Och så blev passet en belastning

Det japanska passet. Det brukade vara det bästa att ha när man skulle resa. De skandinaviska passen var också väldigt nyttiga. Om man vill resa. Om man vill komma in i ett land. Om man vill komma in i många länder. Jag tror det är 90 länder dit man inte behöver söka visum i förväg om man är svensk. Det vill säga före Corona.

Jag minns en inresa till Argentina. Flera köer. Den med visum som man hade sökt i förväg. Den för de som inte behövde visum. Och så USA medborgare som fick betala 200 USD i visum (en revansch för den höga kostnaden att söka visum till USA). De som inte behövde visum -kön gick snabbt. Där kunde jag i princip småpromenera framåt.

Det var då det.

I Rio de Janeiro finns en gammal knarrig spårvagn. Sta Theresa.

Vännerna som flyr land efter land i SydAmerika innan gränserna stängs – är i Rio. Spårvagnen går! Åk den!

De försöker. Spårvagnen går. Men inte för turister. Bort med er västerlänningar! (Jag hoppas deras flyg från Sao Paulo i eftermiddag bort från de stängda gränsernas kontinent fungerar så de kan komma till de stängda gränsernas hemkontinent)

Men det kunde bli värre. Det blev det. Guayaquil, Ecuador. Ett flygplan från Iberia med enbart personal kan inte landa på flygfältet eftersom borgmästarinnan har beordrat fordon att parkera på landningsbanan. Planet skulle plocka upp strandsatta spanjorer men tvingas landa i Quito istället. Samma händer med ett senare flyg från KLM som skulle plocka upp strandsatta holländare. Bort med er västerlänningar!

De åtråvärda passen har blivit paria-pass. Västerlänningar som kunnat flyga vart de vill. Utan problem. Blivit välkomnade med stora famnen får nu en rygg att titta på. Bort med er.

Kan det, kan det, kan det möjligen få upp våra ögon för hur det känns för de som förgäves försöker komma in i våra länder? Jag betvivlar. Men jag hoppas.

Parc Maximillien i närheten. För några dagar sedan jagades immigranterna bort därifrån. De som delar ut mat till immigranterna får böter och får inte fortsätta med sin verksamhet. Vart ska immigranterna ta vägen? Nästa plats. Tills de jagas bort därifrån. Till nästa plats. För de försvinner inte.

Vandrar med assistenten. Kajen Quai des Péniches är den nya platsen. Men de är inte lika många som tidigare i parken. En polisbil övervakar.

Vandrar vidare till Parc Maximillien som är tömd. På allt utom 2 polisbilar och träd som är dekorerade med ordergivning från borgmästaren.

De tre bordellerna (hotell som hyr ut rum för 30 minuter) i kvarteret har stängts. Damerna på gatan är borta. Från gatan alltså. De är inte borta. Bara osynliga. Men parken där vi går på morgonrundan har nu en utsmyckning av använda kondomer. Verksamheten fortsätter. I parken i stället för på bordellen.

Så gör vi. Stänger om oss när fara hotar. Ser ut de farliga och låter dem inte åka spårvagn. Snabba bedömningar. Snabba beslut. Och så klappar man sig för bröstet. En åtgärd har vidtagits. Med stängda ögon och stängt samvete.

Jeremias som optimistkonsult

Facebookgruppen Tornedalens vänner har varit en grund för att titta på tornedalska småfåglar i motljus, islossningar och renar med med ånga frustandes ur nosborrarna. Har varit.

Nu helt plötsligt dyker det upp en text som tagits från en s k humorsida – sägandes att alla bara klagar på hur Sverige skulle bli om SD skulle styra – medan ingen klagar på hur Sverige är under nuvarande styre.

Förr gluttade SD-anhängarna bakom köksgardinen muttrandes över tillståndet i deras världar. Nu är de överallt. Inget muttrande utan högljutt ojandes över tillståndet. Klagan. Elände. En verklighetsbeskrivning som bygger på att odla så mycket missnöje som möjligt.

Jeremias klagan blir till en riktig optimistkonsults litanior i jämförelse.

Missnöje. Skeptisism. Men inte bakom köksgardinen i avskildhet utan överallt. Bussen. Facebookgruppen. Gör klagan till en vardag. Och bara de kan fixa det hela. Säger de.

Därför blir motståndsskriften från Elisabeth Åsbrink så uppiggande just denna dag. Demokratin kan bara stärkas genom att lita på varandra. Se varandra. Prata med varandra.

Skandinaver litar på varandra mer än andra. Skriver hon. Svenskar historiskt sett i väldigt hög grad. Så det som Sveriedemokraterna pysslar med är väldigt osvenskt. Misstro är inte en svensk dygd.

Blir nyfiken. Varför visar slovaker så låg tillit medan skandinaver visar hög tillit?

Similar results occurred with people from 15 to 29 years of age – within the OECD countries Slovakia holds the last position with 12.41 percent. In general, Brasil and Columbia have a worst score (10.6 percent and 3.6 percent respectively). The countries with the most trusting people are Denmark (75 percent), Norway (73 percent), the Netherlands (67 percent), Sweden (62 percent) and Finland (62 percent).

https://spectator.sme.sk/c/20473017/slovaks-are-among-the-least-trusting-people.html

Inkomst. Trygghet. Socialförsäkringar. Och avsaknad av väpnade konflikter.

Och detta försöker de osvenska Sverigedemokraterna rasera. Lita inte på varandra. Sprid misstroende. Landet rasar nedåt. Rädda sig den som räddas kan.

Och vi anammar deras verklighetsskildring. De får styra debatten.

En minister lägger ut en tweet om att antalet nystartade företag ökat i Malmö. Raskt kommer svaret; Men skjutningarna då! De har inte minskat ! (fast de har gjort det).

Det är som att lajva en Flashback-diskussion.

Och i Facebookgruppen Tornedalens vänner så ligger inlägget om SD kvar.

Ok – nu har jag skickat kapitlet till boken

Svettig. Instruktionerna var; Skriv vad du vill. Skriv hur långt du vill. Svår instruktion. Väntar på svar…

**********

Sverige. Tidigt 80-tal. Jag var en ny färsk socialarbetare.  På en anställningsintervju sade socialnämndens ordförande – ”Horor och fattiga ska hållas kort!” Jag valde att inte börja arbeta där. Under en praktikperiod hade jag en kollega som satt på en bänk utanför lokala Systembolaget och granskade om några av hans klienter – framförallt ensamstående mammor – köpte sprit. Gjorde dom det så följde han efter och lade ett meddelande i deras brevlåda; ”Ni är iakttagna av barnavårdsnämnden!”

1982 försökte Sverige reformera socialtjänsten. Ny lag. Samverkan. Dialog med de som behövde samhällets stöd. Många försök gjordes att också i verkliga livet reformera mötet med de fattiga och utsatta. Men kontrollen fanns kvar. Och än mer idag – ropen skallar; förbjud tiggeri! (men inte fattigdom). Lås in kriminell ungdom! (men minska budgeten för de förebyggande insatserna; fritidsgårdar, bibliotek, socialarbetare ute på gatorna). I den allmänna debatten är synen på de fattiga och de utsatta samma som för 50 år sedan. De är ett problem. Inte att de har ett problem.

Mexiko. Tidigt 90-tal. Jag var en svensk socialarbetare på export. Samma anda. Samma syn på de fattiga. På de utstötta. Lås in dom! Rensa gatorna! Där som i Sverige var de fattiga ett estetiskt problem för de som inte ville se något annat än vackra fasader och rensopade gator.

Men det fanns annat.

Jag tar fram en manual från 1992. En manual som jag burit med mig i nästan 30 år. Till Sverige. Etiopien. Kenya. Sudan. Peru. Kenya. Och nu Belgien. Den är sönderläst men innehållet är lika värdefullt nu som då.

Jag bläddrar lite i den. Minns mötet med Libertad Hernández Landa och Luis Gabarrón. Minns dem ännu mer när jag hittar en text skriven med Libertads penna. Vila i frid  Libertad!

Dialog. Förståelse. Undersök tillvaron tillsammans med de som de handlar om. Det är de som är experter på sin egen tillvaro. Inte jag som granskar dem. Jag kan försöka förstå men kan aldrig fullt förstå. Jag kan erbjuda alternativ men det är inte jag som ska leva i det alternativet. Jag bär med mig; Det är de som jag möter som är experterna. Experter på sina egna liv.

Jag minns en övning; Libertad och Luis delade in oss i 2 grupper. 6 i varje. Vi fick 2 pappersark var – A3 storlek. Instruktion; ”Det ena pappret illustrerar ett lokalsamhälle. Ni ska alla rymmas i det – utan att vidröra golvet!”

Bägge grupper började elastiskt klänga på varandra – bära varandra – hålla om varandra. På det andra pappret. Pappret som inte symboliserade något. Men vi föll.

-”Ingen av er valde att försöka rymmas på pappret som symboliserade lokalsamhället. Ni valde att testa och experimentera i laboratorieform. Ni undvek att testa ihop med de människor ni ska arbeta med. Varför?”  

Respekt för de man arbetar med. Prata med. Inte om. Förstå tillsammans. Inte åtgärda problemet.

Luis och Libertad arbetade med gatubarn. Barn som de flesta undvek. Men även dessa barn hade en gång levt i en familj. En familj som stött ut barnen.  De hade en gång gått i skola. En skola som stött ut barnen. De hade en gång varit en del av ett kvarter. Ett kvarter som inte ville se barnen igen.

Gatubarn kan aldrig rehabiliteras genom inlåsning i institutioner. Det är en kunskap som är allmän egendom men som inte tillämpas. Fortfarande är alltför många barn instängda i institutioner. Något ”renare” gator. Något lugnare vuxna.

Men Luis och Libertad såg något annat. Vi behöver arbeta med de barn som hamnat på gatan – försöka få dem att lita på vuxna. Få dem att tillsammans med de vuxna söka alternativ. Alternativ som de själva tror på.

Men vi måste också arbeta med dem som stöter ut barnen. Med skolan som vill stänga av elever som inte fungerar. Som vill straffa elever som somnar i klassrummet (för att de inte vågat sova på natten). Disciplinera ungdomar som inte kan koncentrera sig (för att de inte ätit vare sig middag eller frukost). Vi måste arbeta med lokalsamhället – föra dialog med dem om hur vi kan undvika att stöta ut barn från gemenskapen. Hur vi kan stödja de familjer där barn har det svårt.

Ut med socialarbetarna på gatan. Möte med folk där de är. Inte en kallelse till ett möte i en overklig miljö i ett samtalsrum i kommunhuset. Låt de som du arbetar med vara precis vad de är; experter på sin egen tillvaro.

TACK Luis och Libertad för allt vad ni lärt ut med så många. Jag är tacksam för att få ha varit en av dem.

-“Vill du skriva ett kapitel till min nya bok?”

-“Don’t push!!”

Jag läste rätt. Han hör av sig då och då. Luis. Den kloke mannen med sin ännu klokare hustru. Lärarinna och låtsasmamma.

Det började en februaridag 1990. Bordet var fyllt av projektdokument. Jag hade förberett mig. Hon satte sig mittemot – Libertad Hernandez Landa. Jag bläddrade i pappersbunten. Hon log. Hon gjorde konsultuppdrag för Rädda Barnen – få ordning och reda på delstaten Vera Cruz gatubarnsprogram. Gatubarn ska inte städas bort som delstaten tyckte. Det är istället skolans, familjens och närsamhällets uppgift att förebygga att barn inte stöts bort från hemmen och skolan och söker sig till gatan som det enda alternativet. Om de väl har hamnat där så är det dags att placera lärare och socialarbetare på gatan – som sakta ska söka barnens förtroende för att motiveras att lämna gatan som arbetsplats och hem. Allt detta i alla dessa projektpapper. Vi skulle prata om hennes nästa uppdrag.

Trodde jag.

Hon svepte undan pappren. Tittade mig stint i ögonen.

-“Vad säger din mamma om att du har flyttat hit?

Jag hade precis flyttat till Mexiko. Alldeles för långt bort för en uttänjd navelsträng.

-“Hon gillar det inte..”

-“Säg till henne att du har en reservmamma här som ska ta hand om dig.”

Inte bara konsult utan även reservmamma.

1998 blev hon mördad.

Hennes man lever fortfarande. Likaså alla minnen av allt vi gjorde. Allt vad de lärde mig. Deltagande processer. Kallade hon och hennes man det hela för. Studera inte folk. Studera med folk. Om du lär dig nåt om dem genom studier så ska de själva också lära sig något nytt. Kunskap botar. Kunskap är makt.

En dag bjöd de in en holländare – Benny – som låtsades vara gästprofessor. Han talade – eller predikade – i en halvtimme. Oförståelig. Akademiska titlar. Alla lyssnade artigt men slutade anteckna efter en stund. Det hela var obegripligt.

Övningen avbröts med sanningen. Benny spelade en roll. Men varför accepterar vi att en med titlar använder vår tid utan att vi har nytta av det? Varför har vi sån respekt för nån vi tror kan mer än vi kan? Bra diskussion om att inte våga ställa krav. Om klasskillnader. Om de som tar plats och de som ger plats.

Det fanns alltid en fråga med i allt.

-“Vad har vi lärt oss av detta?

Och nu vill Luis att jag ska skriva ett kapitel i hans nya bok. Om gatubarn. Om hur jag som svensk socialarbetare klev in i det program de arbetade med och vad jag tänkte och tyckte. Hur ska jag kunna skriva om något som inympades i mig? Som blev ett tankesätt. Som hade så bra lärare.

Från ILO-COOP

Vi lär oss bäst genom att beskriva vad vi gör när vi gör det. Detta hade Libertad och Luis som rättesnöre. Som bas.

Kunskap är till för alla. Även för dem som forskaren studerar. Bästa forskningen är den som folk gör om sig själva och sina liv.

Den tankevärlden formades i en värld där staten svikit. Där det inte fanns nån sjukvård – där kom handboken >

Image result for donde no hay doctor

Där det inte finns nån doktor.

Handbok efter handbok skrevs om hur folk utan samhällsservice skulle klara av sina liv. Där det inte finns advokater, tandläkare, socialarbetare etc etc. I denna gör-det-själv och gräv-där-du-står anda revs väggarna som stängde folk ute.

Jag återvände till socialtjänsten i Sverige 1994. Väntrum med skottsäkra glas. Securitasvakter. Murar mot befolkningen. Ibland. Jag gick på några anställningsintervjuer. Studerade väntrum. Lidingö kommun hade ett väntrum där en plastrutschkana fanns för barn – men den var vänd mot en vägg. Hade ett barn använt rutschkanan så hade de dundrat in i väggen. Danderyds kommun hade en vakt i väntrummet. Men Sigtuna kommun däremot hade en leende receptionist. Där ville jag arbeta. Och gjorde det. Första veckan blev det dock lite för kärvänligt. En assistent smög sig in på mitt rum när jag satt i telefon och smekte mig över nacken. Det gjorde hon inte om. Hon skyllde på att vi var släktingar.

Nästa socialtjänst. Norrmalms stadsdelsförvaltning hade också bra receptionister. Blommor i väntrummet. Leende människor. Inga rivna socialkontorsväggar men välkomnande ytor. Ja nästan som på barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen i Fagersta där jag arbetade 1984-86. Mottagningseketeraren Monica. Familjerna kom en timme för tidigt. För hennes skull.

-“Men du har ju tid först om en timme?

-“Men det är så mysigt i ert väntrum – så jag sitter gärna här och tar det lugnt.

-“Välkommen!”

Så jo. Jag lärde mig i Xalapa Veracruz Mexiko att nyfikenhet tillsammans är grunden för förändring.

Grunden för en förändring ligger i;

  1. Det måste finnas ett intresse för en förändring.
  2. Det måste finns bevis för att en förändring är möjlig och nödvändig.
  3. Du måste motiveras av någon du litar på.
  4. Du måste veta hur du ska göra för att ändra på saker och ting.

Och där behövs det vägglösa och det spegellösa och det vaktlösa socialkontoret.

Långt ifrån den journalanteckning jag skrev som 23 årig socialarbetare efter 2 veckors arbete som nyutexaminerad> “Trots att jag upprepade gånger sagt till XX att han ska sluta dricka alkohol – så gör han inte det..”

10 år senare gick jag hem till XX.

Han var då nykter alkoholist sedan några år.

-“Var det nåt jag gjorde för att hjälpa dig att sluta supa?

-“Njaee… när jag var nykter så var jag ensam. När jag var full så kom dottern, sen kom du, disktriktsköterskan, polisen och ambulansen. Det var det fullt med sällskap här hemma.”

Tänk förändring med folk – inte för dem.

Ska det bli ett kapitel? Det kanske är detta jag ska skriva om. Det vägglösa socialkontoret.

Kanske.

De personer jag minns från förra veckan …

En banan i ena handen. En iPhone i den andra. Bläddrandes med tummen . Jag går fort. Men hon går dubbelt så fort. Jag svettas av min hastighet. Jag undrar hur det är med henne. Stövlarna blänker., Allt sitter rätt. Hon är på väg. Mot karriären.

Personen på bilden har inget med berättelsen att göra.

De är många. De karriärriga. Bryssel är en mellanlandning. Efter mastersexamen. Då gäller det att gå fort. Så andra inte tar över karriären.

I Nairobi satt de med MacBookPros på lokala caféet. Gå på gatan med. iPhone i handen är inte att rekommendera.

Hamrade på tangenterna. Indikatorer. Många indikatorer. Andras indikatorer. Skriver något viktigt. 24 år sådär. På väg. Sittandes längst ut på stolskanten. På väg. Mot karriären. Skyndsamt. Så ingen annan tar över karriären.

Vart var jag på väg som 24-åring? Jag satt i luggslitna soffor och lyssnade. Och lyssande. En gång hällde jag ut en dunk t-sprit. Dunkägaren hade slocknat. Familjen stod runt honom och tittade på.

En annan familj. Frun hade gömt all sprit. På lättfunna ställen. Hon smög efter sin man och när han väl hittade en flaska – det var inte svårt – så ringde hon mig med triumfatorisk röst. Återfall!! Igen! Vad var det jag sa??

Tallrikarna på fotot har inget med berättelsen att göra.

Hon sitter mitt emot mig. Äldre Yngre eller Lika Gammal. Amerikanska. Utan adapter för Europa. Hon med rödvin. Jag med champagne. Hon säger att vi samarbetar. Jag har försökt peta in hennes elsladd i ett europeiskt eluttag. Vi har misslyckats. Hon kallar det för samarbete. Det är hundratals människor omkring mig. Hon är närmast. Hon är mest högljudd. Hon reser sig upp var femte minut. På väg. Inte mot karriären. Den är som min. På väg att avrundas.

Veckans tankar. 3 år till pension. Var ska jag bo? Hur många år i frihet med Arman? Han är 8 år. Månde han bli 15 så vi kan campa i skogar och plaska i sjöar. Erbjudandet om en lägenhet i Madrid för en rimlig summa lockar. Men Madrid i augusti och Arman. Ingen bra kombination. Långt till sjöar. Långt till skogar.

Jag slutar tänka. Det är 3 år kvar. Först ska jag över Atlanten.

De kaosartade människorna på bilden har inget med berättelsen att göra. Jag minns ingen av dem.

Snabbköpet. Hon hade ställt sin varukorg mitt i gången. Jag klev över den. Nästa gång. Hon ställer sig själv mitt i gången. Varukorgen bredvid. En barrikad. En mänsklig barrikad. Ut med armarna. Hon vill något. Jag vet inte vad. Vet hon? Hade det varit i skogen så hade jag vänt om. Fara. Nu är det på Delhaize Proxy och hon vill störa. Svart kappa. Rufsigt hår. Ingen lukt. Vidvinkelblick. Uppmärksamhetstörstande. Som ett troll på Twitter. Som Ebba Busch Thor på partikongress. Törstande efter uppmärksamhet. Om du inte tycker om mig så kan du väl i alla fall vara rädd för mig.

Jag betalar och går ut ur butiken. Hon fortsätter spärra gångarna. Varukorgen var överfylld så hon har spärrat runt ett tag.

Apan som liknar mig

På väg. Till landet jag besökt mer än 30 gånger. Bergklädda dalars land. Färgglada dräkters land. På väg. Alltid på väg.,

Mitt liv som Judas

Två gånger jag jag förnekat min svenskhet. Den andra var i går. Den första tidigt på 90 -talet. Så jag har en möjlighet till. Eller var det 3 svek som Judas gjorde eller var det innan hanen hade hunnit gala 3 gånger? Om det var hangalet så har jag redan förbrukat mitt svek dubbelt upp.

En belgisk familj till vänster och höger. 3 barn. Mamma och pappa. Jag mittemellan dem. Framför oss. 3 svenskar. SAS planet till Bryssel. De kommer in nästan lite försenade. Direkt från den stora starken och Jägermeistern. Nåja, det är tidig eftermiddag så det må vara förlåtet. Två har rakade huvuden och kuliga magar. Blekta tatueringar. Runda kinder, Den tredje har en hårknut. De tar selfies – eller groupies för alla 3 ska med.

-”Flyger du bara i Europa?” Frågan ställs till stewarden och de tre flygvärdinnorna. Samma fråga till alla 4. En av dem har flugit i 23 år så hon är nog van vid Bockarna Bruse svenskar. Fransmannen tvärs över gången är inte det. Han blänger. Fast han hade varit i Fagersta. Och Örebro.

Gin&Tonic till salladen. Starköl på starköl efteråt. Volymen ökar. 3 män. 3 monologer, Jag slutar tjuvlyssna för det hänger inte ihop. Det de deklamerar. Belgaren bredvid frågar tyst; -”Whats the language they are talking? Norwegian or Swedish?” Jag svarar att jag inte har den blekaste aning men att det är något skandinaviskt. Kanske finskt. Förmodligen finska.

Mitt andra förnekande av att vara svensk.

Det första kom tidigt 90-tal. Bush den äldre hade dagen innan börjat bomba Irak. Jag bodde i Mexico city. En promenad genom Zona Rosa, Gågatan Calle Copenhague. Lunch. Ensam, Med tidningen The News, På den tiden fick jag ögonvärk av att stava mig igenom en spanskspråkig tidning så jag slappnade av med nyheter på engelska då och då. Tom restaurang. Läste tidningen. Åt. En DosXX eller två.

Och då kommer de. Höjden av svensk intelligens. Paret med stort P. Skriftställaren som bråkat med sina föräldrar. Fotografen som kan allt om Kina. Vi kan kalla dem Jan och Gun fast de kanske heter något annat. De sätter sig vid bordet bredvid. Inom hörhåll! Jag kan ympa i mig det mest intellektuella som Sverige har. Jag kommer att folkbildas!

De beställer. Småpratar. Uppvärmning tänker jag. Flyttar runt på saltkaret. Gör plats för armbågarna på bordet. Snart kommer det. Det kloka. Det djupa. Jag vässar öronen och börjar förbereda njutningen.

-”Men se på henne där? Hon klär ju inte i gult. Ser ut som en påskkyckling!”

Vad? Hörde jag rätt?

Jo. Han hummar nickande. Bägge följer kvinnan med blicken. Jag faller tungt. De är ju som jag. Skvallriga. Fördömande. Ja eller fördömande har han ju svenskt rekord i. Vad gäller fördömandet av sina föräldrar. Men på detta vis.

Jag faller tungt. Återvänder till the News. Och då lutar sig hon vi kan kalla Gun – fast hon kanske inte heter det – mot mitt bord.

-”What is the latest on the attack on Irak?

-”You can have the newspaper. I am finished with it….”

Jag räcker över tidningen. Hon tackar och så kommer det. Det jag inte hade förberett.

-”Where are you from?”

Tiden stannar upp. Hjärnan arbetar. Blicken flackar.

-”Luxemburg!”

Mitt första svek emot Sverige.

Jag har ett svek kvar. Om det nu var 3 svek som Judas fick göra.

11e Maj ska jag prata med en främling som har precis motsatta åsikter …..

https://www.zeit.de/gesellschaft/2019-03/europe-talks-disputation

Klicka på länken ovan om du också vill göra det.

16 europeiska tidningar – ingen svensk – ber dig svara på 7 frågor. Dina svar matchas ihop med någon i ett grannland som tycker precis tvärtom. 11e Maj på eftermiddagen ska ni träffas – live eller via videochat- för att lyssna på varandra. Inte för att övertyga varandra utan för att försöka förstå varandra.

Jag får säkert möta en sur pensionär. Eller inte. Jag kan ju vara rätt sur själv. Men det blir en EU skeptiker jag får möta. Inte för att jag älskar EU men det finns saker och ting som EU förbättrar. Roamingen med mobil. Få arbeta i Belgien med rätt lite byråkratiskt tjafs. Eller nåja. Ganska lite.

Sex av de sju frågorna är verkligen ställda som Pro-EU eller Anti-EU. Och den sjunde är en ren klimatfråga. Jag var Pro-EU i 5 av de 6 frågorna. Så det blir en Nexit, Frexit, Gerxit eller Luxit människa jag får möta för det ska vara från ett grannland.

Det ska bli väldigt spännande. Att försöka förstå hur åsikter bildats hos en som tycker tvärtom. Det är så lätt att omge sig med likasinnade. Och om ens nära vänner tycker tvärtom så gör man sitt bästa för att undvika diskussioner om teman som kan leda till gräl. Locket på.

Nu ska locket upp. Utan gräl. Utan “vem vinner“. Inget troll. En människa som tycker precis tvärtom. Av något skäl.

Att bli lämnad med hedern i behåll ..

Att bli lämnad är inte lätt. Hat är ett svar på utebliven kärlek. Hat går att hantera. För sig själv. Inåt. Utan att den andre märker. Det går att bränna foton – ja i alla fall under pappersfototiden. Nu kan man klicka på foton och förbanna dem till internetrymdens papperskorg. Det märker inte lämnaren.

Jo, jag såg dokumentären igår. Spelade Josefin Nilsson musik resten av kvällen. Kramade hunden mycket och länge. Funderade på två saker. På hur det är att vara så rädd för någon man varit kär i. På att tvingas ha ögon i nacken. På att vara på sin vakt. På att undvika gemensamma ställen. På hur ett möte kan bli ett mörker.

Det var en sak. Den andra saken var – har jag betett mig som ett hämndlystet svin de gånger jag har blivit lämnad? Jag tror inte det. Men jag är fel person att svara på det. Hur lämnaren ser mitt beteende kan jag inte veta. Men. Jag är mer fotobrännartypen. Och så länge man inte bränner fotona i lämnarens trappuppgång så märker den andre inte av det. Att vilja önska den andre huvudvärk, evig olycka och ännu mer huvudvärk – jo. Där har jag väl varit. Men jag vet inte om mina önskningar har uppfyllts. Tankar skadar inte. Handlingar gör det.

Jag minns den lämnade mannen från en västmanländsk bruksort som jag mötte under ett av mina sociala jobb. Han fantiserade om att gömma sig bakom en buske och sticka en pinne i cykelhjulet på sin f d flickväns cykel när hon kom förbi på cykelbanan. Han gjorde aldrig det. Han ville inte skada henne. Han ville hämnas. -“Men kommer hon inte att skada sig när hon ramlar med cykeln?” Det hade han inte tänkt sig. Det var inte handlingen han ville utföra. Det var fantasin om handlingen.

I denna stund säger de på StudioEtt på P1 att 55 000 kvinnor varje år söker hjälp på kvinnojourerna. 55 000 som får vända sig om. Hela tiden. 55 000 som skulle vilja andas lugnt. 55 000 rädda kvinnor. Det är inte 55 000 kvinnor som får sina foton brända. Det är inte 55 000 kvinnor som det fantiseras om att de skulle få en pinne i cykelhjulet. Det är 55 000 kvinnor som är jagade av hämndlystna svin. Väsanden. Hot. Hat. På några millimeters avstånd.

Lumpartiden. Fredag efter lunch. Hem för helgen. Var vi fler än 3 så blev flickvännerna madrasser med hål i. De kallades “kärringar” (fast de var runt 20 år max). Det var när vi var fler än 3. Var vi 2 eller 3 blev det resonemang. Oro. Funderingar. -“Hur gick helgen?“-frågan på söndag kväll. Var det fler än 3 så var söndagskvällsfrågan istället -“Tog du henne direkt i hallen?” Ynglingar i grupp blev slynglar. Små svin. Och så blev vi 2 eller 3 i olika konstellationer. -“Fy fan vilket jävla skitsnack om tjejer...” Men det resonemanget blåste bort så fort vi var fler i rummet. Fegheten. Rädslan av att inte vara tuff. Hård. Karl. Man.

Det finns inte 55 000 psykopater vars fruar och flickvänner får vända sig till kvinnojouren. Det finns psykopater som njuter av att kontrollera, hota, skada och hata hata hata. Men jag tror den stora skaran är de män som inte klarar av att bli lämnade. Som vill kontrollera. Som är en av de i gruppen av 4 eller fler som lyssnar på de andra och tror att skitsnacket är en sanning. Rädda män som inte vågar vara rädda. Inte utåt. Bara inåt. Utåt blir det som om Cesar Milan med sin vetvilliga hunduppfostran hade jobbat på alla svenska barnavårdscentraler med samma metod. Alfahanne som man inte får lämna. Eller ifrågasätta. Kontrollanten. Den totala kontrollen. Som tror det är rätt. Som inte sitter med andra män 2 och 2 och resonerar om sin rädsla. Om sin ensamhet. Som istället sitter med “fyfan-killgänget“. Som säger -“Det där ska du inte finna dig i!”. Stödet som stör. Stödet som förstör.

Jag balanserar mellan mina tankar. Jag skulle vilja se den enkla förklaringen. -“Det är psykopater!” Men så lätt är det inte. Det är inte dom där konstiga. Dom där man kan fnysa åt. Visst finns den som hatar som tycker sig ha rätt att hata. Som vill skada. Se dokumentären. Men det finns också den som hatar som egentligen hatar sin egen rädsla. Rädslan för att vara ensam. Lämnad. Soptippad. Men som borde bränna foton istället. Istället för att bli en av de 55 000 män som tvingar kvinnor att se sig om. Hela tiden.

Men för att bli en fotobrännare istället för att vara ett vidrigt svin krävs det att andra män slutar tycka att ansvaret tar slut när man är fler än 3 män i en grupp. Som istället – för att vara en i gänget – söker anpassa sig till de andras hävdelse att vara en alfahanne som är det enda rätta att vara. Ansvaret för att ändra finns hos mig. Hos dig. Hos alla. Inte hos en av de 55 000 kvinnorna att gå. Att lämna. Så lätt är det inte.

Rådgivaren som inte ger råd ….

…eller mötet mellan försäljaren och lobbyisten.

personerna på fotot har inget – eller mycket – med storyn att göra

Det skulle ha blivit en halvtimmes prat. Det blev en hel timme. Hur utöva påverkansarbete? var temat för orden som växlades mellan Bryssel och San Fransisco. Det var dags för mentorn och mig att resonera. Vi som aldrig träffats men som träffas över knarriga internetledningar som ibland slänger ut oss och ibland fungerar perfekt. I går var en perfekt dag.

I 9 år har karln därborta varit mitt bollplank – ibland min kräkpåse – alltid min rådgivare som aldrig ger råd (förutom att han aldrig ska ge något råd).

Nytt jobb. Nya tankar om hur. Var gårdagens tema. Påverkansarbete. Är en lobbyist en försäljare eller är en försäljare en lobbyist?

Det finns 4 sätt att sälja saker på. Och kanske samma sätt att lobba?

  1. Farmarens.

Du sår frön. Du ser dom växa upp på sikt. Du odlar (!) några få men goda och djupa relationer. Du har dina stadiga kunder. Du är långsiktig och tålmodig.

Likväl gör en del lobbyister detta. De vet att de har ett gott budskap. Budskapet vårdas. Du vänder dig till några få goda kontakter du har odlat. Du vet att de kan påverka med ditt budskap. Du vet vad folk gillar – så därför släpper du samma rapport år efter år. Du har ju hittat din nisch. Och du vet i vilka medier du får ut ditt budskap. Kortnummer på telefonen till den redaktionen. Östnärkesposten tar ju in debattartiklar.

2. Fiskaren

Du kastar ut ditt nät och hoppas på så mycket napp som möjligt. Försäljaren delar ut broschyrer – gärna i varje postlåda. Alltid är det någon som ser extrapriset eller det glänsande fotot.

Lobbyisten ser till att ha en snygg hemsida med budskap som passar alla – eller ingen. Men det gäller att få in många läsare. Alltid är det någon som nappar. En rapport skrivs – och trycks i 3000 exemplar (det blir bättre pris om man trycker så många exemplar som möjligt) och delas ut vilt. Arbetet är klart. Vi har ju försökt få ut vårt budskap.

3. Krigaren

Vem är det som ska elimineras? Vem är största konkurrenten som ska förgöras? Vems marknad ska tas över?

Lobbyister som krigar med varandra? Njae… Eller – jo nog tittar man på andra organisationers kampanjer. Lite avundsjukt. Nog funderar man över varför ens chef blev lägre placerad på Omvärldens årliga Biståndsdebattens Mäktigaste än den andra oganisationens chef.

4. Jägaren.

Riktar in sig på en kund i taget – jagandes aggressivt tills kunden köper. Och så vidare till nästa.

Lobbyisten riktar in sig på en mottagare i taget – bankar på dörrar, har en kort och effektiv formulering om varför förändring behövs. Vidare till nästa. Samma budskap. Små öron. Stor mun.

Så jo – visst är en lobbyist att likna vid en försäljare. Eller inte alls.

Jag menar att en lobbyist behöver använda alla 4 metoderna – i kombination.

Ha ett bra gediget odlat budskap (farmarens) som bevisar varför förändring behövs. Bra berättelser från verksamheten som visar på hur en förändring ledde till bra resultat och varför så många fler behöver ta del av denna förändring. Men det får inte stanna där.

Många ska nås av budskapet (fiskaren) men inte för att någon förhoppningsvis nappar – utan för att många ska stödja det budskap som lobbyisten förmedlar. Det behövs en uppslutning – ett accepterande om att förändring är nödvändig.

Men man ska rikta (sikta) in sig mot rätt mottagare – makthavare – den som kan ta beslut om förändring eller som i sin tur kan påverka andra makthavare. Siktet inställt. Inga hagelskurar utan lasersikte. Förty den som inte förstår vad du menar kommer aldrig att förändras. (jägaren)

Men kriget då? Jo för fasen – det finns alltid motståndare till ett förändringsbudskap. De behöver motverkas. Minns den brasilianske parlamentarikern 2011 (nuförtiden president) Jair Bolsonaro som i ett seminarium i brasilianska parlamentet omkring förbud mot barnaga hävde ur sig att Sverige (seminariet var ett samarbete mellan Brasilien och Sverige) minsann inte skulle komma och uppfostra Brasilien och eftersom det råder förbud mot aga leder det till att svenska barn blir både narkomaner, tar sina liv och blir homosexuella. Ungefär i den ordningen.

Så hur eliminerar man sådana budskap? Fakta. Fakta. Fakta. Bevis. Bevis. Bevis. Och jo. Förbud mot barnaga blev lag i Brasilien. 3 år senare. 2014. Men nu är Bolsonaro president. Då var han en gapig parlamentariker vars utbrott ledde till att flera andra parlamentariker kom och bad om ursäkt för sin landsman. “Han är galen” – “Ele é louco...”

Nu är han president.

Så jo- nog får en lobbyist bedriva krig – men inte med konkurrenter utan med motståndare. De som inte vill att ens budskap om förändring ska genomföras. Men vapnet i det kriget ska vara argument som bottnar i bevis som bottnar i erfarenhet från praktiken.

-“Räck upp handen om du är nöjd med din chef!”

Två stycken gör det. Det är deras chef som har ställt frågan från podiet. Vi är nog 200 i rummet på ett seminarium anordnat av Kommunförbundet. Hotell Tylösand. Tidigt 80-tal. Så självklart heter seminariet “Överlevnadssstrategier för socialarbetare“. Det är ju det inåtvända 80-talet. Sök i din mage och du skall finna.

 

iphone12 020

Det minnet har följt mig. Nöjd med sin chef? Det är samma fråga som att fundera över att vara nöjd med sin mamma eller pappa eller fru eller man eller barn eller bil. (Med sin hund är de flesta nöjda).

Lite bättre skulle de nog kunna vara. Lite mer omsorg om mig skulle de kunna ha. Se mig lite oftare. Bekräfta. Liksom.

Tuggmotstånd. Jag vill ha en chef som ger tuggmotstånd. Som utmanar. Bättre en al-dente chef än en söndermosad makaron. -“Allt vad du gör är bra! Du är så duktig!” utvecklar inte. Det försoffar. Jag behöver inte anstränga mig. Det duger som det är. Rutineri.

Min allra första chef 1981 var en sån som knuffar dig i ryggen när du står på trampolinen och tvekar om du ska hoppa eller ej. Det var en bra chef. Jag minns hennes viskning i mitt öra ; -“Föreställ dig alla dom där nakna i en bastu!” när jag prasslade med overheadplasten för att få dom rättvända när jag inför ett antal vitrockade doktorer som satt med armarna i kors skulle föreläsa om hur arbeta med gravida missbrukare. Det blev en lyckad föreläsning. Tror jag. Jag minns också när jag tvekade inför att kontakta polisen när jag misstänkte ett gravt brott i en familj – jag rådfrågade henne och innan jag hade hunnit formulera hela meningen så hade hon lyft upp telefonluren och slagit numret till polischefen – “Hej där! Jag har en här som vill prata med dig!

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Du kan simma! Och kan du inte det så står jag här och slänger ut en livlina!

Sedan har dom kommit och gått. Cheferna. Var och en på sitt sätt. Jag har själv varit – slutat – blivit – chef. I omgångar. Inte ska jag inte. Har jag tänkt. Men hamnat där. Och gillat.  Vetskapen om att inte kunna tillfredsställa alla har varit en ledstjärna. Men att vara någotsånär nöjd själv.

Förebilder. Som hon 2003 när jag och en kollega hade en strid om våra revirgränser. Du klev över! Nej, det var du!  Chefen tog in oss på hennes rum.

I 10 sekunder.

-“Jag ser två vuxna människor framför mig! Ni har en konflikt! Lös den!”  Det gjorde vi.

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Ni kan simma!

Ensamhet. Att vara chef är ensamt. Chefskollegor att prata med. Javisst. Men de har samma behov av att prata. Ut med frustrationen i en hög på bordet och så försöka bena och filea det hela räcker inte tiden till. Istället växer högen.

Men ensamheten tog slut 2010. Ett e-mail från Westport i USA. -“Vill du ha en mentor?”

Svaret blev snabbt. Ja för fan. Och Scott dök upp.

Och sedan dess har jag ett bollplank som studsar tillbaka mina bollar – ibland på ett förväntat sätt – ibland på ett överraskande sätt. Men alltid utan att ge goda råd. (Förutom det första goda rådet – “Jag kommer aldrig att ge dig goda råd”)

Vi har aldrig träffats. Det är en 10 timmars tidsskillnad. San Fransisco – Nairobi. Men det går lika bra med Skype. Hans hund rymmer ibland under våra prat. Min hund skäller ibland under våra prat. Han vaknar upp med en kopp kaffe klockan 0700 – jag har avslutat min arbetsdag och sitter i trädgården. Mina dilemman stöts och blöts och den lösning jag tror mig ha innan samtalet börjar blir annorlunda.

scott

Hans bok har varit till nytta. Vad gör att Fujifilm fortsätter utvecklas medan Kodak tynar ut? Vad behöver en organisation för att utvecklas?

(Svar: “Successful organizations are made up of a mix of individuals. Executors streamline day-to-day operations to make them more effective and efficient; Explorers focus on innovation, constantly hunting for new ideas about the next big thing. Boundary Spanners have one foot in both of those worlds, bridging the gap between executors and explorers.“)

 

Men det är samtalen som utvecklar.

-“Vad gör jag med en chef som petar i detaljer  och som aldrig ser helheten men som vill mikromanagera?”

-“Försök med att ge chefen en aptass.”

-“Ehhhh?”

En spansk hovmålare hade problem med kungen som ville göra det gröna grönare och medaljen större. Ja, han tog helt enkelt över penseln och kluddade som den värsta amatörmässiga kyrkomålare på tavlorna. Hovmålaren bytte taktik. Han målade aptassar på kungaporträtten.

-“Bra tavla men aptassen måste bort!

-“Jag håller med. Du har rätt” svarade hovmålaren.

2013. Jag testar. Hitintills har min chef i Panama alltid petat i detaljer. Han ska inte få peta i detta viktiga arbete – en advocacy-strategi för regionen. Jag skickar honom ett 18 sidors dokument som egentligen är kladden och alldeles för långt. Sparar originalet som är 3 sidor långt.

“Det är bra det här men det måste bantas! Det är för långt!” 

(Han har alltså inte ens läst dokumentet).

Dagen efter skickar jag originalet.

-“Bra! Precis som jag ville ha det!”

Bägge är nöjda.

Eller. Detta är ju manipulation. Eller så är det så man ska hantera mikromanagers. Jag vet inte. Det känns inte bra men det ger arbetsro.

Omorganisation. 2011. Arbetstillfällen försvinner. Ilska. Eller? Är alla verkligen arga? Eller är det så att de arga rösterna tar över och dränker de som tänker annorlunda?

 

Med denna modell kom alla till tals. Och till lyssnande.

Chokladkartong. En förändring kan vara lockande. Jag kan pröva något annat ur pralin-asken.  Det kan finnas nya möjligheter.

Rytande lejon.  Fara å färde. Jag flyr. Platsjournalen. Lediga tjänster.

Paraply i regn. Jag söker skydd. Detta går över. Jag håller mig undan så får vi se vad det blir av det hela. Förmodligen en ny omorganisation.

Nya skor. Det gör lite ont i början. Det skaver. men jag vänjer mig. Efter ett tag.

Vilken bild väljer du? Hur ställer du dig inför en förändring? Det visade sig att en del faktiskt tyckte det var bra. -“Efter 18 år här så har jag en chans att pröva på något nytt!

Det öppnades pensionat. Köptes taxibil. Fixades jobb på UNICEF. Startades uthyrningsfirma för personal till bostadsrättsföreningar. Ingen går arbetslös idag fastän kontoret stängdes.

Informera. 30 personer i rummet. 30 olika berättelser uppstår.

-“Vad var det som sades?” Frågandet och svarandet fortsätter vid kaffeautomaten, vid kopieringsrummet och på lunchen. 30 berättelser vävs ihop och blir något helt annat. Så informera – fös ut folk på en vandring i 10 minuter i grupper om 3 och 3. –“Vad har vi hört? Var det något vi inte förstod? Hur uppfattade du det hela?”  Kom tillbaka och ställ frågor eller protestera men gör det så informeraren kan svara och framförallt lyssna. Flytta in kaffeautomaten och kopieringsmaskinen in i informationsmötet. Rykten adjö. Hej dialog.

Modet att byta. 2013. -“Om du skulle få en donation på en miljon på villkor att du i din tur donerar den vidare till en organisation… skulle din nuvarande organisation få pengarna?

-“Aldrig!”

-“Varför jobbar du kvar där då?”

Just det. Jag bytte organisation.

Ny chef. -“Kommer du att vara bättre än min förra chef? Kommer du att se mig?

Fråga.

-Vad förväntar du dig att jag ska göra?  Vad vill du absolut inte att jag ska göra? Ge mig 3 do’s och 3 dont’s!” Sammanställ. Redovisa. Och trots att alla har sina förväntningar så visar det sig att det är väldigt samstämmigt.

*************

Jag har haft 3 olika arbeten under tiden mitt bollplank i San Fransisco och jag har resonerat.

Jag är på väg att lämna det tredje arbetet. 6 månader kvar. Hur avsluta? Det är lätt att koncentera sig på att rensa bland papper, sortera e-mail och städa undan den sista tiden på jobbet. Genvägar. Jag ska ju ändå sluta.

Men då kommer det… -“What legacy will you leave behind?” Chefen som svävade iväg? Eller som jobbade på? Chefen som inte tog tag i problem för han skulle ju ändå sluta? Eller?

-“What legacy will you leave behind?

the loneliness of being a manager kan brytas. Med ett bra bollplank. Och bra chefer. Men ens chef kan ju också vara en del av dilemmat. Så därför behöver man bollplank. Också.

Och hade seminariet i Tylösand varit idag så hade jag räckt upp handen.