Dom blev inte hobbyepidemiologer…..

Assistenten på bilden har inget med hysteri att göra

En strand. En Stillahavsstrand. Tidigt 90-tal. Jag har svårt att ligga still i solen. Jag plaskar mig fram efter vattenbrynet. Allt är stilla. Tror jag. Under ytan. Inte Uno Svenningsson men en stingrocka. Vattnet kokar till. Min vänstra fot försvinner. Tror jag. Lyfter benet. Det sprutar blod. Men foten är kvar. Med ett djupt sår. Hoppar in mot land. Ner på en strandstol. Tittar på blodet. En i sällskapet börjar skrika ”SOS International – vi måste ringa efter ambulansflyg!!” En annan hämtar en servitör från restaurangen. Montelimar! Ja så hette stället vid havet. Servitören kommer. Handduk och kokande vatten. Tvättar såret. Jag känner inget. Foten är förlamad. En stund. Tre dagar senare går jag som vanligt igen efter att ha ägnat mig åt halteri.

Jag tänker på detta. Tänker på rektionerna. Kollegan som trodde räddningen fanns genom att ringa ett telefonnummer i Köpenhamn. Som viftade med armarna och såg svimfärdig ut. Servitören som visste vad man gör. Alla andra i sällskapet som litade på den som visste vad man gör. Det är nog en som är hobbyepidemiolog idag. Inte är det servitören.

Hysteri,

Samma land. Nicaragua. År 2000. Jag hyr en liten stuga med sovrum och kök. Jag sover gott. Tror jag. Det hugger till i höger skinka. Rejält. Jag tänder ljuset. Där ligger Elfrid. En stor gråsvart skorpion. Vajar med sin tagg. Beredd att hugga igen. En papperskorg i plåt blir mordredskapet.

Än så länge är allt lugnt. Och förblir så. Här rings inte SOS International. Här väntas det till det blivit morgon och jag kan ringa kontoret och fråga om vilken läkare jag bör åka till. Lugnet är inte automatiskt. Det kom från en lugn person något år tidigare. Det är Anna från Sollentuna som ligger i en hängmatta medan kokerskan på handikappcentret i Mexico – Pïna Palmera -baddar ett sår med krossad vitlök. Jag är på besök. Anna har träffat på en skorpion. Eller tvärtom. Hon säger att hon ser så underbara hallucinationer. -”Ja, nu står Hans Lind i dörröppningen! Häftigt! Wow”.

-”Anna. Det är jag!”

-”Och han pratar också!”

Jag såg inte mig själv i dörröppningen. Men jag såg en tallrik med färska jordgubbar med vispgrädde komma flytande mot mig. Och en behaglig känsla av att domna bort. Jag blir inte rädd. Jag vet att man överlever. Det har Anna visat mig. Och receptionisten på kontoret som jag ringer till. -”Koka starkt kaffe!” Säger hon medan hon ger telefonnumret till en läkare som sprutar mig full med antihistamin. Men innan han gör det befordrar han mig att gå till apoteket ——nåja … halta till apoteket för att köpa antihistamin och en injektionsspruta. Sånt har inte han på sin mottagning.

-”Har du blivit stucken av en skorpion tidigare?” Frågade han.

-”Nej – men av en stingrocka.”

-”Jaha. De kan döda…

Säger han med ett lugnt leende.

Men inget hysteri här inte. Vare sig Anna, receptionisten eller läkaren är hobbyepidemiologer idag. Det är jag övertygad om. De är för lugna i sina själar för att bli nåt slikt.

Och definitivt är inte Ulla och Birgit och Eva på hemmakontoret hobbyepidemiologer. De berättade glatt om hur de hade skrattat (fast med lite skamsenhet) när de hörde om var skorpionen hade träffat sitt mål. Ingen hysteri där inte.

Hysteri.

Och så har det varit vid flera märkliga tillfällen i livet. De hysteriska (vi kan kalla dem hobbyepidemiologer) finns där. De väsnas. Och gör sig till.

Men framförallt har de lugna varit där. De som andas djupa andetag och sätter sig djupt ner i fåtöljen och säger ”nu gör vi så här”.

Som Carina som flög ner till Kenya efter att jag hade blivit överfallen och tog hand om det praktiska medan hon skötte sitt jobb vid mitt matbord. Inget ylande om SOS international där inte. Utan en vanlig biljett med KLM till Sverige för vård. Hon i sätet bredvid. Somnandes efter ett glas rödvin och ett lätt lugnt snarkande som blev ett med flygplansmotorerna.

Som den finländska sjuksköterskan på Karolinskas akutmottagning dit jag beordrats akut av sjukvårdsupplysningen en lördagmorgon efter att jag veckan innan blivit biten av en hundvalp i Addis Ababa. En hundvalp som sen dog under rejäla kramper. Om det var rabies vet ingen. Det får man reda på först när man insjuknat. En har överlevt än så länge. Finländskan kom in med en tallrik yoghurt och två ostsmörgåsar.

-”Jag hörde att du inte hade hunnit äta frukost. Så här får du. Eller ja- du ska ju hållas sysselsatt medan vi ringer runt och frågar. Patienter som du är sällsynta så vi behöver göra rätt”.

Det borde ha gjort mig till hobbyepidemiolog i det läget. Men hennes filbunksliknande tillvaro möjliggjörde bara lite oro. Jag hoppas de vet vem de skulle ringa till. Sedan kom hon med den första sprutan (som skulle följas av ett antal fler sprutor under de närmaste tre månaderna).

-”Var bet dig hunden?

Jag pekar på höger fot.

-”Det där lilla såret? Man måste ju närmast ha mikroskop för att kunna se det!”

Hon är definitivt inte hobbyepidemiolog idag.

Så ser jag på tillvaron. Det man inte vet eller det man inte kan – går man till de som vet och som kan eller som tar reda på vad som ska göras. De ler brett. De andas lugnt. De utsöndrar trygghet. Eller det som Emma Frans kallar för ”storkukslugn”

De säger;

-”Nu gör vi så här!

De jag undviker få råd från- är de som misstänkliggör i bästa McCarthy-anda, som flaxar med armarna, som samlar bundsförvanter som de kan trissa upp i hysterisk tomgång. De som gastar om att ens ambassad måste hjälpa en att ta sig till sitt hemland – när det går 4-5 dagliga flyg dit.

Men jag måste erkänna.

Jag roas av dom. Det är lite som att se hackspetten i Kalle Anka rasa runt vilt pladdrandes. Det i sig är inte roligt att titta på. Det är jämförelsen. Även om jag blivit huggen av en skorpion i arslet – så kunde det vara värre. Jag kunde ha sprungit ut på gatan vilt ylandes. Även om jag blivit anfallen av en stingrocka eller 4 banditer (eller var dom 5) så kunde det ha varit värre. Jag kunde ha krävt avrättning av alla stingrockor och ett missilanfall mot norra Nairobi. Jag kunde ha krävt att samtliga Karolinskas läkare borde ha samlats på behandlingsrummet utlovandes mig evigt liv trots rabiesrisken.

Så blev det inte. Jag var omsvärmad av storkukslugna personer.

Tårar för en publik

Yttrandefrihet. Vi tystas. Världen – se på. Vi blir tystade. Vi som vill att den svenska coronahanteringen ska leda till åtal i den Internationella Brottsdomstolen – för brott mot mänskligheten. Och ja…. det finns de i gruppen som skriver att Agnes Wold borde åtalas i European Court of Human Rights

En domstol som granskar staters uppfyllande av mänskliga rättigheter. Agnes Wold är ingen stat – som mycket riktigt Owe Nilsson TT kommenterar med bitsk humor.

Liksom.

Tårar för en publik. På en scen. Offerkofta och ihopkramade Kleenex.

Bakom scenen blockeras de som ifrågasätter motsättningarna. Ena dagen kritiseras svenska UD för att skicka instruktioner till de svenska ambassaderna om hur förbättra bilden av den svenska corona-bekämpningen.

Andra dagen lägger MEWAS (nu @KeithMEWAS på twitter) ut pressmeddelanden från den italienska ambassadören i Sverige där han kritiserar hur svenska myndigheter skildrar den italienska corona-bekämpningen.

Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

Italienska ambassadörens pressmeddelande >
https://ambstoccolma.esteri.it/ambasciata_stoccolma/en/ambasciata/news/dall_ambasciata/2020/05/comunicato-stampa-dell-ambasciatore_0.html

Sektbeteende. Ryggdunka de som håller med. Blockera de som inte håller med. Vi sluter oss samman. De vill oss ont. Tillsammans är vi starka.

Men jag fastnar i tanken. Vad är det som driver fanatiska människor mer än rädsla? Att titta sig själv i spegeln och tycka sig se Jeanne D’Arc när verkligheten mer liknar Don Quixote’s attack mot väderkvarnarna i tron att de är farliga jättar. Varför ägna dagen åt spridda skurar av anfall? Jag tänker på mannen 2 kvarter bort som står och skriker på bilister som kör for fort. Nu när hastighetsgränsen i Bryssels innerstad har sänkts till 30 km/h – har hans skrikande accelererat. Men vi hälsar glatt på varandra. Han har tid med annat än skrikande också. Men vad skulle kunna få honom att en dag stå där i gatuhörnet och dela ut tulpaner till bilister?

Jag tänker på kvinnan med mopsen i Jardin Botanique som står och viftar och vill att man inte ska komma nära (som om jag hade tänkt komma nära – men hon börjar vifta så fort man kommer runt buskagen). Hon har bestämt sig för att ha sin egna plats i den botaniska trädgården och ve den som närmar sig. Vad rör sig i hennes huvud? Varför behöver hon en egen gräsplätt? Vad skulle kunna få henne att vinka inbjudande?

Och en fortsättning… Vad är det som driver mig att fundera och grubbla över vad som driver fanatiker? Amos Oz är en bit på vägen i boken Hur man botar en fanatiker – erkänna ett misslyckande, sluta dela upp världen i svart och vitt, resa en staty över den misslyckade kampen. Erkänna att det inte finns en vinst att vinna. Men – vägen dit? Hur få en fanatiker att vilja bidra till en lösning med lite vinst – och lite förlust?

Tyvärr. Jag tror inte det går. Kampen är målet – och medlet. Det handlar inte om att förföra – utan förgöra. Jag tror därför att enda vägen till att lämna fanatismen är misslyckandet. För vart ska man överklaga när European Court on Human Rights svarar att Agnes Wold inte är en stat? När folk börjar titta konstigt på en och ger upp och lämnar en?

Ner i botten och sedan – förhoppningsvis med vänners hjälp – börja bena och filéa och sortera och hantera hur ta sig vidare. När kampen är både mål och medel så frodas den bäst av ryggdunkare – istället för att passa på att tänka vidare och vässa sina argument när de ifrågasätts. Varje fråga blir till en attack. Inte en nyfikenhetsväckare.

Att bli blockerad på Twitter av MEWAS är bra. Någonstans blev ifrågasättandet ett hot. Det är en början på arbetet att bota en fanatiker. I alla fall bidrog jag med en liten liten tanke – en tanke om att Don Quixote behöver nya glasögon så han ser att väderkvarnar är ….. väderkvarnar. Eller kanske inte. Jag blev nog en nazi-försvarare istället bakom de se-mig- nergråtna glasögonen.

Kan hemarbete leda till ökad fanatism?

https://twitter.com/OscarTengmark/status/1360844358644334592/photo/1

Läser denna tweet om och om igen. Försöker sätta mig in i vad som kan få någon att hamra fram nåt slikt på sitt tangentbord. Det går inte. Däremot vet jag vad som skulle kunna få någon att låta bli att skriva slikt.

Normalisering.

Umgänge med andra än de som trissar upp en. En arbetsplats. Med arbetskamrater från alla sfärer. Med olika åsikter. Arbetskamrater som tittar upp på en med en bekymrad min när man vräker ur sig att Tegnell är en nazist vid kaffebordet. Som rättar en och säger ifrån.

En hemlig grupp på Facebook är motsatsen till normalisering. Det är upptrissning. Upptrappning. Ryggdunkningar. Det onormala blir det normala.

1970-tal. Min PRYO på Norrländska Socialdemokratens Kiruna-kontor. Jag minns två saker – mannen från Nikkaluokta som hade täljt Nefertiti ur en bit björk. Men framförallt minns jag första kafferasten. En av annonsförsäljerskorna dukade upp äppelpaj med vaniljsås. Jag satte mig i den bekvämaste stolen. Tygklädd. Grön. Hög rygg. Den andra annonsförsäljerskan kommer in. Tittar på mig. –“I den stolen har jag suttit i 15 år!” -“Då är det väl dags att byta?” försökte jag. Det var det inte. Det var jag som bytte stol. När jag väl gjort det, log hon varmt. Och vi blev vänskapliga efter den olyckliga starten. Men hon visade på var gränsen går. Jag undrar om det finns någon gränssättare i den hemliga Facebookgruppen?

Ett sidospår..... på min tid hette det PRYO - praktisk yrkeslivsorientering. Det bytte namn till PRAO - praktisk arbetslivsorientering. Ingen yrkesspecificering längre  - utan pröva på arbetslivet. Varför? För att man inte ska rikta in sig på ett yrke för tidigt? Eller för att det är arbetslivet man ska ut i - utan att specificera vilket yrke man ska ha? Men däremot heter det väl SYO-konsulent fortfarande? Studie- och YRKESvägledare. Det borde väl i linje med PRAO heta SAO?

Tillbaka till ordningen. På P1-morgon spekulerades med Kairos Future om hemarbete blir det normala även efter pandemin. Assistenten skulle bli glad för det.

Men om min världsbild ska ha assistenten som enda bollplank? Här går jag och muttrar invektiv för mig själv och får bara en kastad boll till svar. Det vore inte bra. Det behövs kafferaster live. På Zoom och Teams blir kaffestunderna inte riktigt samma sak. Det går inte att ha sidoprat som på en vanlig kafferast. Men pratar en i taget och hör halvbra vad de andra säger så det blir inte läge för ett “Skärp dig!” eller “Vad sade du??

Nej tack. Vi måste ha folk som tänker annorlunda för att kunna stöta och blöta våra åsikter med. Vi behöver fallskärmar som bromsar oss när vi gasar iväg. Det är inte bra för det egna tankebildandet att omge sig enbart med likasinnade. Vi behöver alla de Lotta, Madeleine, Ros-Marie och Andrea som säger ifrån när någon rusar åstad i sin tankevärld men med öppen mun.

I den inte-så-hemliga-längre Facebookgruppen samlas de likasinnade. De kallar varandra “my friend“. De enas. De trissar upp varandra. Ingen gör som annonsförsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten; sätter händerna på sina höfter. Ställer sig bredbent. Blänger och markerar att jag hade gått för långt. Ingen reagerar på nazistanklagelser. Ingen säger “Jag vet inte vilken medicin du tar men idag har du definitivt feldoserat!” Och där går man i sin drömvärld som i verkligheten blivit en sekt. En sekt där inget ifrågasätts. Där de utanför sekten är fiender. Där ifrågasättandet utifrån sluter sekten samman. Nödrop skickas till Ursula Van Der Layen (!) och Dominic Raab (!!) och Christine Amanpour (!!!) . Som om de skulle bry sig om en facebookgrupp.

Varför bryr jag mig? Jag försöker vara som annonsfärsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten. När andra skenar så är det en plikt att blänga. Men det finns en annan egoistisk känsla av att iaktta fanatism och rättshaverism. Känslan som Anton Glanzelius förmedlar i Mitt Liv Som Hund. Det kunde vara värre. Han kunde ha varit hunden Laika. Jag ser ösregnet utanför (snön försvann i Bryssel). Jag bävar för att klä på assistenten hans regnrock och sedan torka och torka honom efter plaskandet. Promenaden kommer att bli en blöt plåga. Men, det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en hysterisk sektmedlem. Jag är inte det. Livet är gott – även om lunchpromenaden kommer att bli kall och blöt.

Rädslan som kastar sig över tangentbordet

Assistenten på fotot har väldigt lite med rädsla att göra – men de små gläfsiga sakerna vi möter i parken påminner om en hemlig Facebookgrupp

-”Lock down Sweden!” – basunerade en f d kollega ut på sin Facebooksida. Mitt ifrågasättande av detta fick hen att bli en f d vän på Facebook, Twitter och Instagram. Jag blev blockerad snabbare än jag kunde stava till ”hysteri”. Det här var i början av pandemin – i en period där länder sökte sig fram till vad som skulle kunna fungera. Inga svar fanns på frågan – ”vad är det bästa att göra?” Det finns fortfarande inga svar på vad som är mest effektivt. En del länder lyckas bättre än andra – men pandemin är inte över. Kan de länder som har haft stor spridning kunna tunna ut spridningen med tiden – medan de länder som har haft låg spridning fortfarande har det värsta kvar? Jag vet inte. Ingen vet. Men folk gissar. Och det är rimligt – man letar efter något att tro på. Bra så. Om folk vore totalt överens om allt så skulle världen bli en stillastående sekt. Diskussion behövs. Dialog behövs. Annars står vi still.

Gott så väl. Men sedan är det detta med hat och hot. Att om någon tycker annorlunda så ska denne förnedras, hånas och bindas fast vid en skampåle. Visst kan jag förstå att det kan råda fiendskap mellan forskare. Slåss om samma stipendier. Titlar. Kontorsrum. Tjänster. Flest förkortningar på visitkortet. Flest antal publikationer. Men i min tankevärld uttrycks fiendskapen genom ifrågasättande av källor och möjligen genom att olla den andres tangentbord och fnissande gå ut ur den andres kontorsrum.

Så jag har svårt att se den akademiska världen ägna sig åt hat och hot. Säkert förekommer det – men som undantag. Men vadan alla dessa hot- och hatmeddelanden? Var kommer de ifrån?

Tillbaka till min f d arbetskamrat tillika f d socialmedie-vän. Vad fick hen att smälla igen dörrar mot alla som inte delade hens världsbild?

Rädsla.

Jag tror att en rädd människa ser faran i andras ifrågasättande av rädslan. Fast det är inte rädslan som ifrågasätts – det är metoden att utrycka rädslan. I f d kollegans fall genom kravet att alla ska anpassa sig till hennes rädsla. Håll er hemma. Stäng Sverige. I min värld skulle hen ha kunnat göra som så många andra gör – isolera sig själv. En del drar till sina sommarstugor. Andra går inte ut.

Och visst är jag rädd för Covid-19. Tankar om att inte kunna andas finns. Ibland. Men jag kräver inte att grannarna inte får använda hissen eller att alla ska ut ur mataffären när jag kliver in där. Det finns alternativ; tvätta händer, lyd regelverket, undvik folksamlingar. Det sista är lätt att uppfylla; folkmassorna viker undan när de ser assistenten.

Men tillbaka till hat och hot. Det kan inte handla om b a r a Covid-19. Det måste finnas nåt annat som gör att handlingsplanerna kring Covid-19 bekämpning blir en katalysator som får igång raseriet. Ingen trygg människa som trivs med sig själv har ett behov av att förnedra andra eller kalla varandra vid öknamn eller nazistförklara eller leta infernaliskt efter blottor i den andres hals så man kan hugga till och dessutom skicka blottan man hittat till alla medier man hittat på Twitter och även till icke medier som Storbritanniens utrikesminister och Irland näringsminister.

I fallet f d kollegan tror jag det var omsorgen om sitt barn som fíck hen att agera argt lejon. Vad som är drivkraften för andra som raserar sin omgivning om de inte håller med – vet jag inte. Jag tror det kan vara katastrofrädsla. Jag tror det kan vara minnen om hjälplöshet. Jag tror det kan vara minnen om närståendes lidande. Jag vet inte. Jag försöker förstå. Den ende jag kan förstå nästan fullt ut är mig själv. Vad skulle kunna få mig att hata och hota? Jag grubblar. Jag letar. Jag har lätt för att bli arg. Jag har lätt för att bli sur. Ilsken. Förbannad. Rädd. Men min reaktion är mer av ”gå iväg ”. Varför ta tjuren vid hornen när det finns kossor som inte stångas? Och jo – nån (eller fler) spydig elakhet kan trilla ur mig. Om nån hyllar Cesar Milans hunduppfostringsmetoder på Facebook så är blockeringen nära. Om det sker i parken så kommer mitt onda öga och ”Don’t do that. It doesn¨t work”. Men jag har lärt mig att det finns 2 grupper av människor som man inte ska söka resonera med; Cesar Millan wannabes och LCHF-dyrkare. Nu har jag sett en tredje grupp; Anti-folkhälsomyndigheten-gruppen. Men lite lite försöker jag ifrågasätta deras religion. Änsålänge. Annars skulle jag inte resonera omkring vad som får hatet och hotet att gro- medan det aldrig skulle falla mig in att försöka resonera med en LCHFare).

Men hata? Hota? Så rädd hoppas jag aldrig att jag blir.

Att försöka påverka eller bara vara rättshaveristisk….

I tisdags morse vässade jag mina öron. Vetenskapsradion. Jag gillar de små snuttar vid 08.40 ungefär där det berättas om hundars känsloliv, fjärran planeter och en massa andra bra saker som är bra att veta. Men i tisdags blev det mindre trivialt och mer allvar. En grupp på Facebook som gör allt vad de kan för att söka rubba den strategi mot Covid-19 som Sverige bedriver.

Jag tittar på gruppens ledares Twitter-konto och backar bakåt i stolen. Det gör ont i ögonen av att se de tweets som taggar alla mellan himmel och jord – tidningar i Chile, Storbritanniens utrikesminister och det mesta däremellan. Jag backar bandet till en vårdnadsutredning jag gjorde för massor av år sedan där den ene förälderna kopierade breven han skickade till allt och alla – dock ej Storbritanniens utrikesminister.

Det fungerade inte så bra. Vill man påverka i syfte att mottagaren ska förändras – eller vill man bara mosa alla som man tycker motverkar en?

Vad har fått mig att ändra tankar eller handlingar? Det kräver tanke. Lång tanke. När har jag förändrat handlingar eller förstått att jag borde ändra tanke eller handling? Resonerar och tänker och kommer fram att en förändring kräver 4 ingredienser;

  1. Det måste finnas en nyfikenhet eller intresse hos mig att förändras
  2. Bevis jag kan se att förändring behövs
  3. Jag litar på den som ber mig förändra mig
  4. Jag kan se framför mig hur en alternativ handling/tanke skulle se ut

Så få se – när doktorskan säger till mig att jag måste förändra kostvanor för att sänka kolesterolhalten så ser jag ;

Ja jag ser att halten är för hög (1) och kan leda till infettade blodkärl (2) och jag ser framför mig den stora grönsakstallriken och kastar bort alla ägg (4). Men sedan är det (3) – doktorskan och hennes attityd. – “Till nästa gång vi ses så är lilla magen borta!” Jag svarade; – “Vilken? Din eller min?” Och så var kriget igång. Och där sprack (3). Vid nästa möte var vare sig min eller hennes lilla mage borta. Hon hämnades. Hon stärkte avsaknaden av (3).

-“- Få se nu, hur står det till med alkoholen?

-” Hmm… sådär 1 och 1/2 glas vin till middagen..”

-“Ingen dricker halva glas så det är 2 glas skriver jag , men det är säkert 3. Och vad har du för symptom på HIV?”

-“Va? Inga? Vad säger du?

“Du ska inte ha några symptom för ditt prov var negativt.

Min blick brände ett hål i hennes panna och min tankekraft tömde alla hennes bankkonton.

Så det behövdes en ny doktor – en bra doktor – som till och med erkände att han hade sämre levervärden än jag för att jag skulle börja lyssna och börja kasta ägg istället för att äta dem. Och senaste provet så var kolesterolen i schack.

Nästa förändring. Sluta söka initiativ genom att bläddra i kokböcker och hur mycket jag än bläddrar så hamnar jag i samma gamla favoriter. Men samtidigt – varför bli så bekväm så jag beställer receptblad med ingredienser genom HelloFresh eller liknande? Men så berättade kollegan Ingrid om boxen som levererades väldigt tidigt – om de rejäla portionerna – och till och med skickade foton på maten. Och HelloFresh lockade med rejäl rabatt första veckan – lite mindre rabatt vecka 2 och 3 – så jag kör till. Jag försöker. Så där hade vi (3 och 4 ) – en budbärare att lita på – dessutom smackade Carina i Västerås ut foton på sina HelloFresh tallrikar – så det blev en dubbel (3 och 4). Tröttnandet på att bläddra i kokböcker eller vanka fram och tillbaka i matbutiken gav mycket av (1) och av (2).

Så tilbaka till den “hemliga Facebookgruppen” – vars Twitterkonto inte är lika hemlig. Läser deras tweets. De vill alltså påverka den svenska Covid-19 strategin. Metoden verkar vara; samla styrkor- få omvärlden att sätta press på Sverige – kritisera alla som inte tycker som de – bevaka om Tegnell kliver på ett tåg utan mask – om FHMs GD står på en järnvägsperrong utan mask.

Är detta en framgångsrik påverkansstrategi?

Om någon bombarderar hela världen med sitt budskap – istället för att i en dialog söka påverka de som kan ta beslut (om man nu tycker att Folkhälsomyndigheten är inkompetenta – så kan man ju söka resonera med deras huvudmän) – ja detta bombardemang tröttnar ju bara ut en – så det blir inte mycket av förtröstan till budbärarna här – total avsaknad av (3). Däremot så tangerar gruppen vid (2) – d v s stoppandet av smittspridning har lyckats bättre i andra länder och sämre i andra länder (tell me .. jag bor i Belgien..) och vad kan man lära sig av det som lyckas och det som misslyckas? De pekar på det – men analysen av vad som skulle kunna vara best practices hittar jag inte. Det är i stället ett svartmålande och syndabocksutnämnande.

Och alternativet (4) – där haltar det rejält. Vad skulle Sverige ha gjort? Mask på och stänga ner samhället? Det är vad Belgien har gjort och antalet döda (med lika stor befolkning som Sverige) är dubbelt så högt. Jag ser mer av inkompetensförklarande i gruppens budskap och mindre av att visa på ett trovärdigt alternativ.

Så skapas nyfikenhet för förändring (1) ?

Svar; nej.

Jag känner igen en rättshaverist när jag ser en.

Och så blev passet en belastning

Det japanska passet. Det brukade vara det bästa att ha när man skulle resa. De skandinaviska passen var också väldigt nyttiga. Om man vill resa. Om man vill komma in i ett land. Om man vill komma in i många länder. Jag tror det är 90 länder dit man inte behöver söka visum i förväg om man är svensk. Det vill säga före Corona.

Jag minns en inresa till Argentina. Flera köer. Den med visum som man hade sökt i förväg. Den för de som inte behövde visum. Och så USA medborgare som fick betala 200 USD i visum (en revansch för den höga kostnaden att söka visum till USA). De som inte behövde visum -kön gick snabbt. Där kunde jag i princip småpromenera framåt.

Det var då det.

I Rio de Janeiro finns en gammal knarrig spårvagn. Sta Theresa.

Vännerna som flyr land efter land i SydAmerika innan gränserna stängs – är i Rio. Spårvagnen går! Åk den!

De försöker. Spårvagnen går. Men inte för turister. Bort med er västerlänningar! (Jag hoppas deras flyg från Sao Paulo i eftermiddag bort från de stängda gränsernas kontinent fungerar så de kan komma till de stängda gränsernas hemkontinent)

Men det kunde bli värre. Det blev det. Guayaquil, Ecuador. Ett flygplan från Iberia med enbart personal kan inte landa på flygfältet eftersom borgmästarinnan har beordrat fordon att parkera på landningsbanan. Planet skulle plocka upp strandsatta spanjorer men tvingas landa i Quito istället. Samma händer med ett senare flyg från KLM som skulle plocka upp strandsatta holländare. Bort med er västerlänningar!

De åtråvärda passen har blivit paria-pass. Västerlänningar som kunnat flyga vart de vill. Utan problem. Blivit välkomnade med stora famnen får nu en rygg att titta på. Bort med er.

Kan det, kan det, kan det möjligen få upp våra ögon för hur det känns för de som förgäves försöker komma in i våra länder? Jag betvivlar. Men jag hoppas.

Parc Maximillien i närheten. För några dagar sedan jagades immigranterna bort därifrån. De som delar ut mat till immigranterna får böter och får inte fortsätta med sin verksamhet. Vart ska immigranterna ta vägen? Nästa plats. Tills de jagas bort därifrån. Till nästa plats. För de försvinner inte.

Vandrar med assistenten. Kajen Quai des Péniches är den nya platsen. Men de är inte lika många som tidigare i parken. En polisbil övervakar.

Vandrar vidare till Parc Maximillien som är tömd. På allt utom 2 polisbilar och träd som är dekorerade med ordergivning från borgmästaren.

De tre bordellerna (hotell som hyr ut rum för 30 minuter) i kvarteret har stängts. Damerna på gatan är borta. Från gatan alltså. De är inte borta. Bara osynliga. Men parken där vi går på morgonrundan har nu en utsmyckning av använda kondomer. Verksamheten fortsätter. I parken i stället för på bordellen.

Så gör vi. Stänger om oss när fara hotar. Ser ut de farliga och låter dem inte åka spårvagn. Snabba bedömningar. Snabba beslut. Och så klappar man sig för bröstet. En åtgärd har vidtagits. Med stängda ögon och stängt samvete.

Jeremias som optimistkonsult

Facebookgruppen Tornedalens vänner har varit en grund för att titta på tornedalska småfåglar i motljus, islossningar och renar med med ånga frustandes ur nosborrarna. Har varit.

Nu helt plötsligt dyker det upp en text som tagits från en s k humorsida – sägandes att alla bara klagar på hur Sverige skulle bli om SD skulle styra – medan ingen klagar på hur Sverige är under nuvarande styre.

Förr gluttade SD-anhängarna bakom köksgardinen muttrandes över tillståndet i deras världar. Nu är de överallt. Inget muttrande utan högljutt ojandes över tillståndet. Klagan. Elände. En verklighetsbeskrivning som bygger på att odla så mycket missnöje som möjligt.

Jeremias klagan blir till en riktig optimistkonsults litanior i jämförelse.

Missnöje. Skeptisism. Men inte bakom köksgardinen i avskildhet utan överallt. Bussen. Facebookgruppen. Gör klagan till en vardag. Och bara de kan fixa det hela. Säger de.

Därför blir motståndsskriften från Elisabeth Åsbrink så uppiggande just denna dag. Demokratin kan bara stärkas genom att lita på varandra. Se varandra. Prata med varandra.

Skandinaver litar på varandra mer än andra. Skriver hon. Svenskar historiskt sett i väldigt hög grad. Så det som Sveriedemokraterna pysslar med är väldigt osvenskt. Misstro är inte en svensk dygd.

Blir nyfiken. Varför visar slovaker så låg tillit medan skandinaver visar hög tillit?

Similar results occurred with people from 15 to 29 years of age – within the OECD countries Slovakia holds the last position with 12.41 percent. In general, Brasil and Columbia have a worst score (10.6 percent and 3.6 percent respectively). The countries with the most trusting people are Denmark (75 percent), Norway (73 percent), the Netherlands (67 percent), Sweden (62 percent) and Finland (62 percent).

https://spectator.sme.sk/c/20473017/slovaks-are-among-the-least-trusting-people.html

Inkomst. Trygghet. Socialförsäkringar. Och avsaknad av väpnade konflikter.

Och detta försöker de osvenska Sverigedemokraterna rasera. Lita inte på varandra. Sprid misstroende. Landet rasar nedåt. Rädda sig den som räddas kan.

Och vi anammar deras verklighetsskildring. De får styra debatten.

En minister lägger ut en tweet om att antalet nystartade företag ökat i Malmö. Raskt kommer svaret; Men skjutningarna då! De har inte minskat ! (fast de har gjort det).

Det är som att lajva en Flashback-diskussion.

Och i Facebookgruppen Tornedalens vänner så ligger inlägget om SD kvar.

Ok – nu har jag skickat kapitlet till boken

Svettig. Instruktionerna var; Skriv vad du vill. Skriv hur långt du vill. Svår instruktion. Väntar på svar…

**********

Sverige. Tidigt 80-tal. Jag var en ny färsk socialarbetare.  På en anställningsintervju sade socialnämndens ordförande – ”Horor och fattiga ska hållas kort!” Jag valde att inte börja arbeta där. Under en praktikperiod hade jag en kollega som satt på en bänk utanför lokala Systembolaget och granskade om några av hans klienter – framförallt ensamstående mammor – köpte sprit. Gjorde dom det så följde han efter och lade ett meddelande i deras brevlåda; ”Ni är iakttagna av barnavårdsnämnden!”

1982 försökte Sverige reformera socialtjänsten. Ny lag. Samverkan. Dialog med de som behövde samhällets stöd. Många försök gjordes att också i verkliga livet reformera mötet med de fattiga och utsatta. Men kontrollen fanns kvar. Och än mer idag – ropen skallar; förbjud tiggeri! (men inte fattigdom). Lås in kriminell ungdom! (men minska budgeten för de förebyggande insatserna; fritidsgårdar, bibliotek, socialarbetare ute på gatorna). I den allmänna debatten är synen på de fattiga och de utsatta samma som för 50 år sedan. De är ett problem. Inte att de har ett problem.

Mexiko. Tidigt 90-tal. Jag var en svensk socialarbetare på export. Samma anda. Samma syn på de fattiga. På de utstötta. Lås in dom! Rensa gatorna! Där som i Sverige var de fattiga ett estetiskt problem för de som inte ville se något annat än vackra fasader och rensopade gator.

Men det fanns annat.

Jag tar fram en manual från 1992. En manual som jag burit med mig i nästan 30 år. Till Sverige. Etiopien. Kenya. Sudan. Peru. Kenya. Och nu Belgien. Den är sönderläst men innehållet är lika värdefullt nu som då.

Jag bläddrar lite i den. Minns mötet med Libertad Hernández Landa och Luis Gabarrón. Minns dem ännu mer när jag hittar en text skriven med Libertads penna. Vila i frid  Libertad!

Dialog. Förståelse. Undersök tillvaron tillsammans med de som de handlar om. Det är de som är experter på sin egen tillvaro. Inte jag som granskar dem. Jag kan försöka förstå men kan aldrig fullt förstå. Jag kan erbjuda alternativ men det är inte jag som ska leva i det alternativet. Jag bär med mig; Det är de som jag möter som är experterna. Experter på sina egna liv.

Jag minns en övning; Libertad och Luis delade in oss i 2 grupper. 6 i varje. Vi fick 2 pappersark var – A3 storlek. Instruktion; ”Det ena pappret illustrerar ett lokalsamhälle. Ni ska alla rymmas i det – utan att vidröra golvet!”

Bägge grupper började elastiskt klänga på varandra – bära varandra – hålla om varandra. På det andra pappret. Pappret som inte symboliserade något. Men vi föll.

-”Ingen av er valde att försöka rymmas på pappret som symboliserade lokalsamhället. Ni valde att testa och experimentera i laboratorieform. Ni undvek att testa ihop med de människor ni ska arbeta med. Varför?”  

Respekt för de man arbetar med. Prata med. Inte om. Förstå tillsammans. Inte åtgärda problemet.

Luis och Libertad arbetade med gatubarn. Barn som de flesta undvek. Men även dessa barn hade en gång levt i en familj. En familj som stött ut barnen.  De hade en gång gått i skola. En skola som stött ut barnen. De hade en gång varit en del av ett kvarter. Ett kvarter som inte ville se barnen igen.

Gatubarn kan aldrig rehabiliteras genom inlåsning i institutioner. Det är en kunskap som är allmän egendom men som inte tillämpas. Fortfarande är alltför många barn instängda i institutioner. Något ”renare” gator. Något lugnare vuxna.

Men Luis och Libertad såg något annat. Vi behöver arbeta med de barn som hamnat på gatan – försöka få dem att lita på vuxna. Få dem att tillsammans med de vuxna söka alternativ. Alternativ som de själva tror på.

Men vi måste också arbeta med dem som stöter ut barnen. Med skolan som vill stänga av elever som inte fungerar. Som vill straffa elever som somnar i klassrummet (för att de inte vågat sova på natten). Disciplinera ungdomar som inte kan koncentrera sig (för att de inte ätit vare sig middag eller frukost). Vi måste arbeta med lokalsamhället – föra dialog med dem om hur vi kan undvika att stöta ut barn från gemenskapen. Hur vi kan stödja de familjer där barn har det svårt.

Ut med socialarbetarna på gatan. Möte med folk där de är. Inte en kallelse till ett möte i en overklig miljö i ett samtalsrum i kommunhuset. Låt de som du arbetar med vara precis vad de är; experter på sin egen tillvaro.

TACK Luis och Libertad för allt vad ni lärt ut med så många. Jag är tacksam för att få ha varit en av dem.

-“Vill du skriva ett kapitel till min nya bok?”

-“Don’t push!!”

Jag läste rätt. Han hör av sig då och då. Luis. Den kloke mannen med sin ännu klokare hustru. Lärarinna och låtsasmamma.

Det började en februaridag 1990. Bordet var fyllt av projektdokument. Jag hade förberett mig. Hon satte sig mittemot – Libertad Hernandez Landa. Jag bläddrade i pappersbunten. Hon log. Hon gjorde konsultuppdrag för Rädda Barnen – få ordning och reda på delstaten Vera Cruz gatubarnsprogram. Gatubarn ska inte städas bort som delstaten tyckte. Det är istället skolans, familjens och närsamhällets uppgift att förebygga att barn inte stöts bort från hemmen och skolan och söker sig till gatan som det enda alternativet. Om de väl har hamnat där så är det dags att placera lärare och socialarbetare på gatan – som sakta ska söka barnens förtroende för att motiveras att lämna gatan som arbetsplats och hem. Allt detta i alla dessa projektpapper. Vi skulle prata om hennes nästa uppdrag.

Trodde jag.

Hon svepte undan pappren. Tittade mig stint i ögonen.

-“Vad säger din mamma om att du har flyttat hit?

Jag hade precis flyttat till Mexiko. Alldeles för långt bort för en uttänjd navelsträng.

-“Hon gillar det inte..”

-“Säg till henne att du har en reservmamma här som ska ta hand om dig.”

Inte bara konsult utan även reservmamma.

1998 blev hon mördad.

Hennes man lever fortfarande. Likaså alla minnen av allt vi gjorde. Allt vad de lärde mig. Deltagande processer. Kallade hon och hennes man det hela för. Studera inte folk. Studera med folk. Om du lär dig nåt om dem genom studier så ska de själva också lära sig något nytt. Kunskap botar. Kunskap är makt.

En dag bjöd de in en holländare – Benny – som låtsades vara gästprofessor. Han talade – eller predikade – i en halvtimme. Oförståelig. Akademiska titlar. Alla lyssnade artigt men slutade anteckna efter en stund. Det hela var obegripligt.

Övningen avbröts med sanningen. Benny spelade en roll. Men varför accepterar vi att en med titlar använder vår tid utan att vi har nytta av det? Varför har vi sån respekt för nån vi tror kan mer än vi kan? Bra diskussion om att inte våga ställa krav. Om klasskillnader. Om de som tar plats och de som ger plats.

Det fanns alltid en fråga med i allt.

-“Vad har vi lärt oss av detta?

Och nu vill Luis att jag ska skriva ett kapitel i hans nya bok. Om gatubarn. Om hur jag som svensk socialarbetare klev in i det program de arbetade med och vad jag tänkte och tyckte. Hur ska jag kunna skriva om något som inympades i mig? Som blev ett tankesätt. Som hade så bra lärare.

Från ILO-COOP

Vi lär oss bäst genom att beskriva vad vi gör när vi gör det. Detta hade Libertad och Luis som rättesnöre. Som bas.

Kunskap är till för alla. Även för dem som forskaren studerar. Bästa forskningen är den som folk gör om sig själva och sina liv.

Den tankevärlden formades i en värld där staten svikit. Där det inte fanns nån sjukvård – där kom handboken >

Image result for donde no hay doctor

Där det inte finns nån doktor.

Handbok efter handbok skrevs om hur folk utan samhällsservice skulle klara av sina liv. Där det inte finns advokater, tandläkare, socialarbetare etc etc. I denna gör-det-själv och gräv-där-du-står anda revs väggarna som stängde folk ute.

Jag återvände till socialtjänsten i Sverige 1994. Väntrum med skottsäkra glas. Securitasvakter. Murar mot befolkningen. Ibland. Jag gick på några anställningsintervjuer. Studerade väntrum. Lidingö kommun hade ett väntrum där en plastrutschkana fanns för barn – men den var vänd mot en vägg. Hade ett barn använt rutschkanan så hade de dundrat in i väggen. Danderyds kommun hade en vakt i väntrummet. Men Sigtuna kommun däremot hade en leende receptionist. Där ville jag arbeta. Och gjorde det. Första veckan blev det dock lite för kärvänligt. En assistent smög sig in på mitt rum när jag satt i telefon och smekte mig över nacken. Det gjorde hon inte om. Hon skyllde på att vi var släktingar.

Nästa socialtjänst. Norrmalms stadsdelsförvaltning hade också bra receptionister. Blommor i väntrummet. Leende människor. Inga rivna socialkontorsväggar men välkomnande ytor. Ja nästan som på barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen i Fagersta där jag arbetade 1984-86. Mottagningseketeraren Monica. Familjerna kom en timme för tidigt. För hennes skull.

-“Men du har ju tid först om en timme?

-“Men det är så mysigt i ert väntrum – så jag sitter gärna här och tar det lugnt.

-“Välkommen!”

Så jo. Jag lärde mig i Xalapa Veracruz Mexiko att nyfikenhet tillsammans är grunden för förändring.

Grunden för en förändring ligger i;

  1. Det måste finnas ett intresse för en förändring.
  2. Det måste finns bevis för att en förändring är möjlig och nödvändig.
  3. Du måste motiveras av någon du litar på.
  4. Du måste veta hur du ska göra för att ändra på saker och ting.

Och där behövs det vägglösa och det spegellösa och det vaktlösa socialkontoret.

Långt ifrån den journalanteckning jag skrev som 23 årig socialarbetare efter 2 veckors arbete som nyutexaminerad> “Trots att jag upprepade gånger sagt till XX att han ska sluta dricka alkohol – så gör han inte det..”

10 år senare gick jag hem till XX.

Han var då nykter alkoholist sedan några år.

-“Var det nåt jag gjorde för att hjälpa dig att sluta supa?

-“Njaee… när jag var nykter så var jag ensam. När jag var full så kom dottern, sen kom du, disktriktsköterskan, polisen och ambulansen. Det var det fullt med sällskap här hemma.”

Tänk förändring med folk – inte för dem.

Ska det bli ett kapitel? Det kanske är detta jag ska skriva om. Det vägglösa socialkontoret.

Kanske.

De personer jag minns från förra veckan …

En banan i ena handen. En iPhone i den andra. Bläddrandes med tummen . Jag går fort. Men hon går dubbelt så fort. Jag svettas av min hastighet. Jag undrar hur det är med henne. Stövlarna blänker., Allt sitter rätt. Hon är på väg. Mot karriären.

Personen på bilden har inget med berättelsen att göra.

De är många. De karriärriga. Bryssel är en mellanlandning. Efter mastersexamen. Då gäller det att gå fort. Så andra inte tar över karriären.

I Nairobi satt de med MacBookPros på lokala caféet. Gå på gatan med. iPhone i handen är inte att rekommendera.

Hamrade på tangenterna. Indikatorer. Många indikatorer. Andras indikatorer. Skriver något viktigt. 24 år sådär. På väg. Sittandes längst ut på stolskanten. På väg. Mot karriären. Skyndsamt. Så ingen annan tar över karriären.

Vart var jag på väg som 24-åring? Jag satt i luggslitna soffor och lyssnade. Och lyssande. En gång hällde jag ut en dunk t-sprit. Dunkägaren hade slocknat. Familjen stod runt honom och tittade på.

En annan familj. Frun hade gömt all sprit. På lättfunna ställen. Hon smög efter sin man och när han väl hittade en flaska – det var inte svårt – så ringde hon mig med triumfatorisk röst. Återfall!! Igen! Vad var det jag sa??

Tallrikarna på fotot har inget med berättelsen att göra.

Hon sitter mitt emot mig. Äldre Yngre eller Lika Gammal. Amerikanska. Utan adapter för Europa. Hon med rödvin. Jag med champagne. Hon säger att vi samarbetar. Jag har försökt peta in hennes elsladd i ett europeiskt eluttag. Vi har misslyckats. Hon kallar det för samarbete. Det är hundratals människor omkring mig. Hon är närmast. Hon är mest högljudd. Hon reser sig upp var femte minut. På väg. Inte mot karriären. Den är som min. På väg att avrundas.

Veckans tankar. 3 år till pension. Var ska jag bo? Hur många år i frihet med Arman? Han är 8 år. Månde han bli 15 så vi kan campa i skogar och plaska i sjöar. Erbjudandet om en lägenhet i Madrid för en rimlig summa lockar. Men Madrid i augusti och Arman. Ingen bra kombination. Långt till sjöar. Långt till skogar.

Jag slutar tänka. Det är 3 år kvar. Först ska jag över Atlanten.

De kaosartade människorna på bilden har inget med berättelsen att göra. Jag minns ingen av dem.

Snabbköpet. Hon hade ställt sin varukorg mitt i gången. Jag klev över den. Nästa gång. Hon ställer sig själv mitt i gången. Varukorgen bredvid. En barrikad. En mänsklig barrikad. Ut med armarna. Hon vill något. Jag vet inte vad. Vet hon? Hade det varit i skogen så hade jag vänt om. Fara. Nu är det på Delhaize Proxy och hon vill störa. Svart kappa. Rufsigt hår. Ingen lukt. Vidvinkelblick. Uppmärksamhetstörstande. Som ett troll på Twitter. Som Ebba Busch Thor på partikongress. Törstande efter uppmärksamhet. Om du inte tycker om mig så kan du väl i alla fall vara rädd för mig.

Jag betalar och går ut ur butiken. Hon fortsätter spärra gångarna. Varukorgen var överfylld så hon har spärrat runt ett tag.

Apan som liknar mig

På väg. Till landet jag besökt mer än 30 gånger. Bergklädda dalars land. Färgglada dräkters land. På väg. Alltid på väg.,