Jag fegade ur

Det lockade. Pockade. Bara 40 meter bort. Stället som skulle vara öppet kl 0800 igår. Men det var stängt. Trots mannen som satt inne i caféet och viftade med armarna.

Men idag var det öppet. Jag ställde mig på tröskeln. Tittade in. Stökigt. På terrassen satt 3 äldre. Samtliga tittade ner i bordet. Livlösa. Inte döda. Men stilla. Den viftande mannen satt därinne. Stilla. Stirrade rakt fram. Jag stod still. På tröskeln. Nej. Inget bra sätt att börja dagen. Zombiefrukost. Jag behöver liv.

Vinrankorna på Montmartres kullar som ska vila inför vintern. Jag vill inte vila. Jag vill ha frukost med liv.

Och där hör jag. Ser. En kypare som gullar med en baby. Inga knivar. Inga zombies. Halvfull terrass. Le Monde och cigariller. Getingar. Folk som löper förbi på seniga ben. Herrar med dunvästar. Bakåtkammat intellektuellt hår.

Mat. Brunchar loss. Liv.

Mer liv. En Australian Shepherd kommer in. Nosar sig fram till mig. Det luktar hund.

Fnyser åt mig och lunkar iväg för att vakta babyn.

Senare idag ska jag förflytta mig. Nerköp. Place de Clichy. Dekadenta zonen. Moulin Rouge och tuttshower lite hör och var. Nya vyer. Nya fantasier.

Jakten på den försvunna journalen

Magritte har inte med denna story att göra. Han gick inte i konkurs

-“Hur mår fingret?”

-“Jag kan inte knyta höger näve. Fingret fortsätter spreta. (Men jag tänker ju inte slåss så jag har ingen nytta av en näve)”

Det är försäkringsbolaget som undrar omkring det som hände maj 2016 och om jag har kvarvarande lidande eller bestånde men. Nåja, jag lider inte men jag njuter inte heller av det hela. Låt mig säga istället att för varje dag så är det hela längre bort. Särskilt efter att ha bytt land och avståndet till fingerbrytarna ökar för varje dag.

Men jo. Fingret är inte vad det var. Inget farligt men ändå felböjt.

-“Skicka kopior på journalerna” säger försäkringsbolaget.

Nåväl – Cityakuten hittar inte mig för mitt personnummer fungerar inte längre i Sverige. Men de remitterade mig ju bara till Hand och Fot kirurgikliniken som var de som behandlade mig. Kliniken som försvann. Död telefon. Arbetsterapeuten där har slutat men hänvisar till Sophiahemmet som inte känns vid att de skulle ha tagit över kliniken (dock tog de över en del av personalen). Sophiahemmet hänvisar till Löwenströmska som inte heller känner till journalerna. Det fantastiska är dock att alla – absolut alla – svarar inom några timmar på mailen. (Bättre än de flesta på mitt jobb). Men ingen hittar journalen. Och när allt inte längre fungerar så finns ju IVO. Goda hederliga IVO. Som inte svarar på telefon men är blixtsnabba på e-mail. Och de guidar rätt! Till en advokatbyrå – Hamiltons – som är konkursförvaltare. Och som postar journalen i morgon.

Jag hoppas att det inte var min behandling som satte Hand och Fot i konkurs. Denna trevliga klinik som verkligen fick mig att le glatt när jag en kort tid var en svensk sjukvårdspatient.

Nåja. Jag var det 2003 också. När jag under 3 månader genomgick en behandling för vad som hade kunnat vara rabies. Kanske. Hade det varit rabies så hade det brutit ut inom cirka 12 månader. Det har nu gått 16 år. Så det bryter inte ut.

Och när jag var 11 år och tappade naglarna. Nån infektion. En sommar med plastpåsar på händerna och feta bandage under.

Annars ingen större sjukvårdskonsument.

Men återigen – Sverige är fantastiskt! En journal kan inte försvinna.

Bonjour… säger de frusna damerna

….som väntar och vaktar sina gathörn. Åldern varierar men jeansen sitter trångt.

Jag svarar Hola och säger att jag ska ringa deras mammor i Arequipa eller Quito om de inte slutar patrullera på min gata. Men det är inte bara min gata som patrulleras – det är alla gator som leder mot eller från Norra Station.

En amerikan i grannskapet sade att det var “spännande med alla variationer i kvarteret“. Nåja det är inte spännande att stå dag efter år i tunna byxor och huttra efter kunder . Det är ett elände.

Ju äldre kvinnorna är – ju längre från Norra Station hamnar de. Jag bor 500 meter från stationen så det är lite mormorsvarning här. Det är kanske därför det där med att hota ringa mamma i Quito inte fungerar

Annars råder det upptäckarspänning i mitt liv. Närmaste kvarteret har inte mycket att erbjuda förutom några afrikanska grönsaksaffärer med trötta ägare. Men med bara 7 minuters vandring kommer jag till St Catherine och nån minut till- Dansaert området Mumma för magen.

Boendet. Bättre kan det knappast bli. Här finns utrymme för piruetter utan att studsa in i en vägg. Det saknas dock en hund (som anländer 12e februari)

It’s a man’s world

Framför mig en sovande man. Bredvid honom en uppstudsig man. Upp och ner i flygplansstolen. In på toaletten. Ut från toaletten. I repris. Amerikaner. Fler amerikaner. Upplevelsefyllda av Ääfricää.

Han med rock t-shirten. Han somnar så fort han har satt sig. Men först drar han av sig bältet. Mannen bredvid somnar ännu fortare. Han sover hela flygresan. Framför honom sitter en man i kortbyxor. Amerikan förståss. Han har berättelser. Viktiga för honom. Oviktiga för flygvärdinnan. Men hon ler. Påskyndande. FN-mannen (igenkänd för han reser i kostym- det är få som gör det) ruvar sitt skägg. Drar i skäggsstråna men de växer inte fortare för det. En snabbhipstring 5 år efter alla andra hipsters.

Landar. Lounge. Där kommer en man vandrande fram och tillbaka. Viktig i sin telefon. Noterar en kvinna som viskar i sin telefon. Stillasittande. Män sitter inte i telefonsamtal. Män vandrar effektivt medan de pratar. Understryker varje ord med ett bastant fotsteg.

Nästa flyg. Flygbuss. Männen kliver in och blockerar bussdörren. Hur ska de annars komma ur bussen om de inte ställer sig precis vid dörren.

Den oljeslickade frisyren smyger diskret förbi alla köer. Hans inoljade hår gör honom smidig. Och viktig. Han kliver in på planet. Tar av sig rocken. Kön växer. Viker rocken. Lägger den på bagagehyllan. Tar av sig kavajen. Viker den. Upp på hyllan. Ryggen mot den stampande kön. En köbildare. En köbildare sen barnsben. En viktig köbildare.

Amerikan till höger. Laddat upp med viktiga tidningar. Om framtid. Om effektivitet. Noterar att amerikanskan till vänster lägger patiens. Kvinnor kan. Slappna av.

Det är män överallt. Män som flyger. Män som färdas. Viktighetsprofeter.
Mänsklighet. Det borde finnas mer kvinnslighet.

Hem….

Var är ditt hem?

Där jag ställer ner min väska.

Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.

Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.

Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.

Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.

Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.

2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.

Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.

Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.

Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.

-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.

-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)

Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.

Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.

Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.

Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.

Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.

Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.

Alfonso Ugarte i Barranco, Lima. Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.

En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.

Men allt är tillfälligt.

5 år där.

5 är här.

Och nästa hem om 1 månad >

Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.

Hem för i alla fall 2 år.

Mona Strid på Forsbackavägen 2…




……hade ett solarium i det bakre rummet. Där klaustrofobade jag. Men det var graden av solbränna som räknades då. På 80-talet. Och bleka håret. Slingor. Det var då det. Jag tog med mig ett skivomslag .



-”Klipp mig såhär!




Det gjorde hon.



Nästa skivomslag för klippmigsåhär var denna >




Nuförtiden tar jag inga skivomslag med mig till frisören. Enklare idag.



-”Ta bort en månad!” – räcker.



Jag saknar inte solariet eller slingorna men jag saknar pratet under klippningen. Mona fortsatte pratet månaden efter där vi hade slutat månaden innan. Här i Nairobi är det inget prat. Bara



-”How are you?”



-”Fine. How are you?”



-”Fine.”



Och så kapas en månad hår.



Mellan Mona Strid och månadskaparen har det varit många som har petat mig i håret.



Björn vid Mariatorget (bäst på skvaller)



Han vars namn jag har glömt vid Place Chatelain i Bryssel som inte kunde engelska och jag inte franska men håret klipptes i alla fall.



Hon i Madrid som uppenbarligen inte kunde klippa så hon i nästa salong fick reparera under djupa suckar.



Hon på Yaya i Nairobi som också beklagade sig över min senaste klippning och var riktigt arg tills jag sade att det var hennes kollega vid stolen bredvid som var den som klippt mig senast.



I Lima hittade jag en bra frisör som fick klippa mig en gång. Bara. För nästa gång fick jag vänta och vänta och vänta. Och gick till slut in till grannen som inte lät mig vänta.



I Mexico City beställde jag tid på en salong och fick frågan vilken frisör som skulle klippa mig. Den bäste – svarade jag. Den bäste – visade sig vara ägaren – kom och synade mig uppifrån och ner och nerifrån och upp och sade att han godkände mig som kund. Efter klippningen fick jag en t-shirt som bevis på att jag hade blivit klippt av ”den store”. Men han var duktig.



I Luanda satt jag en timme i en salong där härläggningsvätskan låg som en dimma vid Lützen. Den dimman andades jag in och sedan dess har jag hostat. Flimmerhårsbränning.



Varje gång jag har klippt mig i Dubai har frisören varit från Syrien. Duktiga för utan att fråga körs saxen försiktigt in i örat för att ta bort de hår som tränger ut från hjärnan och väljer örat som utgång.





I Paris har jag aldrig kunnat prata med mina frisörer. De har pratat med sina kollegor. Utom hon som inte hade nån kollega men som pratade med sin franska bulldog. När jag frågade vad hunden heter fick jag svaret ”French bulldog” och det var vårt enda samtal.



I Köpenhamn hade den isländske frisören en Golden retriever i salongen. Hunden lade sig på mina fötter. Sedan dess letar jag frisörsalonger där hundar bor. Men där frisören inte är bakfull.



Min allra första frisör var min pappas kusin Ivar. 50 meter bort. Han hade en hårklippningsmaskin. Inte en elektrisk utan en som nöps i nacken. Det blev knäckebrödskonsistens i nacken och sidorna och Gustav Vasa-frisyr på skallens topp.



Men det har blivit många frisörer efter Ivar.



Men inga skivomslag med mig. Längre.

Sätt dig längst bak så ingen kräks i nacken på dig..

Gott råd.

Jag sitter på ett plan som ska från Luanda till Mbanza Congo. Angola. Där man skjuter raketer mot plan som landar reguljärt. Så detta plan ska från 10 000 meters höjd korkskruva sig ner mot landningsbanan. För att göra sig omöjligt att bli träffad av en raket från UNITA. (Guerillan)

Korkskruvslandning. Jag sitter längst bak. Det är bra för de som sitter framför mig ulkar i sina plastpåsar.

Angola. Ett krig som inte vill ta slut. Som parterna inte vill avsluta.

Och vi kommer fram.

Slutar kriget så avslutas plundringen. Så kriget fortsätter.

Mbanza Congo. Häxor. Nej. De är barn. Men de säger att de är häxor.

-”Jag kan flyga om natten!”

-”Det kan jag med när jag drömmer…”

Det här är barn i norra Angola. Barn i familjer som har flytt från Angola till Congo till Angola till Congo. År efter år. Fram och tillbaka .

Familjer som inte kan försörja alla sina barn. Ingen familj kastar ut sina barn. Försåvitt barnen inte är häxor. Då är de inte längre barn. Utan häxor. Familjer som är utmattade. Som inte klarar att försörja alla sina barn.

Barn som tror de är häxor. För de är utslängda från sina familjer. För att alla säger att de är häxor.

Och här kliver Petra från Bulgarien in i handlingen. Hon vill lösa problemet med barnen som är häxor. Ett barnhem.

Dumma Petra. Huset kommmer att brännas upp. Snabbt. Detta är inte Harry Potter. Detta är Mbanza Congo där man är rädd för barn som kan tänkas vara häxor.

Mobiliserar krafter. Mot Petra. Mot barnhemmet. (Som kommer att förstöras)

Lösningen kommer. Man kan sluta vara häxa om någon tar över häxeriet från en. Några katolska nunnor tar över häxeriet. De är frivilliga. Barnen lämnar över häxeriet. Alternativet var att få bensin indroppat i ögat för att skrämma iväg häxan. Då är det bättre med en katolsk nunna som inte tror på häxeri men som ”tar över häxan”.

Angola. Landet som knappt odlar tomater.

Angola.Det dyraste land jag har bott i.

Ett land av häxor.

Och styrande som inte ville avsluta kriget.