Lena Philipsson. Stadsteatern. Alltså varför och en för sig.

Det fanns en period i mitt svenska liv (2002-2004) då jag lämnade förorten i Vällingby och borde ha haft autografblocket med mig. Kanske inte när jag skulle kliva in i Agendastudion och blev besviken på Adaktusson som var väldigt blek med uppföljningsfrågor. Det handlade om sexmissbruk i västra Afrika där flyktingkvinnor fick mat utdelat bara om de ställde upp på sex med dem som hade makten att dela ut mat. Adaktusson liksom rusade igenom ämnet. Förespråkaren för Svenska FN-Förbundet tyckte också att vi skulle skydda FN – vid kaffet och bullarna före sändning. Fel. FN hade svikit. Rapporten om utnyttjande av kvinnor hade gömts i nån FN-skrivbordslåda och hade aldrig blivit publicerad om inte den kloka starka kvinnan – som nu alltför ung är död – hade hyrt ut sin lägenhet i London till en BBC journalist.

Ämnet lockade fler. Damen på SR (jag vågar inte skriva ut hennes namn för hon verkar vara argsint) som hade ett eftermiddagsprogram på radion ville också ta upp temat. Det var ingen direktsändning – tur för henne – för hennes inledning var ”så det handlar om kvinnor som får mat i utbyte mot sex – så det handlar om världens äldsta yrke?” -”Nej, det handlar om världens äldsta förtryck där den som har makten utnyttjar den som inte har den..”. Hennes blick mördade mig och hon ropade in i sin mikrofon -”Vi tar om det här!”.

Lugnare blev det i ett tvåtimmars live-dialog i P1 efter Tsunamin. Där satt vi. Mamman vars dotter hade dött i en diskoteksbrand i Göteborg. SR chefen Peter Öhrn. Den alltid så kloke Lars H Gustavsson (från en annan studio). Och någon till. Och det var bara ett lugnt resonerande om hur vi går vidare. Och hur man klarar sig efter nåt så hemskt. Då var media så bra som det kan vara. Resonemang. Tanke.

Samma hände med Anne Lundberg i SVT Tema. En hel lördagskväll med långfilm och debatter i en mörk studio där vi bara satt 2 eller 3 personer vid ett bord och pratade med varandra – inte tänkandes på kameran som sände direkt. Det var en ung bosnisk tjej – så klok. Så ung. Och det var hon som då var på IM i Lund. Hon var klok. Vi resonerade. Vi såg film. Vi pratade om krig. Sedan drack vi vin och åt ost efter sändningen. Vi var vänner. Den kvällen.

Sedan blev jag förbaskadförklarad av Lena Philipssons dansare. Det var dags för direktsändning av Världens Barn. På min födelsedag. Vi hade repeterat. Jag hade fått instruktioner om att få programledaren att gråta. Nej – jag nöp inte henne. Jag berättade om ugandiska barnsoldater som hade fått visa sin trohet till Lords Resistance Army genom att döda sina egna mammor. Ja. Jag bet ihop och levererade och programledarinnan blev tårögd. Och det var också ett ögonblick där det var mörkt närmast. Det kan vara miljoner som tittar. Men det var hon och jag. Och vi pratade med varandra och det kanske var direktsändning men det spelade ingen roll.

Men det var under repetitionerna som det fridfulla var. Jag hade en assistent som skulle guida mig under dagen och se till att jag inte betedde mig som min kollega året innan som kräkts av nervositet. Hon var min nervlugnare. Men jag hade ju roligt i väntrummet. Sitta med Hans Rosling och prata väder och vind var helt underbart. Och Antikrunde-Knutsson var en bra bekantskap. Och Darin som envisades med att säga att man skulle rösta på honom. Och så Lena PHs dansare som var så korrekta och bara övade på sina steg så när jag och min nervlugnande assistent skulle ta en promenad så hamnade vi mitt i bensparkarna och de sparkarna hade nog kunnat krossa min tinning om de hade träffat.

Men allt gick bra. Tills jag ställde mig i vägen för Lena PH. Alla skulle upp på scen för en avslutsssång – var det ”What a wonderful world”? – jag tror det. Känns som ett rätt avslut. Men jag hör en stark röst i min nacke och upptäcker att jag blockerar Lena PH. Jag föser fram henne och ber om ursäkt och hon ler så jag smälter och ett tag har vi en kontakt men jag har ju inget autografblock.

Över till kulturens värld. Stadsteatern. Ser Benny och Kulturhuset på SVTPlay och minns mig själv och kulturhuset;

1. Medea – Unga Klara; jag hade 2 fribiljetter och bjöd med en flört för att imponera men flörten sade ”dom där har jag ju sett på TV men vad handlade pjäsen om?” Och ända var jag ju övertygad om att Stina Ekblad verkligen hade mördat barnen på riktigt i pjäsen. Flörtandet upphörde.

2. Limbo – 2003. Uppsättningen ville att intäkterna från föreställningen skulle gå till Rädda Barnen och effekterna av Bush anfall mot Irak. Och det blev rejält med pengar. Och jag hade Tuva Novotnys privata mobilnummer för det var hon som höll i insamlingsinitiativet.. Men den telefonen blev stulen. Jag hoppas att ficktjuven inte ringde upp henne. Men jag fick tacka för pengarna och kunde hylla Minja Peuschel från scenen sägandes att vi inte skickar tonvis med ris till de flyktingläger där de irakiska flyktingarna är utan 60 kilo (då och säkert fortfarande) Minja istället. Men så fick jag också hälsa på Margareta Garpe och kände mig starstruck

3. Andreas Kundlers China – 2004 Unga Klara om en barnsoldat från Uganda. Uppsättningen ville resonera om barnsoldater och där kom Ann Petrén och sade ”jag är inte med i uppsättningen men jag är intresserad” och jag hade precis sett Björn Runge’s Om jag vänder mig om – så jag sade ”bara om du låter bli att använda elpistol på mig” och hon tittade på mig med ett torrt leende.

Det var mitt liv som mediahora.

Eller jo . I södra Sudan riktades en kamera och en mikrofon mot mig med uppmaningen – ”Make your statement?

-”About what?”

-”About anything….”