Jag blundar. Öppnar ögonen. Stänger dom. Öppnar dom igen. Jag har sett rätt. Och det är inte ens sent på kvällen. Det är mitt på dan. Man kan inte skylla på att ”surna över några öl” som Per Gudmundsson gjorde.
Jag ser rätt.
Moderater 2021.
Det är inte som de moderater jag mött.
Tidigt 80-tal. Jag kliver in som färsk politiker i en kulturnämnd i mellansvenska gnällbältet. Vänsterpartist. Jo. Så blev det – efter att ha suttit på biblioteket och läst 3 års kommunfullmäktigeprotokoll.
Och väl på första kulturnämndsmötet så finner jag moderaten Kerstin. Vi bondar. Vi stöttar varandra. Hon är bland de klokaste i nämnden. En moderat moderat.
Hennes enda misstag var väl att på en semesterresa i forna Jugoslavien svara vilket hotell hon bodde på när strandraggaren ritade upp en säng i sanden och hon trodde att han frågade efter vilket hotell hon bodde på. Hon förstod inte varför han blev upprörd när hon gick iväg utan honom.
Sedan kommunfullmäktige. Kommunstyrelse, Den moderate bruksingenjören. Bertil. Hedersknyffel .Alltid rak. Alltid ärlig. Alltid respektfull. En moderat moderat.
Tidigt 90-tal. Jag guidar 4 moderata riksdagsledamöter och deras sekreterare i Guatemala och i El Salvador. Vi trivs. Jag skrattar med dem när de frågar varför alla bussar måste köra mellan San Salvador och Santa Tecla och inte på andra vägar. -*Kapitalism” svarar jag. -*Man kör där man tjänar pengar” . De skrattar, Jag skrattar.
Vi trivs. Vi skrattar ihop. Detta är människor att respektera fast jag inte röstar på dem.
De bjuder på fika i riksdagshuset när jag är hemma på semester. Detta är tidigt 90-tal. Moderata moderater.
2005. Jag åker buss till EU-.kvarteren. Bredvid mig i bussen sitter en som läser parlamentspapper på svenska. Jag frågar. Hon är assistent till en moderat parlamentsledamot. (Nuförtiden är hon sambo med en f d moderat partiledare ) Vi samverkar. Skickar papper mellan varandra. En moderat moderat.
Så har det varit. Vi har delat papper. Men inte åsikter. Men det har varit respekt. Det har varit moderata moderater.
Men så idag. Tvärtom.
Jag vill träffar Kerstin. Jag vill träffa Bertil . Jag vill träffa de 4 riksdagsledamöterna. Deras sekreterare,. Hon i bussen i Bryssel 2005. Fråga. Vad i h-e har hänt?
(Jag kommer att minnas fler moderata moderater som jag har gillat men nu är det Forza Italia!)
Det var väl använda 4 och 1/2 timme. Information. Massvis av information. Som om författaren hade varit en fluga på väggen i de flesta möten där beslut tas om Sveriges covid-strategi.
Sträckläser. Det är bra journalistik.
Flocken.
Som i Flockimmuniteten. Som i flocken av politiker som vill visa sig vara beslutsamma och handlingskraftiga. Som i flocken av kritiker som är så oroliga så deras oro absolut måste stjälpas över på alla som kommer i närheten. Som i flocken av media som springer efter samma boll. Samtidigt.
Men också i form av den skara som arbetar på enträget och fyller sina whiteboardtavlor med formler. Skaran som flockas framför tabellerna och försöker förutsäga nästa steg. Skaran som visar så mycket respekt för varandra och inte blir sura om deras råd inte tas emot. Till skillnad från de invektiva i Umeå.
Boken håller sig till de som påverkar. Till de som tar beslut. Och lämnar de perifera och skrikiga åt sitt öde eller ger dem en bisats. Som forskaren på KI som väsnats så mycket. MEWAS nämns inte ens. Det måste reta dem väldigt mycket. Inte ens en bisats. Möjligen en mening om “diverse grupper på Facebook”. Däremot en hyllning till SRs Vetenskapsredaktion. Det måste svida i MEWAS-såren.
Och varför skulle de nämnas? Historien brukar komma ihåg rättshaverister som lustiga anekdoter. Eller skrämmande anekdoter. Eller inte alls.
*****
Och Belgien. I morgon får 10 personer flockas utomhus. 8 maj öppnar uteserveringarna. 4 personer får flockas vid samma bord och då måste det vara 1,5 meter till nästa bord. Öppnar favoriten – så har hon ju ett torg tvärsöver gatan att möblera med bord. Om hon öppnar. De där uthyrningsskyltarna har mångdubblats lite här och var.
Vi gick till Jardin Botanique idag.
Det var en långsam promenad. Assistenten sniffade varannan buske. Gick en annan väg hem. En väg vi aldrig gått förr. Stängda hotell. Nermonterade restauranger. Tömda butiker. Varje stängd verksamhet luktar en familj med ekonomisk kris. Det behövs en bok om lockdowndrabbade människor. Också.
Kan Tove Jansson hjälpa mig att förstå vad som rör sig i känslolivet hos MEWAS och de 22 forskarna?
”Det är inte så lätt att trösta en Filifjonka som har drabbats av panik”. Lyssnar på Tove Jansson´s uppläsning. Tänker på det som sker idag. Katastrofsamlarna. De som letar efter bevis på att katastrofen kommer. Eller är här. Redan. Vi kan kalla dem MEWAS eller de 22 forskarna. Eller både och.
Det här är ingen Filifjonka som väntar på katastrofer. Det är en assistent som skapar katastrofer.
–”Jag måste få någon att förstå att jag är rädd” säger Filifjonkan till Gafsan. ”Något förfärligt kommer att hända. Allt är hotat av det obönhörliga!”
I går sade myndigheterna att 3 veckor efter första vaccindosen har man så pass mycket skydd mot Covid-19 att man kan krama barnbarnen. Äntligen. Tänker de flesta. Utom Filifjonkorna. Som bara ser katastrofen. Det obönhörliga. Smittan i kramen. Det ojades och stånkades bland Mewas-folket. -”De vill öka smittan!!”
-”Hennes egen storm var alltid den hemskaste. Innerst inne var Filifjonkan stolt över sin storm som hon var alldeles ensam om.,,,,,,,Gafsan tror att jag inte har varit med om någonting. Jag! Som varje dag är med om jordens undergång!”
Varför leta efter katastrofen i varje nyhetssändning? I varje folkhälsomyndighetspresskonferens? Varför leta efter lögnen i varje myndighetsmening?
För någon dag sedan hade jag en åsiktsblandning med en lektor från ett stort svenskt universitet. Om Folkhälsomyndigheten och synen på ansiktsmask. Lektorn hade hittat en artikel från Expressen där Tegnell sagt att forskning visar att effekten av mask är ”väldigt liten”. Medan däremot EUs smittskyddsenhet ECDC minsann säger att effekten är ”liten eller medel”. Vilket är exakt vad Folkhälsomyndigheten också säger.
Men nähä. Detta gäller inte. Det var vad Tegnell sade i Expressen. Påstod lektorn i inlägg efter inlägg.
Hur kan en lektor vid ett universitet tycka sig se katastrofen genom en Expressenartikel i stället för att gå till Folkhälsomyndighetens hemsida? Vad lär han sina elever vad gäller att söka efter källor? Gå till pressbyrån eller till universitetsbiblioteket?
Rättvisa. Jag tror även denne lektor vet hur man söker källor. Det vill säga inom allt – utom Covid-19. Sin egen storm. Sin egen jordens undergång.
I förrgår intervjuades Johan Giesecke i UNHERD – 1 år efter förra intervjun. Han erkände 2 fel han hade i första intervjun – snabbheten i att fixa vaccin och snabbheten i smittospridandet.
Nähä. Säger MEWAS grundare (som nu verkar bli syndabock för andra mewasianer … ’det är han som kör med fulspråk’ ’det är bara han som driver mewas’) Giesecke har fel i allt! I allt! Påstår grundaren. Och här kommer Filifjonkan rusandes. Min egen katastrof. Stängda öron och ögon för allt annat som sägs när man ser intervjun med Giesecke. Allt är fel i det han säger. Nyansfritt. Jordens undergång.
Jag spärrar upp ögonen av pur förvåning när jag ser den mewasianska argumentationen. Funderar. Tänker. Hur kan det bli så här? Hur kan man låsa in sina tankar i en slik rädsla?
Tack Tove Jansson och Filifjonkan för att ni ger en förklaringsmodell. Jag förstår allt mycket bättre nu. Väntan på katastrofen – som man är övertygad om kommer – stänger ögon och öron men vidgar munnen på vid gavel.
*******
Till slut. Filifjonkan blev lugn och började njuta av livet efter att tromben hade förstört hennes hus. Då kunde hon sluta oroa sig. Först då.
-”Vi diskuterar medias bevakning av Covid-19” skriver en Mewasian på Twitter.
Så i helvete heller.
Från MEWAS2.0 på Facebook
När de diskuterar påsken och Löfvens uppmaning att ta det lugnt – även för påskkärringar – så startar diskussionen om ”easter witches” and ”easter bitches” och en av administratörerna klistrar in ett foto på Agnes Wold.
En av administratörerna … som är till för att bena och filea och rensa och se till att Facebooksidan är anständig och håller sig till ett schysst diskussionsklimat.
En av administratörerna.
Om det hade varit en medlem utan ansvar så hade man kunnat skylla på bristande omdöme men en administratör. Det säger allt om konspirationsgruppen MEWAS.
Som lockar till sig oroliga människor – de som är livrädda för Covid-19 och läser allt de kan komma över om viruset. Och kliver in i ett getingbo av hat.
Att diskutera åtgärder mot pandemin. Ja för fan – kör för det. Gör det. Men kliva in i ett getingbo av hat.
Läser detta inlägg av grundaren. Om och om igen.
Tack Twitter
Ett inlägg som lades in i den dolda Facebookgruppen MEWAS – innan Sveriges Radio avslöjade dem.
”Massmördare” ”Tegnele” och invektiven fortsätter. Inlägg efter inlägg.
”Nej – vi diskuterar media i gruppen” skriver en av medlemmarna.
Trots att det är samma metod som MEWAS använder – som jag använder. De granskar svenska staten. Jag granskar dem – men det blir “uthängning“. Granskarna som protesterar mot att bli granskade.
Idag studerar jag “granskningen” av Agnes Wold. Granskningen som inte handlar om sakfrågor utan om person.
Det började med att Aftonbladet utsåg – efter en omröstning – Agnes Wold till årets kvinna. 8 mars. Bra val. Tyckte många. Inte MEWAS på Twitter. Definitivt inte.
Agnes Wold. Hon som ger goda råd. Som har en avslappnad klok stil. Hon som är omtyckt. Självklart ska hon utses till Årets Kvinna.
Det föll inte i god jordmån. En av MEWAS administratörer på Facebook blev uppbragt och letade raskt upp nåt att brännmärka Wold med.
Har hon det? Jo. Det har hon så jag spårar vidare vad Wold bygger den uppgiften på … och hamnar på Harward Medical School. De verkar också vara “stupid”. Men inte. De tänker som Wold men bara Wold är “stupid”
Det Wold säger – säger också Harvard (tack granskaren i Jakobsberg med det nya köket som rättade min felstavning)- så jag anar att det är den sammanställning av forskning som Wold hänvisar till.
Men det bet inte. Tvärtom.
Och där tog dialogen slut. En blockering. Efter att ha taggat min arbetsgivare (som redan följer mig på Twitter)
Och så kom tankarna.
Varför är MEWAS så ilskna på Agnes Wold – men inte på Harvard Medical School som säger samma sak som Wold? I den enklaste av världar vore det för att man litar på sin doktor från Harvard (som dock förmodligen inte var den som skrev artikeln som sammanställde forskningen) men inte på Wold. Vad särskiljer Wold? Är det för hennes raka rejäla råd som hon uppdaterar allteftersom ny kunskap kommer?
Jo. Där klämmer skon. Hon ger råd som inte passar MEWAS. Då spelar det ingen roll om Harvard Medical School säger samma sak. Det är Wold det är fel på. Harvard felar inte.
USA felar inte. Heller. I en intervju i Svenska Dagbladet svarar MEWAS-administratören att Sverige inte ska jämföra sig med USA;-) Jag antar att det är Norge och Finland som Sverige ska jämföras med. Bara länder som passar MEWAS manuskript.
Och så här ser det ut i diskussion efter diskussion som MEWAS driver. Finn människan att attackera – analysera inte ämnet. Granska inte ämnet. Gå på person. Inte på ämnet. Ett exempel;
Reportrar utan Gränser tittade häpet på de e-mail som MEWAS skickade där man ville att svensk pressfrihet skulle nergraderas för att staten ger 700 miljoner SEK i pressstöd. Ett presstöd som kom till för att inte enskilda mediehus skulle dominera marknaden. Men i MEWAS värld blir presstödet en muta för att media ska lyda staten. Hurpp…. SvD lyda staten? Jösses. Men för MEWAS så är stödet en misstänkt muta. Och möjligen en del av en stor konspiration? 😉
Återigen. Här granskas inte ämnet. Här konspireras det utifrån tankar om människors dolda syften. Istället för att med en enkel googling leta efter grunderna för presstöd så harvar man vidare i en konspiration. Karin Bojs har tydligen skrivit en artikel som inte passade MEWAS tankevärld.
Och det sås en misstanke om manipulerat World Press Freedom som indexet heter (och inget annat). Här påstår MEWAS-grundaren att indexet for 2019 släpptes först i slutet av året. En 5-sekunders googling visade att den släpptes under våren 2020. Varför skulle annars denna indiska website i juli 2020 kommentera 2019 års index-rapport?
Och det hamnar ju inte om oförmåga att hitta svar på frågor. Det handlar om viljan att svartmåla och misstänkliggöra allt som inte går i deras riktning.
Dåligt påverkansarbete. Att vara trovärdig innebär att ens argument bottnar i rejäla analyser – inte i att “skjuta budbäraren”. Med den taktiken kommer man bara långt inom grupper som älskar konspirationer.
Välkommen in till en “polite discussion”. Vi får se vad det blev av det.
Men vi börjar något tidigare. Den tidigare dolda – privata – Facebookgruppen MEWAS som ägnar sig åt kritik av Sveriges pandemi-strategi – har klivit ut ur källarskrubben. Fortfarande granskande för fulla muggar allt som sägs från svenska myndigheters håll.
Bra så.
Men även granskaren ska bli granskad. Det gjorde jag igår.
Och efter en inledande upprördhet blev jag granskad själv.
Och självklart ska jag bli granskad. Det är en självklarhet i en debatt. Vem är typen som granskar? Varsågod! Dock är jag lite besviken att de inte hittade min Instagram med alla matbilder.
Så hur granskar MEWAS som påstår sig inte hata. Inte hota. Gruppen där flera medlemmar lämnat Sverige för att de “blir tystade, hotade, utlämnade“. En offerkofta med hullingar. Varsågod och följ gruppen;
Det började med protester mot att de offentliga inläggen citerades under gårdagen- men med den sedvanliga MEWASianska kullerbyttan;
Så protesten mot att “hänga ut” gäller andra – inte den tidigare dolda Facebookgruppen.
Och det visade sig sen att inbjudan till “polite discussion” var ….. inte så allvarligt menat.
Nu är de flesta inläggen från gruppen skrivna en sen fredagkväll – och jag kan ana att det kanske förekom en del bag-in-boxande.
Så vem konstaterar de att jag är?
Småfet. Saftig.
Gammal.
En tro att alla hamnar på sjukhus för Covid-19 förr eller senare?
Tittar upp mot taket. Nej . Det är betong och ingen sten.
Och där kom det. GBD. Great Barrington Declaration. Brännmärket. Men hon har inte bekymrat sig om att söka efter mitt namn på deklarationen.
Och så delas det med sig av sina fantasier. Oversharing.
Patetisk är jag också. Och dålig granskning. Skulle inte jag ha bloggat om mat? Vafalls?
Letar fortfarande efter en tillstymmelse till en “polite discussion”
Efter att ha konstaterat att jag är småfet, saftig, gammal, patetisk och bor under en sten så är det dags för mer grävande.
Mina boendeorter. Mitt arbete. Normalt brukar en “polite discussion” inledas med “Hej. Hur mår du?” Men inte i MEWAS…
Nej där är principen förföra eller försöka förgöra. Ingendera fungerar bra.
Så var det med inbjudan till “polite discussion“. Detta i en öppen grupp på Facebook. Hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen?
Men lite omsorg visar en av administratörerna ;
Jag kan inte förlåta mig själv att jag raskt associerar.
Eller jo. Det kan jag. Det är mitt i allt elände också en hel del humor.
Jag kan ändå gilla samhörigheten i MEWAS-gruppen. De stödjer varandra. En yttre fiende kan fungera som extra klister för gruppen.
Att bevaka och granska media är bra. Att anklaga media för att undanhålla och sålla bort information kräver bevisföring. Att samtidigt i sina anklagelser själv sålla bort information som inte passar är rent bedrägligt. Här är ett exempel på hur det sker;
MEWAS & Bulletin
När en granskare inte granskar sig själv.
Eller sållandet av information så det passar ens eget scenario.
Eller om det ser ut så här på öppna MEWAS2.0 på Facebook – hur såg det egentligen ut i den dolda gruppen.
En granskning av hur MEWAS bygger upp en hysterisk ton på… inget.
Det började med ett meddelande för 17 timmar sedan
Chefredaktören Arpi hade beslutat att man ska skilja på News&Views. En krönikör ska inte bevaka nyheter – för det är en sammanblandning av roller och kan sätta nyhetsbevakningen i problem. Och där hade historien kunnat sluta. Om inte MEWAS behövde något att trissa upp folk med.
Det tog inte många minuter innan konspirationsteorin satte fart. Inspirerat av Barbro i Borås.
Två timmar senare gjordes ett inbromsningsförsök av en kommentarist som följer nyheterna – även icke-covid nyheterna
Diskussion om Bulletin och FHM finns i 2 trådar på MEWAS 2.0
Där fastslås att detta handlar om svensk censur
MEWAS grundaren kliver in och ser att svensk demokrati rasar. Han har uppenbarligen läst meddelandet från Benjamin Kalischer Wellander – för det är med den tråden startar. Men tankarna skenar.
Det görs några försök att döda konspirationen.
De tappra försöken fortsätter
Det hjälper inte. MEWAS grundaren fortsätter elda på. Det handlar om svensk demokrati I förfall. Inte om en chefredaktörs beslut att sära på opinion och nyheter.
Och avslutar med att detta måste ut på Twitter
Så gör man när man kokar soppa på en spik. Så gör man när man väljer och vrakar bland den information man har tillgänglig. Inte minst struntar man totalt i vad personen allt handlar om berättar. Denna metod är stommen i den kritik som MEWAs riktat mot svensk media. En metod de anammar själva. Som att kasta en bumerang och få tillbaka den i skallen. Som att gräva en grop och falla själv däri. Och fortsätta gräva allt djupare.
Den sanna storyn passade inte in i den stora konspirationen.
Och om detta togs upp på Twitter som Mewasgrundaren skriver – vet jag inte. Han som klagar på att ”bli tystad” – har blockerat mig 😉
Jag hade sedan länge slutat tro att det fanns en fara för krig.
Jag var 5 eller 6 år. Kastrull i handen. På väg nerför källartrappan för att hämta potatis. Order från högre ort. Mamma. Radion stod på i köket. Nyheter. “Diplomatisk kris“. “Sverige. Portugal”
Jaha. Tänkte jag. Då blir det krig. Ett barn som tog ansvar för världen. Eller som oroade sig för allt.
Jag tror sedan en massa år inte på att det blir krig mellan Sverige och Portugal. Människan tar in ny kunskap. Även jag som året innan hade misstänkt att jag nog egentligen var en robot.
(Kort versionen – “Mamma varför har jag ett ärr här?” – pekar på bröstkorgen – “Det vet jag inte.”. Aha. Hon får inte berätta om när de bytte batterier på mig. Tänkte jag. Ett barn med fantasi . Vild fantasi.).
Tillbaka till den nya kunskapen. Det var lättare förr – att få förståelse för att man utvecklas. Att det jag sade då var då och det jag säger nu beror på att jag ändrat uppfattning och skaffat ny kunskap. Då kunde andra inte gräva fram vad man sade 4 juli 1961. Det fanns bara i folks minnen. Men allt blev annorlunda när våra tankar hamnade i sökmotorns letande.
Då kan man se att Agnes Wold 4e juli 2020 uttryckte följande;
Men man kan också se 5 december 2020 (försåvitt inte ens Google sökmaskin placerades i lockdown 5 juli 2020)
”Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.”
Det var nog inte menat som en pudel utan som en anklagelse mot Folkhälsomyndigheten – men det måste väl gälla alla inklusive henne och de andra 21? Vi tror det vi har behov av att tro på.
Vi vill stärka vår tro med bevis. Selektivt sökande på Google. Aha. Wold sade så 4 juli 2020. Det där är nog inhugget i stentavlor! I got her!
Nyfikenhet- adjö! Syndabock – hej!
I övermorgon blir det ett år av hel eller delvis lockdown i Belgien. Jag har inte suttit i en bil på ett helt år. Jag har inte varit på en flygplats på 13 månader. Inte klivit på ett tåg på ett år. Åkt tunnelbana kanske 15 gånger på ett år. Men jag har gått mil efter mil efter mil. Jag har haft 3 besökare i bostaden på ett helt år. Fönsterreparatören. Gasinspektören. Ventilationsreparatören. That’s it. Året på sparlåga.
Jag funderar på varför jag inte är arg på någon för detta. Visst muttrar jag på alla de näsor som sticker upp ovanför ansiktsmaskerna. Regelverket i Belgien. Jo – jag dyrkar detaljrikedomen i vad man får göra och inte göra. Som att man fick som ensamstående krama 2 andra utvalda under julen men bara 1 under nyår. Att man fram till i förra veckan fick ha 4 besökare i sin trädgård om trädgården var på framsidan av huset – men bara en av dom fick låna din toalett. Nu är det fritt fram att gå genom huset för att komma till trädgården om den ligger på baksidan – och alla 4 får gå på toaletten. Men på med mask när man spolar!
Men tillbaka till Wold. Varför upprepa vad hon sade i juli men “missa” vad hon sade i december? För att det inte passar det man har behov att tro på? Jag tror det är så. De som nu kallar sig MEWAS2.0 och har klivit fram ur det dolda använder denna metod. Leta upp något gammalt citat. Spika upp det. Stänga av sin sökmotor. Motståndsrörelse.
Motstånd mot att skaffa sig uppdaterad information.
Och varför detta? Jag tror det handlar om behovet av att ha en syndabock. Någon att skylla på. Någon att rikta sin ilska mot. Och det verkar som om de är de tålmodiga. De lugna. De sakliga som blir måltavlor. Wold. Tegnell. Carlsson. Giesecke. Löfven. De som tar sig tid att förklara. De som inte brusar upp får “resistance-folket” att brusa upp.
Jag tänker på den äldre damen på Skogsvägen i Fagersta. Hon ringde mig när jag arbetade som flyktingsamordnare. 1987. Långt efter att jag hade slutat tro att jag var en robot eller att Sverige och Portugal skulle hamna i krig.
-“Du måste göra något! Den där invandraren för sånt oväsen! Han måste tystna.”
-“Jag kommer över.“
Det var bara några kvarter bort från kontoret på Norbergsvägen 19. Det märkliga var att det inte fanns någon med utländskt namn i hennes trappuppgång eller trappuppgångarna bredvid.
Men hon bjöd på kaffe och hembakt. Det var tyst och stilla i lägenheten.
-“När är oväsendet?“
-“Hela tiden!“
-“Men jag har tittat i trappuppgångarna – det finns ingen namnskylt med utländskt namn här i huset. Det närmaste jag vet är huset tvärs över gatan – där bor en flykting (detta var på den tiden när kommunen hade tagit emot de första flyktingarna så jag visste alla adresser på min vänstra hands lillfinger).
-“Det måste vara han!”
-“Men det är ju minst 50 meter bort?”
Vi kom inte vidare. Men när jag skulle gå – såg jag i hallen en liten resväska.
-“Ska du resa bort?”
-“Nehej. Jag reser ingenstans. Den där väskan står där färdigpackad med lite kläder så jag är beredd om jag har sån tur så jag får åka till sjukhuset.”
–????
-“Jag är ju så ensam“
Och det var där skon klämde. Ensam vid köksbordet. Hon behövde något eller någon att vara arg på. 1987. Hade det varit 2021 så hade nog Agnes Wold varit måltavlan.
…..men jag har ju bara svart och vitt på min palett!”
Det handlar om att ställa sig rätt. För eller emot. Men det är mest emot från de som målar världen med svart och vit färg. Det tog ett tag att förstå.
Det började med -“Har du skrivit på GBD?”
Jag tror mig ha koll på saker och ting. 3 pallplatser i Svenska Kyrkan i Bryssels frågesport minsann. Så fråga mig om omvärlden och jag svarar. Men nu blev jag mållös. “GBD” …. menar människan GHB och stavade fel? Men det kan man ju inte skriva på. Det är ju en drog. Så det var bara att googla.
Aha. Great Barrington Declaration. Ett upprop om att skydda de svagaste och under tiden ha ett öppet samhälle tills det finns vaccin mot Covid-19. Att de allra flesta klarar sig med en förkylningsliknande period. Tänkvärt. Problemet som jag ser med den metoden är att bland alla de som man tycker är starka nog att klara av en coronainfektion – så finns de som inte gör det fast man tror att de skulle göra det.
Och vill man inte skriva på den deklarationen så är det ZeroCovid som verkar gälla. Stäng ner. Stäng ner. Stäng ner. En tro om att viruset kan elimineras genom en total nerstängning.
Ingen vet exakt vad som fungerar bäst. Det gäller att söka sig fram. Ändra metod allteftersom ny kunskap kommer fram. Men för att vilken metod som helst ska fungera så behövs medvetna människor som vet vilket ansvar de ska ta och konsekvenserna av deras handlingar. Informerade människor. Tänkande människor.
Ett regelverk som det bryts emot är ett svagt regelverk.
Belgien med partiell lockdown men med 185 000 brott mot regelverket (mitten av februari). Vad skulle en nerstängning hjälpa när så många söker vägar ut ur den? En effekt av nerstångningar ( ja det är rättstavat – nerstångning är mer rätt ord än nerstängning) är att alltfler arbetslösa söker sig ut på gatan för tillfälliga arbeten. De som vill ha tillfälliga jobb som lastare/bärare på stora grossistmarknaden står i stora klungor vid Dixmudekorsningen. De blir allt fler. Deliveroo, UberEats cyklisterna snirklar fram med mat från de för kunder stängda restaurangerna. Demonstrationer – ja. Men inte emot 5G eller vaccin som stollarna i Stockholm – utan emot den fattigdom som så många drabbats av i nerstängningarnas spår. I första hand lever människan av bröd – i andra hand av ideologi.
Men sen tänker jag på bristen på sökande – och övertygelsen om att ha funnit sanningen. Inte hos de som resonerar. De som lär sig och lyssnar och agerar. De som nyfiket följer myndigheternas presskonferenser. De som läser artiklar och tänker – “Jaha. så kan det ju vara..”
Utan hos de som inte vill ha sin världsbild rubbad. Eeva Kilpi når inte fram till dem;
“I Sverige finns inga restriktioner! I Sverige tystas de som protesterar. I Sverige o s v ..” skriver de från Nya Zeeland, SydAfrika, Peru, Irland, Danmark, Portugal, Åland, Borås.
Klar “sanning” om hur det är i Sverige. Tror de. Petar man i “sanningen” blir det oväsen.
Särskilt har denna databas lett till – inte rubbande av existensen -utan fastspikande av bägge fötterna i en piedestal märkt MEWAS. (grupp på Facebook och Twitter som ägnar sig åt #FinnFemFelunder oväsen)
Sverige tar till restriktioner. Det vet alla som vistas i Sverige och som har ögonen och öronen öppna och låter sin tillvaro rubbas och som har fler färger än svart och vitt på sin palett. Ändå finns de det som hävdar att Sverigen inte tagit till några åtgärder alls och de som protesterar mot det “blir tystade“.
Bild från databasen som rubbar MEWAS folkets tillvaro
När jag då visar på denna databas till de som hävdar att Sverige inte tar till några åtgärder -och tyster de som protesterar …. så…… blir jag tystad. Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.
MEWASkörden
Det är ok. Då har nåt rubbat deras balans. Piedestalen skakade till. Jag når inte fram. Men jag stör. Men blir inte välkomnad.
Men vad är det som får dem att inte vara nyfikna? Inte ta reda på hur det är – utan nicka instämmande när det “hemska tillståndet” i Sverige beskrivs?
Tillit. Eller brist på tillit.
Lita på andra människor. Lita på den information som myndigheter ger. Tro gott om människan. Ställa fråga istället för att anklaga. Ge förslag. Resonera. Jaha – du tycker inte som jag men jag är beredd att lyssna.
Sverige är ett av de länder med högst nivå av tillit till andra. Kan detta vara något som de protesterande invandrade inom MEWAS-sekten inte märker? Att inte lita på andra, utom på sina jasägande ryggdunkare – är en förvirrande tillvaro. Vi mot dom. Vi sluter oss samman.
En dimma. En seglats utan mål. Människor behöver uppmuntran – men också motstånd – för att utvecklas.
Jag tror det var Docenterna som sjöng – “Den som ständigt vandrar i dimman behöver ingen kompass“. Jag antar att det var Seneca som inspirerade med sitt “Ingen vind är gynnsam för den som inte vet mot vilken hamn han seglar“.
Så nej. Jag har inte skrivit på GHB och definitivt inte ZeroCoviddeklarationer. Jag lyder Charlotte Rampling. Kommer hon med en deklaration så skriver jag på den. Den deklarationen skulle inte skildra världen i svart och vitt.
Assistenten på bilden har inget med hysteri att göra
En strand. En Stillahavsstrand. Tidigt 90-tal. Jag har svårt att ligga still i solen. Jag plaskar mig fram efter vattenbrynet. Allt är stilla. Tror jag. Under ytan. Inte Uno Svenningsson men en stingrocka. Vattnet kokar till. Min vänstra fot försvinner. Tror jag. Lyfter benet. Det sprutar blod. Men foten är kvar. Med ett djupt sår. Hoppar in mot land. Ner på en strandstol. Tittar på blodet. En i sällskapet börjar skrika ”SOS International – vi måste ringa efter ambulansflyg!!” En annan hämtar en servitör från restaurangen. Montelimar! Ja så hette stället vid havet. Servitören kommer. Handduk och kokande vatten. Tvättar såret. Jag känner inget. Foten är förlamad. En stund. Tre dagar senare går jag som vanligt igen efter att ha ägnat mig åt halteri.
Jag tänker på detta. Tänker på rektionerna. Kollegan som trodde räddningen fanns genom att ringa ett telefonnummer i Köpenhamn. Som viftade med armarna och såg svimfärdig ut. Servitören som visste vad man gör. Alla andra i sällskapet som litade på den som visste vad man gör. Det är nog en som är hobbyepidemiolog idag. Inte är det servitören.
Hysteri,
Samma land. Nicaragua. År 2000. Jag hyr en liten stuga med sovrum och kök. Jag sover gott. Tror jag. Det hugger till i höger skinka. Rejält. Jag tänder ljuset. Där ligger Elfrid. En stor gråsvart skorpion. Vajar med sin tagg. Beredd att hugga igen. En papperskorg i plåt blir mordredskapet.
Än så länge är allt lugnt. Och förblir så. Här rings inte SOS International. Här väntas det till det blivit morgon och jag kan ringa kontoret och fråga om vilken läkare jag bör åka till. Lugnet är inte automatiskt. Det kom från en lugn person något år tidigare. Det är Anna från Sollentuna som ligger i en hängmatta medan kokerskan på handikappcentret i Mexico – Pïna Palmera -baddar ett sår med krossad vitlök. Jag är på besök. Anna har träffat på en skorpion. Eller tvärtom. Hon säger att hon ser så underbara hallucinationer. -”Ja, nu står Hans Lind i dörröppningen! Häftigt! Wow”.
-”Anna. Det är jag!”
-”Och han pratar också!”
Jag såg inte mig själv i dörröppningen. Men jag såg en tallrik med färska jordgubbar med vispgrädde komma flytande mot mig. Och en behaglig känsla av att domna bort. Jag blir inte rädd. Jag vet att man överlever. Det har Anna visat mig. Och receptionisten på kontoret som jag ringer till. -”Koka starkt kaffe!” Säger hon medan hon ger telefonnumret till en läkare som sprutar mig full med antihistamin. Men innan han gör det befordrar han mig att gå till apoteket ——nåja … halta till apoteket för att köpa antihistamin och en injektionsspruta. Sånt har inte han på sin mottagning.
-”Har du blivit stucken av en skorpion tidigare?” Frågade han.
-”Nej – men av en stingrocka.”
-”Jaha. De kan döda…”
Säger han med ett lugnt leende.
Men inget hysteri här inte. Vare sig Anna, receptionisten eller läkaren är hobbyepidemiologer idag. Det är jag övertygad om. De är för lugna i sina själar för att bli nåt slikt.
Och definitivt är inte Ulla och Birgit och Eva på hemmakontoret hobbyepidemiologer. De berättade glatt om hur de hade skrattat (fast med lite skamsenhet) när de hörde om var skorpionen hade träffat sitt mål. Ingen hysteri där inte.
Hysteri.
Och så har det varit vid flera märkliga tillfällen i livet. De hysteriska (vi kan kalla dem hobbyepidemiologer) finns där. De väsnas. Och gör sig till.
Men framförallt har de lugna varit där. De som andas djupa andetag och sätter sig djupt ner i fåtöljen och säger ”nu gör vi så här”.
Som Carina som flög ner till Kenya efter att jag hade blivit överfallen och tog hand om det praktiska medan hon skötte sitt jobb vid mitt matbord. Inget ylande om SOS international där inte. Utan en vanlig biljett med KLM till Sverige för vård. Hon i sätet bredvid. Somnandes efter ett glas rödvin och ett lätt lugnt snarkande som blev ett med flygplansmotorerna.
Som den finländska sjuksköterskan på Karolinskas akutmottagning dit jag beordrats akut av sjukvårdsupplysningen en lördagmorgon efter att jag veckan innan blivit biten av en hundvalp i Addis Ababa. En hundvalp som sen dog under rejäla kramper. Om det var rabies vet ingen. Det får man reda på först när man insjuknat. En har överlevt än så länge. Finländskan kom in med en tallrik yoghurt och två ostsmörgåsar.
-”Jag hörde att du inte hade hunnit äta frukost. Så här får du. Eller ja- du ska ju hållas sysselsatt medan vi ringer runt och frågar. Patienter som du är sällsynta så vi behöver göra rätt”.
Det borde ha gjort mig till hobbyepidemiolog i det läget. Men hennes filbunksliknande tillvaro möjliggjörde bara lite oro. Jag hoppas de vet vem de skulle ringa till. Sedan kom hon med den första sprutan (som skulle följas av ett antal fler sprutor under de närmaste tre månaderna).
-”Var bet dig hunden?”
Jag pekar på höger fot.
-”Det där lilla såret? Man måste ju närmast ha mikroskop för att kunna se det!”
Hon är definitivt inte hobbyepidemiolog idag.
Så ser jag på tillvaron. Det man inte vet eller det man inte kan – går man till de som vet och som kan eller som tar reda på vad som ska göras. De ler brett. De andas lugnt. De utsöndrar trygghet. Eller det som Emma Frans kallar för ”storkukslugn”
De säger;
-”Nu gör vi så här!”
De jag undviker få råd från- är de som misstänkliggör i bästa McCarthy-anda, som flaxar med armarna, som samlar bundsförvanter som de kan trissa upp i hysterisk tomgång. De som gastar om att ens ambassad måste hjälpa en att ta sig till sitt hemland – när det går 4-5 dagliga flyg dit.
Men jag måste erkänna.
Jag roas av dom. Det är lite som att se hackspetten i Kalle Anka rasa runt vilt pladdrandes. Det i sig är inte roligt att titta på. Det är jämförelsen. Även om jag blivit huggen av en skorpion i arslet – så kunde det vara värre. Jag kunde ha sprungit ut på gatan vilt ylandes. Även om jag blivit anfallen av en stingrocka eller 4 banditer (eller var dom 5) så kunde det ha varit värre. Jag kunde ha krävt avrättning av alla stingrockor och ett missilanfall mot norra Nairobi. Jag kunde ha krävt att samtliga Karolinskas läkare borde ha samlats på behandlingsrummet utlovandes mig evigt liv trots rabiesrisken.
Så blev det inte. Jag var omsvärmad av storkukslugna personer.
itsallabouttransparency 