Attans. Även om jag rusar på så missar jag de första 20 minutrarna av partiledarutfrågningen med Annie Lööf. Jag som hade tänkt räkna hur måmga gånger hon skulle hinna säga “små företagare” på en timme.
Men jag hinner med de sista 40 minutrarna.
Hon svarar på frågor. Hon är bäst i klassen på att svara på frågor. Men hon resonerar inte. Hon svarar. Och då blir det fel ibland. I Expressens partiledardebatt så skulle hon inte tillåta mer kolgruvor ägda av Vattenfall i Tyskland. Dagen efter låter det annorlunda. Skillnaden är att i Expressens debatt skulle man vifta med lappar – och i en skolklass kollar man ju lite hur de andra viftar. Inte sticka ut i Alliansen inte… Dagen efter ska hon ensam svara – då är det ju så att regeringen ger ägardirektiv men det är ju “Vattenfalls styrelse som bestämmer”. Vad ska man då med ägardirektiv till om styrelsen gör som de vill?
Men hon kan tänka sig att sälja den europeiska delen av Vattenfall. Men vem vill köpa för en rimlig summa när Nuon ingår i den europeiska delen?
Men visst har Annie Lööf utvecklats. Det är färre floskler. Hon låter inte som en powerpointpresentation längre. Men hon svarar på frågor. Duktiga svar på frågor. Men hon skulle vinna på att resonera – vinna på att ta ansvar även för det som gått snett. Nu skyller hon ifrån sig. “Det är Vattenfalls styrelse som bestämmer“. Så med lite mer mognad så slutar hon tänka “jag ska svara rätt på alla frågor!” och börja resonera istället.

-“Men de kommer ju inte med något nytt!” klagar Ann Cathrine Jungar, statsvetare när hon ska kommentera den senaste av partiledardebatterna i Expressen.
Debatter efter utfrågning efter debatt. Valet närmar sig och statsvetaren är uttråkad och vill höra något nytt. Partiledare som ska fungera som idésprutor för att roa uttråkad publik. Dra in en död svärfar i debatten. Vifta med en kolklump. Precis som i American Idol – för att få plats måste du ha en tragedi att berätta som får publiken att säga ååååååååååååhhhhhh.
Visst är det bra med mänskliga politiker – folk av kött och ben – men hur äkta blir det när rubriken i morgondagens tidning är viktigare än hur jorden ser ut om 25 år?
Retorikexperterna dödar politiken. Eller försöker. Vem var kvickast i repliken blir viktigare än vem som har en plan för hur skolbarn ska få en bättre skola. Vems slips matchade solbrännan blir viktigare än raserade järnvägsspår. Den klatschiga formuleringen vinner över den långsiktiga planen.
Synas och höras och märkas.
Heder dock åt Reinfeldt som inte vill agera som en show-and-dance-man fast Kent Persson trugar. Discodans-kickoff – oj vad vi är samspelta och vad roligt vi har det ihop blir budskapet istället för hur man ska tackla 8%ig arbetslöshet.
Politik är att vilja – var det förr. Nu är politik att vilja – synas.
Och nog fasen syns de. Och hörs de. RixFM, Karlvagnen, Expressen, Aftonbladet, TV4, SVT, Ring P1 och så vidare. Säkert med Bromé också i nån studio. Och så klagar statsvetaren på att de inte kommer med nyheter utan upprepar sig. Valplattformar är liksom inga tombolahjul där man drar fram nya förslag stup i kvarten.

Fan – det var bättre förr med lastbilsflak och megafoner och Ortmark och Olivecrona och en allvarlig partiledardebatt i svartvit där Annie Lööfs färgval för att synas hade förblivit gråvit.

Men om man nu kommer med något nytt? Jonna Sima visar på vad som hände med socialdemokraternas förslag i förra valrörelsen – “Mer tid för att älska och leva”. Förslaget handlade om mer tid för varandra och mindre tid för vardagsstress. Ett förslag som handlade om att inte enbart umgås över en tacotallrik. Och vad hände? “Butler i tunnelbanan” flåsade motståndarna som inte ville diskutera sakfrågan utan såg en klatschig rubrik flämta fram.

I Expressens partiledardebatt hände samma sak. Löfven tvekade om nya kärnkraftsreaktorer. “Ha!!! Han vet inte vad han vill!” flämtade Alliansbloggarna under jubel. Nu är det ingen hemlighet att socialdemokraterna vill se en bred partiöverenskommelse omkring energiförsörjning. Men se det blev till ett jublande hån när Alliansarna valde att låtsas inte förstå.

 
Och allt detta skirver Ju Oisin Cantwell väldigt bra.

–“Glöm inte att le! Se inte arg ut!”

Jonas Sjöstedt frågas ut. I Aftonbladets valdebatt ser han orakad och arg ut. Han gör sig inte bra på 10 sekunders inlägg. Lättretad.
I SVTs utfrågning är det andra bullar. Hitintills den ende partiledare som inte korvat sina fötter runt stolsbenen. Här resonerar han lugnt. Och ler då och då. Trygg landsfader.
Jag höll nästan på att skriva “påläst och kunnig” – men det är inte riktigt vad han är. Han kan sin politik så han behöver inte “läsa på”.
Han vet vad han vill och kör inte med Det här gör sig bra i Tv”-fasoner a la Annie Lööf eller “Nu tar jag på mig en bekymrad min så jag ser förtroendeingivande ut”a la Reinfeldt.
Istället kommer Sjöstedt ihåg att le då och då mitt i sina förklaringar av vad han vill. Polityren kommer i i andra hand. Han är inriktad på vad han vill och inte på vad tidningarnas retorikexperter kommer att säga.

Just ja. Irritation. Tidningarnas politiska analyser tar mindre och mindre plats, medan retorikexperterna tar plats.
Jag föredrar en mumlande politiker som har en klar framtidsstrategi jämfört med en stylad rubrikkåt politiker som tänker på morgondagens tidningar.

Och så blev det visst en hyllningsartikel om Sjöstedt.