-“De där mammorna blir glada när deras barn dör ..”

Tystnad.

Jag satte mig på min gångplats på Austrian Airlines flyg till Wien, Från Tel Aviv.

Nu är det dags att flyga med Austrian Airlines igen. 20 år senare.

Men nu från Larnaca.

Jag räknar med att inte behöva gå igenom en 4 timmars säkerhetskontroll. Jag räknar med att inte bli guidad av två säkerhetsvakter till min sittplats på planet.

Mitt ”brott”?

Jag hade besökt Gaza under en förmiddag.

Damen på sätet bredvid var nyfiken.

-”Have you visited the holy places?”

Det beror på vem platserna är heliga för. Så jag räknade upp; Hebron, Ramallah, Jenin och Gaza.

Och då kom det;

–”De där mammorna är glada när deras barn dör – för då tror de att det bli hjältar”

Min protest föll inte i god jord. Det blev tyst resten av resan. Det enda pratandet kom från flygvärdinnorna med sina märkliga röda strumpbyxor när de erbjöd mat och dryck.

I övrigt rådde iskall tystnad.

Det blir nog bättre idag. Mindre iskyla. Eller – det ser ut att vara 7 C i Wien där jag ska sova över natten innan färd mot hemmet. Men lika kallt och 100% regn i Bryssel där jag landar på onsdag morgon.

3 veckor på Cypern. För första gången.

Jag fick en 3 timmars lucka i Paphos igår innan resan till Larnaca. Där var det inte tyst. Det var oranga grupper, röda grupper och gröna grupper som skrek runt lyssnandes till en ännu mer högljudd guide som pekade på romerska mosaiker.

Två timmars het vandring under solen runt det enorma området där ruinerna ligger. Undvikandes de oranga, gröna och röda grupperna.

Mat och dryck och sen en fortkörande britt de 113 kilometrarna till Larnaca.

Och en märklig urinoar.

Det är väl risk att man kissar utanför om det blir nåt verkligt spännande på TVn.

Paphos är raka motsatsen till det lugn som råder i Pólis. Det enda som väsnades i Pólis var havet som tog sig ton sedan fredagen. Bullrade och väsnades och förstör det stentorn där jag varje morgon lade upp en extra sten.

Sista morgonen var stentornet borta.

De stillsamma vandringarna efter stranden fick ett slut. Men jag hann se en märklig hydda med oklar funktion.

Och lära en hotellreceptionist att blanda till en Dry Martini.

Och hitta en pratglad servitör i en restaurang med bästa maten, På behagligt gångavstånd från hundarna,

Hundarna. Kramgoa Smith. Bestämda Lola. Ständigt följande mig vart jag än gick. Förmodligen för att jag kanske skulle kunna tappa mat.

Nu Larnaca. Bara knappa dygnet här.

Raqdisson levererar igen med en rejäl uppgradering. Med djupt badkar och iskall terrass.

Efter två veckors duschande i en lågstrilande dusch i Pólis så lade jag mig i blöt.

Välbehövligt.

Mat och sprit och sömn i 10 timmar.

Välbehövligt.

Det ska bli spännande att checka ut från hotellet om en timme.

Vid incheckning igår påstod receptionen att jag hade betalt rummet.

Det har jag inte gjort. Jag protesterade men även receptionist 2 hävdade att rummet var betalt. Jag tror dem inte.

Mersmak. Cypern gav mersmak. Förutom de oranga, röda och gröna skrikgrupperna.

Nu hemåt. 3 dar vid kusten med labradoodle väntar.

Sam. En dam. Som heter Sam. Havet några hundra meter bort från Sam’s hem. Närheten till havet återkommer.

Hem i några dagar och sedan 4 dagar i östra Bryssel med Georgia och Nico. Långt från havet.

Sedan tillbaka till Sam vid kusten för 5 dagar. Nära till havet.

Hemma en vecka och sedan till Hoeilaart – 33 minuter med direkttåg sydost – med Kaya, Booty och Pandora. Långt från havet men nära till Lake Genval.

Sedan kommer gamla hederligas Efty tillbaka för 5 dagar – men nu med sin nye ”bror” – Poki.

Sen blir det jul och nyår i Kraineem – en timme bort med lokaltrafik. 2 hundar en katt.

Mitt liv som hund – vakt. Ibland nära havet.

Inget för de kräsmagade …

Jag var 19 år. Sommarjobb på geriatriken på Stureby sjukhus. Lärotid. Mycket avfyring av avföring.

Detta blev till nytta 50 år senare.

Men starkaste minnet är Märta Teresia som utbrast -”Hu så varmt! Här kan man inte vara !” och klev ut från samlingssalen när den inbjudne trubaduren sjöng Evert Taubes -Stockholmsmelodi ; –Se hur hela Uppland står i lågor !

Minnet jag vill sudda ut är de män i den ordinarie personalstyrkan -2 stycken – som tyckte det var ”roligt” att smyga upp bakom hon som överlevt koncentrationsläger och väsa -”Hitler” i hennes öra.

Dom blev säkert Sverigedemokrater…

Tillbaka till avfyring av avföring.

Efter två dagars stillestånd började jag fundera på veterinär. Lilla Lola. Förstoppad. So I thought. Men det började lukta bajsleverans. Men det kom inget bajs. Hon försökte och försökte. Nada.

Ändå hade jag kokat risvatten. Rivit morötter. Kycklingbuljong.

Men hon var inte förstoppad. Hon var förblockad. Den långa ludna yviga ekorrsvansen hade lyckats fånga upp avföring och täppt till utflödet. Därav krystandet och stångandet och stånkandet.

Nåväl. En dusch. Resultat ; en avfyring av … just det … avföring.

Som tur är så har familjen en steamcleaner. Den kom till användning. Jag låtsades vara tillbaka i geriatriken. Muttrandes -”Det är bara molekyler …”

Avfyraren…

Nåväl nu luktar hon hundschampo.

Jag hällde i mig en trippel gin med färsk citron.

Sedan gick jag på museum.

Ett litet 15-minuters museum. Ett rum med två begravningskistor. Två rum med sånt man hittat i gravar. Men jag lärde mig att Alexander den Store har varit här och när han dog så bestämde sig en av efterträdarna – Ptolemaios att förstöra så mycket han kunde. Eller hans trupper snarare.

Men jag lär mig att det finns gott om gravar i Pòlis. Rätt tema för allhelgonahelgen.

Helgen ja. Det kom inga barn och tiggde om karies.

Men vi var beredda.

Efter museet ville jag testa restaurangen som jag hädanefter kallar Musta Kallio för det låter finskt – men restaurangen heter Moustakallios. Och det var ju perfekt för de hade Botanist-gin!

Botanist och Plymouth är mina favoriter.

De hade också en perfekt Saganaki i honung och citron och en mesig havsabborre som kändes mer kokt än stekt.

På väg hem till avfyraren och världens snällaste hund (hälsar på precis alla) – Smith …..

… så stumblade jag förbi en bar jag läst om. Elena’s. Den verkar ha funnits i alla tider.

Vid ingången sitter en katt – förstås – och en väldigt gammal dam i svart och med livsvisdoms-fåror. Är det Elena? Eller är det den nästan lika gamla damen i baren som är Elena?

Nåväl hon blandar en Gin&Tonic på Gordons (tyvärr) men den blir bra.

Och bougainvillean prunkar. Och jag känner att livet är bra. Men jag måste tillbaka till avföringsavfyraren och den godsinte. De har varit ensamma i 2 timmar.

De har klarat sig bra. Den godsinte har knäckt barriären till övervåningen och snarkar däruppe. Avfyraren har slutat avfyra och snarkar i den ljusgula soffan som ….. jag lyfter Lola … är fläckfri.

Min geriatriska erfarenhet har kommit till nytta.

Lycka.

Det blev inte många steg.

Det blev inte utsvävande middagar och museibesök.

Det blev 3 vändor till Waitrose. Mat.

Det blev en hel årgång av Masterchef UK.

Det blev en irländsk serie – Paula – som slutade med en hämnd som gav mig mardrömmar.

Det blev en brittisk serie – Thirteen – med uruselt skådespelari.

Det blev Shallow där Blake Lively slogs mot en mordisk jättehaj.

Ja – helt enkelt en ålderdomshemssemester som personlig assistent till Henry.

15 år. Blind och döv och fylld av utväxter. Men den lilla svansen viftar glatt när han hittar mig efter att ha gått i allt snävare cirklar sniffandes sig fram till mig.

En dag gick vi 200 meter. Till lokala kooperativa puben Railway Arms. Andra dagar ville en av oss bara gå 15 meter. Resterande dagar – inget alls.

Jag framför spisen eller TVn. Henry i behaglig sömn.

En del kvällar sjöng han sig till sömns. En sorts valsång. Nåt som borde fungera bra för meditation. Det fungerade för mig. Jag somnade.

Ingen fara att det inte blev många steg runt staden Saffron Walden. Det är tredje besöket här så jag har redan avverkat stadens alla hörn och skrymslen.

I natt kom Henrys familj hem efter sin New York-resa. De var tysta. Jag hörde dem smyga. Om en dryg timme åker jag mot London. Traditionen väntar. Champagneprovning på Searcys på St Pancras. Cocktailprovning på Eurostar-loungen. 2 timmar och sedan hemma.

Rösta i svenska valet på söndag. Mitt val är klart. Det blir det parti vars partiledare jag skulle lita på som hundvakt.

Alla ordmassor och talepunkter i alla debatter säger ingenting. När Kristersson säger ”Vi får saker gjorda!” – så innebär det att släppa in nyss-nazister till makten. Han skulle inte tveka att låta argsinta kamphundar kliva in utan koppel i hundparken.

När Mohamsson får frågor om åtgärder för klimatomställning – så försvarar hon halvskrikande låga bränslepriser. Hon skulle läsa i en katt-manual om hur man passar hundar.

Åkesson vet inget.

Busch skulle ljuga om jag frågar om hunden fått mat och promenader.

Dadgostar skulle utesluta alla hundar i hundparken som står upp för sin övertygelse.

Alltså de flesta val har jag röstat på vänsterpartiet. Men räddhågsenheten och anpassningen till Expressens ”avslöjanden” får mig att vända ryggen denna gång.

Andersson skulle kolla till höger och till vänster- mest till höger för att se vad de andra hundägarna gör.

Thand Ringqvist skulle sänka arvodet för alla andra hundvakter.

Allard skulle överrösta alla hundar med sitt gapande.

Återstår Lind. Kunnig. Sansad. Har förmågan att se framtiden bortom bensinpumpen.

End.

Audley End.

Jag tar mig till flodens mun.

Inte direkt mörkrets hjärta….

Staden Dendermonde har fått sitt namn för att det är en mun vid floden Dender. Men en mun?

Jag har varit vid andra munnar av floder .

Jinja. Uganda – där säger de i Uganda att Nilen har sin källa för det bubblar i floden. Rwanda säger – ”hold my beer!” För de tror Nilen har sin källa där.

Dendermonde påstår sig inte ha källor. Men de har ett mammutskelett.. Och en vilsen kamel. Och björnar med fake-tänder.

Stadens butiker ekar tomma. Det går att hyra en butik i morgon om man tror sig ha varor som Dendermonderianerna (Dendermondenaars på flamländska) vill köpa. De lyser med sin frånvaro. De goda medborgarna.

Den fina restaurangen – Kokarde – ekar stängd. Jag tar mig till Steeg – en restaurang med vilja att vara bra. Det är lätt att hitta hit. Det är bara att gå efter Gunilla och Gertrud eller vad de heter – de som sakta vaggar in i gränden.

Vi blir bara 9 kunder till lunch.

Gunilla och Gertrud äter långsamt-

Jag äter så pass fort så jag hamnar i ett stiltje.

Det blir en lång paus mellan förrätt – tartar med ålmajonnäs – och varmrätt – rödspätta – för kocken är upptagen med förrätter till de som kom sent.

Såpass.

Sedan tar det 30 minuter att kunna beställa in notan.

Jag tror jag hamnade på ett mindfullness-palats.

Innan jag började gnälla om väntetider – försökte jag besöka stadsmuseet för att lära mig mer om Dendermondes brokiga historia. Det gick åt h-e för museet var stängt p g a elektriska problem. Förmodligen hade de inte betalat elräkningen….

Men det andra museet – i f d köttmarknadshuset – var öppet. Och gratis. Och där var ju det som staden skryter om ; mammuten. Och hästen. Fast jag såg en kamel också.

Och björnarna. Björnarna med tänderna. Tänderna!

Det garnityret borde staden skylta med. Då kanske de tomma butikerna kan frodas igen.

Istället är det hästen. Ros Bayard. (Inte släkt med Malin) Hästen som tågas genom staden vart 10 år – ja det är ju en skulptur i jättehästformat. 4 bröder väljs ut vart 10 år för att rida hästen. Bröderna måste vara födda i en familj som bott i Dendermonde i minst 2 generationer och ingen flicka ska få ha fötts mellan de 4 bröderna.

Hästen levde på 1400 talet. Förstod mänskligt språk och skänktes till en kung som gåva för att fred skulle uppstå. Kungen band en sten om halsen på hästen för att dränka den – men hästen slog sönder stenen med sina hovar och bestämde sig för att leva i skogen. Och kommer tillbaka vart 10år för att tåga genom den alltmer butikstomma staden. Med de fyra bröderna på ryggen.

Jag tror inte jag hamnar i Dendermonde igen. En sovstad. Som lever upp vart 10e år.

Stilla dagar i Reinach ….

Ett skall klockan 0400. Ett påbud om att vara i behov av toalett.

Varje morgon.

Ungefär som jag. Men jag skäller inte.

Men en morgon kommer skallet inte. Har Humphrey dött? Jag går ner – men han ligger och snarkar.

Sovmorgon. För oss bägge.

Till 0650.

Sedan kommer nästa skall. 0725.

Humphrey är hungrig.

Det räcker inte att skrika –”Var tyst!”

Humphrey är döv.

Vi har en rutin som börjar kännas inövad. Invand, Nästan tråkig.

Ut på promenad klockan 1200.

Nerför backen. In i skogen. Långsamheten tilltar. Sniff i liten buske. Varje buske. Vandringen tar en timme. Vi kommer ungefär 1 kilometer. Ibland 1,5 kilometer.

Sovrutin vid 22-tiden. Vattnet har jag plockat bort vid 20.00 (Alexa påminner om det) så att det inte blir många toalettskall varje natt.

Ut och kissa. Belöning med godis för att verkligen ha kissat ute i kylan.

Sov.

Skall.

Det är en vecka kvar av att väckas av ett skall. En vecka kvar att inte sova en hel natt. Men det goda med det onda är att jag kommer att sova väldigt bra om en vecka.

Hundlivet balanseras av täta rapporter från Surrey – och Alfies och Minnies fortsatt söndertuggande av samtliga julklappar de fått.

Där är det livat.

Här är det sömn.

Orättvisa.

Anklagelser.

Alfie är 2 – Minnie är 1.

Humphrey är 13.

Men lessons learned är att inte fokusera på städer jag vill besöka utan på städer jag vill besöka där det finns pigga hundar.

Orättvist.

Humphrey gör så gott han kan men 3 veckor på ett ålderdomshem är ……. i och för sig en bra träning inför min egen framtid.

Reinach. En Coop-affär som i och för sig är rätt ok. En Migros -affär som är en labyrint. En butik som säljer antika urverk. En kemtvätt. En restaurang dekorerad med häx-motiv. En bar som aldrig är öppen.

Och ett minnesmärke från 1499 där schweizarna dödade 800 Swabier – nån sorts tyskar . Och det var väl det som ledde till att landet blev ett land.

Husägarna säger sig ha joggat förbi minnesmärket ett flertal gånger men visste inte vad det var. Så nu har deras allmänbildning om blodiga platser förbättrats.

I min värld borde bassängen fyllas med röd-färgat vatten varje sommar. Men det är nog inte så.

Året är snart till ända. Det nya året startar med 3 lediga dagar i Basel. Turist javisst. Med sömn utan skall

2026 är Amsterdam NL, Ballerup DK, Manchester UK, Pencoed UK, Ballerup igen och Polis CY bokade. Samtliga hundar (9 katter (1) och höns (4) ser pigga ut.

Under tiden sover Humphrey.

Nej men det där blev ju Hallmark ….

… trots att Anne Hathaway skulle stå för kvaliteteten.

Söndag eftermiddag efter all skidåkning och skidskytte och innebandy och bordtennis på SVT.

Trött hund,

Seg jag.

Film på SVT. Och det kan ju inte bli fel med Anne Hathaway.

För vem minns inte hennes 5 minuter i Les Miserables.

Det gav henne en Oscar.

Det gav mig emotioner och blöta ögon på de långa flyg där Les Miserables fanns bland filmlistorna. Och KLM behöll Les Miserables länge. Och mina torra ögon från torra flyg blev blöta.

Och så var hon ju cool och allt det där i Devil Wears Prada.

Men så….

Hallmark

Liksom. Hon är tonårsmamma och går på popkonsert och faller för en popsångare som är ett barn i jämförelse med henne, Fast hon är snyggare.

Och hennes ex har ju fallit för en yngre kvinna _ och det är liksom som det ska. Men när hon faller för en yngre man så ….

Och det är där jag börjar. …

Tänka.

Jag har haft en relation med en som är äldre. Hon var 2 år äldre. Men resten ….. Är jag Anne Hathaway?

Fel.

2 relationer md en som är äldre. Men var det en relation? Hon var ju otrogen mot sin partner och jag var en tonåring som skulle förföras för att jag skulle jama med i hennes världsbild.

Helt ok. Jag hade det bra.

Men åter till åldersskillnad och Anne Hathaway

Hånglet vid torsdagsdansen vid Riddarhyttans folket park tidigt 80_tal. S M var 17. Jag var 24.

Jag skulle nog klara en bikt.

Utan 10 Ave Maria.

Men sen bar det utför.

7 år blev flera år. Det bar utför. Det blev 12 år. Det blev 10 år. Det lugnade ner sig.

Den stora kärleken. Då. Tidigt 2000-tal. Som för ett år sedan sade att jag var en av de 2 som var möjliga stora kärlekar i livet. 14 år mellan oss. 20 år sedan. Jag tvingades lyssna på My Heart Will Go On med Celine Dion och låtsas att det var ju en bra sång. Och där stirrade vi på varandra över restaurangbordet och insåg att tiden hade flytt. Bostadsrätt och sommarstuga och banklån låg mellan oss.

Men sen gifte jag mig. 20 år mellan oss. Inte som Leonardo Dicaprio. Så illa blev det inte.

Jag gav upp. Jag ville inte bli ersättning för den pappa som bleknade bort.

Om nån kallar mig för ”Daddy” så kräver jag foto på deras mamma för att se om jag skulle kunna vara en möjlig daddy.

Over and out,

Där kom hundarna . Tack. Sansat. Belåtet.

Sammanfattning. Ålderskillnad är inte ett problem. Inte för de som är i relationen. Så länge inte en av de två börjar surra om den ”mamma eller pappa de inte haft”.

Och så länge omgivningen inte börjar räkna på fingrarna

Leker brödrafolk ….

En vecka är avklarad. 11 dagar återstår. Norge.

Landet där det tar tid att handla mat. Jag lyfter ut paketen ur köldförvaring och läser innehållsförteckning för att förstå vad lompa är för limpa (svar; potatisbröd) Och nej Raspeballer är inte en könsorgansklåda.

Men de är förstående på Europris i Skarnes (som borde heta Norgepris) och de låter den långsamme svensken läsa vidare på förpackningarna.

Det har varit dimmigt.

Inget fel på min syn. Men vädret har liksom Stephen King:at sig.

Hunden Bonnie längtar efter sol. På en vecka har vi sett solen 2 gånger.

Katten Helle Sofie struntar i väderleken. Bara hon får tassa ut i markerna och lämna sina tassavtryck.

Helst på bilen.

Idag blev det turism. Om jag letar på Google Maps om vad en turist ska göra i trakterna så är det museer som är öppna under sommaren eller när man ber dem öppna. Det är vandringsleder som nog är igenregnade.

Och så är det kyrkoruinen Nes. Kyrkan med anor från 1100-talet men som en blixt brände upp i mitten på 1800-talet. Men folk gifter sig där. Bröllop i ruinen. Ruinbröllop.

Jag ser fram emot nätterna här. Drömmar. Mina drömmar. Det är något med trakten som gör att jag ser fram emot drömmarna. De är vilda. De är fyllda av sociala aktiviteter. I när och fjärran. Jag gör mål på ett suspekt sätt i en landskamp (bär den italienska backen mot en öppen eldstad och hotar att bränna hans huvud om han inte erkänner att målet var ok).

Jag deltar i en dansuppvisning på en bensinmack. Jag sitter på otaliga konferenser. Mitt liv i en dröm. Ett alternativt liv.

Det händer saker i Norge. Mest i drömmarna.

Och så var det det där med boken som ska skrivas….

Det tjatas. -”När skriver du boken? Vi är många som vill läsa!”

Folk är snälla.

Men den finns ju där, I tankarna, Ingen jävla Nordic Noir där man som Mons Kallentoft ska tänka ut det vidrigaste sättet att mörda nån. I verkligheten är det stekpannor i fyllan som är det vanligaste sättet att mörda nån. Eller en rostig morakniv i buken. Inte en glaskista med sugrör 1 meter under marken eller inmurning i en vägg.

Däremot är ju Val McDermid’s – ”skjut och lägg kroppen i en stia med hungriga grisar men glöm inte bort att ta bort spännet till bältet för det äter inte grisar” ett bra sätt att göra sig av med mordoffer. Men jag ska ju inte mörda nån. Jag ska skriva en bok.

Kanske.

Kanske.

Det finns två olika scenarios för boken;

  1. Hundpassare som försvinner en efter en efter att ha blivit godkända av en hundägare i Dolomiterna. Men det ska inte vara typ den amerikanska studenten som försvinner och så kommer Liam Neeson väsandes och hotar att bryta varje ben i kroppen på Dolomiter-typen. Nej – det ska vara som i filmen som 30 år senare inte lämnat tankarna – ”Picnic at Hanging Rock” . Hundpassarna försvinner en efter en. Deras profiler på hundpassar-appen blir inaktiva. Ingen Liam Neeson letar efter dem – snarare Isabella Rosselini-typ i nunnekläder. Möjligen har hundpassarna kommit till ett ställe utan folkpartister – en bättre plats. Eller så har hungriga grisar ätit upp dem. Det får Isabella Rossellini -typen reda ut.

2. Min nästa hundpassning. Den skulle ha skett i Cotswold, England men familjen har sålt huset och köpt ett nytt hus – eller ett gammalt hus – mitt ute i ingenstans i Wales. De flyttar in i helgen. -”Vi gör klart köket och gästrummet – sen åker vi på 10 dagar semester” Och jag kommer dit när de ska resa och fortfarande inte känner hela huset och jag ser en massa dörrar som jag inte tänker öppna. Först. Sen kan jag inte stå emot. Eller jag och jag. Det ska ju inte vara jag Eller kanske, Och det ska inte vara som House on the Hill – utan mer The Others . Det är inte det som är bakom dörrarna som är skräcken utan jag som inkräktare – nykomling – intruder. Ja som om storyn vore skriven av en katt.

Eller så blir boken skriven i mitt huvud och that’s fine.

I vilket fall lämnar familjen en manuellt växlad BMW som flyktbil. För mig. Eller katten.

Mitt liv som bergsbonde …

De 22 dagarna närmar sig slutet. I morgon åker jag till Granada för 30 timmar innan hemfärden.

Det har varit 22 lugna arbetssamma dagar. Upp varje morgon för att se vilka skador vildsvinen åstadkommit. En del morgnar har det varit nollskadigt. Andra morgnar har hela åkrar plöjts upp.

Fast som den amatörbonde jag är så tänker jag ju att vildsvinet i fråga identifierade sig som en jordfräs. Det blir fritt fram att plantera i det uppluckrade. Tror jag.

Det växte inget där innan. Så nu är det läge för potatis?

Det tog 2 veckor innan Nora the Dog accepterade mig och slutade hyperventilera. Nu är vi bästisar. Vi sitter på kvällarna vid fiskarna i dammen och hon äter mandlar och jag plockar tistlar från hennes päls. Hon är en tistelmagnet.

Jag trodde jag skulle vara hund- och katt -och husvakt. Men jag blev också en bonde. Det växer. Det frodas. Det torkas ut. Vandring med vattenslang har varit min arvedel. Ena dagen allt nedanför huset. ’”Glöm inte rosorna!”

Nästa dag allt ovanför huset. Och där sker odlingarna. Och vildsvineriet. Och koi -fiskarna i dammen. Dom ja. De två största och blekaste har dött. De bara låg på sidan och flöt. De små röda är fortfarande pigga – så jag antar att det var ålderdom – eller så behöver dammen rensas. Det ligger mycket döda växter på botten.

Fiskare är jag inte.

Katterna.

Jag har alltid gått omvägar runt katter. De är inte att lita på. Ögonen är som web-kameror med connection till Satan. Men de här katterna går inte omvägar runt mig.

Tvärtom. De första två veckorna knackade de på dörren kl 0730 varje morgon informerandes om att de var hungriga. Senaste veckan har lillkatten Matti knackat på dörren vid midnatt informerandes om att det ska sovas med ansiktet i min armhåla. Spinningen är väldigt högljudd samtidigt som det borras i täcket för att komma närmare.

18 timmar kvar på bergssluttningen. 18 timmar kvar som bergsbonde.

Sedan förväntar jag mig en dusch med vattentryck och stabilt varmvatten på hotellet i Granada. Och för att vara säker på att jag får en balans i livet så är det bokat en 4 dygnsresa till Wien i nästa vecka – inkluderande en middag på en restaurang med 1 Michelinstjärna.

Balans.

Jag kan inte vara bergsbonde hela tiden.

Men då och då.

This is no ordinary life

Sitter tillbakalutad. Solen värmer. Det är bara 14C. Men det struntar solen i. Den värmer.

This is no ordinary life.

Sade sjunger i högtalarna. Negroni framför mig.

Då ser jag vad jag inte hör. This is no ordinary love – sjunger hon. Inte ordinary life. Felhörning. Vaxpropp.

Men jag väljer ’no ordinary life’. Passar bäst.

Jag har ätit en 5-rätters lunch. Jag har njutit. Jag valde restaurangen för att en recension gnällde om att restaurangens hund hade kissat nära deras bord.

Jag såg ingen hund. Jag såg god mat. Återvänder på lördag med f d hyresvärd och hans granne.

Jag bor i tre veckor i en främmande familjs hus.

This is no ordinary life.

De lämnar nyckel och instruktioner om pelletspannan och två håriga barn i min vård.

Så ska världen vara.

Som Birgit i Andalusien vars hund och två katter jag ska passa – och olivlunden och huset- i maj.

–”Jag behöver inga referenser. Jag vill bara se ditt ansikte”

Människor som litar på människor.

Kopplingen till litandet är de håriga barnen. Hundarna. De där änglarna som skakat av sig vingarna.

Dog is God spelled backwards.

This is no ordinary life.

”Mina” hundar vaknar före mig. De väcker mig.

Pordenone. Punkrockens vagga i Italien. Äntligen. Jag ser en dam med blågrönt hår. Antingen är hon en relik från punktiden. Eller en mermaid (jag åt för mycket fisk till lunch).

This is no ordinary life.

Främling i främlingars hem.

Hitintills har alla främlingars hem haft den helige graal som behövs. Espressokannan.

Ett måste.

Jag har hittat rätt i mitt letande efter not ordinary life.

Eller för att citera en annan splendid bugger – Hjalmar Gullberg

Efter maj i Sierra Nevada. Ett lugn. Barnen från Mechelen en vecka. Sen 2 eller 3 veckor med bångstyrige Tango ( – I’m not ready with the walk).

Sedan ett lugn. Och utforskande efter fler håriga barn för mitt not ordinary life