11e Maj ska jag prata med en främling som har precis motsatta åsikter …..

https://www.zeit.de/gesellschaft/2019-03/europe-talks-disputation

Klicka på länken ovan om du också vill göra det.

16 europeiska tidningar – ingen svensk – ber dig svara på 7 frågor. Dina svar matchas ihop med någon i ett grannland som tycker precis tvärtom. 11e Maj på eftermiddagen ska ni träffas – live eller via videochat- för att lyssna på varandra. Inte för att övertyga varandra utan för att försöka förstå varandra.

Jag får säkert möta en sur pensionär. Eller inte. Jag kan ju vara rätt sur själv. Men det blir en EU skeptiker jag får möta. Inte för att jag älskar EU men det finns saker och ting som EU förbättrar. Roamingen med mobil. Få arbeta i Belgien med rätt lite byråkratiskt tjafs. Eller nåja. Ganska lite.

Sex av de sju frågorna är verkligen ställda som Pro-EU eller Anti-EU. Och den sjunde är en ren klimatfråga. Jag var Pro-EU i 5 av de 6 frågorna. Så det blir en Nexit, Frexit, Gerxit eller Luxit människa jag får möta för det ska vara från ett grannland.

Det ska bli väldigt spännande. Att försöka förstå hur åsikter bildats hos en som tycker tvärtom. Det är så lätt att omge sig med likasinnade. Och om ens nära vänner tycker tvärtom så gör man sitt bästa för att undvika diskussioner om teman som kan leda till gräl. Locket på.

Nu ska locket upp. Utan gräl. Utan “vem vinner“. Inget troll. En människa som tycker precis tvärtom. Av något skäl.

Att bli lämnad med hedern i behåll ..

Att bli lämnad är inte lätt. Hat är ett svar på utebliven kärlek. Hat går att hantera. För sig själv. Inåt. Utan att den andre märker. Det går att bränna foton – ja i alla fall under pappersfototiden. Nu kan man klicka på foton och förbanna dem till internetrymdens papperskorg. Det märker inte lämnaren.

Jo, jag såg dokumentären igår. Spelade Josefin Nilsson musik resten av kvällen. Kramade hunden mycket och länge. Funderade på två saker. På hur det är att vara så rädd för någon man varit kär i. På att tvingas ha ögon i nacken. På att vara på sin vakt. På att undvika gemensamma ställen. På hur ett möte kan bli ett mörker.

Det var en sak. Den andra saken var – har jag betett mig som ett hämndlystet svin de gånger jag har blivit lämnad? Jag tror inte det. Men jag är fel person att svara på det. Hur lämnaren ser mitt beteende kan jag inte veta. Men. Jag är mer fotobrännartypen. Och så länge man inte bränner fotona i lämnarens trappuppgång så märker den andre inte av det. Att vilja önska den andre huvudvärk, evig olycka och ännu mer huvudvärk – jo. Där har jag väl varit. Men jag vet inte om mina önskningar har uppfyllts. Tankar skadar inte. Handlingar gör det.

Jag minns den lämnade mannen från en västmanländsk bruksort som jag mötte under ett av mina sociala jobb. Han fantiserade om att gömma sig bakom en buske och sticka en pinne i cykelhjulet på sin f d flickväns cykel när hon kom förbi på cykelbanan. Han gjorde aldrig det. Han ville inte skada henne. Han ville hämnas. -“Men kommer hon inte att skada sig när hon ramlar med cykeln?” Det hade han inte tänkt sig. Det var inte handlingen han ville utföra. Det var fantasin om handlingen.

I denna stund säger de på StudioEtt på P1 att 55 000 kvinnor varje år söker hjälp på kvinnojourerna. 55 000 som får vända sig om. Hela tiden. 55 000 som skulle vilja andas lugnt. 55 000 rädda kvinnor. Det är inte 55 000 kvinnor som får sina foton brända. Det är inte 55 000 kvinnor som det fantiseras om att de skulle få en pinne i cykelhjulet. Det är 55 000 kvinnor som är jagade av hämndlystna svin. Väsanden. Hot. Hat. På några millimeters avstånd.

Lumpartiden. Fredag efter lunch. Hem för helgen. Var vi fler än 3 så blev flickvännerna madrasser med hål i. De kallades “kärringar” (fast de var runt 20 år max). Det var när vi var fler än 3. Var vi 2 eller 3 blev det resonemang. Oro. Funderingar. -“Hur gick helgen?“-frågan på söndag kväll. Var det fler än 3 så var söndagskvällsfrågan istället -“Tog du henne direkt i hallen?” Ynglingar i grupp blev slynglar. Små svin. Och så blev vi 2 eller 3 i olika konstellationer. -“Fy fan vilket jävla skitsnack om tjejer...” Men det resonemanget blåste bort så fort vi var fler i rummet. Fegheten. Rädslan av att inte vara tuff. Hård. Karl. Man.

Det finns inte 55 000 psykopater vars fruar och flickvänner får vända sig till kvinnojouren. Det finns psykopater som njuter av att kontrollera, hota, skada och hata hata hata. Men jag tror den stora skaran är de män som inte klarar av att bli lämnade. Som vill kontrollera. Som är en av de i gruppen av 4 eller fler som lyssnar på de andra och tror att skitsnacket är en sanning. Rädda män som inte vågar vara rädda. Inte utåt. Bara inåt. Utåt blir det som om Cesar Milan med sin vetvilliga hunduppfostran hade jobbat på alla svenska barnavårdscentraler med samma metod. Alfahanne som man inte får lämna. Eller ifrågasätta. Kontrollanten. Den totala kontrollen. Som tror det är rätt. Som inte sitter med andra män 2 och 2 och resonerar om sin rädsla. Om sin ensamhet. Som istället sitter med “fyfan-killgänget“. Som säger -“Det där ska du inte finna dig i!”. Stödet som stör. Stödet som förstör.

Jag balanserar mellan mina tankar. Jag skulle vilja se den enkla förklaringen. -“Det är psykopater!” Men så lätt är det inte. Det är inte dom där konstiga. Dom där man kan fnysa åt. Visst finns den som hatar som tycker sig ha rätt att hata. Som vill skada. Se dokumentären. Men det finns också den som hatar som egentligen hatar sin egen rädsla. Rädslan för att vara ensam. Lämnad. Soptippad. Men som borde bränna foton istället. Istället för att bli en av de 55 000 män som tvingar kvinnor att se sig om. Hela tiden.

Men för att bli en fotobrännare istället för att vara ett vidrigt svin krävs det att andra män slutar tycka att ansvaret tar slut när man är fler än 3 män i en grupp. Som istället – för att vara en i gänget – söker anpassa sig till de andras hävdelse att vara en alfahanne som är det enda rätta att vara. Ansvaret för att ändra finns hos mig. Hos dig. Hos alla. Inte hos en av de 55 000 kvinnorna att gå. Att lämna. Så lätt är det inte.

Idag ringde polisen på dörren …

Sirenerna tjuter ständigt. Polis på utryckning. Bryssel är en sirentät stad. Men idag ringde polisen på dörren. Han hade redan sökt mig igår men då var jag på arbetet. Så idag skulle han komma mellan 08.00-16.00. Någon gång. Jag blev uppmanad att hålla mig hemma.

“Hur många badrum har du?

-“Hur många sovrum?”

-“När är din pappa född? Jag brukar alltid glömma den frågan. Den är viktig!”

“Vilken stor hund du har!”

Den stora hunden bar fram leksak efter leksak. Polisen nappade inte på lekuppmaningen. Han ville se mitt pass istället. Och hyreskontraktet.

Det var en snäll polis.

Fast han inte ville leka med den stora hunden.

Sedan frågade han om jag hade belgiskt ID. Och så tog han tillbaka frågan direkt. För det var ju därför han ringde på dörren. Kontrollera att jag verkligen bodde på den adress som jag hade uppgett när jag registrerade mig i kommunen. Efter denna kontroll av att jag är jag och att jag bor där jag säger mig bo och att det fanns plats för mig i bostaden som inte skulle vara för trångbodd och ha för många människor registrerade kommer han att meddela kommunen att jag är jag och bor där jag bor och att både jag och den stora hunden får plats (även den stora hundens leksaker) och då kommer kommunen att ordna med mitt belgiska ID.

Det känns bra att veta att jag är jag.

************

Igår var det återbesök. På den märkliga rumänska restaurangen. Öppna dörren och kliv in i 80-talet. Orange gul brun inredning. Furumöbler. Men god mat. Väldigt god mat. L’Atelier de Willy (jag undrar vem Willy är eller var) Familjeföretag. Ligger högt på Tripadvisor så kinesiska instagramparet som ingår som standard i högt rankade restauranger var där. Och tog bilder på sin mat. Jag tog bilder på min mat.

Vart jag mig i världen vänder…

En lunchvandring med assistenten. Förbi dyra blomsteraffären, förbi alla linnestärkta restauranger. Förbi statyn med den pissande hunden.

Och där tar det slut. Det flärdfyllda. Det trendiga. 4-5 kolosser väntar. De fulaste hus jag har sett. Ledsna fönster. Balkonger med paraboler. Bara ett kvarter från smokingbutiken och vegansushin.

Och så har det alltid sett ut där jag har bott.

Ja- utanför Sverige som är ordentligt segregerat.

I Lima gick jag inte mer än 2 kvarter från hemmet inåt staden efter mörkret. Rånrisken var stor. I Nairobi har varje medelklassområde ett slumområde inom 1-2 kilometer. Områden där städhjälpen, nattvakten, trädgårdsmästaren bor.

Och i mitt och assistentens lummiga blommiga Bryssel är det – förutom de 2 bordellhotellen – en idyll. Eller ja…. efter lite skrapande på ytan så ser jag parkbänksfylleristerna. Dagarbetarna som väntar i timmar i ett gatuhörn. Men husen tronar stolt med prunkande balkonger och chica gardinupphängningar. Och så ett kvarter utanför shoppingbubblan ligger graffitiparabolerna.

Enbart Sverige har lyckats sortera befolkningen så de nöts mot varandra enbart på IKEA.

Nästa gång jag skyltfönstervandrar på Rue Antoine Dansaert så minns jag att det finns nåt annat……
The edgy vibe at the canal end of rue Antoine Dansaert” som artikeln i länken kallar parabolområdet.

Ett miljonprogram i innerstaden. Och så är Bryssel – ju närmare innerstaden man bor – ju större risk för att vara fattig. Namnskyltarna på brevlådorna är överklistrade ett antal gånger. Täta flyttar.

Bryssel är världen 67e dyraste stad. Fördyrat från 104e plats 2017. Men ändå billigare än Stockholm.

Och ordentligt mixat.

Springtime for the world?

Med rappa steg vandrar jag hemåt. Oro. Första dagen då assistenten är ensam hemma. I 4 timmar – men nu är det lunchrast och jag stegar hemåt. Det är tyst i trapphuset. Det ekar inte hundskall i hiss-schaktet. Men det trycks en nos mot hissdörren. En anklagande nos. Hemmet är intakt. Assistenten har sovit i alla tre sängar. Samtliga överkast är skrynkliga.

Soffan som assistenten får sova i är sval. Sofforna som han inte får sova i är fyllda av hundhår. Civil olydnad.

Detta är den lilla världen.

Den stora världen är mycket mer besvärlig. Mycket mer ointakt. Ett flygplan kraschar och dödar 157 människor. En av dem en som jag samarbetat mycket med. Aldrig konflikt. Alltid klokt. Han finns inte mer.

En högerextrem terrorist dödar 50 bedjande människor långt borta. En annan terrorist skjuter ihjäl 3 personer i en spårvagn. Lite närmare.

I min och assistentens lilla värld – enligt UK Travel advise Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Belgium. Attacks could happen anywhere, including on public transport and transport hubs and in other places visited by foreigners. You should be vigilant in public places and follow the advice of local Belgian authorities. “

Samtidigt har Belgien sänkt terrorhotsnivån från 3 till 2 (skalan är 4-gradig).

Den brittiska varningen – visar sig vara lika för Sverige ; ”
“Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Sweden. Attacks could be indiscriminate, including in places visited by foreigners

Och för Tyskland.

Men för Nederländerna – där attacken skedde – är det inte “very likely” utan “likely” medan det för Nya Zeeland är;
“Terrorist attacks in New Zealand can’t be ruled out. “

Så….. varningar i all ära – men det handlar om gissningar och aningar och antaganden.

I den lilla världen passerar vi måltavlor – spårvagnar och moskeer – medan vi luktar på blommor. Folk tar omvägar runt assistenten. Veterinären Dr Daouida sade att han är väldigt stor men har “a very good bloodline” . Självklart. Vi fick tre expediter att säga “nej!” när jag frågade om han fick kliva in i butiken men när jag frågade om de hade favorithundshampot så fick vi kliva in men en expedit gick in i förrådet – den andra ställde sig bakom disken och den tredje höll avstånd (fast han studerar svenska..). Assistenten är inget terrorhot. Den ende som blivit utskälld är en pojkspoling som gallskrek. Och ett fladdrande parasoll. Och min rock som hängde på fel stol. Och en pappkartong som kom seglandes med vinden. Och en parkarbetare. Och lukten av grannhunden.

The computer says no….

Äntligen våras det. Inte vad gäller vädret. Under februari var det vår. +20C flera dagar. Svettades till och med. I februari. Folk satt med bara överkroppar och solade. Mars har varit kallt.

Nej. Vårningen har göra med belgisk byråkrati. Andra dagen i Bryssel hade jag bokat tid i stadshuset för den obligatoriska registreringen – det magiska registernumret som gör att jag slipper betala 35% av värdet på mina tillhörigheter som skulle komma med container från Kenya. Det magiska numret som gör att jag kan registrera min assistent via veterinären – något som måste göras inom 8 dagar efter assistentens entré i landet men som inte går att göra utan det magiska numret.

Så där satt jag i ett överfyllt väntrum. Väntandes. Med kopior av alla möjliga handlingar. Och tiden var bokad. Och exakt på minuten kallades jag till en lucka där en dam satt och såg viktig ut. Efter en minut hade hon konstaterat att jag hade kryssat i fel ruta så hon kunde inte hantera min ansökan.

-“Vad ska jag göra?

-”Beställ en ny tid!”

Och det gjorde jag. Och fick en ny tid om 6 veckor.

Damen i luckan fick en extra lång lunchrast. Vilket jag misstänkte var vad hon eftersträvade. För om man gör hela proceduren på en gång – skriver på alla papper, tar kopior på allt, scannar in dom i systemet och undertecknar en sådär 6-7 papper – så tar det 40 minuter.

Därför sade computern no…. tror jag nu efter gårdagens upplevelse av samma kontor men en annan lucka. Registrerade mig – och det tog en minut att bli kallad till luckan. 19 minuter före …. alltså före!! …. bokad tid. Och 2 passfoton. Passet och anställningskontraktet. Alla andra multitusen handlingar behövde jag inte ens plocka fram.

-”När ska jag komma tillbaka?”

-”Nej, sitt kvar och vänta. Jag fixar allt på en gång.”

Och det gjorde hon. Inte en endaste … ”det saknas ett papper

Lärdom. Eftermiddag. Boka tid på en eftermiddag. Då är alla som köar för en kölapp och sen köar för att bli servade borta. Det ges bara ut 200 kölappar på en dag. På eftermiddagen när köarna är borta – var vi bara 7-8 personer i det stora väntrummet. Varav 2 barn som klättrade skrikande på allt. Det finns inga leksaker för barn i belgiska väntrum. Det finns skrikande barn i belgiska väntrum. Samband?

Men det var också en annan byråkrat. En ”det här löser vi byråkrat

Som kunde le.

Och varna.

-”Nu ska polisen komma hem till dig inom kort och kolla att du verkligen bor på den adressen. Ge dem inget! ”

Så nu är jag registrerad. I Belgien. Med samma registernummer som för 13 år sedan. Så kanske var jag registrerad hela tiden? Vem vet.

Mannen i tältet

Om honom vet vi inget. Det kan också vara en hon. Men det är nog en man. Det enda vi vet är att hen grymtar till och slår mot tältduken när assistenten flåsandes sniffar för nära.

Han ser ut att ha det varmt där i parken. Inne i sitt tält. Överbelamrad av filtar som täcker tältöppningen. Hen andas. Det kan vi höra. Men vi ser honom aldrig. Inte mellan 0630-0700. Inte mellan 1245-1315. Inte heller mellan 1815-1900. Det är då vi bevakar tältet. För att se mänskligt liv. Inte bara höra grymtningarna och dunket av en arg knytnäve mot en tältduk som ger vika.

Varför sätter han upp sitt tält i en park? 15 meter bort finns en skola och de barnen skriker alla för fulla muggar när de blir utsläppta på en rast. Fullkomligt gallskriker. Ungeför som de hade tvingats vara tysta hela lektionen och äntligen får utföra ljud när de kommer ut i parken. På bänkarna bakom tältet sitter haschrökarna och kinesiska turister som äter smörgås. Platsen är inte väl vald för en som vill isolera sig från omvärlden.

När jag var mellanstadiebarn skrek jag inte mycket. Min drömtillvaro var att bo i ett rum där det rymdes en bekväm säng med många kuddar och med alla väggar täckta av bokhyllor proppfyllda med böcker som alltid skulle bytas ut så jag hade alltid något nytt att läsa. Hur maten skulle komma in i rummet visste jag inte men det skulle väl lösa sig på något sätt. Men jag hade inte velat haft skolklasser med vrålande barn bakom bokhyllorna. Så på ett sätt förstår jag mannen i tältets (jag kallar honom för man för det är enklare) kokongtillvaro. Sluten i en egen bubbla. Plats för egna tankar. Ingen stör. Jag väljer. Men jag förstår inte honom fullt ut. Omvärlden kommer ju och sniffar på hans tältduk flera gånger i veckan. Omvärlden stör. Han får banka mot omvärlden. Varför inte sätta upp tältet långt från flåsarna?

Isolering i ett brus. Märkligt val. Det finns andra utesovare som vandrar med tjocka skumgummimadrasser och lägger sig att sova i tunnelbanenedgångar, utanför affärer – och till och med en som verkar ha bosatt sig vid ingången till cykelmuseet. Men de har valt bruset. De har inga tjocka filtar som stänger världen ute. Som mannen i tältet.

Assistenten gör sina försök varje dag att ta reda på vem mannen är och varför. Jag låter bli. Han har ju valt sin kokong. Men en dag ska vi se honom. Men mer troligt en natt. Det är nog på natten som han är ute och rör på sig. När ingen annan är ute. Mannen som ville ha avstånd till omvärlden men som lade sig mitt i den.

Och där kommer tanken från när jag körde mellan Töre och Överkalix en vinterkväll. Kallt ute. Riktigt kallt. Sådar kallt så att om Volvo Amazonen pajar och motorn dör så dör du själv. Men motorn höll. Men där mitt i snöröken så syns ett ensamt hus. Mitt ute i ingenting. Och hur hade livet blivit om jag hade fötts i det huset? Hade det varit risk för att jag idag skulle ha sovit i ett tält i en park? För han är ju född någonstans. Mannen i tältet. Liksom mannen med packningen och madrassen på tunnelbanan igår. Han som ställde sig vid dörren innan tåget kom in till stationen och skrek mot dörren – “I might as well be in a prison!” Han är också född någonstans. Hans liv formade honom till en som skriker på tunnelbanedörrar. Ibland. Inte alltid.

Inte långt från mitt och assistentens hem ligger Pacheco-institutet. Stort gammalt vitt och låst. “Retirement home” säger Google maps. Det andas dock mentalinstitution. Mannen i tältet sover 2 kvarter därifrån.

Och det är väl så här som i Sverige. Stängda institutioner. Ställen där man kunde vara ommadrasserad och slippa madrassera in sig i ett tält.

*******

Uppdatering. Vi får hitta ett nytt spaningsobjekt. Vi såg mannen (det var en man) kl 1300. Han kröp ur tältet, rättade till filtarna och såg oss stå och stirra. Han såg snäll ut. Tandlös tomtekusin. Skägget var dock kortare än vad jag och assistenten hade misstänkt. Alltså går han ut då och då och ansar skägget.

Han hälsade glatt tillbaka. En fin man.