Tre öl på en fönsterbräda

Det är 4 meter bort. Assistenten stirrar. Blänger. Något stör. Hotellet bakom sovrumsfönstret brukar ha fördragna gardiner. Denne gäst föredrar öppen vy. Han sitter på en fåtölj och stirrar rakt fram. På assistenten. Som stirrar tillbaks. Arga leken. Ingen viker undan med blicken. Gästen tar fram en ölburk. Han har en kartong som han har ställt på kylning på fönsterbrädan. Carlsberg. Varför? När han är i öl-paradiset.

När vi vaknar på morgonen är det 3 burkar kvar. Hotellrumsdöden blev hotellrumsölen. Det är sällan det händer något i det hotellrummet. Eller det händer nog saker och ting där men med fördragenhet blir gardinerna en filmduk för min och assistentens fantasivärld. Då blir rummet spännande. Med öppnade gardiner blir hotellrummet en sorgburk av tystnad som avbryts av väsandet från en ölburk på väg att öppnas.

Ut på gatan med assistenten. Vi möts av ett monster. Ett monster som vaknar 0630 varje morgon.

Det är polackerna. De bygger om staden. I de närmaste kvarteren mullrar generatorer och cementsnurror på 4 ställen. Det gamla ska bli nytt. Polackerna har rivit. De har grävt. De har forslat bort sten och jord och skräp. De har skrikit “kurwa” till varandra. Nu gjuts det. Golv. Det snabbaste bygget är vid promenadparken – där går det undan. Det långsammaste bygget sker tvärs över gatan. Studenterna får vänta länge på sina 46 studentrum. Bara en vägg på en våning av 4 är klar. Där kommer det att mullra länge. Det känns som ett peruanskt bygge – vi bygger när vi har pengar. Det snabba bygget ska bli tjusiga lägenheter med terrasser – där är nog lägenheterna köpta och pengarna på plats – så det går undan. Lägenheter från 196200 euro. Med utsikt över kissande hundar. Och en stillastående skulpturell cementlastbil.

https://wimdelvoye.be/work/gothic-works/cement-truck-1/

Staden växer inte. Den förbättras. Under polska svordomar.

Men sedan. Ser Aktuellt. Tyvärr.

Kommunerna går på knäna” säger Jimmie Åkesson. Och ser nöjd ut. Nöjd. Nöjd för att kunna eländifiera omvärlden.

Sverige har högst antal asylsökande även sett till siffror” fortsätter han. Ljuga. Det stämmer inte. Detta är en stund då jag längtar efter en påläst progamledare. Typ BBC-Hardtalk. Inte en medjamare.

Men om nu jag skulle se världen med Åkessons ögon. Tänka som Åkesson. Vara Åkesson.

Den där mannen med ölburkarna är skum. Han planerar nog ett terrordåd. En ensam man på ett hotellrum stärkandes sig med öl. Kan bara tyda på onda avsikter

De jädra oväsensfyllda polackerna med sitt konstiga språk. De är här för att störa oss. Inte låta oss sova.

Att se det värsta i världen. Att bara ha gråa färger på sin palett. Självklart är det medvetet. Vägen till vallokalen går genom gnället.

-“Hela Sverige är ett utsatt område” påstår han. Då har han inte suttit i en skogsglänta när solen går upp. Men han skulle förmodligen sätta sig i en myrstack bara för att kunna ha något att klaga på.

Och så var korrekturläsningen klar….

 

kapitlet till boken som ges ut i Mexiko är på plats

Suecia. A principios de los años 80. Yo era un trabajador social recién egresado y buscando empleo.  ¡En una entrevista de trabajo el presidente de la Junta de Bienestar Social me  dijo –” Las putas y los pobres deben ser controlados!” Elegí no empezar a trabajar allí.

Durante una pasantía de trabajo conocí a un colega que se sentó en un banco fuera de la tienda de venta de alcohol local y revisaba si algunos de sus clientes, especialmente las madres solteras, compraban licor. Si lo hacían, él las seguía y ponía un mensaje en el buzón de la casa de ellas:

Usted es observado por la Junta de Bienestar Infantil!”

En 1982, Suecia intentó reformar los servicios sociales. Nueva ley. Interacción. Diálogo con aquellos que necesitaban apoyo del estado. Se intentaron reformar la reunión con gente que viven en pobreza y las vulnerables. Pero el control seguía. Y aún más hoy en día: los gritos gubernamentales y públicos son muy claros:

prohibir la mendicidad! (pero no la pobreza). ¡Encierren a los jóvenes criminales! (pero reducir el presupuesto de prevención; centros de ocio, bibliotecas, trabajadores sociales en las calles). En el debate general de muchos países la opinión sobre los pobres y los vulnerables es la misma que hace 50 años:” Son un problema”.

No es que tengan un problema.

México. A principios de los 90. Yo era un trabajador social sueco en exportación. Me dijeron; –“Que viajes allá para enseñar trabajo social!”  Encontré el mismo espíritu. La misma opinión sobre los pobres. En todos aquellos que viven fuera de lo “normal”: ¡Enciérrenlos! ¡Despejen las calles!

Allí, como en Suecia, los pobres eran un problema puramente estético para aquellos que no querían ver nada más que hermosas fachadas y calles limpias.

Pero había alternativas.  Y yo pronto entendí que debía ser un alumno y no un maestro. Aprendí, así, algo que me ha acompañado desde entonces.

Tengo en mis manos un manual de 1992. Un manual que llevo conmigo desde hace casi 30 años. A Suecia. Etiopía. Kenia. Sudán. Perú. Y ahora Bélgica donde trabajo actualmente. Está roto el manual por el uso frecuente y el tiempo, pero el contenido es tan valioso ahora como lo era entonces.

Miro las páginas de nuevo un poco. Recuerdo el encuentro con Libertad Hernández Landa y Luis Gabarrón. Recuerdo imborrable y es aún más nostálgico cuando encuentro un texto escrito con la pluma de Libertad.

¡Descansa en paz Libertad!

Te recordamos con cariño y admiración por tu trabajo en pro de los derechos humanos de la infancia y la mujer.  Libertad dejaste huella memorable en todos los que tuvimos la fortuna de conocerte.

Imagen que contiene edificio

Descripción generada automáticamente

Foto en La Antigua Guatemala, año de 1992. De izquierda a derecha: Luis Gabarrón tomando un cafe de olla, luego está Libertad Hernández Landa y una joven maya Educadora Popular trabajando con niños indígenas víctimas de la guerra y la pobreza. Programa financiado por Rädda Barnen de Suecia y coordinado por su operador sueco Hans Lind y el entonces Director Regional de la Agencia Ulf Hultberg.

Imagen que contiene persona, interior, mesa, pared

Descripción generada automáticamente

Foto en Minatitlán, Veracruz. México. Año de 1991.  A la izquierda María Dahl de Rädda Barnen de Suecia, Luis Gabarrón de camisa negra, después y al fondo Hans Lind Trabajador Social de Rädda Barnen y enseguida Libertad Hernández Landa sonriendo como siempre. Los demás son parte del programa para la atención de niños de la calle en Minatitlán y Coatzacoalcos, Veracruz. Financiado por la Agencia Sueca para el Desarrollo y el UNICEF Regional.

Libertad y su contagiosa alegría le daban vida a los talleres y a los grupos comunitarios; recuerdo algunas de sus recomendaciones y ejercicios.  Diálogo. Comprensión. Examinar la situación junto con la gente de que se trata. Son los expertos de su propia realidad. Yo no puedo entender toda su realidad. Puedo ofrecer alternativas, pero no soy yo quien va a vivir en esa alternativa.; Son ellos quienes son los expertos. Expertos en sus propias vidas. Llevo eso siempre conmigo.

Recuerdo un ejercicio en un taller de metodología participativa; Libertad y Luis nos dividieron en dos grupos. 6 en cada uno. Tenemos 2 hojas de papel cada grupo, con las instrucciones; “Un documento ilustra a una comunidad local. ¡Todos ustedes deben ser alojados en él y sin tocar el suelo!”.

Ambos grupos comenzaron a aferrarse elásticamente el uno al otro – agarrándose unos a otros – sosteniendo el uno al otro, tratando de caber en el segundo papel, el papel que no simbolizaba nada. Pero, por supuesto, nos caímos y nos reímos mucho.

Libertad explicaba las conclusiones del ejercicio. “Ninguno de ustedes eligió experimentar dentro del papel que simboliza a la comunidad local. Eligieron probar y experimentar en forma de laboratorio. Evitaron probar junto con la gente con la que van a trabajar.”

Respeto por la gente con la que trabajas. Habla con ellos. No sobre ellos.

Luis y Libertad trabajaron con niños de la calle. Los niños más excluidos. Los niños que causaron miedo en la sociedad. Pero incluso estos niños habían vivido alguna vez dentro de una familia. Una familia que finalmente había expulsado a los niños.  Alguna vez habían ido a la escuela. Una escuela que muchas veces ha alienado a los niños y finalmente también los ha expulsado.

Habían sido parte de un barrio. Un barrio que no quería volver a ver a los niños.

Los niños de la calle nunca pueden ser rehabilitados estando encerrados en instituciones. Es un conocimiento que es propiedad pública pero que aún no se aplica en los programas públicos. Demasiados niños siguen atrapados en las instituciones, ahora les llaman “menores en conflicto con la ley”. Se ven ahora calles más limpias. Adultos un poco más tranquilos pues como dice un viejo dicho mexicano: “ojos que no ven, corazón que no siente”.

Pero Luis y Libertad vieron otra cosa. Tenemos que trabajar con los niños que terminaron en la calle – tratar de hacerlos confiar en los adultos, recuperar la credibilidad perdida por tanto maltrato adulto. Reunirlos con los adultos para buscar alternativas.  Opciones que son alternativas reales para los niños.

Pero también tenemos que trabajar con aquellos que repelen a los niños. Con la escuela que quieren expulsar a los estudiantes que no estudien. Una escuela que quiere castigar a los estudiantes que duermen en el salón de clases (porque no se pudieron dormir por la noche). Disciplina a los jóvenes que no pueden concentrarse (porque no han comido ni cena ni el desayuno). Debemos trabajar con la comunidad local – diálogo con ellos sobre cómo podemos evitar alienar a los niños de la comunidad. Cómo podemos apoyar a las familias donde los niños lo están pasando mal.

Más trabajadores sociales en la calle. Reunirse con la gente donde está. No llamarlos a una reunión en un ambiente irreal en una sala de reunión en el edificio municipal. Permitir y favorecer que la gente con quienes trabajamos sean exactamente lo que son; expertos en su propia existencia. Los trabajadores sociales somos simplemente Facilitadores de ese mismo proceso participativo. Se dice fácil, pero requiere gran entrega personal y compromiso ético hacia la infancia, en especial hacia la infancia en situaciones de vida críticas. La sociedad que no cuida a su infancia arriesga su propio futuro.

GRACIAS Luis y Libertad por todo lo que han enseñado para tantos y con tantos. Estoy agradecido de haber sido uno de ellos.

Hans Lind.

Bélgica. Enero de 2020.

Vem är jag?

Det bestämmer jag själv. Det gör de flesta. Med den självklares rätt utropar sig Carl Bildt till “ stolt hallänning, stolt svensk och stolt europé “. Jag utnämner mig själv ibland till kass tangodansör (har gått en helgkurs på restaurant Pelé på Upplandsgatan i Stockholm men stegen har rostat). I kvarteret där jag bor är jag “mannen med den stora hunden” Jag blir jag tack vare assistenten.

Jag är Brysselbo men inte belgare. Jag är svensk för de flesta utom för Skatteverket som kallar mig för “utlänning med svensk inkomst”. Jag är jag men i olika skepnader och former.

De flesta får äga sin identitet.

De flesta.

Utom ensamkommande flyktingbarn som dör i en flygkrasch. Där skenar genast klumpifieringen. “Smålänningar?“- hojtar en Sverigedemokrat. Ja – 2 av dem bodde i Småland. Då är man smålänning, Kanske inte född smålänning men lik förbaskat smålänning. Såvida man inte är kvinna – då är man småländska. Svårare än så är det inte.

-“Hur kunde de åka till det land de flytt ifrån?” Iran är inte Afghanistan. Iran är dock inget säkert asylland. Att bo i ett land och besöka ett land är två vitt skilda saker. Att kunna åka tillbaka till Iran med ett svenskt pass i fickan ger mer skydd och trygghet än att leva i Iran utan skyddande papper. Det är en självklarhet för de flesta. Utom för den som vill styra andras identitet. Skomakare – bliv vid din läst. Ensamkommande flyktingbarn – var fattig, res inte. Men se till att integrera dig. Men integrera dig inte så mycket så du gör som svenskar gör – åker på semesterresa.

-“Hur kan de ha råd att resa?” Billigaste resan nu med Aeroflot till Teheran kostar 366 dollar. (Ukrainan airlines var billiga – men har inga resor till Teheran nu). 366 usd = 3466 kronor. 173 chipspåsar. Knappa 6 limpor Prince cigarretter. Sens moral; Ät chips. Rök. Men ge fan i att besöka släkten!

(P1 morgon idag. Självmordsfrekvensen är lägre hos invandrare än hos svenskar. Men efter 20 år i Sverige är frekvensen lika hög. Integration )

Idag är jag arg. Arg för att folk går runt med skygglappar och tror sig ha rätten att definiera vad andra är eller inte är.

Ilska. Det är min identitet idag. I morgon är jag något annat. Men jag bestämmer själv. Det borde alla få göra.

Jeremias som optimistkonsult

Facebookgruppen Tornedalens vänner har varit en grund för att titta på tornedalska småfåglar i motljus, islossningar och renar med med ånga frustandes ur nosborrarna. Har varit.

Nu helt plötsligt dyker det upp en text som tagits från en s k humorsida – sägandes att alla bara klagar på hur Sverige skulle bli om SD skulle styra – medan ingen klagar på hur Sverige är under nuvarande styre.

Förr gluttade SD-anhängarna bakom köksgardinen muttrandes över tillståndet i deras världar. Nu är de överallt. Inget muttrande utan högljutt ojandes över tillståndet. Klagan. Elände. En verklighetsbeskrivning som bygger på att odla så mycket missnöje som möjligt.

Jeremias klagan blir till en riktig optimistkonsults litanior i jämförelse.

Missnöje. Skeptisism. Men inte bakom köksgardinen i avskildhet utan överallt. Bussen. Facebookgruppen. Gör klagan till en vardag. Och bara de kan fixa det hela. Säger de.

Därför blir motståndsskriften från Elisabeth Åsbrink så uppiggande just denna dag. Demokratin kan bara stärkas genom att lita på varandra. Se varandra. Prata med varandra.

Skandinaver litar på varandra mer än andra. Skriver hon. Svenskar historiskt sett i väldigt hög grad. Så det som Sveriedemokraterna pysslar med är väldigt osvenskt. Misstro är inte en svensk dygd.

Blir nyfiken. Varför visar slovaker så låg tillit medan skandinaver visar hög tillit?

Similar results occurred with people from 15 to 29 years of age – within the OECD countries Slovakia holds the last position with 12.41 percent. In general, Brasil and Columbia have a worst score (10.6 percent and 3.6 percent respectively). The countries with the most trusting people are Denmark (75 percent), Norway (73 percent), the Netherlands (67 percent), Sweden (62 percent) and Finland (62 percent).

https://spectator.sme.sk/c/20473017/slovaks-are-among-the-least-trusting-people.html

Inkomst. Trygghet. Socialförsäkringar. Och avsaknad av väpnade konflikter.

Och detta försöker de osvenska Sverigedemokraterna rasera. Lita inte på varandra. Sprid misstroende. Landet rasar nedåt. Rädda sig den som räddas kan.

Och vi anammar deras verklighetsskildring. De får styra debatten.

En minister lägger ut en tweet om att antalet nystartade företag ökat i Malmö. Raskt kommer svaret; Men skjutningarna då! De har inte minskat ! (fast de har gjort det).

Det är som att lajva en Flashback-diskussion.

Och i Facebookgruppen Tornedalens vänner så ligger inlägget om SD kvar.

De går mot varsitt håll med försiktiga steg…

Den ene för att inte slita på skorna.

Den andre för att komma igång med dagen.

Det skiljer nog 60 år mellan dem. Minst. Den äldre går upp och ner för Quai de Commerce varje morgon. Vi möter honom 2 gånger varje morgon. Vi går fort. Han tar sig fram steg för steg. Vi har börjat hälsa på varandra.

-”Bonjour!” Han mumlar tillbaka med ett leende. Han stannar upp i det långsamma steget och följer assistentens studsande och sniffande bland buskarna. Han ler. Vi möter honom igen 10 minuter senare när vi är på väg tillbaka från parken. Han har inte tagit sig långt. Ett steg i taget. Händerna knäppta bakom ryggen. Försiktiga steg. Prydlig rock. Varm halsduk. Läderhandskar. Vattenkammat hår. En man med pondus. Trots de försiktiga stegen.

Han möter inte bara oss utan också den andre vandraren. Som går lika försiktigt. Händerna nerkörda i jackfickorna. Axlarna hopkurade. Huvan nerdragen över ansiktet.

Jag tror han har gått hela natten. Försiktigt. Inte slita ut skorna. De är nog de enda han har. Han är i början av livet. 20 nånting. Inte på väg någonstans. Vägen är hans vandring. En till i raden av de alltfler unga afrikanska män som står vid Place D’Yser. Väntan. Ett dagjobb lockar. Men det är få dagjobb som dyker upp. En bil stannar. 20 unga män rusar fram. Men bilen skulle bara parkera. Inget dagjobb. Inte nu. Kanske sen.

Igår vid Parc Maximillien. En parkerad skåpbil. Soppa. Varm soppa. 150 män i tålmodig kö. Väntan. På soppa.

En går för att komma igång med dagen. En annan går för att det inte finns något annat att göra.

Och det kliar i mitt huvud. Jag vill veta mer om dem. Om bägge. Under tiden fortsätter jag fantisera. Om deras liv. Om deras vandringar.