Halvvägs hit var jag 30 år. Klapperstensstrand på Korfu. Jag har kvar en keramikskål därifrån.
Det har blivit många keramiskålar sedan dess.
Peru. Många skålar från Peru.

Luta på huvudet
Jag gör alla framtida flytt besvärliga ju mer keramik jag samlar på mig.

Mexico

Min skamskål från Nicaragua, Kosta 0,25 USD . Förty försäljaren visste inte att det hade devalverats valuta med 500% dagen innan. Jag skäms fortfarande fast det brottet är preskriberat – detta hände 1991

Sverige

Etiopien
Men just det. Halvvägs hit. Då. Jag var en präktig kurator. Inte mycket tid för mig. Mycket mer tid för vem jag borde vara. Jag satt i en kommunstyrelse. Jag lärde mig mycket om björkrötter som saboterade vatten och avloppsledningar.
Jag lärde mig inte mycket om mig. Jag var fullt upptagen med vem jag borde vara. En lördag varje månad tog jag tåget till Stockholm. Jag kom fram vid frukosttid. Sen frukost. Samma kafeteria varje lördag. En DN. En ost och skinkfralla. Kaffe. Vad gör jag i Stockholm? Jo, man borde vara där. Ibland. Så jag var där. Tills jag tyckte att jag var trött på alla som gick fort så jag åkte hem.
Något år senare. I New York. Mötte jag människor som hade en kasse med fin-skor medan de rusade gatorna fram med gympa-skor på fötterna.
Sedan dess har jag gått fort men utan att ha en kasse med fin-skor. Att gå fort tyder på att man vet vart man ska gå. Eller inte. Att gå fort betyder mer att man blir svettig.
Jag har gått fort – efter munkätandet på Korfu – till Mexiko och sedan har det bara rasat på med land efter land. 72 länder. 7 länder har jag varit bofast i. 65 länder har jag drällt i.
Jag har inte ätit munkar sedan Korfu 1988. Där fick jag för övrigt en örfil på ett diskotek. Jag var värd en örfil men inte för avsikten.
Men det var Fagersta jag bodde i. En sån där stad man missar om man kör för fort. Eller går för fort. Men går man långsamt så är det många gardiner som det gluttas bakom. Många kaffekoppar som man kan dricka. Utan att prata.
Det öppnades ett kafé – Vallonen – på stans 43 meter långa gågata. Det kom in ett par. De beställde varsin kaffe. Satte sig ner och svepte kaffet. På 38 sekunder. Sedan gick de. Utan att ha fin-skor i en kasse. De hade inte bråttom. Men de hade inte tid att sitta still och slicka på en kaffekoppskant.
Det var det jag gillade med Fagersta. De flesta levde sina liv. Inte andras liv.
Och med mycket keramik i bagaget går det inte att gå fort.