När det brinner i våningen under – ska man inte utrymma sig genom att ta hissen…..

…..det gjorde jag. Och assistenten.

Det var sent på tisdagskvällen. Jag var mitt i BrysselCalling – häpnandes över Sara Skyttedal – eller hur SVT skildrar henne – och hennes klagan över en sen leverans av en sittpuff. Detta medan de andra parlamentarikerna rusar runt och söker påverka andra. Jag skulle precis oja mig för detta genom en tweet – som jag inte kunde avsluta. Då. För mitt i tweeten gick brandlarmet. Det gemensamma larmet som når alla 7 lägenheter i huset.

Detta är tredje gången på två år som det larmas och gör sig till. Första gången när jag hade feta ankbröst i ugnen. Andra gången när jag glömde att jag rostade bröd. Och så nu. Går runt för att se vad som osar. Det är inget som osar – men grannlägenheten på våningen under ligger i en Lutzen-dimma och det springer folk därinne. (I dessa lägen är det bra med en ljusgård mitt i huset – för att kunna se vad grannarna gör) Och min dörrklocka ringer i ett. Utrymning. Plockar på mig assistenten och plånboken. Glömmer ansiktsmasken. In i hissen. Trycker på gatuvåningsknappen. Hissen börjar vandra neråt. Mot den brinnande lägenheten. Jag blundar. Det går bra.

Det visade sig att branden var i motsatt ända av lägenheten. Långt från hissen men det visste vi inte då. Men blundar man så går det bra. Eller nåt slikt….

Ner på gatan. Där står grannarna, polisen, brandkåren. Vi föses bort mot närmaste korsning medan brandkåren hissar upp sina stegar. Det är då vi upptäcker att våning 2ans katt och våning 3ans labdoodle också är där. Men inte våning 4as katt. Men det råder djurfrid. De stirrar på varandra men inser att man inte bråkar när ens hem brinner.

Det blir en oviss väntan. Det ryker ur 5ans fönster. En förkolnad säng med madrass dumpas ner på gatan. Polisen vill se våra legitimationer. Varför vet jag inte. Kanske för att vi är utomhus fast det är utegångsförbud? En kontroll av att outrymda inte finns på plats? Vad vet jag. Eller så vill de ha något att göra.

En granne hann inte få på sig skorna. Hon står på en pappskiva.

Vi väntar. Vid en mila. Det luktar mila. Sot. Rök. Men ingen eld. Brandmännen kommer ner på gatan. Sotiga. De frågar efter våning 6. Assistenten och jag lyder. De ska undersöka kolmonoxidhalten. Det mäts och mäts. Siffran 14 – konstaterar brandmannen. -“Det borde vara 10 – men vädrar du i en timme så kan du sova i bostaden.” Vi gör så. Vädrar. Men det är kolmörkt. Ingen elektricitet. Brandmännen har stängt av elen. Ser ficklampor i brandlägenheten. Tar hissen ( nu är det ok). Erbjuder 5an att få sova i gästrummet. Han tackar nej. Men räddar natten genom att säga att vi måste ner till huvudströmbrytaren i källaren. Svårare än så var det inte att få tillbaka elektriciteten.

Vi sover rökta. Det luktar skarpt. Men vi har fönstret öppet. Bättre bli förkyld än förkvävd.

6 dagar senare är det historia. Utom för grannen vars lägenhet genomgår sanering. Alla tillhörigheter i plastsäckar som fraktas bort. Jag antar att det är för sanering av sot och rök. I morse vaknade vi att att saneringsfirman skurar och dammsuger för fulla muggar.

Hos oss luktar det bara rök när hissen passerar våning 5. Det slutade bra. Ska låta stearinljusen vila ett tag.

***********

I övrigt så öppnar alla affärer i Bryssel imorgon – inte bara de essentiella. Men handla max 30 minuter – handla ensam – såvida du inte köper en bil eller ett kök – för då får man ha sällskap med sig. Covid-19 talen sjunker. Men inte så mycket så samhället öppnas upp helt. Frisörer, restauranger och cafeer får snällt vänta till mitten av januari innan de får öppna.

Det blir en hemma-jul. Vad ska jag med gran till när jag inte kan bjuda hem folk? Men jo – jag vill se tindret i assistentens ögon när han får sopa ner julgranskulor. 3 stycken kraschade förra julen. Och så fixar vi köttbullar och sånt där. En jul för två.

Idag tog första världskriget slut….

… för 102 år sedan men det firar Belgien fortfarande så det vankades helgdag.

höstvisa

Är det ledig dag och lagom temperatur så vankas det långvandring med assistenten. Det var ett tag sedan vi var till botaniska trädgården så andra assistenter har varit där och kissat. Så vi går två steg. Stannar upp en minut. Sniffar. Smakar. Nej. Okända assistenter.

Annat var det i går kväll. Då fick vi vittring på fienden. Full rusning framåt tills vi hittade akita/schäfer blandningen. Assistenten som vi var i slagsmål med. För länge sedan. Under 10 sekunder. Men minnet sitter kvar. När vi får ögonkontakt så blir det två stinna assistenthannar som stirrar på varandra. Svansarna rakt upp. Två assistentägare som drar åt varsitt håll. Men det var igår kväll.

Idag är det ett långsamt strosande. Fast det är helg så är det folktomt. Coronavarningarna duggar tätt. Folk går omvägar om varandra. Eller det kanske inte är Corona utan min assistent som skapar omvägar. Vad vet jag.

Antalet smittade går ner. Men dödssiffrorna stiger stadigt. 190 avlidna/dag i snitt. Stiger stadigt.

Det dimper ner reklam om att det idag är singelshopping-dag. Inte shoppa singlar utan rea för singlar. (Hur nu butikerna kan kolla att man är singel?) Ett kinesiskt påfund som motvikt till Alla Hjärtans dag. Och nåt om att dagens datum 11 11 på nåt sätt liknar singlar. Säger de på P1 så det måste ju vara sant. Men skriver man siffror så på kinesiska? Det tror jag inte. I vilket fall så blir det en misslyckad reakampanj i Belgien. Helgdag och stängda butiker.

Tillbaka till botaniska trädgården. Assistenten ser två män som tränar thaiboxning. Mycket skydd på sig men det smackar och smäller vid slagen och sparkarna. Assistenten vill avbryta det hela. En antivåldsassistent. Vi ser en man som röker marihuana på en barkbänk. Assistenten skäller. En antidrogsassistent. Resten av botaniska trädgården avlöper utan klagomål.

**********

För övrigt häpnar jag över Centerns Ungdomsförbunds märkliga kampanjaffisch från igår om ”F—k facket!”. Märklig tidpunkt och ännu märkligare budskap. Att folk organiserar sig för att bli starkare tillsammans borde ju vara i intresse för ungdomar som organiserar sig.

Idag pudlade de. Affischen borta. En sorts förklaring om att man inte tycker om att människor kommer i kläm för en del regler i kollektivavtalen. Avtalen. Jag repeterar; avtalen! . Alltså inte påbuden. Avtal är mellan parter och är man irriterad för att människor kommer i kläm så ska man ”f___a bägge parterna”. Det gjorde man inte – så den pudeln föll platt.

**************

Bryssel calling. Såg de två första avsnitten och häpnade över Sara Skyttedals oförmåga att mingla. Jag som trodde hon utstrålade självförtroende Big men det visade hon inte upp. Däremot imponerade Jytte Guteland. Ständigt på väg. Ambitiös.

**************

Slutligen. Börjar nästa tycka synd om Trump. Det är något sorgligt över hans ”vakna upp och rasa iväg en massa tweets” om att han har vunnit. Vunnit! Vunnit!!! Det är något väldigt ensamt över honom. En del ja-sägare som ger stöd men jag tror det är ren rädsla. Rent Stockholmssyndrom,

Är man singel så får man hångla med två men inte samtidigt ….

Min knuffelcontact .

Eller ja – det heter ju knuffelcontact – som betyder kram-kontakt. Men när den engelska belgiska sajten skriver det så översätts det till cuddle-contact. Och det blir för mig mer än kramande.

De som är sammanboende får bara knuffla med en annan. Jag får två. Generöst. Men inte samtidigt. Jag får handla mat, blommor, medicin och byggmaterial . Alla andra butiker är stängda. Likaså restauranger och barer och caféer. Utegångsförbud mellan 2200-0600. Påmaskning utomhus.

Men äntligen – antalet smittade börjar gå ner. Eller? Antalet avlidna är högt. 165 i snitt/dag. 1700 smittade/100 000 invånare. Skyhögt. Men går verkligen antalet smittade ner? Det är bara de med symptom som får testas nuförtiden. Så det går runt en hel del utan symptom men med smitta ovetandes. Min app Coronalert visar inga träffar.

Det är en märklig värld. En avståndstagande värld. En värld som så förblir i flera månader till. Tror jag. Lättar du på restriktioner så blippar siffrorna upp igen.

USA. För 4 år sedan somnade jag i en hotellsäng i Dar es Salaam med nån sorts tillförsikt. Vaknade upp vid 3 -tiden på natten utan att kunna somna om. Följde med allt minskande hopp hur de röda siffrorna steg. Satte mig vid frukostbordet och bara tittade rakt fram utan aptit.

Nu vaknar jag också upp vid 3-tiden på natten men med tillförsikt. Fina siffror. Nån sorts anständighet får råda t o m i USA. God frukostaptit.

Ler lite nöjt – och skadeglatt – åt de som rusade åstad.

  1. Janez Jansa som gratulerade Trump för 3 dagar sedan. Slovenien skäms.
  2. Mattias Karlsson som med sina bruna vänner nominerade Trump till Nobels Fredspris. De bruna skäms nog inte trots Trumps demokratisabotageförsök.
  3. Benjamin Dousa som lite ejakulationprecox-mässigt tyckte opinionsmätningscheferna borde gömma sig.

Som siffrorna ser ut just nu så har Biden totalt 50,5% och Trump 47,7% – det är snävare än opinionssiffrorna innan som gav Biden en ledning med 6-7% men ändå inte helt galet.

Man ska inte ropa hej innan man hamnat över bäckenet.

4. Och så valobservatören Björn Söder. Det är bara att hoppas att OSSE ser hans tweets.

Men jag börjar längta efter andra nyheter än Covid-19 och Trump. Men är väldigt nöjd med att det kommer att bo 2 schäfrar i Vita Huset.