Nyfikenhet

Det är nåt med berg.  Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.

När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.

Nyfiken. Det är ordet.

Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar. 

Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”

Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg. 

Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva.  Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor. 

En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar. 

Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?” 

Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där. 

Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)

Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en  elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.

Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor. 

Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen! 

Ceviche åt jag inte där – men i nästa  hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken. 

Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar. 

Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.

Mitt liv som elak jultomte

Nej. Din önskelista är fel. Eller den är inte fel för dig – men för mig.

Deltagarna i filmen har inte lämnat in önskelistor. Än

30 år ute i världen. 32 egentligen. 24 av dom som elak jultomte.

Det började i en by i nordvästra Guatemala. 296 kilometer från huvudstaden. En by en bit utanför San José Ojetenam. Upptäcktsfärd. Efter symaskiner. En partnerorganisation hade ett projekt där änkor – ja det pågick ett inbördeskrig – skulle skaffa sig försörjning genom att få symaskiner. God idé men fanns verkligen symaskinerna på plats? Så jag och en kollega åkte på upptäcktsfärd. Hyrde bil i huvudstaden och puttrade iväg. Vi kom fram strax innan mörkret föll. Lokala kyrkan bjöd på middag.

Vitt bröd. Pommes frites. Kokta ägg. Majonnäs.

Förvånad. Jag som vattnade tungan tänkandes på en pollo pipian eller något liknande.

-“Är detta vad ni brukar äta?”

-“Nej. Det är vad ni äter!

-“?

-” Vi hade en volontär här från USA och detta var det enda han åt.”

Assistenten äter inte kokta ägg.

Upp före solen. 0400. Fyra timmars vandring i riktning mot symaskinerna väntade. Över berg. Ner i dalar. Över bäckar skuttandes som en bergsget. Nästa berg. Och så kom vi fram. Frukost.

Vitt bröd. Kokta ägg. Majonnäs (kände igen burken så någon hde gått i förväg)

Symaskinerna? Jo de fanns där och gav lite inkomst till änkorna. Bra så. Åter tillbaka över bergen och dalarna och bäckarna. Framme. Adjö och tack för att vi fick besöka er. In i bilen och ……. nehej. En död bil. Batteriet levde men bilen kom inte igång. Inte ens med start i nerförsbacke. Lokal mekaniker. Det behöver bytas ut en del som han inte hade. Ringer biluthyraren – jo – vi kommer med reservdel och reservbil. I morgon. Sent på eftermiddagen. Så det blev 1 1/2 dag extra i byn. Tid för reflektion. Trodde vi. Men icke. Först kom borgmästaren med en projektidé – nåt om avloppssystemet. Sen kom prästen med nästa idé. Slaktaren ville ha pengar. Det bildades en kö utanför det enda hotellet. Frågor. Önskelistor.

-“Nej. sånt arbetar vi inte med. Nej, sånt har vi inte pengar till.

Elak jultomte. Som inte ger julklappar som folk behöver utan ger stickade yllestrumpor i stället.

Men det är ju inte fel på dem som skriver önskelistor. Problemet ligger i att folk i lokalsamhället inte riktigt vet vad vi gjorde där – de hade hört något och något annat och det vore ju dumt att inte fråga nu när jultomten är på besök. Det är det som är dilemmat när man besöker ett samhälle för första gången. Vad är det här för ena?

Hemma i byn jag växte upp i. Telefonen ringer. -“Det körde in en bil som jag inte sett förr. Vem kan det vara och vart ska de?”

Ungefär så. Inte mer konstigt än så.

Vi kom inte riktigt ut ur byn. Det kom en man springandes mot oss. Vi bromsade in. Det var borgmästaren från grannkommunen. Han hade hört att en biståndsorganisation var i närheten. Han hade också en önskelista.

Nästan 20 år senare. Södra Sudan. Alltför få flickor hade fullbordad grundskoleutbildning. Vi hade pengar till att stödja flickors skolgång – till att bygga skolor. Glada av förväntan åkte vi jultomtar till en by med vår present. Bygga skola.

-“Nej! Vi vill hellre ha vatten! Borra en brunn.

-“Sånt gör vi inte…. Det måste ni fråga någon annan om ...”

Elak jultomte.

Så var det under mina första 24 år som handelsresande i mänsklig misär. Avståndet till de som skulle nås av biståndet blev i bland för stort. Mötena för få. Partnerorganisationerna vi arbetade med var inte fullt ut en del av lokalsamhället utan besökare. Besökte oftare än jag men ändå besökare.

Det fanns undantag. Utanför ett av våra fältkontor i Etiopien i ett flyktingläger för sudaneser fanns en målning på muren beskrivandes vad vi gör och varför och hur. Inget behöv av gissande önskelistor där inte.

Men sedan slutade önskelistandet. Jag började arbeta där jag arbetar idag. Kooperativ. De är inte besökare. Kooperativen bildas av folk med gemensamt intresse. I lokalsamhället självt. De besöker inte. De bor där. De äter och sover där. De flanerar omkring där och klappar kon och petar på kaffebusken. De vet vad vi arbetar med. De vet vad de ska fråga efter.

Men dags för ett ord som inte finns men som är så bra så det borde finnas.

Facipulera.

Att bara facilitera – ge pengar och säga – “Använd dom klokt! Räcker inte – det kan gå hur som haver.

Att manipulera ger bara tillfälliga inte hållbara lösningar. Så det räcker inte,

Men facipulera. Det är grejer det.

Här får ni ett stöd – hur ska ni se till att det når alla medlemmar med service? Hur ska ni se till att kvinnor och ungdomar blir aktiva i kooperativet och får vara med och bestämma? Hur ska ni se till att folk motiveras att bli medlemmar i kooperativet – framförallt de fattigaste av de fattiga? Hur ska ni se till att risker för korruption och annat maktmissbruk elimineras?

Frågor som sätter igång tankar. Frågor som gör att kooperativen själva tar fram lösningar.

Facipulera.

Och det händer saker. Som mjölkkooperativet som bestämde att medlemmarna skulle ha 2 bankkonton per familj för betalning av den sålda mjölken. Ett konto för maken och ett för makan – och så betalades hälften av ersättningen till vardera. Och det visade sig senare att kvinnorna investerade en större andel av inkomsten in i familjejordbruket än mannen. Och det ledde till ökad inkomst i framtiden.

Så ju närmare och oftare man är – ju mindre behov av gissningsönskelistor och känslan av att vara en elak jultomte.

Mitt i natten kastas det in en hink med ormar in i hyddan som jag sover i….

Det är i Jonglei i Södra Sudan. Mitt pass och mitt resetillstånd är beslagtagna. Av min egen personal. Jag hade sparkat den lokale platschefen. Mannen som klev upp varje morgon insvept i en handduk vid 06.00 och öppnade dörren till sin hydda och ropade att han ville ha sitt morgonthé. Mannen som lade in en eller två extra nollor på de kvitton han redovisade. Så adjö till honom. Men han valde att inte berätta som det var utan som han ville att personalen skulle tro. Så protester. Och beslagtagande av mitt pass och resetillstånd. -”Du får tillbaka det när du har återanställt chefen!” Så jag blev kvar. I tre dagar. Det var lite oväsen. Och drömmar om hinkar med ormar som kastas in i min hydda på natten. För det var en dröm. Ju.

Den julen gjorde jag en långresa. 3 dagar i Dubai. 10 dagar i Istanbul och sedan tillbaka till Dubai igen.

Det var snö och vinter i Istanbul. Det var inhandling av vinterkläder i Dubai. Från 45-graders södra Sudan till snöglopp i Istanbul.

I Dubai hittade jag en bra ryggterapeut. En sån som går på din rygg och bänder armarna åt håll som de inte borde bändas åt. En rygg som sovit för mycket i mjuka tältsängar i sudanesiska hyddor. En rygg som drömt om hinkar med ormar som slängs på en.

Och så Lariam. Malariaprofylax som gav mig mord. Många mord. Med mig som mördare. Med förskärare. Ett mordoffer tyckte kniven var för slö så jag borde ”skära först och hugga sen”.

Jag vet fortfarande inte om det var ett leva i ett våldsamt samhälle eller om det var Lariam som gav mig drömmar om ormar och drömmar om mord. Och en spänd illa tilltygad rygg.

Drömmarna gav upp när jag lämnade Södra Sudan. Och när jag lämnade Lariam. Ryggen blev bättre. Huden mjuk och fin och lite mer hår på huvudet efter att i två år ha duschat i vatten direkt från Nilen.

-”Jag har bevis på att du har ätit mänsklig avföring!” – sade min undersökande läkare på CityAkuten.

-”Jag har duschat 2 år i Nilvatten i Juba!

-” Det lugnar mig genast!”

Men kan jag skylla på Lariam? Är det så enkelt?

Den lokalanställde i Rumbek som hade 100 sudanesiska pund i månadslön (det motsvarar 50 US Dollar) som brukade få 100 sudanesiska pund den sista dagen i varje månad. Men en dag hade banken inga sudanesiska pund så han fick 50 dollar i stället.


-”Jag är lurad på 50!!” Tyckte han och tog med sig kalasjnikoven när han skulle prata med löneförrättaren.

Kvinnan som kom hem och hittade sin man i säng med grannfrun. Istället för att skälla ut dem så tog hon en handgranat som maken hade i sin ryggsäck och slängde in den i hyddan.

Så kan man skylla på Lariam när våldet finns nära i varje handling?

Det var den julen. 2009. Då jag lämnade Östra Afrika. För sista gången trodde jag.

Nu lämnar jag Östra Afrika igen. För sista gången?

Jag vet inte.

Men för 10 dagar sedan kom jag i samspråk med Mr Bol. Från Jonglei. Vi satt. I samma flygplatstransfer. Vi bromsade bägge två med fötterna nerkörda i bussgolvet när den italienske kedjerökande chauffören hade bråttom.

Jonglei.

-”Är det lugnare där nu?

-” Jag jobbar på den statliga statistikbyrån

Det är också ett svar.

Och min kidnappning i Jonglei? Efter 3 dagar gav personalen upp

Och så fyllde Europa år… och jag mötte den jag röstade på i EU valet

IMG_2505Och i talet från EU ambassadören nämndes det 30 åriga kriget som slutade med Westfaliska freden. Som svensk var det en skamstund. Det var ju Sverige som plundrade och härjade och betedde sig allmänt illa i Europa.

Men annars kom jag 30 minuter för tidigt. Trafiken var inte ett helvete. Det flöt. Men den tidiga ankomsten gjorde att jag kunde pumpa EU tjänstemän på varför flera afrikanska stater inte är så pigga på att teckna ekonomiska avtal med EU. Bekymmer för EU men de afrikanska staterna undrar vad de har att vinna på avtal….

Just det. (Jag är fortfarande mitt inne i läsandet om EUs avtal med sina forna kolonier)

Och sen hittade jag en dam från Södra Sudan som arbetar med World Wildlife Foundation. Och vi kunde prata om elefanter versus bönder. Och hon kände till chili-metoden som gör att elefanter inte äter majsskörden. Plantera chili runt majsen. En elefant har nån gång ätit en chilibuske och har genast meddelat alla andra elefanter att vända om när de ser en chilibuske.

Samma sak gör de idag i Uganda för att bergsgorillorna  inte ska äta upp bananer. Odlas chili, té och kaffe utanför bananodlingarna så håller sig gorillorna borta.

Och sen fick jag syn på henne som jag röstade på i senaste Europaparlamentsvalet. Soraya Post.

IMG_2509En selfie? Jag har röstat på dig!

-Ja tack.

Och dessutom glad över att hon träffat Martha Karua – den kenyanska politiker jag skulle rösta på om jag fick rösta i Kenya.

Ja just ja. Med damen från Södra Sudan kunde vi skratta åt att hon  hade svårt att bli registrerad inför folkomröstningen för självständighet för Södra Sudan – medan jag blev registrerad mot min vilja. Myndigheten påstod att jag var son till en man som är 3 år yngre än jag….

Nu ska Soraya Post till Tanzania – där hon ska få en briefing om det projekt vi driver där …. fler kvinnor och ungdomar in i politiken!

Efter Soraya hörde jag helt plötsligt peruansk spanska pratas. Attack! Och nu ska vi laga peruansk mat tillsammans – för det är mat som förenar peruaner. Och jag har ju flera förpackningar Salsa Huancaina och Aji de Gallina hemma. Så in i det Kenyanska Peru-träsket.

Sorg över Södra Sudan…

Det som såg så bra ut.

På ytan.

Men nu diskuterar grannländerna att sända in militärstyrkor för att få slut på dödandet av civila. Dinkas mot Nuers. Nuers mot Dinkas. Skjutglada.

När jag lämnade södra Sudan för exakt 5 år sedan så var optimismen på topp. (Men skjutglädjen bubblade under ytan…)

Det som nu är Juba fylld av humanitära insatser för internflyktingar >>

Image>>

>> skulle enligt vilda planer ha blivit en ny huvudstad för en kostnad av 10 miljarder dollar. En stad i form av en noshörning (!).. Jag tror att nån planeringsminister  hade besökt Dubai och blivit inspirerad….

Image

Men noshörningsbygget kom av sig. Skjutglädjen och maktkampen tog över.

Jag minns säkerhetsrapporterna från förr – varje vecka kom ny läsning från FN organet OCHA om hustrun som hittade maken i hyddan med grannfrun och reagerade med att slänga in en handgranat i hyddan, om hämndattacker mot boskapstjuvar – inte för att ta tillbaka boskapen enbart utan för att döda så många boskapstjuvar som möjligt. Och så vidare..

Vapen i överflöd. Kalasnjikov över axeln när man skulle framföra sitt ärende. Barn som inte kunde gå i skolor som helt plötsligt blivit militärförläggningar.

Och ändå rådde fred. Då. På ytan. 

Nu har ytan krackelerat.Och regnen kommer. En stor del av landet blir ett innanhav. Meterhög gyttja över vägarna. Allt stannar av.

Utom inbördeskriget.