Month: June 2019

Och det är här jag förstår vad kärlek är….

/ Hans Lind / Leave a comment

….. när Arman får vatten innan jag får vin.

Det får han varje gång. På denna restaurang. Som är märkligt folktom. Brasserie du Gourmet. Några chihuahua-skall från hemmet. Mat att slicka sina läppar för.

Det har varit Sahara dagar – 31 grader inomhus. Arman har legat insvept i blöta handdukar. Jag har sparkat täcket av mig. Vi har flåsat.

Idag var det bättre. Bara…. bara…. 29,5 grader inomhus.

Men vi gick ut. Mat i sikte. Vi skulle fira. Armans haltande är över. Förrförra natten vid 0400 kom han gnyendes. Tassen. Skadad. Av springet efter pinnar tror jag. Gropar i lekparken. Men jag vet inte.

-”Blås!!” Sade han nog inte men det var stor ynkedom. Och tycksynderi. Och jag lade ispåsar på. Och vid 0700 gick vi på morgonpromenad. På tre ben. Det gick långsamt. Det haltades. Det var en syndfull vandring. Hjärtat smälte. Han kämpade på. Och vi kom runt kvarteret. Fyllde bajspåsen. Kissade på revirbuskarna.

Och så idag var trebenheten borta. Vacker tass. Till och med jaga kråkor. (Som verkar väldigt intelligenta) Glädje. Stor glädje.

Vi ska fira! Favoritrestaurangen Brasserie du Gourmet. Kokerskan kan ryska. Servitören kan inte engelska. Men han fixar vatten till Arman innan jag får mitt vin.

Och det är ju den där sparrisen med hackade ägg och snällt smällt smör. Flamande säger de. Och varje hundägare ska ju ha en burk vit sparris hemma. Utifallatt. Om hunden äter nåt vasst så är den vita sparrisen en räddare. Bäddar in det vassa. Räddar hunden,

Och vi delade på den. Sparrisen. Och vi lät andra kliva in i restaurangen. Utom en. Han skällde vi på.

-”Han gör sitt jobb!” Sade den utskällde. Arbetsteorin är att han gick misstänkt långsamt. Värre var det med den förbipasserande som förstod spanska och hörde hur Arman och jag kommenterade förbigångarna. Men han log.

Och så kom köttet. Teriyakiköttet.

Med parmesan. Two Rights makes an unbeatable thing. Arman gillar parmesan. Han gillar kött. Han försökte knuffa undan mig. Men nöjde sig med smakprover. Och restaurangen bjöd på kaffet. Och kokerskan kramade Arman, Och vi log. Alla log. Till och med den fete mannen som åt rå tonfisk vid bordet bredvid. Och drack rödvin till.

Vi har det bra. När temperaturen har lämnat Sahara. När staden är klädd i shorts och t-shirt. När solen ligger i moln. Och Arman får sitt vatten innan jag får mitt vin. Och vi gillade Bryssel. Men idag blev vi nog kära i Bryssel.

Om rädslan för en del barn..

/ Hans Lind / Leave a comment

För det måste det vara. Rädsla. Inte för alla barn. När Greta Thunberg pratar så står konferensarrangörerna i kö för både selfies och bokningar. (Med all rätt! Hon är klok!). När f d barnsoldater ska prata så står arrangörerna i kö och vill höra om blod och död. Men så är det detta med de arbetande barnen. De 150 miljonerna som man låtsas inte har en röst. När ILO och medlemsstaterna 2017 möttes för en konferens i Buenos Aires om barn-arbete så sattes deltagaråldersgränsen till 18 år…. Skälet var “säkerhet“. Som om konferenser vore farliga för barn. Konferenser som pratar om skadligt barnarbete men som inte tillåter barnen vara med.

Så var det också idag. ILO, FAO och Europeiska kommissionen ordnar ett möte för de som är angelägna om att stoppa skadligt barnarbete. Den ena talaren efter den andra. Ingen – absolut ingen – pratar om de råd som barnen själva kan ge om hur de ska kunna ta sig ur skadligt barnarbete. Inga arbetande barn bland talarna. Absolut inga.

Jag skulle vilja se den konferens som berör journalisters arbetsvillkor där man inte bjuder in en endaste journalist. Jag skulle vilja se den konferens som handlar om EUs utvidgning där EU inte erbjuds vara med.

Den som det handlar om blir osynlig. Samtidigt hade jag i mitt förra arbete ansvar för ett EU (!) finansierat projekt som handlade om att utbilda och stödja organisationer av arbetande barn att föra dialog med makthavare och samtidigt utbilda och stödja makthavare att föra dialog med arbetande barn. Tack för det stödet EU.

Så i vad grundas rädslan för de arbetande barnen? Är det fackföreningarna som bara vill organisera vuxna? Är det ILO som håller med fackföreningarna? Är det de godmenande intresseorganisationerna som vet “vad som är bäst för barnen“?

För 30 år sedan godkändes FNs konvention om barnets rättigheter. Artikel 12 – barn har rätt att uttrycka sin åsikt om saker som handlar om dem. Samtliga stater – utom 1 (USA) har undertecknat och ratificerat konventionen. Det har skett framsteg -vuxna lyssnar på barn. Men inte på arbetande barn. Varför? Vad är vi rädda för?

Jag ställer frågan på konferensen. Jag får inget svar.