7,6 kilometer…..

….det är det mest avlägsna jag varit från mitt hem under ett helt år. Eller mer än så. 15 månader. 15 månader av närhet.

4,4 kilometer den näst längsta utfärden. Men dit har jag varit 2 gånger.

Det har inte blivit några långväga resor sedan mars 2020. 7,6 kilometer och 4,4 kilometer. Mer avlägset än så har det inte blivit.

Annat var det för 2 år sedan. 11727 kilometer till Siem Reap. 8963 kilometer till Antigua, Guatemala. 5533 kilometer till Dakar. 9786 kilometer till Kigali.

Det är historia. Avlägsen historia. Nuförtiden rör jag mig i närområdet. Saknar inte avstånden. Pandemin visar att det går att förflytta mig 3 meter mellan dator och espressomaskin och ändå möta folk från alla hörn. Men utan iskall luftkonditionering.

Det där med avståndsbehov från närområdet började egentligen i Juba. Att duscha i rent vatten – att äta färsk frukt – att gå på en gata utan att ramla ner i ett hål. Det behovet tog mig till Istanbul. Till Dubai. Och det fortsatte allteftersom jag flyttade till städer med brister. Åk till Paris, Barcelona, Madrid, Prag, Berlin och så vidare. Avbrott från dammet och det sega köttet (tips – lägg mogen papaya i skivor på steken några timmar så går det minsann att skära i det utan att använda slaktarredskap)

Jag har inget behov av avstånd längre. Det räcker utmärkt med 7,6 kilometer. På den vägen hittade jag det lilla konditoriet. På 4,4 kilometersvägen hittade jag Eggs Benedict som smakade perfekt.

I morgon är det avmaskning. Bara i butiker, offentliga lokaler och trånga shoppinggator gäller masktvång. Ett år utan att se om folk ler eller inte. Slut med det. Fram för ansiktsigenkänning.

Det finns mycket kvar att upptäcka utan gå för långt. Pommes-Frites museet står på listan. Bara en sån sak. Ett museum för friterad potatis. En värld fylld av upptäckter.

Nästan eufori över det normala

Det har inte varit läge att öppna när de andra öppnade för 2 veckor sedan. Det har varit kallt. Men i helgen skruvade hon upp en neonslinga på väggen. Planterade blommor i fönsterlådorna.

-”Jag öppnar på måndag

Favoritrestaurangen. Brasserie du Gourmet. Några kvarter bort.

Assistenten rusar det sista kvarteret. Bråttom. Han lugnar sig först när han har fått sina köttbullar. Boulettes. Då äntligen lägger han sig under bordet.

Jag får min sparris. Den får jag behålla. Assistenten smakar på en bit och spottar ut den med ett högt harkelljud.

Och så kommer juveleraren med sin e-bok, beställer som vanligt en förrätt och en flaska rödvin. Han tycker att assistenten är smalare över kinderna. Kyparen Pedro tycker att assistenten har blivit bredare över axlarna.

Och så kommer översätterskan. Med två herrar. Nya herrar. Jag har inte sett dem förr, men hon verkar nöjd. Hon har glömt bort assistentens namn – ”Det är något med Amor?” Säger hon. Nästan.

Teriyakibiffen. Perfekt. Rödvinet bjuder huset på. Som calvadosen, köttbullarna och rödvinet. Det är euforin. Euforin att börja umgås igen. Att välja i menyn. Att veta att det vankas god mat. Att det kommer köttbullar i en plastskål efter en stund. Att höra assistentens jubelrop när köttbullarna kommer. Köttbullarna som han har väntat på i 8 månader.

Vi har gått förbi varannan dag. Tryckt nosen mot dörren. Förbannat nerstängningen.

Men nu är restaurangerna öppna. Den 9e juni får man till och med sitta inomhus.

Antalet inlagda på IVA har gått ner under 500 – så om det fortsätter så här så blir det ett stadigt öppnande av samhället. 4 juni tas beslut. Men i väntan på det får vi sitta ute – så länge det är varmt.

Det känns nästan som normalt.