-”Hur känns det att gå i pension?”

Det är väl inget konstigt. Jag har gjort det massor av gånger.

Inte än. Men på den vägen är det. 2 månaders pension och 1a januari är jag tillbaka i arbete igen. För 6 månader. Plikten kallar.

Den enda plan jag hade inför pension var att se slutstationen på spårvägslinje 51. Där fanns inte mycket att se – men stationen före slutstationen var mer sevärd. St Gilles Kyrkogård. En kulle med gravar svindlandes nerför kullen. På den högsta punkten placerade jag hundgodis. Närmare än så kan man inte komma hundhimlen i Bryssel. Det var ju ändå assistentens födelsedag.

Det var verkligen i slutmomangen som jag åkte till 51ans slutstation för den 5 november påbörjades reparationsarbetena på linjen.

Det var den plan jag hade – men det har varit full fart under den korta pensioneringen. Dagen efter slutstationen klev jag upp i bibliotekstornet i Leuven. Tornet som tyskarna har bränt ner 2 gånger. 2 dagar i Leuven var en dag för mycket. En universitetsstad som kändes som en stad man passerar förbi och stannar en stund men inte länge. 1 dag räcker.

Vis av erfarenheten åkte jag till Oostende över dagen. Havet. Det var havet som lockade.

Stockholm därnäst. Men det var inte pension.

Barcelona i 5 dagar. Kontrasterna från den överfyllda frukostmatsalen på hotell 1 till viskandet i frukostmatsalen på hotell 2. Hotell 2 som lovade ”rum med slottsutsikt”. Ja – om jag tryckte kinden mot fönstret.

Men också det mest perfekta folktomma museet. Gratis inträde på lördagar kl 1500. Men också gratis för pensionärer – alltid. Så min vandring i de folktomma salarna började 1030 och avslutades när massorna kom under vilda skrik.

Men nu – hälsas jag varje morgon av en puss på min fot och en ständig vädjan om att bli kliad i nacken. 9 dagar med Kuma – vilket betyder ’björn’ på japanska men ’vagina’ på Swahili i Tanzania. Vi är japaner.

Gäster på middag igår. De var oftare under bordet för där låg Kuma. Men gubbröra och Janssons frestelse gick hem under de korta tider ansiktena var över bordet.

-”Men ska du servera vitt vin till ölen?” – frågan ställdes när jag tog fram flaskan med Skåne ur frysen. Belgare.

Så var det med denna pension. Jag får se om nästa pension blir längre.

Nyfikenhet

Det är nåt med berg.  Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.

När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.

Nyfiken. Det är ordet.

Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar. 

Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”

Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg. 

Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva.  Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor. 

En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar. 

Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?” 

Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där. 

Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)

Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en  elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.

Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor. 

Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen! 

Ceviche åt jag inte där – men i nästa  hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken. 

Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar. 

Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.

Dagarna med Stella

Hon stirrar på mig och skälver. Inte av glädje. Men av skräck. Hon rusar uppför trapporna och tittar på mig på behörigt avstånd. Kommer jag närmare så springer hon undan.

Det blir en kamp att få på henne kopplet för en första vända ut. Det har gått 2 timmar. En tid av avstånd. Ute på gatan så tittar hon på mig i smyg. Stövlar iväg till första gräsplätt. Och helt plötsligt är vi vänner.

Det blir en stillsam första dag – men den andra och tredje dagen är det full rusning. Hopp och studs.

Hon fäller mig när jag sitter på golvet genom att kasta sig emot mig med tassarna mot mina axlar. Det är en bekantskap som ger mersmak. Vi tittar på hundfilmer på Netflix. Fast hon somnar när det inte blir tillräckligt med action.

Varje morgon upprepar hon samma rutin. Går ut mitt i gatan och kissar. Bilarna får vänta. Jag är oerhört fascinerad av denna 10 månaders labrador som inte viker ett tum från min sida under de tre dagar hon är hos mig.

Det blir långsamma promenader. Hon stannar till så fort hon hör ett misstänkt ljud. Det må vara en bildörr, klapprande klackar eller en kyrkklocka. Hon stelnar till i stegen när hon möter en människa. Men möter hon en hund så blir det full fart framåt. Ingen rädsla. Men hon löper så jag får skrika på avstånd ”boy or girl”? Är det en girl så snos kopplen ihop – är det en boy så får boy tråna på avstånd.

Mitt liv som dogsitter. Jag vet inte om jag kommer att bli lika fascinerad av nästa hund – en strävhårig tax som kommer 4 juni. Före det ska en blandras inspektera mig för att besluta om han ska vara hos mig i början av juli. I slutet av juli kommer Marta – en australian cattle dog – som inte skäller utan låter som en chimpans. Hon har redan inspekterat och godkänt mig. Och nästa fredag ska jag inspektera farmen 20 km från Bryssel med 2 hundar, 3 katter, 2 hästar och ett otal höns. Kanske för att bo där i slutet av augusti när familjen är på semester. Kanske.

Att bära hem en stege

De går förbi. De vrider på huvudet. Fönstret är i ansiktshöjd för alla som är längre än 160 cm. De stannar till Granskar hemmet. Gardiner. Det behövs gardiner. Men gardinstången har lagt sig på 3,.5 meters höjd. Jag når upp med fingerspetsarna om står på en stol och sträcker på mig. Men det räcker inte.

Men nu hänger det gardiner där. Det tog ett tag och krävde en Armagnac-berusning.

Nu kan de vrida på skallen och se indisk bomull. Gardiner som jag köpte 2005 på Neuwe de Wolf och som har färdats med mig sedan dess. Etiopien. Södra Sudan. Kenya.

Men det började med en – ska jag gå och handla en stege så behöver assistenten tröttas ut rejält först. Så en vandring mot storskogen. Dieleghem-skogen. Bara en kilometer bort. Men stor skog med okopplade hundar och en vrålande jag. Inte åt hundarna men åt de slappa ägarna. Vi skulle hitta klostret. Det gjorde vi. Men det var ett konferenscenter. Vi skulle hitta slottet. Château de Dieleghem. Den fanns bakom låsta grindar. Så vi traskade på i leran. Assistenten tryckte sig kärvänligt mot mig. Jag blev nerlerad.

Han rister i kroppen och pinnar på så fort vi närmar oss en skog. Han är ett skogsdjur. Det är jag med. Jag trivs bäst bland raka stammar.

Målet uppfyllt. Assistenten däckade när jag kom hem.

Ut på stegköpsfärd. Men först hittade jag något jag letat efter i 2 veckor – en bestickslåda för 2.95 euro. Sedan djuraffären – där måste det ha varit rabattdag för tunnhåriga kattägare. Låååångsam kö. Grävande i portmonnä för att betala för kattsanden. Att stampa i en kö hjälper inte.

Hungrig. Mat före stegen. Nåt snabbt. Men den armeniska restaurangen som jag har spanat in är stängd. Stället bredvid lockar med fresh meat i sina hamburgare. Suspekt. Ett ölställe – öppnar dörren och ingen äter utan istället skrålar över sina ölkrus.

Men sedan. En restaurang med en trerättersmeny för 30 euro. Men namnet ….. French Kiss. Varför döpa en restaurang efter tungkyssar? Eller varför inte. Det kan ju locka. Kliver in. Får ett bord. Det är fullsatt – folkligt – stimmigt.

-”Vill du ha en aperitif?”

-”Ja tack. En dry martini”

-”Röd eller vitt?”

Dömt att misslyckas. Minns fortfarande den indiska restaurangen som serverade en Martini Bianco med en svart oliv i. Så jag beställer en Ricard.

Den är generös.

Beställer ett belgiskt smörgåsbord till förrätt. Foie gras. Lax. Räkcroquette. Gott.

Varmrätten är en biffstek med vilda champinjoner.

Tar en kaffe och en Armagnac efteråt och så kommer notan som är alldeles för generös. De har glömt bort varmrätten. Den kan inte ha kostat 0 euro. Så jag påpekar det -och belönas med ömhet kärlek och en rejäl slurk Armagnac. Dock inga franska kyssar.

Jag påpekar missen i notan för hit kommer jag ju att återvända. Definitivt. Så det gäller att bli ihågkommen så kanske även assistenten kan släppas in här. Han skulle gilla stället.

Jag snedstegar ut. In i DIY butiken. Jo. Det går. Jag kan bära stegen. Den är i aluminium och väger lagom. Ut på gatan. Vindpust. Stegen är inplastad och fungerar som ett segel. Vind bakifrån. Snabb färd hemåt i lördagseftermiddagen.

Nu har vi uppsatta gardiner.

Det var på tiden.

Kampen om en parkbänk

Skolorna öppnar 0830. Det är en strid ström av ungdomar genom Paul Garcet parken strax före det. Utom vid en av parkbänkarna. Varje vardagsmorgon sitter de där. Det unga paret. Vi har börjat hälsa på varandra när vi går förbi. Assistenten har funnit att gräsmattan framför parkbänken är en bra toalett. Jag ber om ursäkt. Det unga paret fnissar. Sedan går de till skolan. Vareviga vardagsmorgon. Fantasierna skenar. Får de inte träffas för sina föräldrar? Eller träffas de vareviga möjlig stund. Jag hoppas det.

På en gammal bänk i parken i Jette
När kvällspromenaden är försenad så parken har stängt

Parken stänger 19.00 så det gäller att hinna dit innan grindarna smäller igen. Och då är parkbänken upptagen. Av de två utomhussovande herrarna. Den ena hojtar -”I love this german shepherd!” Den andre nickar instämmande. Senare på kvällen, när parken har stängt, har de lindat in sig i duntäcken och metallfilt för att sova i porten till det jag tror är ett servicehus. Men från filtarna och täcket hörs ett -”Hello dog!” Det är kallt ute – men Röda Korsets ambulans åker förbi och ger herrarna en pratstund och kaffe.

Tillbaka till parkbänken. Det är minst 20 bänkar i parken. Men hemligheten med denna omtyckta bänk är att den är torr. Skyddad av ett hönsvinge-träd som brer ut sina vida grenar över bänken och gräsmattan intill. Det kan förklara varför assistenten valt platsen som toalett. Och varför det kärade paret och de ölglada herrarna valt bänken.

Under lunchen är alla parkbänkar upptagna. Horder av ungdomar som äter smörgåsar. Ingen skollunch – utan köp en macka eller ta med macka hemifrån. Jag är inte så övertygad om att detta är ett bra system med kalla smörgåsar på kalla parkbänkar.

Vi har nu övergett det förra hemmet. Nycklarna överlämnades igår och trots mitt idoga städande mellan jul och nyår så tyckte inspektionsexperten att en ytterligare städning á 149,20 euro var nödvändig. Jag överensar om det. Solen sken igår på ett elakt sätt och visade dammkornen yra. Det var ett bra hem – men tog evigheter att städa. Här går det mycket fortare. 75m2 är bättre än 200m2.

Från 172000 till 52000

Och det märks.

Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.

Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.

Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.

Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.

Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.

Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.

Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.

Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!

Kopplet sträcks ändå.

Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.

Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.

Sniffar i kommande kvarteren

Parken Paul Garcet är godkänd. Ett halvt kvarter från blivande hemmet. Det sniffas lagom för det ligger råttgift i buskagen. Men som utetoalett är parken godkänd. En park döpt efter en facklig aktivist som dog i Dachau 1945 – efter att ha blivit arresterad 1943 av nazisterna för att han gömde en motståndskämpe i sitt hem. Park med bra vibrationer.

Sedan hittar vi ett minnesmärke efter folkmordet på armenierna. Och en sportpark där basketbollarna studsar och en kvinna går långsamt och smeker sina frites i majonnäs. Sedan går vi vilse och hamnar i Laeken. En rejäl omväg.

På vägen luktar det bränt.

Det skriks av skräck när vi kommer gåendes. Kvarter som är rädda för assistenten.

Sedan måste vi googla. Vad är detta för nåt? Mausoleum? Synagoga? Frimurarlokal? Nej- det är en tingsrätt. Det ser ut som om det borde ha blivit två flyglar – men pengarna tog slut.

Det blir en lång vandring. Dubbelt så lång som den borde ha blivit. Det kostar på krafterna att gå vilse. Vi vandrar i kvarter där barerna serverar thé. Thédrickarna drar in sina ben när assistenten går förbi. Barnen gallskriker. Men det är gott om parker i det kommande grannskapet.

Varför gråter Eva?

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?

Vi hade tystnaden ….

Min far längst till vänster. De andra är för unga för att vara min far.

Han väckte mig genom att dra i min fot mitt i natten. Björn Borg skulle spela i Australian Open. Jag tror aldrig han vann den tävlingen. Men vi satt tysta och såg bollen fara fram och tillbaka över nätet. Så var det med all sport. Vi satt tysta och tittade.

Jag satt också tyst och tittade och väntade på att han skulle läsa tidningen klar så jag kunde kasta mig över sportresultaten. Jag minns hur tråkigt det var runt julhelgen då det inte fanns så mycket sportresultat. Förutom Sylvesterlopppet på nyårsafton i Brasilien och så Garmisch Partenkirchen backhoppningen.

Vi var lika tysta när vi körde 37 kilometer till Pajala för att köpa en Puch Florida när jag fyllde 15 år. Något säger mig att det var en österrikisk moped. Men jag är inte säker.

Vi var också tysta samma 37 kilometrar när vi körde till söndagsbingospelandet i samma Pajala. Han var inte lika tyst när jag som 11 åring vann det som de kallade för utslagsbingo- d v s ropas ett nummer ut som man har på sin bricka så får man lämna lokalen. Inga utropade nummer fanns på min bricka. Vinsten? Ett bord. Jag var tyst. Vad skulle jag göra med ett bord? Men inte min far. Han var stolt för att jag inte hade några utropade nummer på min bricka. Bordet hamnade i ett hörn i köket och fälldes nog aldrig ut.

Han var inte lika tyst når jag inledde varje semestertur till mormor i Finland genom att kräkas ner baksätet i PV444an innan vi ens kommit 20 kilometer iväg. Jag slutade kräkas ner bilen när jag vuxit så lång så jag kunde se ut genom bilfönstret. Då kunde pappa vara tyst igen.

Han var inte heller tyst när han packade upp gunghästen som jag fick i julklapp – eller födelsedagspresent. Det är mitt absolut tidigaste minne. Den stora kartongen med gunghästen i trä. Med läderöron. Tagelsvans. Och en lädergrimma som fort gick sönder.

I dag vid 06-tiden så blev han 92 år, 7 månader och 4 dagar. Inte mer. Vila i frid. Han har ju redan ristat in sitt namn på gravstenen. Långt i förväg. 30/10 2020 kommer inristningen att bli.

Tystnaden. Han behövde inte prata. En gång frågade jag honom och mamma varför de aldrig sade att de älskade varandra.

-”Jag har sagt det en gång och det räcker.”

Det var lätt att förstå honom i alla fall. Det räckte med att titta på hans ögonbryn för att se om han var arg eller glad.

Han luktade Watkins Keratin Hårvatten så länge han hade hår.

Det fanns alltid en hund omkring honom. Med dom var han mer talför. Till en dag när en av hundarna blivit gammal och sjuk – var det Hampe? Jag minns inte vilken av alla hundarna det var. Men det var inte fråga om att åka till veterinär för avlivning. Nej – upp med geväret på axel och ut i skogen för avlivning. Jag väntade och väntade. Men det hördes inget skott. Istället kom pappa gående med hunden efter.

-”Han tittade mig i ögonen och då kan man ju inte skjuta…__”

Det blev farbror Bror som fick utföra dådet istället.

Samme farbror som avlivade 10-tals kaniner som min lillasyster producerat genom att ha 2 kaniner i samma bur.

-”De är ju syskon så det blir inga ungar” trodde hon.

Farmor har familjerekordet. Hon blev 98 år. Sista gången jag träffade henne frågade hon vem jag var för hon kände inte igen rösten och var nästan blind.

-”Jaha. Haralds son. Honom har jag inte förlåtit sedan han sålde mina kor till Norrbottens slakteriförening!

Alla kor hade namn. Han döpte dem efter kvinnorna i byn. Kvinnorna i byn var inte glada för det.

Men han överlevde de flesta från sin generation i byn. Fram till idag.

Vila i frid.

Min syster skickade ett foto. Jag är glad att hon var på plats.

Nu går jag och sätter mig i St Catherine-kyrkan.

Och här kom hösten ….

Veckans bästa nyhetsreportage – SVT Rapport

Skulle behöva sätta mig på en höbal mitt bland kroppsvarma stora grisar. Jag fryser. Det regnar utan ett slut. Det ven stormvindar på taket i natt. Assistenten är varm- men han kramas bara när han vill. Vill jag så går han iväg.

Det är ett förrädiskt regn. Det droppar lite lätt. Ok- vi skippar paraply och regnrock. 57 meter in på vandring med assistenten så kommer störtskuren. För sent att vända om. Bara vandra vidare. Assistenten ruskar på sig. Jag blinkar förtvivlat med kontaktlinserna halkandes runt.

På torsdag upphör masktvånget. Utomhus. Trots ökande antal smittade. Det är barnen. Barnen som smittas. 10-20 åringar är den mest smittade gruppen just nu. Skolorna har öppnat.

På torsdag tänker jag börja arbeta från kontoret igen. Det ska regna på torsdag. Det ska regna hela veckan. Tänkte jag. Planerade jag. Men sedan kom procenten. Jädrar vad dom rusar iväg. Så jag får fundera om jag ska ge mig ut i tunnelbaneriet.

På torsdag återvänder jag till 0800-1700 livet. Uppdraget för Colombia tar slut. Det har varit ett bra uppdrag men livet har stått still. Knappt en ledig kväll, p g a tidsskillnaden. Vaknar varje morgon med inboxen full. Somnar varje kväll med obesvarade e-mail. Nog nu. Tillbaka till vardagslunken. Men oj vad mycket lärande det har varit de senaste 4 månaderna. Men nej – jag trivs bäst i slutna landskap. Min tid som chef är förbi. Att leda andra får vara historia. Det sliter. Särskilt när jag ska vara chef för människor som jag aldrig träffat. Det är som att jonglera bowlingklot.

Tar ett nytt kliv istället. Styrelseplats i ett nätverk där alla vill väl men där den enskildes väl har gått före allas väl. Det blev en spännande omröstning. Dagen före omröstningen ringdes det – ”du ska inte rösta på den eller den!” Jag som tänkte rösta på folk. Inte mot folk. Min rösttanke handlade om – vem skulle jag anlita som hundvakt åt assistenten. Och det blev nog rätt bra. Rösterna var hemliga men man kunde se hur rösterna hade lagts – men inte av vem. Gapade häpet när jag såg att – fast man fick rösta på två – så hade mina motkandidater röster som bara var på dem – inte på någon annan. Min röstoskuld försvann. Att bara rösta på sig själv för att se till att motkandidaterna blir motståndare och får minst en röst färre. Schlagerfestivalfasoner.

Övrigt;

Lyssnar på Söndagsintervjun. Johan Croneman nu. Mona Sahlin förra helgen. Natt och dag. Croneman som öppnar upp sig. Sahlin som stänger in sig. Croneman som gräver inåt. Sahlin som bygger murar. Croneman vinner. Känslan är att Sahlin ställer upp på intervjun för att boken ska ges ut veckan efter. Cronemans bok släpps också – men han älskar intervjun. Generös och öppen. Det är ett samtal jag hör. Intervjun med Sahlin var ett förhör.

Och slutligen. Casa de Papel. Inte visste jag att det var den näst mest tittade serien i Netflix historia. Men efter avslutade 4 årgångar så förstår jag det. Undrar hur mycket den serien har påverkat synen på spanska myndigheter och förtroendet gentemot dem? Och ser denna nyhet och funderar om det är en Papieren Huis på gång i Belgien?