Säger hon. Hon hade kunnat säga “Nu får vi springa!”.
En annan säger: “På något sätt känner jag starkt att….”. Jag vet inte vad hon menade. Hon tvekade eller hon tvärsäkrade. Jag vet inte. Men jag tjuvlyssnar. Mitt modersmål förändras. Det sägs saker som får mig att stelna till mitt i tjuvlyssnandet.
På Skansen. Det springande skrattande barnet. En högklackad mamma springer efter. “Nu är det här inte roligt längre!” flämtar hon. Nej, det är ju barnet som ska ha roligt. Och barnet har roligt. Springandes på Skansen.
Föräldraspråk. När började det förändras till att bli så luddigt?