Hemestrar

Det är 18 månader sedan sist. Semester. I och för sig bara en vecka. Men ändå. Semester. Sova länge. Vill jag. Men. Vaknar 0600 både lördag och söndag. Måndag och tisdag och onsdag och torsdag. Njut. Semester. Eller hemester. Men det börjar med en avklädnad.

Hundvandring. Parkbänk. Skor. Skjorta. Byxor. Någon tröttnade på klädestillvaron. Detta var igår. I morse var plaggen borta. Den nakne är onaken igen. Mysteriet över. Världen kan andas ut.

Vi vandrar. Botaniska trädgården.

Herren ställer sig på täppan. Regerar. Någonstans i bakgrunden hörs en gläfsande man och en skrikande hund. Eller tvärtom. Stör friden i det botaniska. Det är folktomt. Staden är öde. Så folktomt var det inte under lock-down-perioden.

Vi möter folk. Assistenten gnider sig mot en peruanskas ben. Hon skriker gällt. Vi sätter oss på favoritrestaurangen – en halvtrappa upp. Ett öppet fönster. Assistenten parkerar sig i fönstret. Uppsikt över hela torget.

Folk stannar i sina steg. Några skyndar vidare. Andra fastnar. En dam fastnar länge. Fast jag precis fått min varmrätt. Hon berättar om sin pappas schäfer som till och med följde pappan in på toaletten. -”Så kan man ju inte ha det!” Försöker jag. Min assistent följer inte med in på toaletten. Han sitter och gnyr bakom den stängda dörren.

På väg hem kommer den pensionerade lärarinnan. Hon frågar om hon får gå med oss. Det får hon. Hon går långsamt. Men assistenten går ännu mer långsamt. Stilla sniffandes sin väg hem. Lärarinnan har lärt sig spanska men aldrig pratat språket. Fram till nu. Hon pratar så tyst så jag får bryta social distanseringsregeln för att höra vad hon säger. Det är en månad sedan vi mötte henne senast men hon kommer ihåg assistentens namn. I min fantasi bor hon på hospicen vid lilla parken. Hon sitter ofta där på en parkbänk väntandes på att något ska hända. Sedan hon träffade assistenten första gången så kliver hon upp från sin parkbänk varje gång vi går förbi och vill vandra med en stund.

På lördagsvandringen möter vi henne igen. I en annan del av staden. Hon är förvirrad. Ställer samma frågor om igen. Om var vi bor. Om vad assistenten heter. Eller så har hon en tvillingsyster.

Vi hamnar utanför en butik. En cykelaffär. En tanke börjar gro. Om nya utfärder med assistenten. Terrassen är ju klar. Nästan.

Jordgubbarna börjar krypa fram. Sakteligen. Vindruvorna är sura men ätbara. Så nästa projekt. Kan bli. En cykel med låda fram för assistenten.