Till pingst ska jag tala i tungor. Till påsken målar jag ägg. Till julen kokar jag gröt. Men vad förväntas man göra under Kristi himmelsfärd? Blåsa upp ballonger?
Med det mysteriet i huvudet vandrar assistenten och jag ut i Ensamhetens park. Det är 08.00 på morgonen. Soporna ligger kvar på gatan. De brukar vara bortplockade före 07.00. Inte idag. Det är kanske så man firar denna dag? Sopgubbesovmorgon.
Och där sitter de. En efter en. Minst 2 tomma parkbänkar mellan varje. De Ensamma. Huva över huvudet. Händerna mellan knäna. Inte i bön. Utan i ”håll er på plats”. En huva vandrar runt med ett äpple i handen. Försöker inleda möten. Det går inte. De Ensamma förblir tysta. Det är 08.00 på morgonen och allt är tyst. En frusen chihuahua gläfser. Lite förstrött för att i alla fall bryta lite av tystnaden.
Jag vet inte vilka de är. De Ensamma. Jag vet inte om de väntar på något. Att vandra mellan dom är likt en inledning till en apokalyptisk film. En av dem fryser. Han – eller hon, jag kan inte se ansiktet under huvan – har nog suttit där hela natten.
Parken ligger bara ett chihuahua-skall från Sällskapet. Området med krogarna. Barstolarna. De glada skålarna. Så nära men så långt borta. Två världar. Eller så är det bara som jag inbillar mig? De Ensamma kanske satt i Sällskapet halva natten och är för fulla för att gå hem. Skenet bedrar. Den fisförnäma fiskbutiken – so i thought – klev jag in i går eftermiddag för att köpa sill. Och det fisförnäma yttre skalet dolde en varm god kallskänka som slevade upp sillspad med rosenröda kinder.
Tobakskiosken – som jag trodde var ett ställe för lottokuponger och sur tobak – visade sig ha stadens bästa sortiment av gin och armagnac.
Vad vet jag om de Ensamma? De kanske valde den egna parkbänken med minst en eller två tomma bänkar till nästa Ensamme. Assistenten sniffar nyfiket på en. Den Ensamme reagerar inte. Han tittar rakt fram. Tomt. Uteliggare? Nej. Inga väskor och kassar och filtar. Och så här dags sover de fortfarande i portgångarna.
Jag vet inget men bestämmer mig för att fira Kristi Himmelsfärd genom att i nästa vandring med assistenten hälsa på en Ensam.
… i det svenska folket. I den SIFO mätningen 10 dagar före valet låg Kris(t)demokraterna på 11,2% men ser ut att sluta på 8,7% medan Svärjedemokraterna låg på 19,9% och ser ut att sluta på 15,4%. Rejäla dipp från mätningar till valresultatet. Tafsningar och abortmotståndsavslöjanden gav resultat.
Bra så.
Jag tror att en del av de som hade tänkt sig rösta på dessa populister ( som kör stenhårt med “Va! Det finns ju alltid nån som blir upprörd och tror på det vi säger) rusade raskt över till Centerpartiet och Moderaterna som bägge höjde sig markant jämfört med SIFO mätningen 16 maj.
Så nej – Moderaterna gjorde inte en bra kampanj. Deras kampanj – “inga terrorister på våra gator” a la light version av KD (som i sin tur var en hardcore version av SD) var inte framgångsrikt. Det var förskräckelsen över skillnaden mellan vad KD säger och vad KD gör som fick de minst troende att rösta på ett ennat parti.
Så det hade kunnat bli mycket värre.
Noterar också att Januariöverenskommelsens partier får 49.9 % (43,2% i SIFO mätningen) medan KD-SD-M hamnar på 40.9% (44,6% i SIFO mätningen) Inte för att detta val handlade om svensk politik men en fingervisning om varthän det lutar de närmaste månaderna.
Hon åmar sig mot tavelramen. Regelverket förbjuder folk från att befinna sig närmare än en meter från konstverken. Hon har avklippta jeans, kängor och svarta strumpbyxor och en ullig tröja. Hon bryr sig inte om regelverket. Hon åmar. Pojkvännen ligger ner på golvet. Han vill ha en bra vinkel mot åmandet. Det är mitt i museet. Ett tomt rum där jag kliver in och beskådar samvaron. Ryssland. Ryskt museibeteende. Han knäpper av bild efter bild med sin kamera medan hon fortsätter åma. Jag går in i nästa rum. De gamla klassikerna. Men de kommer efter. Hon kramar ett statyben (inte röra!!! säger regelverket) Hon rör. Pojkvännen fortsätter se henne genom ett objektiv som blir ett subjektiv.
Och så ser det ut i rum efter rum. Jag och Magrittes verk där Magrittes verk blir en bakgrund till selfien.
På Rijksmuseum är selfiepinnar förbjudna. Där får man ett block och kritor istället. Rita av konstverket! Studera det noga.
Här poseras det framför konstverket.
Men det är ett bra – eller egentligen tre bra – museer i ett. Gott om utrymme. Få köer. 15 euro för att se de gamla verken, sekelskifteskonst och Magrittes verk.
Så frågan är; går jag på museer för att se konstverk eller för att se människor se konstverk?
Jag hade ett sällskap en gång på Louvren som läste varenda skylt på varenda konstverk. Jag hann gå 3 rundor under tiden sällskapet gick en runda. Istället fastnar jag framför verk där min fantasi skenar. Som den sista måltiden i katedralen i Cuzco, Peru där Jesus och lärjungarna äter marsvin (!)
Varför? Var det farligt att se hela konstverk? Varför ställer man sig framför verken? Varför vänder hon ryggen mot konstverket? Vägrar hon se Babels torn?
Nu är det klart. Det tog 4 månader. Jag är inskriven i Belgien och har ett IDkort som gäller till 2024. Och det har vandrats fram och tillbaka till kommunhuset där väntsalarna är fyllda av väntare.
I dag gick jag två vändor för jag hade ju inte med mig “le papier!!” Pappret! Annex 8. Jag fick ett brev igår med pinkod till det kommande IDkortet och en uppmaning att hämta kortet i kommunhuset. Raskt dit i morse. Utan Annex 8 – som det inte stod något om i brevet.
-“Men det förstår väl alla att man måste ha Annex 8 med sig!”
Det är som Lars Adaktusson som hänvisar till principer vid omröstningar när han väljer att rösta emot ett fördömande av Paraguay för att de nekar en våldtagen 10-åring abort. Principer. Det gäller att hålla reda på dom! Annars går världen under. Principer som är så viktiga så man inte ens behöver nämna dom. Alla lär ju fatta. Liksom. Adaktusson och kommunhuset. Samma inställning till omvärlden. Jag först. Principen! Resten sen.
Nåväl – vända 2. Damen – som för övigt var en tant som man bara vill krama om (inte så där som Peter Lundgren, SD kramas – utan en varm kram för att hon ler vackert mitt i byråkratin) – log snällt när jag återvände efter 20 minuter med Annex 8. Le papier!! Slumpen gjorde att min kölapp ledde till samma förmanande leende tant igen. Hon var nöjd med att jag hade gämtat pappret. Pappret med stort P.
Pappret som hon behöll efter att ha registrerat mitt IDkort. Jag är nu utan Annex 8 . Jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan Pappret. Jag hoppas det går bra.
Medan jag var i väntans tider så stirrade jag. På väntrumsfolket. Det är 2 olika väntrum – ena är ett vänrum och det andra ett ovänrum. Vänrummet där man hämtar IDkortet är stort. Tomt. Kort kort-väntan. Det ovänliga ovänrummet är där man söker tillstånd att vistas i Belgien. Där är de grå plaststolarna klädda med nerver. Där vankar folk av och an. De latinska stoppar allt som rör sig för att ställa frågor. Städerskan med städvagnen blir överrumplad av frågor om kösystemet som är invecklat. Antingen bokar man tid på nätet och får komma 6 veckor senare – eller så ställer man sig vid porten klockan 0700 och väntar 2 timmar på att få en av de 200 kölapparna som delas ut dagligen. Och sedan väntar man med de 199 andra och med de som har en bokad tid. Mellanösternfolket går från lucka till lucka och frågar – fast det inte är deras tur. Bättre med latinerna som frågar städerskan. Men det är ett orosmoln över det hela. Har jag rätt papper med mig? (Det hade jag inte). Har jag kryssat i rätt ruta? (Det hade jag inte).
Men nu 4 månader senare så behöver jag inte köa längre. Tror jag.
Jag tror det var 2003. Eller 2002. En arbetsresa till Etiopien. Jag minns flyktinglägret Bonga där Uduk-folket från Sudan bodde. Folket som inte utövade våld. Inte fysiskt, men verbalt när det behövdes.
-“Hyeneansikte!!” var ett exempel på när man skulle slåss med ord. Det var ett försvinnande folkslag. Några tusen kvar efter deras flykt undan kriget. Så väx till. Bli fler. Döda inte varandra. Förolämpa men skada inte. Tyvärr inbegrep växandet även tonårsgraviditeter. Det var det negativa. Men barnen togs om hand – fanns det plats för ett barn till så markerade man i dörröppningen till hyddan att man kunde ta hand om fler barn.
Ett nyfiket folkslag. Tonåringen som byggde en radio. Inte för att lyssna på den utan för att se om den skulle fungera. Det gjorde den. Han hamnade sedan i Australien. Var radion hamnade vet jag inte.
Men det var efter Bonga som mötet skedde. Hundvalpen. Räddad ur ett dike. Liten. Ettrig. Nafsig. Bet allt och överallt.
Och så åkte jag hem till Sverige. Veckan efter- en lördag morgon ringer en främmande kvinna.
-“Blev du biten av valpen?” Hon är väninna till valpägarinnan.
-“Jo?“
-“Den har dött. De tror att det var rabies men de vet inte“.
(Nu efteråt tror jag dödsorsaken var parvovirus men vad visste jag då om hundar?)
I vilket fall. Googlade runt. Blev svettig. En (1!!!) människa har överlevt rabies. Sjukdomen kallas i Sverige också för vattuskräck på grund av muskelförlamning som gör att man inte kan svälja och därför blir rädd för vatten. Minns jag.
Man blir inte friskare av att googla på sjukdomar. Tvärtom. Alla symptom dyker upp.
Sjukvårdsupplysningen nästa. Hederliga svenska sjukvprdsupplysningen. Sök läkarvård sade de.
-“Kan jag göra det på måndag?“
-“Nej. Nu. Åk till Karolinskas akutmottaning. Nu!“
Ringer Karolinska. Kom!!!! Säger de.
Jag som skulle äta frukost. Inget med det.
Tunnelbana. Buss. Fyllt väntrum. Förklarar mitt ärende. Innan jag hunnit säga ies i rabies så har jag fösts in i ett behandlingsrum. Men där tar det tid.
–“Vi måste läsa på om doser och kroppsvikt. Första dosen ska du få i såret men vi vet inte hur stor dos“.
Jaha. Sånt blir jag nervös av. Okunskapen. Mitt liv som experiment. Men jag serveras en ostsmörgås och yoghurt. Där kom frukosten. Jag sitter och dinglar med benen i ett allt nervösare svängningsläge på behandlingsbristen(britsen) när helgonet kommer in. Finlandssvenskan som vet hur man hanterar nervknippen.
–“Var är såret?“
Jag pekar på foten.
-“Det där lilla?? Det behövs ju ett mikroskop för att se det där lilla såret!”
Lugnet infinner sig. Hon tar över. Dominant. Barsk. Klok. Domderande. Sluta-pjåka-dig-madamen,
En stund.
Det är inte över.
-“Du ska komma imorgon och övermorgon och sedan varannan dag i 2 veckor och sedan 2 gånger i veckan och sedan 1 gång i veckan. I tre månader.“
Den sommaren fick jag högkostnadskort. Väldigt snabbt.
Och gillade svensk sjukvård. Gräddfil in på Karolinska. Eller rabiesfil var det nog egentligen.
Magritte har inte med denna story att göra. Han gick inte i konkurs
-“Hur mår fingret?”
-“Jag kan inte knyta höger näve. Fingret fortsätter spreta. (Men jag tänker ju inte slåss så jag har ingen nytta av en näve)”
Det är försäkringsbolaget som undrar omkring det som hände maj 2016 och om jag har kvarvarande lidande eller bestånde men. Nåja, jag lider inte men jag njuter inte heller av det hela. Låt mig säga istället att för varje dag så är det hela längre bort. Särskilt efter att ha bytt land och avståndet till fingerbrytarna ökar för varje dag.
Men jo. Fingret är inte vad det var. Inget farligt men ändå felböjt.
-“Skicka kopior på journalerna” säger försäkringsbolaget.
Nåväl – Cityakuten hittar inte mig för mitt personnummer fungerar inte längre i Sverige. Men de remitterade mig ju bara till Hand och Fot kirurgikliniken som var de som behandlade mig. Kliniken som försvann. Död telefon. Arbetsterapeuten där har slutat men hänvisar till Sophiahemmet som inte känns vid att de skulle ha tagit över kliniken (dock tog de över en del av personalen). Sophiahemmet hänvisar till Löwenströmska som inte heller känner till journalerna. Det fantastiska är dock att alla – absolut alla – svarar inom några timmar på mailen. (Bättre än de flesta på mitt jobb). Men ingen hittar journalen. Och när allt inte längre fungerar så finns ju IVO. Goda hederliga IVO. Som inte svarar på telefon men är blixtsnabba på e-mail. Och de guidar rätt! Till en advokatbyrå – Hamiltons – som är konkursförvaltare. Och som postar journalen i morgon.
Jag hoppas att det inte var min behandling som satte Hand och Fot i konkurs. Denna trevliga klinik som verkligen fick mig att le glatt när jag en kort tid var en svensk sjukvårdspatient.
Nåja. Jag var det 2003 också. När jag under 3 månader genomgick en behandling för vad som hade kunnat vara rabies. Kanske. Hade det varit rabies så hade det brutit ut inom cirka 12 månader. Det har nu gått 16 år. Så det bryter inte ut.
Och när jag var 11 år och tappade naglarna. Nån infektion. En sommar med plastpåsar på händerna och feta bandage under.
Annars ingen större sjukvårdskonsument.
Men återigen – Sverige är fantastiskt! En journal kan inte försvinna.
Nunnorna. I Guatemala. San Andrés Sajcabajá. Upp på en häst. Över ett antal berg. Till en liten by, Med en get som sinat. Alla tittar förväntansfullt på mig.
-“Du är veterinär“” sade nunnan. “Jag kan inte säga att du kommer från en biståndsorganisation för det finns öron som lyssnar. Överallt. Det är farligt för dom vi besöker med svenska besökare.“
Guatemala. 1990-tal. Inbördeskrig. Folk på flykt i sitt eget land.
En familj bjuder på en soppa med potatis, morötter och några bitar hönskött.
-“Har ni många höns?“
-“Vi hade en..”
Det är den vi nyss åt.
Här hjälps man åt. Byn skyddar internflyktingarna. Byn välkomnar främlingar.
28 år senare. Det kristna partiet i Sverige. Eller de kallar sig så. Deras ungdomsförbund vill skydda Sveriges gränser och tillverkar en affisch.
Några dagar senare raderar de affischen från sitt Facebookkonto. Även inom KDU finns tydligen gränser. ( ps KDU – Det heter “på grund av” inte “pågrund av”)Men de måste ha tänkt under tiden de klippte och klistrade framför sina datorer. De tänkte inte kristet. De tänkte på hur roffa åt sig så många % i nästa opinionsmätning som möjligt. Här handlade det inte om att dela med sig av vad man har utan att roffa åt sig en större bit. Åt sig själva. Röster i valet. Med alla medel.
Jag är döpt. Jag är konfirmerad. Men jag lämnade statskyrkan under 1980-talet när prästen i grannförsamlingen vägrade döpa ett barn för att barnets föräldrar inte var gifta.
-“Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. ” är ursprungsbudskapet.
För grannprästen blev budskapet istället “Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till men bara om deras föräldrar är gifta“
Adjö statskyrka som tillåter såna tolkningar.
Jag har fortsatt gå i kyrkor. Men inte på ceremonier (förutom ett bröllop och två begravningar). Jag går själv i kyrkor och tänder ljus. För de döda. För de saknade. Jag mumlar något men jag tror inte det är en bön. Det är mer en hälsning.
Men – och detta är ett viktigt men – jag har mött goda kristna lite här och var. Jag känner igen en god kristen. Det är något med ögonen. Det är något med händerna. Det är leende ögon. Det är utsträckta händer.
Och så har vi dagens kristdemokrater. Jag är säker på att det finns leende ögon och utsträckta händer bland enskilda medlemmar i partiet. Men när jag ser de som har makten i partiet ser jag sluga ögon och händer som formats till pekfingrar.
Tillbaka till Guatemala. 1990-tal. 3 nunnor i Retalhuleu.
-“Vi pratar högt så han som sitter och tjuvlyssnar där ute på trottoaren verkligen hör oss!” Det är humor mitt i det farliga. En tid senare tvingas en av dem fly till Spanien för hoten blev för många. För tydliga. För allvarliga.
Hennes “brott”? – Att skydda folk som flytt från inbördeskriget.
På väg från nunnorna (som när de hörde att jag aldrig sett Stilla Havet, föste in mig i sin bil och körde. – Det är nära! Det var det inte. Men vi kom fram och jag doppade min tå i Stilla Havet. Sedan var det dags att åka tillbaka innan det blev för mörkt) så var det dags för nästa by.
3 änkor, Skörden som slagit fel 3 år i rad. Män som dödats i inbördeskriget. Och de vill absolut skänka mig en höna. Jag kan inte. Jag vill inte. Men jag måste. Det är deras gåva. Inte min gåva. Deras berättelse har följt mig sen dess. För vad dom sade. Men mest för deras svar på min osedvanligt korkade fråga. Den hjälplösa frågan. Den dumma frågan. Frågan som fick ett klokt svar.
-“Vad kan jag göra för att hjälpa er?“
–“Va? Det räcker med att du kommit så långt bortifrån för att lyssna på oss! Berätta vidare!”
Och det är där jag hamnar. När jag ser Ebba Busch Thor i partiledardebatten. När jag ser Sara Skyttedal i en Aktuellt debatt med Karin Karlsbro och Malin Björk.
Vilken historia väljer man att berätta vidare? Den om händer som möts? Den om blickar som bekräftar? Blickar som ser en. Om det goda mötet?
Nej. Det är berättelser om hot. Om ett “okontrollerat växande EU” (när EU i verkligheten blir vad vi gör den till) . Om våldtäktsmän som inte utvisas. Ebba Busch Thor hade kunnat välja berättelsen om kvinnor som är rädda för män och behöver skydd – även hon borde väl i alla fall ha hört om Josefin Nilsson dokumentären och utvecklingen på Dramaten efteråt? Hon väljer i stället berättelsen om våldtäktsmannen som inte utvisas. (Hon nämner inte att han dömdes till 2 års fängelse).
Vi väljer våra berättelser. Jag valde denna berättelse om de goda kristna och de sluga kristna. Eller sluga? Inte riktigt. De oklokt maktsökande där ändamålet helgar medlen.
Det var ett tag när de halkade runt bland 2-3% i opinionsnätningarna. Nu handlar det om 10-12% med stadig ökning. Hur gick den förvandlingen (inte förädlingen) till?
Jo ett krisande KD bestämde sig för en genväg. Bort från kärleksbudskapet (som i och för sig var väldigt inlindat i konservativ familjehyllning och bort med allt det där fula) In i de enkla “sanningarnas” värld. Bjud in Bert Karlsson på turné. Han drar folk. Han är mästare på genvägar och förenklingar. Och ….. känd för sin invandringskritik.
Snegla på SD. Hur många procent kan man ta från dom? I samband med detta rekryteras en spindoctor från Timbro. Jag har glömt hans namn men det är nåt med nån skärgårds-ö.
Och så lånar man Jimmie Åkessons manus. (Stackars han -hur ska han nu hävda sig? )
Partiledardebatten i går. Ebba Busch Thor berättar om ett fall där Högsta Domstolen ändrat ett beslut där tingsrätt och hovrätt dömt till fängelse och utvisning. Högsta Domstolens beslut var inte enigt. 2 av råden ville döma till utvisning med motiveringen;
”Sammantaget kan NN:s anknytning till Sverige, trots den tid han har vistats här, inte sägas vara stark. Brottets allvar är ett tungt skäl för utvisning. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet väger brottets karaktär och allvar så mycket tyngre än de omständigheter som talar mot utvisning, att det föreligger synnerliga skäl för att utvisa honom.”
Men de 3 andra råden tyckte att 4 års vistelse i Sverige var skäl nog att döma till fängelse enbart.
Nåväl, detta är ett fall men Ebba Busch Thor glider snabbt in på att utländska våldtäktsmän “inte utvisas” och att de “borde utvisas“.
Ebba Busch Thor vet mycket väl att utvisningar av våldtäktsmän sker. 1 av 5 som är av utländsk härkomst men medborgare i Sverige döms till utvisning. 6 av 10 som inte är medborgare men som begår brottet i Sverige döms till utvisning. Källa
Detta vet Ebba Busch Thor. Men låtsas som att detta inte sker. Och där sitter då tittarna och lyssnar och får en bild av att utlänningar våldtar men utvisas inte. Inte alls. Och så blir de upprörda för upprördhet är vad KD letar efter. Det finns väljare som väljer för att de är emot nånting. De är upprörda. Någon borde göra något- typerna. Det brinner – varför släcker ingen branden? Där finns % att hitta.
Jag har vänner som röstade på Kristdemokraterna. Troheten sitter djupt. De måste våndas efter gårdagens partiledardebatt. Det kristna budskapet blev till det krisande budskapet. Sverige är farligt. Vårdköerna växer. Och där låtsades hon inte om att KD är med och styr i många landsting…
Det var som om Ebba Busch Thor hade plockat Jimmie Åkessons manus när de satt i sminkrummet och smetade på sig bruncreme på kinderna i tron att det var hennes papper. Det var som när Reinfeldt och Borg kopierade vad de kunde av Socialdemokraterna. nu kopierar KD allt vad de kan av SD.
KD borde byta namn till Det Nya Upprördhetspartiet.
Det var alltid DHL Chile. Det där företaget som lät Armans blodprov ligga i ett kylskåp i 2 månader innan de fick för sig att skicka det till laboratoriet som skulle ge Arman rätten att emigrera visandes sig vara rabiesfri.
Jag trodde de skulle bli företagshatobjekt för alltid. Jag hade fel. Jag hittade ett nytt företag. Flyttfirman AGS Coussaert i Belgien.
Det är inte när företag gör fel som irriterar mig. Det är när de inte gör någonting alls – inte lyfter upp luren – inte svarar på e-mailen. Det är inte misstagen, det är otagen.
Min container från Kenya kom fram – efter en liten omväg via Sri Lanka. 19 dagars försening men det är ju ok. Man vet ju hur mycket uppförsbacke det är på haven från det södra halvklotet.
Uppackningen var mycket stånka och stön. Stadiga herrar som kallade mig “mister”. Inte särskilt snabba, Men rundhyllta. När den stora träsoffan från kenyanska kusten skulle upp på takterassen så stånkades det extra mycket. När terassdörren var för smal för soffan så muttrades det. (Nu hade de burit upp soffan 6 trappor…. för den rymdes ju inte i hissen) Men uppfinningsrika trots de korta armarna. Upp med soffan över terassväggen som är sådär 2 meter. Och där var den. På plats. Under Bryssels himmel.
Men detta kan man inte hata ett företag för. Det var ju lite gemytligt.
Nej – problemet handlade om en återbetalning. Flyttar du in i Belgien utan att vara registrerad så kräver tullverket 35% införselskatt av värdet på ägodelarna. Detta är ju ohemult mycket pengar men lugnet kommer sade flyttfirman – när min registrering är färdig så återbetalas pengarna förutom 130 euro i administrationsavgift.
Gott så. Tänkte jag.
6 mars blev jag registrerad. Skickade registreringsbeviset till flyttfirman. som lovade utbetalning. Lovade. Lovade. Sedan tystnade de. Det visade sig att handläggaren hade slutat och lämnat det mesta i en oreda. Näste handläggare började rensa. Och lovade. Lovade. Inget hände. Jag kontaktade platschefen. Som lovade. Detta är en prioritet! Lovade han. Inget hände. Tullverket hade 1a april ordnat återbetalning. Till flyttfirman.
Som fortsatte lova. “Nästa vecka”. Som blev “nästa vecka“. Som blev inget.
Så … dags för social media. Twitter till AGS international i Frankrike som bad mig kontakta “MrGoodMove” som är deras klagomur. Nu var detta ingen Mr utan en Ms. En Paola. Som lovade men som gick på skrönan från AGS i Belgien om att de väntade på utbetalning från Tullverket (som hade kommit 4 veckor tidigare) Men Paola mitt i sina ursäkter och “jagförstårdigande” var effektiv.
Pengarna kom igår. 1 månad efter att flyttfirman fick pengarna från Tullverket. 2 månader efter att jag hade skickat dem alla dokument.
itsallabouttransparency 