Minnet av en vän

Det är nu när åldern är här som namnen på gravstenarna blir bekanta. För något år sedan planterade jag blommor på min mors grav vid Svansteins kyrka. Vandrade runt med tankar efteråt. Såg mina klasskamrater. Eller egentligen deras namn. På gravstenar. Den sportige. Bäst i fotboll. Nu ett namn på en gravsten.

Idag. Dottern jag aldrig träffat. Hennes äldre systrar har jag träffat när de var i blöjålder. Men hon jag aldrig har träffat hör av sig på Messenger. Hennes far är död. Jag behöver inte backa bandet. Men jag tror att vi inte har setts på 28 år. Men tack Facebook – vi har hört av varandra. Vi har pratat på telefon. Men alldeles för lite. Alldeles för lite nu när jag sitter och bläddrar i fotoalbumen.

Men jag minns. 80-talet i Sunne Folkets Park. Midsommar. Vi hade studerat ihop – 4-5 studiekamrater som efter examen hamnade rätt nära i geografin. Vi höll kontakten. Öl. Simhall. Bastu, Tipsextra. Krogen. I varandras hemstäder. En gång var de i Fagersta. My hometown. Jag tror inte de blev imponerade. Men Sunne folkets park. Dans. Midsommar. Lite lagom blyga ynglingar på främmande mark. Dans. Vi skulle varva runt brädorna med brudarna till leende guldbruna ögon men blygsel. Nån av oss. Jag vet inte vem.. Kläckte idén om att inte vara blyg utan att tävla. Vem bjuder upp kvinnan med största handväskan till dans? Blygseln försvann. Jakten på den största handväskan tog fart. Det fanns många stora handväskor den kvällen. Det dansades. Vem vann? Det var inte det viktiga. Det viktiga var att dansa och att föra/fösa damen bort mot mina vänner stolt visandes den stora handväskan.

Vi betade av flera Folkets Parker och Stadshotellsdiscon i MellanSverige. Fyllde i Stryktipskuponger och V65kuponger. Ingen vinst i pengar. Men mycket vinst i vänskap. Minnen som sitter som gjutna i hjärnbarken 38 år senare.

Detta är åren när vänner från förr dyker upp på gravstenar. Inte alla. Men några. Tack för att det finns minnen. Jag bläddrar bland foton. Det var goda tider. Tider när det fanns ett nöje i att åka i en Renault Laban efter mellansvenska riksvägar på väg mot en Folkets Park. Mot de stora handväskorna. Mot skratten. Mot att sova i en sovsäck på en väns köksgolv. Mot att upptäcka Torsby, Säffle, Katrineholm, Norberg, Smedjebacken (i Smedjebacken drack de inte vin utan Vodka blandat med Loranga).

Min första och sista surströmming åt jag med dessa vänner. Det minns jag. Men jag minns mest jakten på den största handväskan. Och allra mest min vän från förr vars dotter hör av sig och säger att han finns inte mer.

Sörj inte sorgen. Sörj att det inte blev mer tid till glädje. Det fanns glädje. Men vi hade kunnat ha så mycket mer glädje,

Minns det goda. Det glada. Minns Renault Labans alla nycker efter riksvägarna. Och jakten efter den stora handväskan.

Bara när tidvattnet drar sig undan kan man se vilka som har simmat nakna ….

Tillit

Det blir ett samtal om tillit. Om vem som bluffar. Vem som söker syndabockar. Vem man litar på. Som när det är dags att rösta i val och jag tänker “Vem av alla de här skulle jag kunna tänka mig köpa en begagnad bil av?

Det är morgon i San Fransisco. Det är eftermiddag i Bryssel. Vi har inte pratats vid på 2 månader men vi sitter i varsin hemisolering på var sin sida av jordklotet. Det är dags för mentorsamtalet. Men som alla som inte mötts på ett tag – så går det inte att undvika att vi först måste beskriva hur vi har det. Det som normalt är -“How how you been?” Svar: -“Fine” blir istället ett samtal om vem man kan lita på. Vem bluffar? Vem rasar? Det är då han citerar Warren Buffets kommentar kring senaste finanskrisen – en del som ropar “Hjälp!” men passar på att dela ut pengar till sig själv fast företaget blöder.

https://www.brainyquote.com/quotes/warren_buffett_383933

Det är inte under tiden – men efteråt – som man upptäcker vem man kunde lita på. Vilka som bidrog och vilka som passade på. Vilka som kavlade upp ärmarna och tvättade händerna- men också vilka som såg den egna vinsten, den egna makten som enda målet. Det märks inte direkt under själva krisen för då är man fullt upptagen. Men efteråt. Då ser man vilka som simmade nakna.

De politiska ledarnas popularitet går upp. Men vill lita på sin ledare. Men vill bli ledd åt rätt håll. Ledd nu fast man vet först sen om det blev rätt. Att låsa in sin befolkning och ta risken att Covid19 kommer rusande när det stora folkutsläppet sker? Eller lita på att folk litar på de som ger rekommendationer?

Nu rusade tanken. Kosläppen är ju inställda i år. Eller korna ska ju ut men glassätande folk som tittar på är inte på plats. Blir det istället det stora folkutsläppet som lockar åskådare? Affärerna öppnar 11 maj i Belgien, är planen. Restaurangerna i juni. Hur blir första dagen? Massvandring ut? Kanske inte för att handla utan för att se andra handla.

Vad ska jag handla? Jag saknar inget. Pandemin har gjort att jag inte saknar något av det som jag handlade förr. Största besparingen är matlagning hemma. Hejdå restauranger. Hej kök.

Tillbaka till tilliten. Han i San Fransisco har en ledare som letar upp syndabockar. Skyll ifrån. Anklaga. Skäll. För de som lever i en konspiration är detta mumma. Och det hjälper inte att visa på Trumps tillkortakommanden. Hans popularitet ökar. Hans blekmedelsinjektionsbabbel var noga uttänkt. Skapa förvirring. Skapa debatt. Rikta fokus från det han inte har gjort till det senaste han yrat om.

(Fastän ….. det är nog kommunikationsteamet runt honom som gör det bästa av situationen och skapar snurr kring det han säger. Han själv i sin egocentrism tror nog att han är nåt på spåret. )

Tillit till en som säger sig veta vems fel allt är? Nope. Tillit till en som säger ‘vi vet inte riktigt ännu men vi tar ansvar‘? Yes. Tillit till den som säger och agerar utifrån ‘nu tänker jag i första hand på dig! Yes. Tillit till den som säger ‘det där är de lokala politikernas ansvar. Inte mitt (Ebba Busch Thor i senaste lördagsintervjun)? Nope

J a g t a r m i t t a n s v a r. De fyra orden som jag vill höra när jag ska bestämma mig för om jag ska lita på någon.

Jag fegade ur

Det lockade. Pockade. Bara 40 meter bort. Stället som skulle vara öppet kl 0800 igår. Men det var stängt. Trots mannen som satt inne i caféet och viftade med armarna.

Men idag var det öppet. Jag ställde mig på tröskeln. Tittade in. Stökigt. På terrassen satt 3 äldre. Samtliga tittade ner i bordet. Livlösa. Inte döda. Men stilla. Den viftande mannen satt därinne. Stilla. Stirrade rakt fram. Jag stod still. På tröskeln. Nej. Inget bra sätt att börja dagen. Zombiefrukost. Jag behöver liv.

Vinrankorna på Montmartres kullar som ska vila inför vintern. Jag vill inte vila. Jag vill ha frukost med liv.

Och där hör jag. Ser. En kypare som gullar med en baby. Inga knivar. Inga zombies. Halvfull terrass. Le Monde och cigariller. Getingar. Folk som löper förbi på seniga ben. Herrar med dunvästar. Bakåtkammat intellektuellt hår.

Mat. Brunchar loss. Liv.

Mer liv. En Australian Shepherd kommer in. Nosar sig fram till mig. Det luktar hund.

Fnyser åt mig och lunkar iväg för att vakta babyn.

Senare idag ska jag förflytta mig. Nerköp. Place de Clichy. Dekadenta zonen. Moulin Rouge och tuttshower lite hör och var. Nya vyer. Nya fantasier.

Jakten på den försvunna journalen

Magritte har inte med denna story att göra. Han gick inte i konkurs

-“Hur mår fingret?”

-“Jag kan inte knyta höger näve. Fingret fortsätter spreta. (Men jag tänker ju inte slåss så jag har ingen nytta av en näve)”

Det är försäkringsbolaget som undrar omkring det som hände maj 2016 och om jag har kvarvarande lidande eller bestånde men. Nåja, jag lider inte men jag njuter inte heller av det hela. Låt mig säga istället att för varje dag så är det hela längre bort. Särskilt efter att ha bytt land och avståndet till fingerbrytarna ökar för varje dag.

Men jo. Fingret är inte vad det var. Inget farligt men ändå felböjt.

-“Skicka kopior på journalerna” säger försäkringsbolaget.

Nåväl – Cityakuten hittar inte mig för mitt personnummer fungerar inte längre i Sverige. Men de remitterade mig ju bara till Hand och Fot kirurgikliniken som var de som behandlade mig. Kliniken som försvann. Död telefon. Arbetsterapeuten där har slutat men hänvisar till Sophiahemmet som inte känns vid att de skulle ha tagit över kliniken (dock tog de över en del av personalen). Sophiahemmet hänvisar till Löwenströmska som inte heller känner till journalerna. Det fantastiska är dock att alla – absolut alla – svarar inom några timmar på mailen. (Bättre än de flesta på mitt jobb). Men ingen hittar journalen. Och när allt inte längre fungerar så finns ju IVO. Goda hederliga IVO. Som inte svarar på telefon men är blixtsnabba på e-mail. Och de guidar rätt! Till en advokatbyrå – Hamiltons – som är konkursförvaltare. Och som postar journalen i morgon.

Jag hoppas att det inte var min behandling som satte Hand och Fot i konkurs. Denna trevliga klinik som verkligen fick mig att le glatt när jag en kort tid var en svensk sjukvårdspatient.

Nåja. Jag var det 2003 också. När jag under 3 månader genomgick en behandling för vad som hade kunnat vara rabies. Kanske. Hade det varit rabies så hade det brutit ut inom cirka 12 månader. Det har nu gått 16 år. Så det bryter inte ut.

Och när jag var 11 år och tappade naglarna. Nån infektion. En sommar med plastpåsar på händerna och feta bandage under.

Annars ingen större sjukvårdskonsument.

Men återigen – Sverige är fantastiskt! En journal kan inte försvinna.

Bonjour… säger de frusna damerna

….som väntar och vaktar sina gathörn. Åldern varierar men jeansen sitter trångt.

Jag svarar Hola och säger att jag ska ringa deras mammor i Arequipa eller Quito om de inte slutar patrullera på min gata. Men det är inte bara min gata som patrulleras – det är alla gator som leder mot eller från Norra Station.

En amerikan i grannskapet sade att det var “spännande med alla variationer i kvarteret“. Nåja det är inte spännande att stå dag efter år i tunna byxor och huttra efter kunder . Det är ett elände.

Ju äldre kvinnorna är – ju längre från Norra Station hamnar de. Jag bor 500 meter från stationen så det är lite mormorsvarning här. Det är kanske därför det där med att hota ringa mamma i Quito inte fungerar

Annars råder det upptäckarspänning i mitt liv. Närmaste kvarteret har inte mycket att erbjuda förutom några afrikanska grönsaksaffärer med trötta ägare. Men med bara 7 minuters vandring kommer jag till St Catherine och nån minut till- Dansaert området Mumma för magen.

Boendet. Bättre kan det knappast bli. Här finns utrymme för piruetter utan att studsa in i en vägg. Det saknas dock en hund (som anländer 12e februari)

It’s a man’s world

Framför mig en sovande man. Bredvid honom en uppstudsig man. Upp och ner i flygplansstolen. In på toaletten. Ut från toaletten. I repris. Amerikaner. Fler amerikaner. Upplevelsefyllda av Ääfricää.

Han med rock t-shirten. Han somnar så fort han har satt sig. Men först drar han av sig bältet. Mannen bredvid somnar ännu fortare. Han sover hela flygresan. Framför honom sitter en man i kortbyxor. Amerikan förståss. Han har berättelser. Viktiga för honom. Oviktiga för flygvärdinnan. Men hon ler. Påskyndande. FN-mannen (igenkänd för han reser i kostym- det är få som gör det) ruvar sitt skägg. Drar i skäggsstråna men de växer inte fortare för det. En snabbhipstring 5 år efter alla andra hipsters.

Landar. Lounge. Där kommer en man vandrande fram och tillbaka. Viktig i sin telefon. Noterar en kvinna som viskar i sin telefon. Stillasittande. Män sitter inte i telefonsamtal. Män vandrar effektivt medan de pratar. Understryker varje ord med ett bastant fotsteg.

Nästa flyg. Flygbuss. Männen kliver in och blockerar bussdörren. Hur ska de annars komma ur bussen om de inte ställer sig precis vid dörren.

Den oljeslickade frisyren smyger diskret förbi alla köer. Hans inoljade hår gör honom smidig. Och viktig. Han kliver in på planet. Tar av sig rocken. Kön växer. Viker rocken. Lägger den på bagagehyllan. Tar av sig kavajen. Viker den. Upp på hyllan. Ryggen mot den stampande kön. En köbildare. En köbildare sen barnsben. En viktig köbildare.

Amerikan till höger. Laddat upp med viktiga tidningar. Om framtid. Om effektivitet. Noterar att amerikanskan till vänster lägger patiens. Kvinnor kan. Slappna av.

Det är män överallt. Män som flyger. Män som färdas. Viktighetsprofeter.
Mänsklighet. Det borde finnas mer kvinnslighet.

Hem….

Var är ditt hem?

Där jag ställer ner min väska.

Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.

Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.

Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.

Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.

Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.

2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.

Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.

Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.

Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.

-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.

-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)

Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.

Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.

Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.

Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.

Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.

Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.

Alfonso Ugarte i Barranco, Lima. Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.

En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.

Men allt är tillfälligt.

5 år där.

5 är här.

Och nästa hem om 1 månad >

Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.

Hem för i alla fall 2 år.

Mona Strid på Forsbackavägen 2…




……hade ett solarium i det bakre rummet. Där klaustrofobade jag. Men det var graden av solbränna som räknades då. På 80-talet. Och bleka håret. Slingor. Det var då det. Jag tog med mig ett skivomslag .



-”Klipp mig såhär!




Det gjorde hon.



Nästa skivomslag för klippmigsåhär var denna >




Nuförtiden tar jag inga skivomslag med mig till frisören. Enklare idag.



-”Ta bort en månad!” – räcker.



Jag saknar inte solariet eller slingorna men jag saknar pratet under klippningen. Mona fortsatte pratet månaden efter där vi hade slutat månaden innan. Här i Nairobi är det inget prat. Bara



-”How are you?”



-”Fine. How are you?”



-”Fine.”



Och så kapas en månad hår.



Mellan Mona Strid och månadskaparen har det varit många som har petat mig i håret.



Björn vid Mariatorget (bäst på skvaller)



Han vars namn jag har glömt vid Place Chatelain i Bryssel som inte kunde engelska och jag inte franska men håret klipptes i alla fall.



Hon i Madrid som uppenbarligen inte kunde klippa så hon i nästa salong fick reparera under djupa suckar.



Hon på Yaya i Nairobi som också beklagade sig över min senaste klippning och var riktigt arg tills jag sade att det var hennes kollega vid stolen bredvid som var den som klippt mig senast.



I Lima hittade jag en bra frisör som fick klippa mig en gång. Bara. För nästa gång fick jag vänta och vänta och vänta. Och gick till slut in till grannen som inte lät mig vänta.



I Mexico City beställde jag tid på en salong och fick frågan vilken frisör som skulle klippa mig. Den bäste – svarade jag. Den bäste – visade sig vara ägaren – kom och synade mig uppifrån och ner och nerifrån och upp och sade att han godkände mig som kund. Efter klippningen fick jag en t-shirt som bevis på att jag hade blivit klippt av ”den store”. Men han var duktig.



I Luanda satt jag en timme i en salong där härläggningsvätskan låg som en dimma vid Lützen. Den dimman andades jag in och sedan dess har jag hostat. Flimmerhårsbränning.



Varje gång jag har klippt mig i Dubai har frisören varit från Syrien. Duktiga för utan att fråga körs saxen försiktigt in i örat för att ta bort de hår som tränger ut från hjärnan och väljer örat som utgång.





I Paris har jag aldrig kunnat prata med mina frisörer. De har pratat med sina kollegor. Utom hon som inte hade nån kollega men som pratade med sin franska bulldog. När jag frågade vad hunden heter fick jag svaret ”French bulldog” och det var vårt enda samtal.



I Köpenhamn hade den isländske frisören en Golden retriever i salongen. Hunden lade sig på mina fötter. Sedan dess letar jag frisörsalonger där hundar bor. Men där frisören inte är bakfull.



Min allra första frisör var min pappas kusin Ivar. 50 meter bort. Han hade en hårklippningsmaskin. Inte en elektrisk utan en som nöps i nacken. Det blev knäckebrödskonsistens i nacken och sidorna och Gustav Vasa-frisyr på skallens topp.



Men det har blivit många frisörer efter Ivar.



Men inga skivomslag med mig. Längre.

Sätt dig längst bak så ingen kräks i nacken på dig..

Gott råd.

Jag sitter på ett plan som ska från Luanda till Mbanza Congo. Angola. Där man skjuter raketer mot plan som landar reguljärt. Så detta plan ska från 10 000 meters höjd korkskruva sig ner mot landningsbanan. För att göra sig omöjligt att bli träffad av en raket från UNITA. (Guerillan)

Korkskruvslandning. Jag sitter längst bak. Det är bra för de som sitter framför mig ulkar i sina plastpåsar.

Angola. Ett krig som inte vill ta slut. Som parterna inte vill avsluta.

Och vi kommer fram.

Slutar kriget så avslutas plundringen. Så kriget fortsätter.

Mbanza Congo. Häxor. Nej. De är barn. Men de säger att de är häxor.

-”Jag kan flyga om natten!”

-”Det kan jag med när jag drömmer…”

Det här är barn i norra Angola. Barn i familjer som har flytt från Angola till Congo till Angola till Congo. År efter år. Fram och tillbaka .

Familjer som inte kan försörja alla sina barn. Ingen familj kastar ut sina barn. Försåvitt barnen inte är häxor. Då är de inte längre barn. Utan häxor. Familjer som är utmattade. Som inte klarar att försörja alla sina barn.

Barn som tror de är häxor. För de är utslängda från sina familjer. För att alla säger att de är häxor.

Och här kliver Petra från Bulgarien in i handlingen. Hon vill lösa problemet med barnen som är häxor. Ett barnhem.

Dumma Petra. Huset kommmer att brännas upp. Snabbt. Detta är inte Harry Potter. Detta är Mbanza Congo där man är rädd för barn som kan tänkas vara häxor.

Mobiliserar krafter. Mot Petra. Mot barnhemmet. (Som kommer att förstöras)

Lösningen kommer. Man kan sluta vara häxa om någon tar över häxeriet från en. Några katolska nunnor tar över häxeriet. De är frivilliga. Barnen lämnar över häxeriet. Alternativet var att få bensin indroppat i ögat för att skrämma iväg häxan. Då är det bättre med en katolsk nunna som inte tror på häxeri men som ”tar över häxan”.

Angola. Landet som knappt odlar tomater.

Angola.Det dyraste land jag har bott i.

Ett land av häxor.

Och styrande som inte ville avsluta kriget.

Vi var tusenden

img_20181026_144158_5348811471341345716679.jpg

Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.

Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd  på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.

På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren  till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.

En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,

På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.

Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.

 

img_wqkktd4792936049277452968.jpg

Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.

img_20181026_201322_8517492722481398438721.jpg

 

Jag får mat.  Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.

I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.

Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?

20181026_134147-14315790380513785534.jpg

Tre dagar senare är Arman-skylten  klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.