Måndags. En ny medlem i teamet. Vi andra skulle introducera oss och också svara på frågan om ”vad gör oss lyckliga?”. Jag gnällde i mina tankar en stund och ja – det är ju när allt rusar på men ändå fungerar – det där som kallas ”flow”. Effektivitet. Raska puckar. Action. Tagning. Otystnad. Producera. Det gör mig lycklig.
Det var i måndags.
Idag en dag senare efter en lugn picnic i Roi Baudoin-parken såg jag en gammal St Bernhard – tror jag det är – som tog 5 steg – vilade en stund- tog 5 steg igen – och vilade. Det såg plågsamt ut. Tills vi kom nära. Och såg hundens nyfikna vakna blick. Insupandes allt. Totalt allt.
Och lycka. Att stanna upp. Se allt. Inte snabbsvepa utan se allt. Alla nyanser.
Som när jag vid 19 års ålder gick över till kontaktlinser efter 10 år av glasögon. Och såg att det fanns löv i träden. Inte bara en grön massa. Att det fanns grässtrån i det gröna. Detaljer.
Men St Bernhardshunden ( om det nu är en St Bernhard) klarar av att se detaljer utan kontaktlinser. Han stannar upp. Han tror inte på ”flow”. Och det samlas barn och cyklar omkring honom. Samlandes till lugnet. Till stillheten.
Och min assistent blir inspirerad. Börjar sniffa på varje grässtrå. Carpe Diem liksom. Och jag drar i kopplet. -”Tengo frio !! ” för det börjar bli huttrigt. Och då ingriper hon från Madrid som går en bit bakom oss och säger att jag inte ska gå klädd i tunn skjorta i skymningen. Hon är som St Bernhard-hunden. Hon ser detaljer. Jag ser den annalkande kvällskölden. Oroar mig för de nyplanterade krusbär, röda vinbär, gurka och tomatplantorna i trädgården Jag huttrar. De borde också huttra. Jag ser sensommarskörd. Produktion. Jag borde se lugnet omkring St Bernhard-hunden. I nuet.
Men strax innan fanns det en stund av nu. Vi lade ut en kikoy. Lite blött i gräset. En dubbelbaconmacka. Rostbiff (åt assistenten). Physalis. Vitt vin. Årets första picnic. Parken är stor. Det finns enskild plats åt alla.
Vi hade det bra. Vi såg grässtrån och ankfjädrar. Inte grönt och fåglar.
Rostbiff åt assistenten. Pouilly Fumé åt mig. Och så delade vi på baconsmörgåsarna.
Och det är där som tanken om att det där med ”flow” är bra men inte det bästa borde ha dykt upp. Men det krävdes en gammal St Bernhard för att tanken skulle komma.
Men varning. Mindfullness. Nej!! Den ideologin känns inte som den kom från en gammal nyfiken St Bernhard. Den kommer från nåt annat som jag inte vet vad det är. För flera år sen på en kick-off så kom en mindfullness-expert och medan hon instruerade oss om vad vi skulle fokusera på medan vi blundade _ och hen placerade ut sina visitkort på våra bord – så hade jag hunnit somna.
Min nyinflyttade granne har placerat träplattor i trappuppgången med texter som ”Home” ”Love” ”CarpeDiem” . Hon borde ha placerat en gammal vis St Bernhard i trappuppgången istället.
Det slirar. Frikoppling hjälper inte. Den tunga landcruisern glider ner i diket. Inte första gången när den röda jorden drabbats av regn. Ishalt.
Några lokala släntrar fram. Vill hjälpa till. Upp ur diket. Mot betalning.
Den röda jordens landsvägar är inget man tränar på i körskolan. Det är bland det halaste jag kört på. Men jag körde inte de 442 kilometrarna mellan Kigoma och Ngara. Jag satt i passagerarsätet. Ngara blev några månader senare Tanzanias näst största stad. När jag var där – var det en samling av hyddor. Men det var före massflykten från Rwanda. Jag var där vid massflykten från Burundi. Några månader tidigare. Mina 3 månader i FN systemet. Aldrig mer inom det systemet. Det var för mycket av -”don’t step on my toes but please do step on her toes as we are competing on the same position in Geneva”. Det var – ”ta en bil och en chaufför och kör genom så många flyktingläger som möjligt så de ser att FN är på plats”.
Då är det på sin plats att säga att jag tror på FN – det behövs en samlingsplats – men systemet beivrar trappstegstänkande och det är inte gott. Nog.
Detta var 1993 och 250 000 burundier hade flytt till Tanzania. Det var inte första gången. Det fanns flyktingläger med burundier som hade flytt 20 år tidigare. Bofasta i nordvästra Tanzania. Och det var dit vi flyttade 50 -talet hmmm…. de nyflyktade kallade dem för ”häxor”— men jag skulle säga de var schizofrena eller nåt åt det hållet. Ett nytt flyktingläger klarade inte av udda människor – men ett stabilt samhälle gjorde det.
Jag landade i Dar Es Salaam och stod still på flygplatsen. Ingen FN bil i sikte. Jag tog en taxi till det hotell som taxichauffören kände till. De heltäckande mattorna skulle inte behöva möta en bar fot. Så jag behöll skorna på.
Dagen efter på FN kontoret. -”Du skulle ha landat idag!” Fel på deras kalender. Det uppstod en icke-kärlek från dag 2.
Dag 3. Air Tanzania till Kigoma. Det gick bra fast jag fick hålla i ryggstödet för att inte ramla i famnen på passageraren bakom. Några dagar senare bröt Air Tanzanias enda flygplan noshjulet. Jag var fast i Kigoma.
Kigoma. Nära Burundi. Och man kunde se Congo tvärs över vattnet. Det var mycket åskväder över Congo. Tvärs över sjön. Blixt och dunder.
Kigoma. Tre månader av chicken fried rice.
En dag över till Ujiji. Där Stanley och Livingstone möttes. Lokala museet. – ”Livingstone opened up Africa for commerce and christianity” sade den lokale guiden mittemellan papiemache figuererna av Stanley och Livingstone. Vi fikade på Scud Missile Tea room. En söndagsutflykt.
Det fanns ett 50-tal flyktingläger efter gränsen mot Burundi. Ett av dem i närheten av en mission station driven av Swedish Free Mission – som de kallade sig. De bjöd på kanelbullar – pingstvännerna från Hudiksvall.
-”Var har ni hittat pärlsocker?”
-”Det tar vi med från Sverige.”
De ville att FN skulle flytta på flyktingarna som sökt sig till deras missionstation. De var ju fullt upptagna med sin mission och hade inte tid med flyktingar. Tyckte de.
-”Men han som red med sina föräldrar till Egypten…. han var väl flykting och är väl grunden till att ni finns här?”
-”Det hör väl inte hemma här!!”
Nåja. Strax därefter blev det lugnare i Burundi så flyktingarna lämnade missionen. Missionärerna kunde fortsätta sitta på sin kulle.
Nyår.
Hyrde en motorbåt som körde mig, två tyskor, en kroat, en norrman och en skotska till Gombe Stream. Jane Godall var inte hemma. Vi såg en schimpans. De andra höll sig undan. Träningen inför vandringen i naturreservatet behövdes inte.
-”Möt inte en schimpans blick! Se åt sidan! De kan anfalla!”
Vi mötte en schimpans som satt i ett träd och kastade pinnar på oss. Den tittade inte ens åt vårt håll. Däremot på nyårsafton när vi svalkade oss i Tanganyikasjöns vatten och champagnen låg och svalnade i vattnet så mötte vi en babian. Eller såg skymten av babianen som sprang iväg med champagneflaskan. Det blev konjak till nyårsmaten. I stället.
Majs. Majskorn som fick kokas i timmar för att mjukna. Inte den bästa födan för flyktingarna. Men det var det som fanns. Majskorn. Sardiner. Olja. Avskogning som följd av majsens kokbehov.
Skola? Glöm det. Detta var på den tiden där skolgång för barn på flykt inte sågs som något som var en rättighet i en katastrof. Andra bullor blev det några år senare. Men vi samlade ihop ett gäng flyktingar med lärarbakgrund. Provisoriska skolor var tanken men den tanzaniska myndigheten tyckte att FN skulle anställa tanzaniska lärare. Inte en tanke på språkskillnad. Kollision.
Wakimbizi. Swahili för ’flykting’. Egentligen ’man som kommer springande’. Och så var det med burindierna. De kom springandes. Gruppmöten – en av 5 hade bevittnat våld. 4 av 5 sprang över gränsen för att andra gjorde det. Wakimbizi.
Burundierna pratade franska. Det gjorde inte tanzanierna. Men en dag klev Fortunata in på FN kontoret. Jag kapade henne _ för hon kunde franska. Det kunde inte jag. Hon blev min community services assistent. Enda gången jag haft en assistent. Slumpmötet med henne ledde till att hon blev kvar i branschen. Hon hamnade senare i Afghanistan – och sen Irak.
Hon översatte inte ett ord som chauffören sade så fort vi passerade byar. Wowowo. Jag översätter det inte heller.
Hemfärd. Men inget flyg från Kigoma så Missionary Airlines fick kallas in. Ett enmotorigt litet plan med alldeles för många blinkande lampor.
-”We say a prayer before lifting” sade piloten.
Inte för att han inte litade på planet. Utan för att han var religiös.
Det blev en långsam puttrande färd på lagom höjd. Men när piloten såg en flock giraffer så dök han ner. Mellanlandning och övernattning i Dodoma. Dagen efter Dar Es Salaam och vidare mot Geneve för avrapportering. Swiss Air. Före konkursen. Förstår deras konkurs då det serverades rysk kaviar till förrätt. Min grannpassagerare frågade vad det var. -”Fish-eggs..” Han ville inte äta det så vi bytte – han fick mitt smör och jag hans kaviar. Vid val av varmrätt så frågade han vad ”venison” är. Flygvärdinnan förklarade; -”It’s like Bambi!”
-”But I don’t want to eat Bambi!”
Jag åt Bambi. Efter tre månader med chicken fried rice var Bambi god. Väldigt god.
Efter de tre månaderna har jag inte arbetat inom FN systemet längre. Däremot med. Det har gått mycket bättre.
Tog äntligen tag i kartongen med alla foton. Färgerna har bleknat men minnena obleknar. Fastnar i ett foto med 3 rejäla svenska damer. Lärarinnor – ja två av dem är det. Den tredje var reseledaren – för nu var lokalföreningen från Täby på besök. Och ja. Då var det dags att för första gången besöka Ixcan i norra Guatemala. Inte för att det var farligt för mig att åka dit. Men för de jag besökte så skulle frågor ställas om varför jag hade varit där. Men i detta sällskap såg vi ut som 3 missionärer med chaufför. Och missionärer kryllade det av.
Lurade missionärer. Eller halvlurade. Kristendom varvades med ursprungsreligion. Egna gudabilder stoppades inuti krucifix. Som i CocaCola-kyrkan i San Juan Chamula. Blanda traditionell religion med kristendom. Missionärerna nöjda. Lokalbefolkningen nöjd.
Så att se ut som missionärer på drift var bra i detta läge där inbördeskriget härjade i Guatemala. Militären utrustade lokala hemvärnsgarden med vapen och spionerande öron. Vilka hjälper guerillan? Så koll på besökarna. (Note to myself; skriv en dag om middagen med en av guerillaledarna utan att jag visste vem det var) Det var en tid av änkor och barn. 140 000 döda. 1 miljon på flykt. I ett land med 14-15 miljoner invånare.
Men det vackraste land jag rest i.
Lärarinnorna var på besök på uppdrag av lokalföreningen i Täby. Lära sig för att lära vidare. Jag tror de fick en bra resa. Hotellet i Cobán med de knarrande golven. Maya-altaret med blommor, rökelse och ris. Tortilla med äggröra och svarta bönor till frukost. Smaken sitter kvar länge. Skolorna med 2 barn i varje skolbänk. Barn med frostnupna näsor och kinder. De vackra gryningarna när dimman lättnar.
Men också skotten i gryningen. -”Fyrverkerier?” frågade en av ”missionärerna”. Nej. Det låg kroppar vid vägkanten. Ett bakhåll mot militären. Vi reste vidare under tystnad.
En annan resa. Utan ”missionärer”. Men till byn uppe i bergen vid San Marcos. Den belgiske prästen hade skramlat ihop pengar och lett arbetet med att producera en konstgjord sjö. Med en liten ö. Och med 2 roddbåtar. Fiskodling. Folk ska inte bara äta tortilla och bönor och kyckling. Det behövs fisk i maten också. Så jo – han hade ju 2 fiskar som Jesus och såg till att det blev fler fiskar. Fiskar som delades ut bland byarna i närheten. Och där hade folk grävt dammar – som fylldes med vatten från nån av det otal bäckar som slingrade sig nerför bergsväggarna. Och när fisken vuxit till sig – så tömdes dammen och fisken plockades upp.
Och det är här jag vet att jag har i alla fall åstadkommit en förändring som var till det bättre för fattigbönder.
Mjärde. Böjde och ståltrådade av hönsnät en mjärde under böndernas tillsyn. Tornedalen goes San Marcos. Jag hoppas att ryktet om mjärden spreds till de andra dammbyggarna.
Och det var här uppe i bergen som jag hamnade i Tornedalen. Tystnaden. Hummanden. Där vi satt på en hemsnickrad bänk och såg ut över dalen. Mer dal där än i Tornedalen. Men samma gubbtystnad. Avbruten av ett konstaterande -”Det ser ut att bli regn i morgon…” Sedan tystnad igen. Nöjd tystnad. Regnet behövs. Samma gubbkonsterande.
En annan resa – södra Guatemala. En lärarinna – denna gång en guatemalanska – är med. Vi är 4 svenskar i bilen. Hon frågar om vi är gifta och om vi har barn. Svaren är lika -”har varit gift men är nu frånskild”….. Hon är tyst en stund och säger sedan – ”Jag förstår, i Sverige gifter man sig för en period!”
I bilens kassettspelare ljuder Eva Dahlgren – ”En blekt blondins hjärta”. Lärarinnan får kassetten. Jag undrar om hon fortsatte lyssna på den tänkandes på de periodgifta svenskarna.
Nunnorna i Retalhuleu. Södra Guatemala. Internflyktingar var deras uppdrag. Stöd. Mat. Skydd. Nunnorna var bevakade. När vi satte oss ner så öppnade de fönstret mot gatan – så att ”öronen” skulle höra bättre. -”Vi har inga hemligheter!” sade en av nunnorna. Någon månad senare fick hon fly till Spanien. Men innan det – när hon hörde att jag aldrig varit vid Stilla Havet – så tyckte hon vi kunde ha resten av mötet i bilen för ”havet är ju nära”. Ja – det var ju ”bara” 40 kilometer efter en av de rakaste landsvägar jag skådat – så det borde ha gått fort. Men det blev mer än 40 kilometer för vi fick köra i zickzack för att undvika de största hålen i asfalten i den dåligt underhållna landsvägen. Och jag fick premiärdoppa tån i Stilla Havet.
Guatemala. Det närmaste jag kommer det landet idag är när nån av de lokala latinska butikerna i Bryssel har burkar med pipian-sås som jag kan dränka kyckling i.
För 2 veckor sedan – mitt under spännande OS-tävlingar – skrev jag detta blogginlägg om troll som härjar i Mewas/World Health Network/Zero Covid/VetenskapsforumCovid19’s svans. Trollet fortsätter. De senaste dagarna har jag barn med Agnes Wold
Det inlägget kom direkt efter att Agnes Wold hade kommenterat trolleriet på Twitter.
Jag har också ägnat mig åt tidelag med min hund enligt trollets fantasi.
Det har säkert inget med detta inlägg på Twitter att göra …men jag undrar på sambandet mellan att twittraren letar foton på mitt instagramkonto – och facebookaren lägger ut foton från min instagram med invektiv text ?
Och så i morse – och här kommer det intressanta
Texten är inte det intressanta. Det är bara det gamla vanliga trolltugget.
Det är fotot. Var kommer den ifrån?
Från denna blogg.
Och det intressanta med just det fotovalet är ett mail som jag fick skickat i går kväll via bloggen. Från Mewas. Det Mewas om påstår sig inte ha något med trollet att göra. Mewasgrundaren som följer trollet på twitter men som inte ”känns vid trollet”.
Jag lägger ut mailet – för det kommer inte från en privatperson men från en organisation som i 2 år pratat om att starta en civilsamhällesorganisation.
Offerkofta på. Och inte bara hobbyepidemiolog, hobbystatsvetare, hobbyjournalist utan också hobbypsykiatriker. Allt med samma ”framgång”.
Självklart är trollets åsikter hans egna. Men vad gör Mewas för att rensa upp i sin svans? Det är bara att gå in på kontot @DFsuzgun på twitter och klicka på ”följare” – och se där. Där kryllar det av Mewas/VetenskapsforumCovid19/ZeroCovid/WorldHealthNetwork. Inklusive Mewasgrundaren själv.
Och jag tror fortfarande att trollet inte är en svans. Utan en kärna.
itsallabouttransparency 