Det räcker med att titta på Tv för att minnena ska komma rusande….

Lena Philipsson. Stadsteatern. Alltså varför och en för sig.

Det fanns en period i mitt svenska liv (2002-2004) då jag lämnade förorten i Vällingby och borde ha haft autografblocket med mig. Kanske inte när jag skulle kliva in i Agendastudion och blev besviken på Adaktusson som var väldigt blek med uppföljningsfrågor. Det handlade om sexmissbruk i västra Afrika där flyktingkvinnor fick mat utdelat bara om de ställde upp på sex med dem som hade makten att dela ut mat. Adaktusson liksom rusade igenom ämnet. Förespråkaren för Svenska FN-Förbundet tyckte också att vi skulle skydda FN – vid kaffet och bullarna före sändning. Fel. FN hade svikit. Rapporten om utnyttjande av kvinnor hade gömts i nån FN-skrivbordslåda och hade aldrig blivit publicerad om inte den kloka starka kvinnan – som nu alltför ung är död – hade hyrt ut sin lägenhet i London till en BBC journalist.

Ämnet lockade fler. Damen på SR (jag vågar inte skriva ut hennes namn för hon verkar vara argsint) som hade ett eftermiddagsprogram på radion ville också ta upp temat. Det var ingen direktsändning – tur för henne – för hennes inledning var ”så det handlar om kvinnor som får mat i utbyte mot sex – så det handlar om världens äldsta yrke?” -”Nej, det handlar om världens äldsta förtryck där den som har makten utnyttjar den som inte har den..”. Hennes blick mördade mig och hon ropade in i sin mikrofon -”Vi tar om det här!”.

Lugnare blev det i ett tvåtimmars live-dialog i P1 efter Tsunamin. Där satt vi. Mamman vars dotter hade dött i en diskoteksbrand i Göteborg. SR chefen Peter Öhrn. Den alltid så kloke Lars H Gustavsson (från en annan studio). Och någon till. Och det var bara ett lugnt resonerande om hur vi går vidare. Och hur man klarar sig efter nåt så hemskt. Då var media så bra som det kan vara. Resonemang. Tanke.

Samma hände med Anne Lundberg i SVT Tema. En hel lördagskväll med långfilm och debatter i en mörk studio där vi bara satt 2 eller 3 personer vid ett bord och pratade med varandra – inte tänkandes på kameran som sände direkt. Det var en ung bosnisk tjej – så klok. Så ung. Och det var hon som då var på IM i Lund. Hon var klok. Vi resonerade. Vi såg film. Vi pratade om krig. Sedan drack vi vin och åt ost efter sändningen. Vi var vänner. Den kvällen.

Sedan blev jag förbaskadförklarad av Lena Philipssons dansare. Det var dags för direktsändning av Världens Barn. På min födelsedag. Vi hade repeterat. Jag hade fått instruktioner om att få programledaren att gråta. Nej – jag nöp inte henne. Jag berättade om ugandiska barnsoldater som hade fått visa sin trohet till Lords Resistance Army genom att döda sina egna mammor. Ja. Jag bet ihop och levererade och programledarinnan blev tårögd. Och det var också ett ögonblick där det var mörkt närmast. Det kan vara miljoner som tittar. Men det var hon och jag. Och vi pratade med varandra och det kanske var direktsändning men det spelade ingen roll.

Men det var under repetitionerna som det fridfulla var. Jag hade en assistent som skulle guida mig under dagen och se till att jag inte betedde mig som min kollega året innan som kräkts av nervositet. Hon var min nervlugnare. Men jag hade ju roligt i väntrummet. Sitta med Hans Rosling och prata väder och vind var helt underbart. Och Antikrunde-Knutsson var en bra bekantskap. Och Darin som envisades med att säga att man skulle rösta på honom. Och så Lena PHs dansare som var så korrekta och bara övade på sina steg så när jag och min nervlugnande assistent skulle ta en promenad så hamnade vi mitt i bensparkarna och de sparkarna hade nog kunnat krossa min tinning om de hade träffat.

Men allt gick bra. Tills jag ställde mig i vägen för Lena PH. Alla skulle upp på scen för en avslutsssång – var det ”What a wonderful world”? – jag tror det. Känns som ett rätt avslut. Men jag hör en stark röst i min nacke och upptäcker att jag blockerar Lena PH. Jag föser fram henne och ber om ursäkt och hon ler så jag smälter och ett tag har vi en kontakt men jag har ju inget autografblock.

Över till kulturens värld. Stadsteatern. Ser Benny och Kulturhuset på SVTPlay och minns mig själv och kulturhuset;

1. Medea – Unga Klara; jag hade 2 fribiljetter och bjöd med en flört för att imponera men flörten sade ”dom där har jag ju sett på TV men vad handlade pjäsen om?” Och ända var jag ju övertygad om att Stina Ekblad verkligen hade mördat barnen på riktigt i pjäsen. Flörtandet upphörde.

2. Limbo – 2003. Uppsättningen ville att intäkterna från föreställningen skulle gå till Rädda Barnen och effekterna av Bush anfall mot Irak. Och det blev rejält med pengar. Och jag hade Tuva Novotnys privata mobilnummer för det var hon som höll i insamlingsinitiativet.. Men den telefonen blev stulen. Jag hoppas att ficktjuven inte ringde upp henne. Men jag fick tacka för pengarna och kunde hylla Minja Peuschel från scenen sägandes att vi inte skickar tonvis med ris till de flyktingläger där de irakiska flyktingarna är utan 60 kilo (då och säkert fortfarande) Minja istället. Men så fick jag också hälsa på Margareta Garpe och kände mig starstruck

3. Andreas Kundlers China – 2004 Unga Klara om en barnsoldat från Uganda. Uppsättningen ville resonera om barnsoldater och där kom Ann Petrén och sade ”jag är inte med i uppsättningen men jag är intresserad” och jag hade precis sett Björn Runge’s Om jag vänder mig om – så jag sade ”bara om du låter bli att använda elpistol på mig” och hon tittade på mig med ett torrt leende.

Det var mitt liv som mediahora.

Eller jo . I södra Sudan riktades en kamera och en mikrofon mot mig med uppmaningen – ”Make your statement?

-”About what?

-”About anything….”

22 timmar på ett spa

87206BD6-C11C-47E4-A013-1029EF11D479Vatten över huvudet.

Med en bunke.

Sittandes på en pall.

22 timmar på ett spa. Hel och ren. Överallt. En fråga studsar mellan väggarna;

-”Hur ska man tvätta sig?

Det ges instruktioner. Jag låtsas följa dem. Häller vatten över huvudet. Med en bunke. Sittandes på en pall.

Damerna klagar. De kommer inte åt en pall. Det är kö. Damer som längtar efter en pall och en bunke. Men de kommer inte åt pallar. De står i kö.

Ut i den kalla luften. Ner i det varma vattnet. Om man kommer åt vattnet. Det är fyllt. Och det är högljutt. Ett kackel som om man vore på Gekås i Ullared och sliter i den sista banlontröjan som är nersatt 70% i pris.

-”Här pratar vi med små bokstäver”.

Instruerar e-mailet från Yasuragi. Det olästa mailet. För här skriker man med STORA bokstäver. Tallarna viker sig av ljudmassorna som ekar från det varma vattnet.

Slut på klagan.

Jag blev ren. Jag blev utvilad. Jag fick en perfekt shiatsumassage. (Somnade tre gånger på 50 minuter). Jag fick en underbar 6 rätters teppanyakimiddag. Jag njöt av en av de bästa frukostarna nånsin. Jag hade det perfekta mest roliga sällskapet.

Återklagan.

Men jag stod i kö.

 

Smycket som borde finnas….

En kollega designar ringar. Kvinnokamp. Den där ringen med en ring med ett kors på. Tecknet för kvinna.

Det är fina ringar. Men jag vill att hon- eller andra silversmedar – utvecklar kampen för jämställdhet vidare.

Manspread-ringen. Eller ringarna. Det behövs två. För varsitt finger. Ring med ett mans-ben. På vardera.

Och när man stöter på en mansspreadare så lyfter man handen mot slusken- och särar på fingrarna.

Som en tyst men tydlig protest.

Snart i en butik nära dig.

Men för i helvete Netflix! Sluta Almodóvara!

13DC1736-8B72-41BB-A4F4-0F9EA4232443Alltså. Det börjar med att polisinspektören har sålt LSD för att finansiera sin dotters hjärnoperation i Indien.

Det är den enkla och väldigt tydliga delen av storyn. Allt annat blir Almodóvar i kubik.

C16427F8-825B-4F1C-B120-268EC28409A7Alltså – en pundare mördar ett nygift par. De är syskon. Men det vet inte pundaren – och kanske inte heller det nygifta paret. Eller jo. Maken vet om det . Han har bråkat på bröllopet med svärfar – alt bedragne maken där brudgummens far har haft en relation med brudens mor och där brudens ”far” kommit på det eftersom han har Alzheimer och hans dotter inte har anlag för det för hon är inte hans dotter. Fadern – den riktige fadern – övergav alllt och alla för 20 år sedan och när han får reda på att sonen och dottern – för han vet ju-  har mördats så kliver han ut framför en lastbil. Så där for han ut ur handlingen.

Men under tiden har pundaren sökt sig till Skottland för att få betalt av den som beställde mordet – kommer att berätta längre fram vem det var – men han rånar en man-  kapar hans bil och kör. Men det kommer en storm och han kraschar ner i en åker ….. var? Jo hos familjerna vars  barn har mördat. Det verkar ju märkligt men han vill ju ha betalt för mordet.

Så när familjerna inte vet vem han är så söker de rädda honom. En stund.

D15091C7-FD54-43D5-8B6B-C0F34786317E Och så ser de på TV vem den skadade är. In med honom i de f d hundburarna. Och så på morgonen är hans hals avskuren. Vem? Vem mördade mördaren? Det finns ett flertal misstänkta. En blodig kniv hittas in en eldstad i ett rum med ett par i. De misstänker varandra. Men det var ingen av dem. Det var han med Alzheimer som var mördaren för han visste nu att han inte var far till sin dotter eftersom hon inte hade Alzheimeranlag.

I vilket fall så bestämmer sig alla i de två familjerna – där alla misstänker alla för att ha skurit halsen av mördaren – att gräva ner liket. Grävskopa.

Och så visar det sig att förmannen på bondgården har bonkat på frun i huset i en massa år. Att sonen i huset har lösenordet till grannflickans Facebook och kan se hennes messenger chat med pojkvännen som är ute och  reser och som har tunna ben enligt den gamla damen som vill dö men som är patient på ett hospice där grannflickan arbetar.

Alla misstänker alla och så blir det begravning och där kommer alla otroheter upp i luften. Och det blir skämskudde och mordvapen som kastas ner i en Loch och Skottland är vackert och jag undrar varför detta 4 avsnitts drama a 50 minuter behövde bli så ”nu ska vi jävlar Almodovarera det hela

Det är en väldigt bred annonsering – inget annat.

IMG_0585Romarna hade sin cirkus. Nutiden har reality-program.

Gift vid första ögonkastet. Eller Skild vid första sammanbrottet kunde programmet också heta.

Här har ni varandra! Vi ska filma när ni ska bli kära i varandra. Nähäj – blev ni inte kära i varandra? Vad synd. Men vi fick många tittare.

Vad får deltagarna? Jo – bred annonsering och så hör väl massorna av sig efteråt och tycker att jamen den där människan är ju precis vad jag letar efter. Välja och vraka. Stort urval.

Vad får tittarna? Jo – romersk cirkus. Förfasa sig en stund.

Så egentligen vinner väl alla. På något sätt.

I’m not sure when or where it began…..

.. but I’m sure my fascination is there because it gets wrong 2 times of 3.

Why? How? It’s after all one of the most famous cocktails in the world. But it behaves like the MaiTai in the restaurant Casa Blanca in Quetzaltenango 1992;

-“What is in a MaiTai?”

-“A little bit of Mai and a little bit of Tai” was the answer.

And that is the story of the Dry Martini. Everybody has heard of it but few know him/her well.

iphone15 008

1860? Or some years later? No one knows the exact origin but the birth doesn’t matter. Its the life that counts.

But I think it was this little restaurant in Montevideo, Uruguay, where it all started. 

The fascination of how the easy becomes the difficult.

 The waiter said it would take at least 20 minutes to prepare the steak so would it be possible that I would like to have a drink while waiting?

Ok – a dry martini then. He came out with a glass with ice and Martini Bianco.

Nononononononononononono! 

-“Bring out the bottles instead!

He did so and i did my best to instruct him. He was happy ;

-“No I know a new drink!” 

But he came back after 2 minutes saying they were laughing at him when he said there was a new drink in town.

-“They say its what James Bond always drinks. And I told them that he was sitting on the terrace. So now they will not laugh at me anymore.”

But even if the cocktail is more than 150 years old – it has had its  development. The ratio of gin and vermouth was initially  50/50. That I would call “bläääääää“. But I would not recommend the Minja Peuschel ratio – that of pouring up gin and calling one’s aunt and ask her to hug a bottle of vermouth.

I go for 4 parts of gin and 1 part of vermouth.

Or as they do at Osteria restaurant on Lenana Road in Nairobi; 3 parts of gin and one part of Martini Bianco.

Another terrible mix. And to really improve it they added black olives…..

Up to today – it gets wrong 2 times of 3. Totally wrong.

A glass of vermouth. Or a glass of sweet vermouth. Or as in a bar in Sandton, South Africa. Vodka instead of gin.

How can a beloved friend be so unknown?

Väggen som alltid följer efter

IMG_2457.JPG
Det är nog bara en gång som väggen har skapat problem.
Eller det var inte ett problem utan ett bekymmer.
Señor! Ni som är så religiös kan väl bli gudfar för min son?
Jag är ateist.
Kyrkor är till för att sitta i. Kyrkor är också bra för att prata med döda anhöriga. I alla fall tända ett ljus för dem och tänka några tankar.
Men väggen har följt mig sedan 1993.
Då hittade jag den förgylldfeta madonnan på en marknad i Lima.
1999 hittade jag det feta Jesusbarnet i Granada i Nicaragua.
En av ikonkopiorna hittade jag i en kiosk vid en tung kyrka i Bukarest – 2005.
De andra kommer från Jerusalem 2004 – från den kyrka där jungfru Maria påstås vara begravd.
De har snurrat runt varandra på väggen som följt efter. I Bryssel. I Addis Ababa. I Nairobi, i Juba , i Lima och nu tillbaka i Nairobi.

Varför? Jo, nåt ska man ju samla på.
Jag hade en kollega en gång som samlade spypåsar från flygbolag.

Distansen… distansen…

Två böcker lästa under de senaste 2 dagarna.
2 kvinnor – ena mosad av media och den andra mosad av rättsväsendet.

20140731-160406-57846298.jpg
Tycker de själva.
Och delvis är det så.
Mona Sahlin gjorde det som flera andra ministrar gjorde – Reidunn Lauren, Per Unckel ex vis – använde statens betalkort för privata köp. Köp som hon redovisade som privata och betalade allteftersom, skyllandes på att hon inte fått annan information om användandet.
Men det fattar ju minsta lilla kortanvändare hur kort ska användas – i alla fall om man ska ha ansvar för ett lands ekonomi.
Hon friades i en förundersökning.
Men det är inte riktigt det som är det intressanta med boken.
Det är hennes sätt att beskriva sin kärlek för politik (underbar läsning) som lockar. Det är också tidsandan från 500% räntekrisens dagar (intressant läsning) som lockar. Men sedan blir det stopp. Hennes tes om att man inte ska dömas ohörd, att sakers tillstånd inte ska förenklas utan ses i sin helhet faller pladask när hon beskriver Vänsterpartiet som nåt man aldrig kan lita på, när hon beskriver Anne Wibble som rätt korkad, när hon förbannar karlars eländiga könsskämt (men sedan citerar just skämten – i alla fall om de skämten handlar om borgerliga politiker).
Då faller allt platt. Anklagelsen blir ett anfall.

Lillemor Östlin är den kvinna i Sverige som suttit längst tid i fängelse – framförallt för narkotikabrott. Boken blandar kriminaljargong med hur Lennart Geijer var hennes torsk. Problemet med distanslösheten i boken är hennes frontalangrepp på rättsväsendet som dömer henne fast hon är oskyldig – tycker hon – samtidigt som boken börjar med hur hon lurar barnavårdsnämnd, posten, banken – ja allt i första kapitlet. Radandes upp brott efter brott som visar hur “smart hon är”, för att sedan inte ta på sig fullt ansvar. Inte ens för att döttrarna placeras i fosterhem fast hon lämnar dem ensamma på nätterna när hon dels prostituerar sig, dels är på alla möjliga fester nätterna igenom för att sedan ta Preludin för att orka arbeta som växeltelfonist.
Som extra krydda verkar hon av lösningen på Palmemordet också i slutet av boken.

Så distans till sin egen roll – sin egen skuld i händelserna, det är vad bägge författarna skulle ha behövt blanda in i böckerna.
En rannsakan av “Hur kom det sig att jag hamnade i detta? – Hade jag någon delaktighet i händelseförloppen?”
Nu blev det försvarsskrifter med lite pikanta inslag.

Nu är det färdiguppackat ….

…… och det ska f-n krävas mycket för att det ska flyttas igen.
Kartonger från Peru. Allt uppackat utom 3 boxar med kläder och skor.
Och säkert några överraskningar.
Men nu finns ingen yta kvar att ställa saker på.
Utom golvet.
Slutkonsumerat. Inga mer prylar.

20140720-093215-34335677.jpg
Inte på ett tag.

Inga större överraskningar i uppackningen denna gång.
Så lång tid har inte gått sedan nerpackningen i januari.
Största överraskningen är att Luis ville behålla flyttboxen.

20140720-093507-34507181.jpg
-“Den kan alltid användas till något!”
Jag kommer att undra länge vad detta något är.

Samtidigt är vi i en tidsmaskin.

20140720-093740-34660129.jpg
CD-skivor.
Hittade Flans!!!
Men värre kan det bli.

20140720-093916-34756783.jpg
LP-skivor.
Hittade Magazine!!!

Idag ska alltet invigas.
Sen lunch med 5 inbjudna. 2 av dem har jag aldrig sett förr.
Men de är ju latinos!
Rödbetorna är skördade. Solrosorna avklippta. De röda bären tinar. Och Luis tror att det räcker med en liten potatisgratäng för 7 personer.

Det skärs och det sågas och det karvas…

Nej. Det är inte Saw 1 – VII. Det är svenska kriminalromaner. Eller en hel del av dem.
Det började med Mons Kallentoft.
72182 Det räcker inte med mord. Det ska karvas och torteras. Samma med Keplers böcker.

Har nu börjat med Kristina Ohlssons första – Askungar.
9789186369187_200_askungar_pocket
Jag anar ett kommande karvande och brännande och torterande även där. (Har bara läst 40 sidor) av hennes första bok. Men de senare böckerna – där är det slutkarvat. Bra. Det räcker ju med mord. Som Håkan Nesser och Karin Wahlberg mord. Ett slag i huvudet. En instängning i en betongbunkar. En knuff nerför ett berg. Nog så.
Låt tortyrmorden vila. De behövs inte. Storyn blir inte bättre av en borrmaskin.
Förra veckan läste jag klart Camilla Grebe – Åsa Träff (alltid skeptisk till dubbla författare – varför inte köra som i Bibeln – låta flera författare skildra somma story?)
mannen-utan-hjarta
Nope. Ett filmmanus. Inte en bok. Och så är det med dubbla författare – de kör en handling framåt, men missar berättelsen.

Camilla Läckberg då? Minns inte hur folk dör i hennes böcker. Minns bara att det stressas med förkylda barn i Bohuslän.