi en stor folkskara. Eller två stora folkskaror. Vi vet att den andra skaran får köa för påsar med kokt ägg, vattenflaska, bröd, yoghurt och en plastlåda med ris och kyckling. Vi har sett äggskalen, plastlådorna, yoghurtburkarna. Tömda. På kajkanten.

Nu är den första skaran där. Rena t-shirtar med ”Clean the Canal” på. Jag trodde kampanjen skulle handla om att rensa vattnet i den smutsiga kanalen. Men inte – det är kajkantsrensning. Den andra skaran – migranter är de som sitter stilla och väntar. Väntar. Det finns en annan grupp migranter – de som står vid Yser-korsningen och väntar på dagarbete. De står där och väntar på bilar som ska plocka upp dem. De står där även idag. Idag när det inte rullar några bilar. Inga alls. Ändå står de där. Väntandes på några euro för tillfälligt arbete.

Clean-the-Canalarna är ivriga. Fulla av liv. De går runt med pinnar försedda med tång – 1 meter från äggskalen och Yoghurtburkarna – och fyller sina sopsäckar. En man blir så ivrig så han till och med lägger sopor i en kvinnas sopsäck. Han gör det med sån iver att fylla hennes säck så det känns erotiskt. Förföriskt. Penetrativt.

********

I övrigt har jag sniffat på apelsiner, svartpeppar, tomater och citroner. I torsdags började det klia i halsen. I fredags hostade jag lungorna ur plats. I lördags kom febern. I dag är febern och hostan borta. Hela tiden har luktsinnet varit intakt. Det halsonda är borta. Jag skyller på onsdagskvällens takterassittande. Det var kallt. Men det var ju 30 grader på dagen så då borde kvällen också vara ljum. När jag huttrande kom ner i bostaden så såg jag temperaturen – 10 grader. Ingen corona här inte. Hoppas jag. Men vanvård av hals på kallt tak.

Maskpolis i Marolles

Årets hetaste dag.

Den börjar med ett ivennerligt tutande från stadens samlade fordon. Men det visar sig vara 300 långtradare. Köra runt i stan och täppa till trafiken. I 4 timmar. Det är nöjesfältisterna. Karusell- och gungfolket. De får inte öppna i år. De går under ekonomiskt. Det som de inte kan ta in via karusellerna går inte heller att ta in via gungorna.

Men man kan ju fundera över hur långt viruset sprids av vrålskrikande människor som slungas fram och tillbaka i en gunga? Eller hissas upp i luften och sen rasar ner under avgrundsvråleri?

Jag tar mig till Marolles. Stadsdelen med alla lumpbodar och antikvitetsaffärer. Och luktande tvålbutiker. Rue Haute är en påmaskningsgata. Var 50e meter påminner skyltar om hur man ska se ut.

Börjar räkna. Ger upp efter 10 möten. Bara 2 har mask.

Den belgiska statens underskott skulle kunna saneras av lite kontroll. Men ser bara 2 kontrollanter på hela eftermiddagen.

Gör ett lyckokast. Tar första bästa lunchrestaurang. Och det var fräscht. Ploegmanns. Medan jag väntar på Caesar -salladen läser jag recensioner. En sur manager tycker några sällskap. Sur? Han är rustik och rakt på sak. Inget vridande av händer där inte. Inget bakåtkrypande lismeri. Raka puckar. Vad ska du ha? Här är det du ska ha.

Precis som det ska vara.

Engångsmaskerna blir svettsamlingar alltför fort. Det blir en blöt gegga vid munnen. Så in till öl- och babyklädsbutiken där de har tvättbara tygmasker med musslor och pommes frites motiv. Fast jag påstod att det var kaffebönor men expediten vägrade gå med på det.

Det ska regna i morgon. Jag ser fram emot det.

100-åringen som stör mitt i semestern

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.

Är det detta som kallas normalt liv?

Första ölen ute på stan sedan 12e mars. 3 månader sedan.

Borden är ute. Människorna är ute. Krogen Chez Bobonne har arbetat under stängningen. Byggt en öl -kaffe- choklad- vin- gin affär. För var det halvbra mat och helbra öl av egen tillverkning.

I rena glädjen i att kunna kliva in på en krog – fast deras kök öppnar först i september (men maten har aldrig varit deras styrka) – så blir det både kaffe från Myanmar – choklad från Ecuador – 6 öl av varierande typer (och när jag vill köpa 2 av deras ölglas så får jag dom på köpet).

Arman får vatten. Han smakar på det. Tittar på min öl. Dragkamp. Och somnar. Vi har tagit en lång promenad i värmen och sett den uppvaknande staden.

Det är en känsla. En känsla av att det ser normalt ut på ytan men att det bubblar av virus därunder. Antalet avlidna i Belgien minskar kraftigt. Ligger på 10-15/dag. Det är bara drygt 100 i intensivvård.

Det är en känsla. En känsla av att hålla andan. Det kanske blir bra nu. Kanske.

Det är allt färre masker ute på stan. Övermod. Vi går förbi en fest. Man får umgås i grupper om 10. Det är fler än 10 i lägenheten. Ni dumdristiga. Ni unga. Ni slarviga.

Arman och jag håller 7 våningars avstånd.

Taket.

Vindruvor. Jordgubbar. Vinbär. Tomater. Salvia. Snart ett olivträd. Murgrönor. Rosor. Apelsinträd.

Vi – eller jag – har skurat och tvättat och sprutat högtryck och spolat. Och det är bara en liten bit kvar och så blir det Playa Arman av det hela. Efter inoljning. 7 våningar upp från gatan är ett bra avstånd. Från de masklösa.

Och så öppnade butikerna och vad handlar jag?

Men först en klagan. Fotbollsspel i parken i går. Full rulle med tacklingar och allt.

Nu har jag klagat klart. (Jag är inte ensam om det – 85% av belgarna litar inte på att andra lyder restriktionsreglerna)

Butikerna öppnade i måndags. Timslånga köer på IKEA rapporterar media. Jag undvek butikerna – utom mataffären – så länge jag kunde. Men så igår:

Pioner. Underbara pioner.

Och ranunklar.

Och grekiskt vin. Apocalypsis. Kunde inte motstå namnet så här nu i dessa pandemitider.

Men så idag. Spenderbyxorna på efter 9 veckor utan shopping. Men det är då jag stirrar häpet på mig själv. Vad handlade jag? Mer blommor (italienskt clementinträd) – 3 flaskor champagne – 1 flaska Botanist gin och en 35 årig Armagnac.

Blommor och sprit.

Blommor och sprit.

Det är vad jag har saknat.

På tisdag ska blomsterhandlerskan leverera tomatplantor och jordgubbsplantor. Så det fortsätter med blommor. Det enda jag saknat.

Och rejäl sprit. Inte matbutiksblask.

Och pandemin har gjort att innehavaren av snobbiga vinbutiken faktiskt log. Han log. Han har alltid haft den överlägsna sommelierminen. Den avmätta minen där leendet går inåt. Tidigare. Men nu efter 9 veckors stängning av butiken och så kommer det in en kund så smalt snorkigheten och han blev en fin människa. Tack Corona!

Avmaskar hunden och påmaskar mig själv

Kommunen har maskutdelning. E-maila. Få en tid. Ta med id-kort och få din tvättbara mask. Den ska tvättas varje dag i 60C säger kommunen.

Handlingskraft. Handlingsmask. Det har blivit fler och fler masker ute på stan. Jag har gått omvägar om maskbärarna för de är ju de som har symptom som ska bära mask. Säger uppmaningrna. Men så helt plötsligt hade mataffären engångsmasker. Mask som är ett måste om man ska åka kollektivtrafik. Ingen mask = 250 Euro fattigare. Då var väl maskerna i matbutiken en ren investering. 50 masker för 31 euro. En ren besparing på 12500 Euro. Eller 12469 euro egentligen. Den kommunala masken är gratis. Och undra på det med den färgen. Enda vinsten är att om man hostar blod så syns det inte. Mimi borde ha burit masken i Boheme. Bara som ett sent tips till Puccini.

Idag öppnar butikerna. Man ska inte ta på varorna. Bara om man ska köpa varan får man klämma på den. Och man får vara maximalt 30 minuter inne i butiken. Vem tillbringar 30 minuter i en affär?? Det har jag nog aldrig gjort. Jo – en gång men då hade butiken en restaurang bredvid där jag satt och åt medan skräddaren sydde in kavajen jag precis hade impulsköpt. Handlingen gick på 5 minuter. Väntan med mat och vin tog 2 timmar.

På Chausse de Wawre -gatan måste man bära mask bara man går förbi raden med butiker. Köandet börjar. Men hos kommunen var det ingen kö. Även om de hade förberett för köande med markeringar på trottoaren.

Nu börjar vecka 9 av isolering, Vecka 9 av stängda butiker. Vecka 9 av – oj vad många hundar det skaffats i grannskapet. Det gläfsas i varenda park. Mycket nytt att sniffa på i gräset. Möjligen möjligen börjar det lugna ner sig den 25e – för då planerar Europeiska kommissionen att öppna sina kontor igen. Kanske. Det lutar mot det – för för varje dag är det 5% färre döda i Belgien. Landet med 150 superspridare.

Jag gläds dock åt att blomsteraffärerna öppnar igen. Matbutikens tulpaner dör fort.

Framtidstankar snurrar runt. Det går bara att tänka en dag framåt. Och kolla nyheterna varje dag kl 11.00 då Belgiens Tegnell berättar vad som händer. Men så kom den första Belgiska Netflix-serien – Into the Night – och efter de 6 avsnitten så är det lätt att konstatera att det kunde vara mycket mycket värre. Men jag går dagen efter och funderar om hur det kom sig att den råttliknande varelsen på sjukhuset i Bryssel kunde ha överlevt när alla människor hade dött. (Utom de som åkte in i natten hela tiden i sin Airbus 320)

Att se undergångsfilmer blir ett sätt att inse att ingenting kan nånsin bli så dåligt så det inte kan bli värre.

Och där minns jag helt plötsligt min f d kollega i socialtjänsten en gång på 80-talet. Vera Värre kallade jag henne för. Hade du varit med om nåt hemskt så hade Vera varit med om något mycket värre. Som den gången vid ett hembesök där hon hade fått gömma sig under klientens säng. Sade hon. Det är nog hon som har skrivit manuset till Into The Night.

Men hon fyllde sin funktion. Hon lugnade ner mig för jag var ju aldrig med om så mycket värre händelser. Det är där undergångsskildringen fyller sin funktion. Det kan bli värre – så njut av eländet som du befinner dig i.

Jagar björn och hittar en kokbok

I Spanien får barnen nuförtiden följa med föräldern till apoteket. Tidigare har de fått hålla sig hemma.

I Belgien placerar folk ut nallebjörnar i fönstren så att barnen kan leta nallar när de är ute och går (eller rullar skrikande fram på trehjulingar).

Så assistenten och jag går på nallebjörnsjakt. Jag ser flera. Assistenten ser inga. Han går med nosen nere i backen och sniffar sig fram. Jag ser fönster och balkonger. Assistenten ser trottoarstenar och källarfönster. Tillsammans ser vi hela världen.

Nu har vi sett alla gator i området om och om igen. Man ska inte vara längre bort än en kilometer hemifrån. Eller 500 meter. Det är lite oklart. Så vi går i cirklar och testar bakgator. Upptäcker inte bara nallebjörnar och källarfönster utan också de som inte har ett hem.

Familjen utanför fiskrestaurangen har inrett trottoaren med kassar och filtar. Två barn med föräldrar som bor på gatan bland alla barbenta som lapar glass. Han som sover på en parkbänk med både kudde och täcke. Han sover på dagarna så jag anar att han vandrar på nätterna.

Men nu får vi börja spana inomhus. Grannarna på 3an och 4an har monterat ner det trasiga bordet och bänkarna på den gemensamma terrassen. Grannarna på 2an protesterar. De brukar ju grilla där varje kväll. Min hyresvärd har donerat en sån där stor gas-grill för alla att använda men jag visste inte att nån använde den. Nu vill 3an och 4an använda några av min hyresvärds otal antal stora blomkrukor. Det får de gärna göra så slipper jag rengöra dem alla nu inför mitt terassprojekt. Tomater. Tomater. Tomater.

Och så kokboken. Den bästa.

En bok som jag har stulit. Den fanns i bohaget som fanns på plats i Nairobi. Kan den tillhöra Carina? Eller Helene? Jag vet inte. Nu är den min. Det gick ju inte att lämna kvar den i Nairobi för det är ju här som råvarorna finns. Allt det som jag inte hittade i Nairobi. Den djupfrysta laxen som efter upptining hade tappat halva vikten. Köttet som var så segt så även efter 3 timmars puttrande i en Boeuf Bourguignon fortsatte gnissla mot tänderna.

Så tomater på taket och fransk mat i magen. (Restaurangerna öppnar först i juni) Det är de kommande projekten.

Coronaturism

I går kom domen. Vad händer efter 4 maj i Belgien? Jo frisören ringde och bokade om den ombokade klipptiden från 19e Mars till 9e Maj till 19e Maj. Frisersalongerna får öppna först den 18e maj. Långt hår.

Ansiktsmask rekommenderad utomhus och ett måste i kollektivtrafiken som man inte ska åka med om man inte har ett nödvändigt arbete. Man får arbeta från arbetsplatsen om arbetsgivaren kan försäkra avstånd mellan personalen. Hos oss blir kaffemaskinen en farlig plats. Men arbete hemifrån ska fortfarande vara normen.

Restaurangerna öppnar först i juni. Om allt går åt rätt håll.

Idag gick vi förbi restaurang efter restaurang. Allt ser lockande ut, Saknad. Stor saknad. Dom där räkorna på Brasserie du Gourmet. Saknar. Chevresalladen…. Juni. Kom fort.

Men det är fara å färde. Vad finns kvar i juni? Alltfler skyltfönster täcktapetserade. Alltfler ”uthyres”skyltar.

Vi går en extra vända runt centrala stan. Grand Place som normalt är en zickzackzon där man får väja för selfiepinnarna är idag en öde plats. Det är i och för sig bra. Äntligen kan vi se fasaderna utan att bli omkullkörda.

Polisbilar överallt. Framför allt vid Brouckere. Inget har hänt. De bara är där och bevakar.

Det är en märklig stad. En man tvättar sina kläder i en offentlig vattenfontän. Tre män ligger i en park på pappkartonger. Siesta. Mannen vid St Gery som brukar gå runt och gasta vid folks bord sitter nu ner. Det finns inga bord att gasta vid. Han har sällskap av 5 andra gastande män. 6 monologer sittandes på trottoaren med ölburksmur omkring sig.

Han med skateboarden som assistenten skäller åt, kommer nu rusande. Mot assistenten. -”The most beatyful dog! He looks like a wolf! I like wolfs!” Han sätter sig på huk och får ett renslickat ansikte. (Kanske inte riktigt Corona-korrekt).

Den gråhårige mannen som säger att assistenten är ”magnifique” drar sedan igång en berättelse om hans lärarinnas matematiska formler som han aldrig förstod. Han är säkert 80 år så om han inte går på vuxenskola nu så måste det vara en historia som har följt honom den största delen av hans liv. Vi tittar oförstående på honom. Han går. Vi går.

Så många krossade butiksägardrömmar. Så många konkurser. Tygbutiker får öppna 4 maj för då ska ju det köpas tyg för att sy ansiktsmasker.

Vi turistar i vår egen stad. Vår tomma stad. Det är ju mitt på dagen. Vänta bara till kvällen. Då fylls trottoarerna.