Rutinerade rutiner

Det började när jag nästan skulle fylla 60 år. Jag fyllde 59 år och 364 dagar. Gick efter en halvskum gata. Hade hittat en butik som sålde galgar i form av hundhuvuden. Köpte två. Och så ….. här ser ju trevligt ut. In. Åt. Njöt. Kom tillbaka kvällen efter och fyllde både mage och 60 år. Kom tillbaka. 2018. Åt en lång lunch. Och i fredags skulle jag dit igen. Les Tantes Jeanne. Stängt. Vafalls? Samma idag på lunchen. Vafalls x 2. Men senare på eftermiddagen så stod dörren öppen. Bokade bord. När öppnar ni? 1830. Då vill jag ha ett bord vid den tiden,

Det handlar inte om fastrar eller mostrar. Det handlar om Gilbert Becaud.

Där kom namnet ifrån. Men han lagar inte mat. Men åt han mat? Han ser mager ut.

Så 18,29 är jag på plats.

Ett glas champagne. Som blir två glas. Det är lugnt. Det är en kund. Jag. Det är småprat med diskplockarna. Och så kommer familjen med världens mest uppfostrade 6-åring. Han tar fram kritor och målarbok. Och säger inte ett knyst.

Och sen kommer paret som kastar sig över sina mobiler så fort de har satt sig.

Och det kommer in en fiskbit på en gräddklick. Den smakar mums. Blommorna är ätbara. Säger de.

Det kommer in en kvinna från gatan och tar en flaska Cointreau från baren. Ingen reagerar. Eller agerar. Jag reagerar. Men det visar sig att ägarinnan har en restaurang bredvid. ”Not for gourmands but for people who like to hang out with their friends” säger Ilya Kuriakin eller vad han nu heter den ryskbrytande sommeliern.

Och nu kommer himmelriket. Foie Gras med bär. Ingefärabröd med en marmelad. Allt gifter sig. Äktenskap i min mun.

Den vilda rödingen. Med en risotto med kantarell. Och bättre kan det inte bli. Det är smör. Smör. I såsen. En sås som borde serveras i shots.

Och så marängen. Med bär. Turkish Rose. Heter skapelsen. Med en Sauternes. Och det är Toque de oro som de säger i Latinamerika.

Avslutar med kaffe och en 1986 Armagnac. Och gillar mina rutiner.

Hit återvänder jag. 2020. Och 2021.

Jag läser bara recepten…

..inte inledningarna. De bara retar upp mig. Men recepten är enkla och bra. Inledningarna är tölpiga.

P

Per Morbergs kokbok med husmanskost. Jag tittar på bilderna.

Boken är en present. Jag hade inte själv köpt den. Aldrig. Men när jag hade lovat fixa en svensk middag för besökarna från Barcelona. Nåt rejält – för en av dem hade dagen innan gått 100 km – någon sorts tävling där man ska gå eller springa 100 km på maximalt 24 timmar. Hon behöver återhämtning. Så det blev sjömansbiff. – “Tiene buena pinta” sade barcelonskorna.

Dagen efter blev jag sugen på laxpudding. Så fram med Morberg igen. Och det blev så bra så assistenten stirrade växelvis på mig och växelvis på laxpuddingen med en uppmanande blick. Han fick en portion. Slickade tallriken len. Och ren.

Det fanns en period (före assistentens födelse) då jag på varje resa köpte en kokbok. Varje gång med ambitioner om att laga igenom hela boken. Ungefär som filmen om hon som skulle laga igenom alla rätterna från Julia Childs bok – och sedan bjöd henne på middag och hon dök inte upp. Ingen risk attjag bjuder Morberg på middag. Han är för vulgär.

Nuförtiden blir det en leksak till assistenten. För varje resa.

Men kokböckerna har följt med. En del oöppnade. Andra såsfläckiga.

Julia Child’s Det goda franska köket har följt mig till Mexico, Peru, Södra Sudan (där blev den termitattackerad), Kenya 2 gånger och nu för andra gången till Bryssel. Den är sliten. Den är underbar.

De resterande 3 metrarna med kokböcker väntar. Troget. En dag ska jag ta mig igenom dom.

En nyårsafton utan champagne – det är den andra sedan 1993 …..

…. då var det en babian som stal champagnen.

I år är det ingen babian som har stulit champagnen. Jag har inte köpt någon. Hutlösa priser i Nairobi och risken att råka ut för bubbelfri bubbel är stor. Lagerhållningen är inte den bästa.

Det kan bli som i Luanda, Angola på nyårsafton 2001. Kinesrestaurang med costarikansiskan. Vad fasen – det är nyår. Vi beställer champagne!   

Kyparen kommer med en flaska. Och en korkskruv. Vi lyckas hindra honom från det äventyret och öppnar flaskan själva. Det uppstår ett pfffttt-ljud. Bubbelfri bubbel.

Tillbaka till babianen.

Vi var en norrman, en serb, en walesiska, två tyskor och jag. Vi gjorde upp med en fiskare att ta oss med hans båt till Jane Goddalls chimpansforskningscenter. Gombe Stream Nationalpark. En 2 timmars puttrande båtresa från Kigoma i västra Tanzania.

Kigoma där man kunde se åskan rulla in över Kongo Kinshasas berg på kvällarna. Kigoma där jag under 3 månader åt chicken-fried-rice varje dag till lunch och till middag. (Utom när vi bestämde oss för att förfölja de italienska vägbyggare som hade restaurangvagn med sig – men de kom längre och längre bort ju mer väg de byggde) Kigoma där det knackade på dörren 5 minuter efter att jag hade checkat in på det hotell där jag skulle bo i 3 månader – och jag sade att det behövdes ingen städning för jag hade precis flyttat in och damen vid dörren sade att hon säljer annat än städning.

Jane Godall var inte hemma. Men vi hade ananas, paté i burk, konjak och champagne med oss. Walesiskan hade varit i Rwanda och handlat. (Eller var hon skotska?) Detta var några månader innan helvetet bröt loss i Rwanda. Just då ägnade vi oss åt helvetet i Burundi. Utom denna nyårsafton då vi var lediga .Utom tyskorna som var på semester (!) i trakten.

Nåväl – champagne ska kylas – så ner i Tanganyika -sjöns ljumma vatten och några stenar på. Månen var full. Det var inte vi. Men bada! Detta är en av de få ställen som är bilharzia-fria i denna sjö. Så där flöt vi och det var svartvitt för det enda som lyste upp var den fulla månen.

Då ser vi en man komma gående efter stranden. Tar våra två champagneflaskor och får iväg!! Hallå där!! Mannen springer i väg på alla fyra. En babian. En stor babian. Vad han gjorde med champagnen vet jag inte men hoppas den var bubbelfri.

Vi åt paté och drack konjak till. Det gick också bra.

Dagen efter fick vi en föreläsning innan vandringen ut till chimpanserna.

-” Möt inte deras blickar! De känner sig utmanade då och kan gå till attack!”

Och det kändes ju spännande.

4 timmars vandring. Vi såg en chimpans. På håll. Den såg oss och kastade kvistar. På oss.

Det är bara Jane Goddall som får krama dom.

Men dessa två nyårsaftnar är undantag. Annars har det varit bubbeltätt.

Staden som aldrig tar slut

3429CE1E-151B-49D6-A442-EDB8CCF9C94C(56139F05-9667-4B86-8BD0-A552B3EBFFFADet är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).

Det är Paris. Staden som ler. Och som söker bekräftelse. Och får det.

Två tyska turister framför mig. Vi ska söka upp Marie Antoinettes fängelsehåla. De tar sin tid. Gräver i sina fullt utrustade ryggsäckar.  Guideböcker. Regnrockar (solen skiner men för en tysk väntar regnet bakom hörnet). Foträta skor. I reserv.  Det kan bli strid. Tyskarna har ju ockuperat Paris förr. Personalen i säkerhetskontrollen himlar med ögonen. Tänker på lunchen som väntar. Tålamod med ockupanterna.

Det är fler selfiepinnar i Barcelona. Tack.

Jag vill äta anka. Hittar en restaurang. Som är stängd. Letar efter god mat. Tripadvisor räddar. Här har folk gått för att fira födelsedag.

Jag ska fira födelsedag. En sorts. En dag då jag trodde jag skulle sluta fylla år. För exakt 2 år sedan. Sluta i ett dike. Men det gjorde inte jag. Jag ska fylla livet.

Jag hittar en restaurang. Den är väldigt beige. Ett äldre japanskt par ler snällt. ”Här kan du äta”  Det är en japansk chef som frankifierats. Därav så många japaner i publiken. Ja – har man kockar som tävlar i kock tävlingar så är  restaurangen en estrad och publiken instagrammar allt de ser. Så ock jag.

CF1E66CE-D301-4675-8259-74ECB165E26ASkådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.

Paris. Jag beställer en meny med 5 rätter. Sommeliern väljer vinet. Jag berusas av vinet. Inte så jag blir full. Utan nöjd. Väldigt nöjd. Det är norra Frankrike som pressats ner i glasen.

 

Osten. Osten! Osten!!

 

Jag trodde jag beställde 5 rätter. Jag hade fel. Jag fick mer.

Glad  gick jag ut i livet. Glad över att leva. Glad  över att ha smaken av en Armagnac 1977 på min tunga.

79ED8DCB-713A-42C7-BECF-3A110C08B969Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.

-”Enjoy life” säger han.

Jag gör det.

Ikväll blir det fläsk. Bokat bord på Gerard Depardieus restaurang. Han känns mer som fläsk än denna japansk-franska ….. ja just det. Apelsindessert med saffran. Saffran som smakar saffran.

93674159-0AA2-4DAF-BC6B-73C5C904E00D

Paris. Staden som aldrig tar slut. Staden där jag kan hitta ett äventyr i varje kvarter. I morgon lämnar jag staden. Men är tillbaka 4e juli – 8 juli. Och ännu fler gånger.

Och det blev nästan normalt igen

D9DD4EE3-96ED-4C03-AD7B-0DADE0B7E699

Dagen efter valet, där 46% påstås ha deltagit men där 4 distrikt ska förrätta val på lördag då de inte kunde hålla vallokalerna öppna, är det nästan lugnt. En riksväg i västra Kenya är avstängd av demonstranter. Våldsamma demonstrationer med tårgassvar i 2 områden av Nairobi.

Men butikerna är öppna. Gatorna glesare trafikerade. Nästan normalt.

Mannen i bilen i gropen visade sig vara lätt skadad – ”some bruises”. Det förvånar. Polismannens svar till den som frågade ”he is not finished” förvånar inte. Man förväntar sig nog en ond bråd död efter att ha kört på en väg som försvann under ens däck. Inspekterade idag och inser att han måste ha kommit i hög fart – lyfts upp i luften av en jordhög som fungerade som ramp för hans bil och sen ett jehuiskt plask. Möjligen såg han dåligt på grund av ösregnet men samtidigt så dämpade säkert det halvmeterdjupa vattnet hans landning.

I vilket fall så fick grannskapet ett rejält samtalsämne.  Annars har det mest handlat om den gravida hunden som vägrar äta och som sökt sig till fel hus. Dock inte mitt hus.

Jag har besök från Mexico över helgen och har kunnat prata minnen hela förmiddagen. I morgon har hon lovat laga Huevos Rancheros till frukost.

Jakten på den arga kvinnan

8BFFB144-6B99-4F1F-B331-951DE023D301

Ny i en stad. Var ska jag äta?

Så här gör jag;

På med Tripadvisor. Kolla de negativa recensionerna på de 5 närmaste restaurangerna. (De är alltid sådär 5% av alla recensioner – klagan är en människas arvedel).

Och självklart finns den där. Restaurangen som får beröm för god mat men där kränkhetsfaktorn är hög. Barnfamiljer som vill dela på portioner. Folk som tar lång tid på sig att bestämma sig. De är kränkta. För ägarinnans och hennes ”pudels” (servitör med glasögon) beteende. För hur hon skäller ut både personal och gäster. Hur hon hånar gäster. Hur hon fjäskar för gäster. De kränktas allsångskör.

Jag går dit. Ser ”pudeln” – han ordnar med ett bord på terrassen. Bra så. Än är jag inte kränkt. Jag ser inte ägarinnan. Hon är väl inomhus och kränker någon. Jag får min pasta. Den är helt underbar. Jag får mitt vita vin. Gott.

Ett amerikanskt par sätter sig vid bordet bredvid. Ska beställa. Och vill byta bord.

-”There are mosquitos here!”

Det är inte myggor utan blomflugor.  Men jag drar efter andan. Byta bord på denna restaurang? Det kan leda till ett utbrott. Men ägarinnan har inte sett detta.

Sedan ser jag henne. Lång. Blond. Bestämd. Inte ett leende i sikte.

Jag är färdig. Betalar. Går. Fram till henne.

-”Such a nice restaurant!

Hon fäster blicken i mig. Ena mungipan rör sig lite.

-”Thank you” väser hon fram.

Jag blev bara lite lätt svedd.

 

Är det maten eller miljön som ska locka?

Det bästa är både och! Men maten smakar bättre om bordet är rent och miljön skaplig.

I lördags bestämde jag mig för att satsa på miljön.

 

La Fermette Marbeuf.

Det kan kallas turistfälla men det är en vacker turistfälla. Boka bord – även om det fanns lediga bord så avvisades de som klev in utan reservation.

Art Deco så det sväller över bräddarna. Ok prisläge trots att det är den sortens restaurang där man inte kan hälla upp vinet själv för kyparen är där direkt när glaset har en centimeter vin kvar. (Och här kom jag att tänka på restaurangen i Bryssel som jag gillade så mycket som sålde vin per centimeter – alltså fram med en flaska och sedan när man skulle betala så kom linjalen fram och de mätte hur många centimeter manade druckit).

temporaryFörrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.

temporaryVarmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.

Men på slutet blev det som med Fritiof Nilsson Piratens gravsten – det hela ändrade sig på slutet.

temporaryDessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.

Så ska man äta med ögonen och inte med munnen så är La Fermette Marbeuf ett måste.