Month: August 2019

Mitt liv som Judas

/ Hans Lind / Leave a comment

Två gånger jag jag förnekat min svenskhet. Den andra var i går. Den första tidigt på 90 -talet. Så jag har en möjlighet till. Eller var det 3 svek som Judas gjorde eller var det innan hanen hade hunnit gala 3 gånger? Om det var hangalet så har jag redan förbrukat mitt svek dubbelt upp.

En belgisk familj till vänster och höger. 3 barn. Mamma och pappa. Jag mittemellan dem. Framför oss. 3 svenskar. SAS planet till Bryssel. De kommer in nästan lite försenade. Direkt från den stora starken och Jägermeistern. Nåja, det är tidig eftermiddag så det må vara förlåtet. Två har rakade huvuden och kuliga magar. Blekta tatueringar. Runda kinder, Den tredje har en hårknut. De tar selfies – eller groupies för alla 3 ska med.

-”Flyger du bara i Europa?” Frågan ställs till stewarden och de tre flygvärdinnorna. Samma fråga till alla 4. En av dem har flugit i 23 år så hon är nog van vid Bockarna Bruse svenskar. Fransmannen tvärs över gången är inte det. Han blänger. Fast han hade varit i Fagersta. Och Örebro.

Gin&Tonic till salladen. Starköl på starköl efteråt. Volymen ökar. 3 män. 3 monologer, Jag slutar tjuvlyssna för det hänger inte ihop. Det de deklamerar. Belgaren bredvid frågar tyst; -”Whats the language they are talking? Norwegian or Swedish?” Jag svarar att jag inte har den blekaste aning men att det är något skandinaviskt. Kanske finskt. Förmodligen finska.

Mitt andra förnekande av att vara svensk.

Det första kom tidigt 90-tal. Bush den äldre hade dagen innan börjat bomba Irak. Jag bodde i Mexico city. En promenad genom Zona Rosa, Gågatan Calle Copenhague. Lunch. Ensam, Med tidningen The News, På den tiden fick jag ögonvärk av att stava mig igenom en spanskspråkig tidning så jag slappnade av med nyheter på engelska då och då. Tom restaurang. Läste tidningen. Åt. En DosXX eller två.

Och då kommer de. Höjden av svensk intelligens. Paret med stort P. Skriftställaren som bråkat med sina föräldrar. Fotografen som kan allt om Kina. Vi kan kalla dem Jan och Gun fast de kanske heter något annat. De sätter sig vid bordet bredvid. Inom hörhåll! Jag kan ympa i mig det mest intellektuella som Sverige har. Jag kommer att folkbildas!

De beställer. Småpratar. Uppvärmning tänker jag. Flyttar runt på saltkaret. Gör plats för armbågarna på bordet. Snart kommer det. Det kloka. Det djupa. Jag vässar öronen och börjar förbereda njutningen.

-”Men se på henne där? Hon klär ju inte i gult. Ser ut som en påskkyckling!”

Vad? Hörde jag rätt?

Jo. Han hummar nickande. Bägge följer kvinnan med blicken. Jag faller tungt. De är ju som jag. Skvallriga. Fördömande. Ja eller fördömande har han ju svenskt rekord i. Vad gäller fördömandet av sina föräldrar. Men på detta vis.

Jag faller tungt. Återvänder till the News. Och då lutar sig hon vi kan kalla Gun – fast hon kanske inte heter det – mot mitt bord.

-”What is the latest on the attack on Irak?”

-”You can have the newspaper. I am finished with it….”

Jag räcker över tidningen. Hon tackar och så kommer det. Det jag inte hade förberett.

-”Where are you from?”

Tiden stannar upp. Hjärnan arbetar. Blicken flackar.

-”Luxemburg!”

Mitt första svek emot Sverige.

Jag har ett svek kvar. Om det nu var 3 svek som Judas fick göra.

Sverige Sverige Fosterland?

/ Hans Lind / Leave a comment

Längtan efter en räksmörgås. Den avverkar jag den första timmen i Sverige. Det är jag och 2 pensionärer. De är nog inne på sin 3e påtår. Jag på min första räksmörgås. För mycket majonnäs.

Jag får en blankett att skicka till Försäkringskassan. Var kvar i svenska systemet. Jag skickar inte in den. Det är länge sedan jag varit inne i ett svenskt system, Skatteverket kallar mig för ”Utlänning med inkomst från Sverige”.

Så jag är en utlänning som iakttar Sverige och svenskarna. De var lugnare denna gång de svenske. De har höjt blicken från mobilskärmen och vandrar mer målmedvetet. Inte längre vägförda av mobilgu(i)den. Nu är de guidade av hundar. Rakt framåt.

Noterar att man kan få botox på tre områden enligt reklamen. För 3000 kronor. Jag antar att mobiltummen är ett av dom områdena. Annars är sig Sverige nästan likt. Fler hundar. Hundar överallt. Hundar som stirrar på varandra och mattar och hussar som gör smackiga ljud.

På Pressbyrån kostar Läkerolen ”tjugoandra kronor”. På Arlanda är 3 dagar inte 3 dagar utan 72 timmar för det finns ju nätter i de timmarna också. Säger han som fyller på mitt SL kort – under någon sorts färsäljaren-vet-bäst attityd.

På Apoteket Kronan förstår jag att Isabella Lövengrip börjat paketera krämer. Som utlänning tycker jag att svenska apotek alltmer liknar små allti allo varuhus. Som en sorts lite dyrare Galne Gunnar.

Sverige förändras. Mer hundar. Mer tatueringar. Sämre apotek.

På Arlanda står svensken i en rak och lugn kö. Utlänningar som jag – vi ställer oss i en klump. Vi – inte jag – men han framför – har packat laptopen längst ner i sin ryggsäck och får plocka upp allting ur säcken för att få fram laptopen. Han är svensk . Vi utlänningar har tagit av livremmen, armbandsuret, lagt ner plånbok och mobil i väskan och står beredda att satsa igenom säkerhetskontrollen. Det hade jag kunnat göra om inte svensken med ryggsäck hade missat att ta av sig armbandsuret. Köbildare.

-”Ska du flytta tillbaka till Sverige när du går i pension?”frågar de.

Hmm. Jag vet inte. Det är snart 15 år sedan jag flyttade från Sverige. Det ska nog inte flyttas så mycket framöver.

Jag läser bara recepten…

/ Hans Lind / 1 Comment

..inte inledningarna. De bara retar upp mig. Men recepten är enkla och bra. Inledningarna är tölpiga.

P

Per Morbergs kokbok med husmanskost. Jag tittar på bilderna.

Boken är en present. Jag hade inte själv köpt den. Aldrig. Men när jag hade lovat fixa en svensk middag för besökarna från Barcelona. Nåt rejält – för en av dem hade dagen innan gått 100 km – någon sorts tävling där man ska gå eller springa 100 km på maximalt 24 timmar. Hon behöver återhämtning. Så det blev sjömansbiff. – “Tiene buena pinta” sade barcelonskorna.

Dagen efter blev jag sugen på laxpudding. Så fram med Morberg igen. Och det blev så bra så assistenten stirrade växelvis på mig och växelvis på laxpuddingen med en uppmanande blick. Han fick en portion. Slickade tallriken len. Och ren.

Det fanns en period (före assistentens födelse) då jag på varje resa köpte en kokbok. Varje gång med ambitioner om att laga igenom hela boken. Ungefär som filmen om hon som skulle laga igenom alla rätterna från Julia Childs bok – och sedan bjöd henne på middag och hon dök inte upp. Ingen risk attjag bjuder Morberg på middag. Han är för vulgär.

Nuförtiden blir det en leksak till assistenten. För varje resa.

Men kokböckerna har följt med. En del oöppnade. Andra såsfläckiga.

Julia Child’s Det goda franska köket har följt mig till Mexico, Peru, Södra Sudan (där blev den termitattackerad), Kenya 2 gånger och nu för andra gången till Bryssel. Den är sliten. Den är underbar.

De resterande 3 metrarna med kokböcker väntar. Troget. En dag ska jag ta mig igenom dom.

När man slutar smyga …

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är när jag är på väg till jobbet som jag förstår vad som orsakade oväsendet kl 0200 på natten.

Men vi hade somnat in i god tid före det – assistenten och jag. Fönstret var öppet. Det luktade grillos och falsksång från grannhuset. En god lukt att somna till. Falsksången var avlägsen – mer ett mummel och till mummel är det lätt att somna till. En period i livet somnade jag in till P1s mummel – svag volym så jag knappt hörde vad som sades. Men det påstods av någon att hjärnan då koncentrerar sig på att försöka höra in vad som sägs och alla vandringstankar som går vilse sätter sig till ro och det är lättare att somna. Och en del påstår att nu är vi vips tillbaka i tryggheten i livmodern och hör mummel och då känner vi oss lugna och sansade och sover med tummen i munnen,

Och vi sov där till klockan 0200. Då kom det där bankandet. Inte ett bankande som man hör i livmodern.

(ps …. jag klarar inte av Olle Sarris röst i Radioföljetongen Nötskal. Om barnet i livmodern som hör moderns (mordens) och älskarens mordplaner. Hans röst är för gäll. Boken är utmärkt. Men med fel röst. )

Utan ett bankande från beslutsamheten. Inte regelbundet. Mer som om någon försökte ta sig ur en kontainer. Men det finns inga kontainrar att ta sig ur på våran gata så vi somnade in igen. Assistenten mumlade något ohörbart och lade sig på golvet framför hissdörren. Den kallaste platsen i bostaden. Ryggen tryggt mot hissdörren. Och då kan ju inte bankaren komma in. Tänkte han nog.

Morgonvandring. Byggjobbarna är på plats kl 0630. Skalet tvärsöver gatan ska bli 46 studentlägenheter. Bygget går långsamt men rutinen sitter i. Assistenten får sitt glada “Bonjour monsieur!” från byggarbetarna. Slowmotionarbetarna.

I parken ligger en man insvept i ett lakan. Men han snarkar. Han har lagt sig mitt på gräsmattan. Sover fridfullt. Inget prångletande där inte. Sov i det fria.

På tunnelbanan en timme senare kliver en tiggare in. Inte försiktigt bedjande utan dundrar in och ropar;- “Je veux manger! Donne moi de l’argent!” Inget krypande. Utan krävande. Den nya tidens uteliggare. Ingen ursäkt. Mitt på gräsmattan. Inget prångliv. Ingen utsträckt hand med pappersmugg utan full volym.

Tidigare under de senaste veckorna har byggarbetarna haft semester. De har lämnat sin bajamaja olåst men bakom ett staket. Som om det skulle räcka. Gatans parlament har använt bajamajan flitigt. Till i lördags när en användare bände upp staketet, öppnade dörren och ryggade tillbaka.

Sedan i måndags är bajamajan – en ny hoppas jag – placerad bakom en låst port till byggarbetsplatsen.

Men tillbaka till bankningarna. Det var ett annat sorts krav. Oblygt. Oförsiktigt. Som gräsmatteliggaren. Som tunnelbanetiggaren. Som bajamajamissbrukarna.

Jag går runt hörnet och hamnar i ett kristall-land. Tjocka glasbitar överallt. En SUV med gapande taggigt fönster. Glasbitar över hela förarsätet. Bilinbrott. Det är slut med de försiktiga inbrottstjuvarna. De som smyger. Nu tar de plats. Även kl 0200 på natten. Här kommer jag. Jag tar min rätt. Jag sover där jag vill. Jag kräver mat. Jag bajsar i din toalett. Jag ser en bil och en gatsten och de hör ihop. Tänkte han.

Jag bor i ett spännande kvarter.