Söndag. Jag tänkte mig Galerie Lafayette’s matavdelning. Stängd.
Jag tänkte mig lunchrestauranger vid Madeleine. Stängda.
Det blev Chez Jenny. Tidsmaskin till Alsace.
Vid bordet bredvid tände damen en tändsticka. Maken fyllde år. Han fick en chokladbakelse. Och en tändsticka.
Jag fick krabbtartar och hummersallad.
Och en flytande ö.
Och sprit.
Det är nåt särskilt över stängda söndagar. Det gapar inte tomt. Det ekar nerdragna stålgardiner.
.. men det var en global marsch för legalisering av marijuana. Place de la Republique luktade dovt efteråt.
Annars gick jag vilse. Kan man inte skilja på höger och vänster så får fötterna lida.
Men nu är turisteriet över.
Saint Chapelle.
Kyrka mitt inne i justitiepalatset. Klar med turisteri.
Över till matpalatset. La Grande Epicerie.
Denna gång med lunch i magen för att förhindra överköperi.
Men det är inte matfärdighandlat. Inte på långa vägar.
Paris blev kortärmat. Solen gassade.
Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.
Det gick i matens tecken. I det lätta regnet.
Merci i Marais. Allt som man vill ha men inte behöver. Butiken för den som saknar det lilla extra. Eller som är shopaholic. Onödigt men bra.
Lunch på L’Ange. Taket är tapetserat med tidningspapper. Men vem tittar på taket när maten är så bra? Stekt chevre först och sen en stek som är som en stek ska vara . Men sällskapet bredvid skrattar hyeneskratt. Japan möter Spanien på engelska. Inte att undra på att de skrattar konstigt.
Lägger krogens namn på minnet. L’Ange. Definitivt bra.
Regnet upphör. Solen skiner. En rosa plastgris som kvider. Armans present.
Från Marais till Republique. Till Haussmann.
Upp på ett tak. Lafayettetaket. Där sover några turister.
Det ligger ett moln över Paris.
Kvällen kommer snabbt. En stek igen. På La Taverne. Inget att minnas. Utom hyeneskratten även här .
Det är så man ska skratta 2017. Jag tror det är en trend. En hyeneskratttrend.
Nej. En Amerikan i Paris var inte vad jag ville se inför en helg i Paris.
Istället blev det Eva Green med nånting om peculiar kids på ett barnhem och sedan en kongolesisk läkare i en fransk by och 2 avsnitt av Modern Family och ett sömnpiller som heter Arrival. En lingvistiker som pratade med bläckfiskar från yttre rymden.
Inte bra.
Men maten på Kenya Airways var bra. Och äntligen har de köpt nya filmer. Det var lite rundgång ett tag.
Nu i Amsterdam.
-“Vill du köpa en plastpåse?”
-“Nej.”
Ungefär så.
Att vakna 0400 på morgonen är aldrig ett nöje. Onöjet försvinner efter 10 minuter när jag trodde att jag skulle duscha kallt. Jag har solvattenvärmare för varmvatten på taket. Det är kolsvart ute. Det regnar. Hur kan då solenergi ge varmt duschvatten?
Det gör det.
Taxin kommer sin vana trogen 20 minuter för tidigt. Chauffören Peter ville nog sova en stund. Han väcks upp av en ilsket skällande hund och jag får själv packa in resväskan. Peter kliver inte ut ur taxin.
Det är blött ute. Mörkt. Enstaka skuggor rör sig efter vägkanten. Det normala “köra 15t meter – stanna – köra 15 meter stanna” byts ut till en tjurrusning genom en tom stad. Endast kroghemvändarna är ute. Vinglandes. Till fots och till bils.
En olycka, En mosad front på en bil.
-“Man ska akta dig för Langata road så här dags!” Säger Peter. Det är där krogarna och en alldeles för rak väg finns. Fyllona får upp farten och helt plötsligt är det en kurva.
Flygplatsen. Morgontrötta människor hukar sig bakom sina halsdukar. Väskinplastarna ropar glatt – “Hello boss!” . Jag plastar in resväskan – det kan tyckas onödigt men det försvinner -stjäls en hel del ur resväskorna. Flera Facebooktrådar är fyllda av berättelsen om en dam som blev av med sin mormors 19 kilo tunga persiska matta.
Passkontrollanten som jag var rörlig för är ett enda stort leende. Mitt arbetstillstånd har gått ut – väntar på beslut om förlängning. Mitt specialtillstånd är ju inte registrerat i datasystemet – bara med en stämpel i passet. Jag är legalt i landet men att hitta den stämpeln i ett överfyllt pass är inte lätt, Men det är bara ett stort leende.
Försenad? Den ständiga frågan när man flyger med Kenya Airways.
Men inte idag.
Tror jag.
Vi har en WhatsApp grupp ihop. 200 grannar. Den är till för säkerhetsfrågor. Den ska vara till för säkerhetsfrågor. Men den handlar om allt annat.
-“Vad heter den här fågeln?” (Foto bifogas).
-“Hur får man död på små myror?”
-“Nu bränner grannen sopor igen!” (Jag erkänner – även jag har gnällt på grannens solbränning).
Det skulle kunna vara en riktigt tråkig grupp – men så finns ju Herr M. Mannen som förolämpar alla som inte når upp till hans intelligensnivå. Han mäter nivån själv. Särskilt attackerar han Fru D (som säger att attackerna beror på att hon tackat nej till hans förslag om dejt).
Sedan finns ju också Fru J som skickar vidare alla varningar hon hittat om saker och ting som borde spridas vitt och brett och för det mesta har de sakerna (faran med att ta emot gratis nyckelringar….. knark som säljs till skolbarn…. etc ) sitt ursprung i SydAfrika. Hon är en urskiljningslös katastrofvarnerska.
Men det mesta av inläggen handlar om grannarna som inte betalar administrationsavgiften på 150 kronor/månaden. Denna summa bekostar den gemensamma säkerheten med vakter vid infarterna.
Nyordningen från 1a mars om att bara de betalande som har en sticker på vindrutan släpps in utan kontroll – de andra får visa legitimation och skriva upp sig i en bok. Detta fick en av de icke-betalande att köra hem sin bil – gå tillbaka till grinden och misshandla vakten (!). Polisanmälan förstås. Men reaktionen i WhatsApp blev märklig – full förståelse för misshandlaren. “Man förstår väl att han blev upprörd..”
Så har man tråkigt i livet – organisera en WhatsApp grupp med grannarna.
Först var det Sarit Centre som nu försöker lyfta fasaden men shoppingcentret kommer att vara en mörk labyrint vad som än görs.
Sedan kom stora – nåja stora för 10 år sedan Junction Mall. Men där blev parkeringen ett trångt elände. Yaya är ännu trängre och byggdes nog före tiden när folk inte körde bil till shoppingcentret.
Men sedan började det svälla. Garden City för 2 år sedan. The Hub för 1 år sedan och nu Two Rivers Mall.
Skräpmat än så länge i restaurangerna,
Mataffärerna – Stora Carrefour som är fräschare än Nakumatt och Chandarana. Framförallt är gångarna mellan hyllorna så pass mycket bredare så man slipper köra kundbowling när man handlar. Men var är smöret? Sista månaden har inget smör funnits men idag kom det franska för 65 kronor för 250 gram. Guld liksom fast det är osaltat smör.
Nu är inte Two Rivers Mall riktigt klar än. Andra våningen ekar igentapetserade skyltfönster.
Men det finns fick moderniteter som frisören som har plastmidja på skyddsrocken så kunden kan surfa medan man blir klippt.
Modernitet.
… i Nairobi. Matglädje alltså. Det händer ibland – som en söndag lunch på Talisman att maten är så där helt perfekt.
Det hände också en tisdagkväll på Tamarind att den gräddiga saffranssåsen till fisken var perfekt.
Men oftast är det torr fisk. Segt kött. Varmt vitt vin och kall kycklingfile.
Matupplevelser är sällsynta. Råvarorna är det inte brist på. Men fantasin. Menyerna är oftast tryckta häften – så det är samma mat år efter år, för trycka om menyn skulle ju kosta mycket. Så jag tror det är rutinerna av att laga samma mat dag efter dag som gör att genvägar tas och fantasin uteblir.
Synd att det ska vara så långt både till Talisman och Tamarind.
Eller egentligen 2 storskogar som delas av på mitten av en gata. Karura Forest. 15 minuters bilkörning hemifrån. Sista 100 metrarna hoppar hunden av förtjusning i bilen. Han känner lukten av storskogen.
Det luktar eucalyptus. Det knastrar torra eucalyptusblad under våra fötter och tassar.
Stigar åt alla håll och kanter. Vi gick vilse en gång när hunden fick bestämma väg i varje korsning. Det gick inte så bra.
Hästar, cyklister, apor, fåglar. Och människor.
Utom den veckan när en hyena hade tagit sig in i skogen. Då var det folktomt.
Och hundtomt.
De senaste veckorna har det varit vattentomt också. Men nu är de små lagunerna vattenfyllda igen efter regnen.
Romarna hade sin cirkus. Nutiden har reality-program.
Gift vid första ögonkastet. Eller Skild vid första sammanbrottet kunde programmet också heta.
Här har ni varandra! Vi ska filma när ni ska bli kära i varandra. Nähäj – blev ni inte kära i varandra? Vad synd. Men vi fick många tittare.
Vad får deltagarna? Jo – bred annonsering och så hör väl massorna av sig efteråt och tycker att jamen den där människan är ju precis vad jag letar efter. Välja och vraka. Stort urval.
Vad får tittarna? Jo – romersk cirkus. Förfasa sig en stund.
Så egentligen vinner väl alla. På något sätt.
itsallabouttransparency 