Kampen om en parkbänk

Skolorna öppnar 0830. Det är en strid ström av ungdomar genom Paul Garcet parken strax före det. Utom vid en av parkbänkarna. Varje vardagsmorgon sitter de där. Det unga paret. Vi har börjat hälsa på varandra när vi går förbi. Assistenten har funnit att gräsmattan framför parkbänken är en bra toalett. Jag ber om ursäkt. Det unga paret fnissar. Sedan går de till skolan. Vareviga vardagsmorgon. Fantasierna skenar. Får de inte träffas för sina föräldrar? Eller träffas de vareviga möjlig stund. Jag hoppas det.

På en gammal bänk i parken i Jette
När kvällspromenaden är försenad så parken har stängt

Parken stänger 19.00 så det gäller att hinna dit innan grindarna smäller igen. Och då är parkbänken upptagen. Av de två utomhussovande herrarna. Den ena hojtar -”I love this german shepherd!” Den andre nickar instämmande. Senare på kvällen, när parken har stängt, har de lindat in sig i duntäcken och metallfilt för att sova i porten till det jag tror är ett servicehus. Men från filtarna och täcket hörs ett -”Hello dog!” Det är kallt ute – men Röda Korsets ambulans åker förbi och ger herrarna en pratstund och kaffe.

Tillbaka till parkbänken. Det är minst 20 bänkar i parken. Men hemligheten med denna omtyckta bänk är att den är torr. Skyddad av ett hönsvinge-träd som brer ut sina vida grenar över bänken och gräsmattan intill. Det kan förklara varför assistenten valt platsen som toalett. Och varför det kärade paret och de ölglada herrarna valt bänken.

Under lunchen är alla parkbänkar upptagna. Horder av ungdomar som äter smörgåsar. Ingen skollunch – utan köp en macka eller ta med macka hemifrån. Jag är inte så övertygad om att detta är ett bra system med kalla smörgåsar på kalla parkbänkar.

Vi har nu övergett det förra hemmet. Nycklarna överlämnades igår och trots mitt idoga städande mellan jul och nyår så tyckte inspektionsexperten att en ytterligare städning á 149,20 euro var nödvändig. Jag överensar om det. Solen sken igår på ett elakt sätt och visade dammkornen yra. Det var ett bra hem – men tog evigheter att städa. Här går det mycket fortare. 75m2 är bättre än 200m2.

Från 172000 till 52000

Och det märks.

Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.

Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.

Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.

Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.

Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.

Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.

Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.

Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!

Kopplet sträcks ändå.

Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.

Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.

Sniffar i kommande kvarteren

Parken Paul Garcet är godkänd. Ett halvt kvarter från blivande hemmet. Det sniffas lagom för det ligger råttgift i buskagen. Men som utetoalett är parken godkänd. En park döpt efter en facklig aktivist som dog i Dachau 1945 – efter att ha blivit arresterad 1943 av nazisterna för att han gömde en motståndskämpe i sitt hem. Park med bra vibrationer.

Sedan hittar vi ett minnesmärke efter folkmordet på armenierna. Och en sportpark där basketbollarna studsar och en kvinna går långsamt och smeker sina frites i majonnäs. Sedan går vi vilse och hamnar i Laeken. En rejäl omväg.

På vägen luktar det bränt.

Det skriks av skräck när vi kommer gåendes. Kvarter som är rädda för assistenten.

Sedan måste vi googla. Vad är detta för nåt? Mausoleum? Synagoga? Frimurarlokal? Nej- det är en tingsrätt. Det ser ut som om det borde ha blivit två flyglar – men pengarna tog slut.

Det blir en lång vandring. Dubbelt så lång som den borde ha blivit. Det kostar på krafterna att gå vilse. Vi vandrar i kvarter där barerna serverar thé. Thédrickarna drar in sina ben när assistenten går förbi. Barnen gallskriker. Men det är gott om parker i det kommande grannskapet.

Varför gråter Eva?

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?

Vi hade tystnaden ….

Min far längst till vänster. De andra är för unga för att vara min far.

Han väckte mig genom att dra i min fot mitt i natten. Björn Borg skulle spela i Australian Open. Jag tror aldrig han vann den tävlingen. Men vi satt tysta och såg bollen fara fram och tillbaka över nätet. Så var det med all sport. Vi satt tysta och tittade.

Jag satt också tyst och tittade och väntade på att han skulle läsa tidningen klar så jag kunde kasta mig över sportresultaten. Jag minns hur tråkigt det var runt julhelgen då det inte fanns så mycket sportresultat. Förutom Sylvesterlopppet på nyårsafton i Brasilien och så Garmisch Partenkirchen backhoppningen.

Vi var lika tysta när vi körde 37 kilometer till Pajala för att köpa en Puch Florida när jag fyllde 15 år. Något säger mig att det var en österrikisk moped. Men jag är inte säker.

Vi var också tysta samma 37 kilometrar när vi körde till söndagsbingospelandet i samma Pajala. Han var inte lika tyst när jag som 11 åring vann det som de kallade för utslagsbingo- d v s ropas ett nummer ut som man har på sin bricka så får man lämna lokalen. Inga utropade nummer fanns på min bricka. Vinsten? Ett bord. Jag var tyst. Vad skulle jag göra med ett bord? Men inte min far. Han var stolt för att jag inte hade några utropade nummer på min bricka. Bordet hamnade i ett hörn i köket och fälldes nog aldrig ut.

Han var inte lika tyst når jag inledde varje semestertur till mormor i Finland genom att kräkas ner baksätet i PV444an innan vi ens kommit 20 kilometer iväg. Jag slutade kräkas ner bilen när jag vuxit så lång så jag kunde se ut genom bilfönstret. Då kunde pappa vara tyst igen.

Han var inte heller tyst när han packade upp gunghästen som jag fick i julklapp – eller födelsedagspresent. Det är mitt absolut tidigaste minne. Den stora kartongen med gunghästen i trä. Med läderöron. Tagelsvans. Och en lädergrimma som fort gick sönder.

I dag vid 06-tiden så blev han 92 år, 7 månader och 4 dagar. Inte mer. Vila i frid. Han har ju redan ristat in sitt namn på gravstenen. Långt i förväg. 30/10 2020 kommer inristningen att bli.

Tystnaden. Han behövde inte prata. En gång frågade jag honom och mamma varför de aldrig sade att de älskade varandra.

-”Jag har sagt det en gång och det räcker.”

Det var lätt att förstå honom i alla fall. Det räckte med att titta på hans ögonbryn för att se om han var arg eller glad.

Han luktade Watkins Keratin Hårvatten så länge han hade hår.

Det fanns alltid en hund omkring honom. Med dom var han mer talför. Till en dag när en av hundarna blivit gammal och sjuk – var det Hampe? Jag minns inte vilken av alla hundarna det var. Men det var inte fråga om att åka till veterinär för avlivning. Nej – upp med geväret på axel och ut i skogen för avlivning. Jag väntade och väntade. Men det hördes inget skott. Istället kom pappa gående med hunden efter.

-”Han tittade mig i ögonen och då kan man ju inte skjuta…__”

Det blev farbror Bror som fick utföra dådet istället.

Samme farbror som avlivade 10-tals kaniner som min lillasyster producerat genom att ha 2 kaniner i samma bur.

-”De är ju syskon så det blir inga ungar” trodde hon.

Farmor har familjerekordet. Hon blev 98 år. Sista gången jag träffade henne frågade hon vem jag var för hon kände inte igen rösten och var nästan blind.

-”Jaha. Haralds son. Honom har jag inte förlåtit sedan han sålde mina kor till Norrbottens slakteriförening!

Alla kor hade namn. Han döpte dem efter kvinnorna i byn. Kvinnorna i byn var inte glada för det.

Men han överlevde de flesta från sin generation i byn. Fram till idag.

Vila i frid.

Min syster skickade ett foto. Jag är glad att hon var på plats.

Nu går jag och sätter mig i St Catherine-kyrkan.

Och här kom hösten ….

Veckans bästa nyhetsreportage – SVT Rapport

Skulle behöva sätta mig på en höbal mitt bland kroppsvarma stora grisar. Jag fryser. Det regnar utan ett slut. Det ven stormvindar på taket i natt. Assistenten är varm- men han kramas bara när han vill. Vill jag så går han iväg.

Det är ett förrädiskt regn. Det droppar lite lätt. Ok- vi skippar paraply och regnrock. 57 meter in på vandring med assistenten så kommer störtskuren. För sent att vända om. Bara vandra vidare. Assistenten ruskar på sig. Jag blinkar förtvivlat med kontaktlinserna halkandes runt.

På torsdag upphör masktvånget. Utomhus. Trots ökande antal smittade. Det är barnen. Barnen som smittas. 10-20 åringar är den mest smittade gruppen just nu. Skolorna har öppnat.

På torsdag tänker jag börja arbeta från kontoret igen. Det ska regna på torsdag. Det ska regna hela veckan. Tänkte jag. Planerade jag. Men sedan kom procenten. Jädrar vad dom rusar iväg. Så jag får fundera om jag ska ge mig ut i tunnelbaneriet.

På torsdag återvänder jag till 0800-1700 livet. Uppdraget för Colombia tar slut. Det har varit ett bra uppdrag men livet har stått still. Knappt en ledig kväll, p g a tidsskillnaden. Vaknar varje morgon med inboxen full. Somnar varje kväll med obesvarade e-mail. Nog nu. Tillbaka till vardagslunken. Men oj vad mycket lärande det har varit de senaste 4 månaderna. Men nej – jag trivs bäst i slutna landskap. Min tid som chef är förbi. Att leda andra får vara historia. Det sliter. Särskilt när jag ska vara chef för människor som jag aldrig träffat. Det är som att jonglera bowlingklot.

Tar ett nytt kliv istället. Styrelseplats i ett nätverk där alla vill väl men där den enskildes väl har gått före allas väl. Det blev en spännande omröstning. Dagen före omröstningen ringdes det – ”du ska inte rösta på den eller den!” Jag som tänkte rösta på folk. Inte mot folk. Min rösttanke handlade om – vem skulle jag anlita som hundvakt åt assistenten. Och det blev nog rätt bra. Rösterna var hemliga men man kunde se hur rösterna hade lagts – men inte av vem. Gapade häpet när jag såg att – fast man fick rösta på två – så hade mina motkandidater röster som bara var på dem – inte på någon annan. Min röstoskuld försvann. Att bara rösta på sig själv för att se till att motkandidaterna blir motståndare och får minst en röst färre. Schlagerfestivalfasoner.

Övrigt;

Lyssnar på Söndagsintervjun. Johan Croneman nu. Mona Sahlin förra helgen. Natt och dag. Croneman som öppnar upp sig. Sahlin som stänger in sig. Croneman som gräver inåt. Sahlin som bygger murar. Croneman vinner. Känslan är att Sahlin ställer upp på intervjun för att boken ska ges ut veckan efter. Cronemans bok släpps också – men han älskar intervjun. Generös och öppen. Det är ett samtal jag hör. Intervjun med Sahlin var ett förhör.

Och slutligen. Casa de Papel. Inte visste jag att det var den näst mest tittade serien i Netflix historia. Men efter avslutade 4 årgångar så förstår jag det. Undrar hur mycket den serien har påverkat synen på spanska myndigheter och förtroendet gentemot dem? Och ser denna nyhet och funderar om det är en Papieren Huis på gång i Belgien?

Minnet av en vän

Det är nu när åldern är här som namnen på gravstenarna blir bekanta. För något år sedan planterade jag blommor på min mors grav vid Svansteins kyrka. Vandrade runt med tankar efteråt. Såg mina klasskamrater. Eller egentligen deras namn. På gravstenar. Den sportige. Bäst i fotboll. Nu ett namn på en gravsten.

Idag. Dottern jag aldrig träffat. Hennes äldre systrar har jag träffat när de var i blöjålder. Men hon jag aldrig har träffat hör av sig på Messenger. Hennes far är död. Jag behöver inte backa bandet. Men jag tror att vi inte har setts på 28 år. Men tack Facebook – vi har hört av varandra. Vi har pratat på telefon. Men alldeles för lite. Alldeles för lite nu när jag sitter och bläddrar i fotoalbumen.

Men jag minns. 80-talet i Sunne Folkets Park. Midsommar. Vi hade studerat ihop – 4-5 studiekamrater som efter examen hamnade rätt nära i geografin. Vi höll kontakten. Öl. Simhall. Bastu, Tipsextra. Krogen. I varandras hemstäder. En gång var de i Fagersta. My hometown. Jag tror inte de blev imponerade. Men Sunne folkets park. Dans. Midsommar. Lite lagom blyga ynglingar på främmande mark. Dans. Vi skulle varva runt brädorna med brudarna till leende guldbruna ögon men blygsel. Nån av oss. Jag vet inte vem.. Kläckte idén om att inte vara blyg utan att tävla. Vem bjuder upp kvinnan med största handväskan till dans? Blygseln försvann. Jakten på den största handväskan tog fart. Det fanns många stora handväskor den kvällen. Det dansades. Vem vann? Det var inte det viktiga. Det viktiga var att dansa och att föra/fösa damen bort mot mina vänner stolt visandes den stora handväskan.

Vi betade av flera Folkets Parker och Stadshotellsdiscon i MellanSverige. Fyllde i Stryktipskuponger och V65kuponger. Ingen vinst i pengar. Men mycket vinst i vänskap. Minnen som sitter som gjutna i hjärnbarken 38 år senare.

Detta är åren när vänner från förr dyker upp på gravstenar. Inte alla. Men några. Tack för att det finns minnen. Jag bläddrar bland foton. Det var goda tider. Tider när det fanns ett nöje i att åka i en Renault Laban efter mellansvenska riksvägar på väg mot en Folkets Park. Mot de stora handväskorna. Mot skratten. Mot att sova i en sovsäck på en väns köksgolv. Mot att upptäcka Torsby, Säffle, Katrineholm, Norberg, Smedjebacken (i Smedjebacken drack de inte vin utan Vodka blandat med Loranga).

Min första och sista surströmming åt jag med dessa vänner. Det minns jag. Men jag minns mest jakten på den största handväskan. Och allra mest min vän från förr vars dotter hör av sig och säger att han finns inte mer.

Sörj inte sorgen. Sörj att det inte blev mer tid till glädje. Det fanns glädje. Men vi hade kunnat ha så mycket mer glädje,

Minns det goda. Det glada. Minns Renault Labans alla nycker efter riksvägarna. Och jakten efter den stora handväskan.

Bara när tidvattnet drar sig undan kan man se vilka som har simmat nakna ….

Tillit

Det blir ett samtal om tillit. Om vem som bluffar. Vem som söker syndabockar. Vem man litar på. Som när det är dags att rösta i val och jag tänker “Vem av alla de här skulle jag kunna tänka mig köpa en begagnad bil av?

Det är morgon i San Fransisco. Det är eftermiddag i Bryssel. Vi har inte pratats vid på 2 månader men vi sitter i varsin hemisolering på var sin sida av jordklotet. Det är dags för mentorsamtalet. Men som alla som inte mötts på ett tag – så går det inte att undvika att vi först måste beskriva hur vi har det. Det som normalt är -“How how you been?” Svar: -“Fine” blir istället ett samtal om vem man kan lita på. Vem bluffar? Vem rasar? Det är då han citerar Warren Buffets kommentar kring senaste finanskrisen – en del som ropar “Hjälp!” men passar på att dela ut pengar till sig själv fast företaget blöder.

https://www.brainyquote.com/quotes/warren_buffett_383933

Det är inte under tiden – men efteråt – som man upptäcker vem man kunde lita på. Vilka som bidrog och vilka som passade på. Vilka som kavlade upp ärmarna och tvättade händerna- men också vilka som såg den egna vinsten, den egna makten som enda målet. Det märks inte direkt under själva krisen för då är man fullt upptagen. Men efteråt. Då ser man vilka som simmade nakna.

De politiska ledarnas popularitet går upp. Men vill lita på sin ledare. Men vill bli ledd åt rätt håll. Ledd nu fast man vet först sen om det blev rätt. Att låsa in sin befolkning och ta risken att Covid19 kommer rusande när det stora folkutsläppet sker? Eller lita på att folk litar på de som ger rekommendationer?

Nu rusade tanken. Kosläppen är ju inställda i år. Eller korna ska ju ut men glassätande folk som tittar på är inte på plats. Blir det istället det stora folkutsläppet som lockar åskådare? Affärerna öppnar 11 maj i Belgien, är planen. Restaurangerna i juni. Hur blir första dagen? Massvandring ut? Kanske inte för att handla utan för att se andra handla.

Vad ska jag handla? Jag saknar inget. Pandemin har gjort att jag inte saknar något av det som jag handlade förr. Största besparingen är matlagning hemma. Hejdå restauranger. Hej kök.

Tillbaka till tilliten. Han i San Fransisco har en ledare som letar upp syndabockar. Skyll ifrån. Anklaga. Skäll. För de som lever i en konspiration är detta mumma. Och det hjälper inte att visa på Trumps tillkortakommanden. Hans popularitet ökar. Hans blekmedelsinjektionsbabbel var noga uttänkt. Skapa förvirring. Skapa debatt. Rikta fokus från det han inte har gjort till det senaste han yrat om.

(Fastän ….. det är nog kommunikationsteamet runt honom som gör det bästa av situationen och skapar snurr kring det han säger. Han själv i sin egocentrism tror nog att han är nåt på spåret. )

Tillit till en som säger sig veta vems fel allt är? Nope. Tillit till en som säger ‘vi vet inte riktigt ännu men vi tar ansvar‘? Yes. Tillit till den som säger och agerar utifrån ‘nu tänker jag i första hand på dig! Yes. Tillit till den som säger ‘det där är de lokala politikernas ansvar. Inte mitt (Ebba Busch Thor i senaste lördagsintervjun)? Nope

J a g t a r m i t t a n s v a r. De fyra orden som jag vill höra när jag ska bestämma mig för om jag ska lita på någon.

Jag fegade ur

Det lockade. Pockade. Bara 40 meter bort. Stället som skulle vara öppet kl 0800 igår. Men det var stängt. Trots mannen som satt inne i caféet och viftade med armarna.

Men idag var det öppet. Jag ställde mig på tröskeln. Tittade in. Stökigt. På terrassen satt 3 äldre. Samtliga tittade ner i bordet. Livlösa. Inte döda. Men stilla. Den viftande mannen satt därinne. Stilla. Stirrade rakt fram. Jag stod still. På tröskeln. Nej. Inget bra sätt att börja dagen. Zombiefrukost. Jag behöver liv.

Vinrankorna på Montmartres kullar som ska vila inför vintern. Jag vill inte vila. Jag vill ha frukost med liv.

Och där hör jag. Ser. En kypare som gullar med en baby. Inga knivar. Inga zombies. Halvfull terrass. Le Monde och cigariller. Getingar. Folk som löper förbi på seniga ben. Herrar med dunvästar. Bakåtkammat intellektuellt hår.

Mat. Brunchar loss. Liv.

Mer liv. En Australian Shepherd kommer in. Nosar sig fram till mig. Det luktar hund.

Fnyser åt mig och lunkar iväg för att vakta babyn.

Senare idag ska jag förflytta mig. Nerköp. Place de Clichy. Dekadenta zonen. Moulin Rouge och tuttshower lite hör och var. Nya vyer. Nya fantasier.

Jakten på den försvunna journalen

Magritte har inte med denna story att göra. Han gick inte i konkurs

-“Hur mår fingret?”

-“Jag kan inte knyta höger näve. Fingret fortsätter spreta. (Men jag tänker ju inte slåss så jag har ingen nytta av en näve)”

Det är försäkringsbolaget som undrar omkring det som hände maj 2016 och om jag har kvarvarande lidande eller bestånde men. Nåja, jag lider inte men jag njuter inte heller av det hela. Låt mig säga istället att för varje dag så är det hela längre bort. Särskilt efter att ha bytt land och avståndet till fingerbrytarna ökar för varje dag.

Men jo. Fingret är inte vad det var. Inget farligt men ändå felböjt.

-“Skicka kopior på journalerna” säger försäkringsbolaget.

Nåväl – Cityakuten hittar inte mig för mitt personnummer fungerar inte längre i Sverige. Men de remitterade mig ju bara till Hand och Fot kirurgikliniken som var de som behandlade mig. Kliniken som försvann. Död telefon. Arbetsterapeuten där har slutat men hänvisar till Sophiahemmet som inte känns vid att de skulle ha tagit över kliniken (dock tog de över en del av personalen). Sophiahemmet hänvisar till Löwenströmska som inte heller känner till journalerna. Det fantastiska är dock att alla – absolut alla – svarar inom några timmar på mailen. (Bättre än de flesta på mitt jobb). Men ingen hittar journalen. Och när allt inte längre fungerar så finns ju IVO. Goda hederliga IVO. Som inte svarar på telefon men är blixtsnabba på e-mail. Och de guidar rätt! Till en advokatbyrå – Hamiltons – som är konkursförvaltare. Och som postar journalen i morgon.

Jag hoppas att det inte var min behandling som satte Hand och Fot i konkurs. Denna trevliga klinik som verkligen fick mig att le glatt när jag en kort tid var en svensk sjukvårdspatient.

Nåja. Jag var det 2003 också. När jag under 3 månader genomgick en behandling för vad som hade kunnat vara rabies. Kanske. Hade det varit rabies så hade det brutit ut inom cirka 12 månader. Det har nu gått 16 år. Så det bryter inte ut.

Och när jag var 11 år och tappade naglarna. Nån infektion. En sommar med plastpåsar på händerna och feta bandage under.

Annars ingen större sjukvårdskonsument.

Men återigen – Sverige är fantastiskt! En journal kan inte försvinna.