Month: July 2020

Maskpolis i Marolles

/ Hans Lind / Leave a comment

Årets hetaste dag.

Den börjar med ett ivennerligt tutande från stadens samlade fordon. Men det visar sig vara 300 långtradare. Köra runt i stan och täppa till trafiken. I 4 timmar. Det är nöjesfältisterna. Karusell- och gungfolket. De får inte öppna i år. De går under ekonomiskt. Det som de inte kan ta in via karusellerna går inte heller att ta in via gungorna.

Men man kan ju fundera över hur långt viruset sprids av vrålskrikande människor som slungas fram och tillbaka i en gunga? Eller hissas upp i luften och sen rasar ner under avgrundsvråleri?

Jag tar mig till Marolles. Stadsdelen med alla lumpbodar och antikvitetsaffärer. Och luktande tvålbutiker. Rue Haute är en påmaskningsgata. Var 50e meter påminner skyltar om hur man ska se ut.

Börjar räkna. Ger upp efter 10 möten. Bara 2 har mask.

Den belgiska statens underskott skulle kunna saneras av lite kontroll. Men ser bara 2 kontrollanter på hela eftermiddagen.

Gör ett lyckokast. Tar första bästa lunchrestaurang. Och det var fräscht. Ploegmanns. Medan jag väntar på Caesar -salladen läser jag recensioner. En sur manager tycker några sällskap. Sur? Han är rustik och rakt på sak. Inget vridande av händer där inte. Inget bakåtkrypande lismeri. Raka puckar. Vad ska du ha? Här är det du ska ha.

Precis som det ska vara.

Engångsmaskerna blir svettsamlingar alltför fort. Det blir en blöt gegga vid munnen. Så in till öl- och babyklädsbutiken där de har tvättbara tygmasker med musslor och pommes frites motiv. Fast jag påstod att det var kaffebönor men expediten vägrade gå med på det.

Det ska regna i morgon. Jag ser fram emot det.

100-åringen som stör mitt i semestern

/ Hans Lind / Leave a comment

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.

På upptäcktsfärd i hemstaden

/ Hans Lind / Leave a comment
Dagens handling.

St Gillis. Vässa portugisiskan. Där bor portugiserna. Inbillar jag mig. Målet är butiken Pueblo Latino som lär ha Aji Amarillo. Trodde jag. Det hade de. Men djupfryst gul chili – jag hade inbillat mig hitta färdiga såser. Men icke.

Men tortillas från Mexiko. Arepas från Colombia. Mole från Mexiko. Och nån flytande Guanabana -grej. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Men den såg god ut.

Butiken är en butik där det är omöjligt att hålla 1,5 meters lucka till de andra kunderna. En stor frysdisk står mitt i lokalen och hur man än bär sig åt så krockar man med andra kunder. Framförallt de två herrarna som absolut ska köpa öl så fort som möjligt.

Ett dyrt nöje. 4,90 euro för ett 1/2 kilo tortillas. Berätta det för en mexikan. Hen lär svimma.

Vandrar vidare. Mumlar på portugisiska. Hittar ingen som pratar det. Hittar en öl. Favoritölen. Orval.

Hittar spagetti med räkor. Rykande hett. Tomaterna skållar. Tom restaurang. Ekar öde. Det är många stängda butiker och restauranger i stadsdelen. Men det som är öppet tarvar återbesök. Med tid. Variationen av butiker är stor. Häringa ska skafferiet fyllas. Mat. Massor av mat.

6 dagars minisemester. Börjar dagen med att bli #33 i raden av kooperativister som intervjuas av ILO COOP. Mitt i intervjun gäspar assistenten. Med ett halvt yl.

Resten av minisemestern ska bli varm. 35 C väntas på fredagen. Det ska ätas och vandras. Semester i hemstaden. Hemvister.

Men tunnelbanan. Masktvång. Alla lyder. Utom en som tror han andas med adamsäpplet. Nerhasad mask. Men det är surrealistiskt. En kvinna har en servett i handen som hon håller i handtagen med. Det dansas balettpiruett i omtanken i att inte beröra eller beröras. Surrealistiskt. Detta påträngande folkslag som normalt står inuti ens halslinning håller nu avstånd. Rejält avstånd.

St Gillis. Ska återvända.

På kvällen gjorde assistenten och jag någonting vi aldrig gjort förut. Vi gick inte förbi grekiska restaurangen som vi alltid har gjort. Vi klev in. Och det var så helt underbart. Saganaki-osten dröp av olja. Men var så färsk. Så trådig. Så ljuvlig. Dolmarna var ännu färskare. Och den grillade kycklingen var nästan underkokt. Men bara nästan. Så färsk. Så citronig. Vi slickade läpparna – assistenten och jag.

Vi avslutade med en espresso och en 12 årig Metaxa. Och när vi skulle betala så fick vi göra det – men fick en till Metaxa – en stor jävla Metaxa. Och hit ska vi återvända. Det finns mycket kvar på menyn att upptäcka.

Superspridarna

/ Hans Lind / Leave a comment

I Belgien varnas för superspridarna. De som har en massa virus i sina svalg. Men hur känner man igen dem? Tjockhalsade? Med mycket yta för virusboende?

Och så ska man inte åka till Antwerpen.

”Super spreaders don’t necessarily feel more ill. “They do produce an enormous amount of virus particles that they can easily pass on to others.”

“When that person coughs, maybe even speaks loudly, then they can transfer it.”

Van Ranst also warned to stay away from Antwerp, where infections are rising fast. “Antwerp is a vibrant and fantastic city, and well worth a visit. But not now. Antwerp is currently fighting a major Covid-19 outbreak. Please plan your visit to Antwerp when the outbreak is under control again,” he tweeted on Saturday.

”Speaks loud” – jag ska i fortsättningen umgås enbart med lågmälda personer. Eller inga alls.

Att lyssna på P1 sommar är riskfritt. Camilla Lif idag. Så bra. Jag har alltid gillat hennes röst i Tankar för Dagen. En smeksam röst. En eftertänksam röst. Hon pratar inte högljutt så hon är nog ingen superspridare.

Men hon lägger ut små trådar. Små början på nystan men hon nystar inte upp så det är bara att nysta upp själv.

Om Pitcairn. Ön med 46 invånare som är så svårtillgänglig så öborna kan ägna sig åt vidrigheter som sexuella övergrepp på barn. Ihop med Tristan da Cunha är ön den mest svårtillgängliga.

Om bron i Skottland som får hundar att ta sina egna liv. Eller blir de bara så k-ta på lukten av mink-urin så de störtar mot avgrunden i jakten på doften? När jag googlat klart så är det bara att krama assistenten och lova att inte gå över broar där avgrunden luktar mink-urin.

Det räcker ju med lukten av grannens hund i hissen innan han far runt i hissen som en robotdammsugare som sugit upp amfetamin, sniffandes på alla väggar.

Om Prince. Det behövde jag inte googla om. Den storyn hade jag redan hört. Och tror på.

*******

Och se där. Antwerpen stängd 2330-0600. Utegångsförbud – såvida det inte handlar om att ta sig till eller från jobbet. Barerna stänger 2300. I Bryssel är det 0100 – så faran är att Antwerpianerna kommer till Bryssel för att festa.

Påmaskning från lördag

/ Hans Lind / Leave a comment

Assistenten har avmaskats. Jag har delvis påmaskats. Mask på i butiker är regeln. Från lördag blir det andra bullar. Då ska mask vara på även på livligt trafikerade gator – typ shoppinggator. Och i offentliga lokaler. Och ska man på restaurang så måste man lämna sitt telefonnummer eller e-mailadress som ska sparas av restaurangen i 14 dagar.

Sålunda ska vi inte vandra framöver

Förty nu har andra vågen börjat. Smitta sprids främst bland 20-30 åringar. Generation DettaGällerInteOss. Det är en 91 % ökning av antalet nysmittade/dag jämfört med för 2 veckor sedan.

Förty det har slappnats av. Trottarborden vid barerna är fyllda. Korta avstånd mellan borden.

-“Detta drabbar ju bara 85+arna…” tänker de 20 unga männen som trängs på en basketbollsplan. Eller “faunan” (som en granne kallar dem) som sitter tätt samlade vid Brevduvestatyn och blir allt mer berusade och högljudda ju längre kvällen lider.

1400 böter har delats ut av polisen för de som inte haft mask på sig i kollektivtrafiken. 117000 förseelser mot covid-19 restriktioner har skett sedan mars.

Så påmaskning. Igenimmade solglasögon. Svett på hakan.

Eller så får jag och assistenten börja gå på bakgatorna. Där gatudamerna går. De har ökat rejält i antal. Där det stod 1 tidigare – står det nu 3. Covid19 har lett till en hel del nya hundvalpar, fler gatudamer och flera dyra bilar med bevakande hallickar.

Ett farväl på distans och ett peruanskt möte

/ Hans Lind / Leave a comment

Sätter mig i den första kyrkan -Béguinage. Det går inte. Det är en märklig utställning där inne. Ett dukat långbord med en toalettstol på. Och en massa annat. Går vidare. St Catherine. Bättre där. Tänder ett ljus. Sitter där. Tacksam för kamrat G som är på plats i Stora Tuna och knyter ihop historien. Avstånd. Distans. Men avsked. Vila i frid.

Under tiden har värmen översvämmat Bryssel. Det är dahlia-dags. Handlar 3 varianter. Och småblått till terrassen,.

Snorkiga vinbutiken. Han är inte lika snorkig längre. 2 spanska. 2 portugisiska. Och så Elise -champagnen. Långa armar hem i värmen. Staden är fylld av uteserveringar. Assistenten och jag går på jakt efter mat. Det är trångt överallt. Inte läge med en bevakande revirskyddande assistent. Står framför peruanska krogen. De ska stänga om 5 minuter men säger att det är lugnt. Vi får äta så sakta vi vill. Assistenten får vatten. Han vill in i det peruanska köket. Det får han inte. Men för första gången får assistenten en smekning över öronen från Pucallpa-damen. Tidigare har hon haft långa armar när hon serverat maten. Och spriten.

Stirrar en stund på cevichen. En kokt potatis?? Men bakom chipset vilar sötpotatisen. Ordningen återställd.

Men piscon berusar. Vinglar hemåt i lunchtrafiken. Väljer fel gata. Hamnar bland alla turister som flämtar när assistenten tränger sig fram. Han är som Moses. Delar upp turisthavet och vi kan vandra torrskodda genom sandalhavet.

Hemma. Efter att ha vandrat genom studsande fontäner. Japanerna fotograferade assistenten när han rusade genom vattnet. Arg för att vattnet försvann.

Assistenten har slocknat. Värmen tär.

Det är en helt underbar dag. En helt underbar dag att säga farväl på. På distans.

Hemestrar

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är 18 månader sedan sist. Semester. I och för sig bara en vecka. Men ändå. Semester. Sova länge. Vill jag. Men. Vaknar 0600 både lördag och söndag. Måndag och tisdag och onsdag och torsdag. Njut. Semester. Eller hemester. Men det börjar med en avklädnad.

Hundvandring. Parkbänk. Skor. Skjorta. Byxor. Någon tröttnade på klädestillvaron. Detta var igår. I morse var plaggen borta. Den nakne är onaken igen. Mysteriet över. Världen kan andas ut.

Vi vandrar. Botaniska trädgården.

Herren ställer sig på täppan. Regerar. Någonstans i bakgrunden hörs en gläfsande man och en skrikande hund. Eller tvärtom. Stör friden i det botaniska. Det är folktomt. Staden är öde. Så folktomt var det inte under lock-down-perioden.

Vi möter folk. Assistenten gnider sig mot en peruanskas ben. Hon skriker gällt. Vi sätter oss på favoritrestaurangen – en halvtrappa upp. Ett öppet fönster. Assistenten parkerar sig i fönstret. Uppsikt över hela torget.

Folk stannar i sina steg. Några skyndar vidare. Andra fastnar. En dam fastnar länge. Fast jag precis fått min varmrätt. Hon berättar om sin pappas schäfer som till och med följde pappan in på toaletten. -”Så kan man ju inte ha det!” Försöker jag. Min assistent följer inte med in på toaletten. Han sitter och gnyr bakom den stängda dörren.

På väg hem kommer den pensionerade lärarinnan. Hon frågar om hon får gå med oss. Det får hon. Hon går långsamt. Men assistenten går ännu mer långsamt. Stilla sniffandes sin väg hem. Lärarinnan har lärt sig spanska men aldrig pratat språket. Fram till nu. Hon pratar så tyst så jag får bryta social distanseringsregeln för att höra vad hon säger. Det är en månad sedan vi mötte henne senast men hon kommer ihåg assistentens namn. I min fantasi bor hon på hospicen vid lilla parken. Hon sitter ofta där på en parkbänk väntandes på att något ska hända. Sedan hon träffade assistenten första gången så kliver hon upp från sin parkbänk varje gång vi går förbi och vill vandra med en stund.

På lördagsvandringen möter vi henne igen. I en annan del av staden. Hon är förvirrad. Ställer samma frågor om igen. Om var vi bor. Om vad assistenten heter. Eller så har hon en tvillingsyster.

Vi hamnar utanför en butik. En cykelaffär. En tanke börjar gro. Om nya utfärder med assistenten. Terrassen är ju klar. Nästan.

Jordgubbarna börjar krypa fram. Sakteligen. Vindruvorna är sura men ätbara. Så nästa projekt. Kan bli. En cykel med låda fram för assistenten.