Sverige

Mitt liv som Judas

/ Hans Lind / Leave a comment

Två gånger jag jag förnekat min svenskhet. Den andra var i går. Den första tidigt på 90 -talet. Så jag har en möjlighet till. Eller var det 3 svek som Judas gjorde eller var det innan hanen hade hunnit gala 3 gånger? Om det var hangalet så har jag redan förbrukat mitt svek dubbelt upp.

En belgisk familj till vänster och höger. 3 barn. Mamma och pappa. Jag mittemellan dem. Framför oss. 3 svenskar. SAS planet till Bryssel. De kommer in nästan lite försenade. Direkt från den stora starken och Jägermeistern. Nåja, det är tidig eftermiddag så det må vara förlåtet. Två har rakade huvuden och kuliga magar. Blekta tatueringar. Runda kinder, Den tredje har en hårknut. De tar selfies – eller groupies för alla 3 ska med.

-”Flyger du bara i Europa?” Frågan ställs till stewarden och de tre flygvärdinnorna. Samma fråga till alla 4. En av dem har flugit i 23 år så hon är nog van vid Bockarna Bruse svenskar. Fransmannen tvärs över gången är inte det. Han blänger. Fast han hade varit i Fagersta. Och Örebro.

Gin&Tonic till salladen. Starköl på starköl efteråt. Volymen ökar. 3 män. 3 monologer, Jag slutar tjuvlyssna för det hänger inte ihop. Det de deklamerar. Belgaren bredvid frågar tyst; -”Whats the language they are talking? Norwegian or Swedish?” Jag svarar att jag inte har den blekaste aning men att det är något skandinaviskt. Kanske finskt. Förmodligen finska.

Mitt andra förnekande av att vara svensk.

Det första kom tidigt 90-tal. Bush den äldre hade dagen innan börjat bomba Irak. Jag bodde i Mexico city. En promenad genom Zona Rosa, Gågatan Calle Copenhague. Lunch. Ensam, Med tidningen The News, På den tiden fick jag ögonvärk av att stava mig igenom en spanskspråkig tidning så jag slappnade av med nyheter på engelska då och då. Tom restaurang. Läste tidningen. Åt. En DosXX eller två.

Och då kommer de. Höjden av svensk intelligens. Paret med stort P. Skriftställaren som bråkat med sina föräldrar. Fotografen som kan allt om Kina. Vi kan kalla dem Jan och Gun fast de kanske heter något annat. De sätter sig vid bordet bredvid. Inom hörhåll! Jag kan ympa i mig det mest intellektuella som Sverige har. Jag kommer att folkbildas!

De beställer. Småpratar. Uppvärmning tänker jag. Flyttar runt på saltkaret. Gör plats för armbågarna på bordet. Snart kommer det. Det kloka. Det djupa. Jag vässar öronen och börjar förbereda njutningen.

-”Men se på henne där? Hon klär ju inte i gult. Ser ut som en påskkyckling!”

Vad? Hörde jag rätt?

Jo. Han hummar nickande. Bägge följer kvinnan med blicken. Jag faller tungt. De är ju som jag. Skvallriga. Fördömande. Ja eller fördömande har han ju svenskt rekord i. Vad gäller fördömandet av sina föräldrar. Men på detta vis.

Jag faller tungt. Återvänder till the News. Och då lutar sig hon vi kan kalla Gun – fast hon kanske inte heter det – mot mitt bord.

-”What is the latest on the attack on Irak?”

-”You can have the newspaper. I am finished with it….”

Jag räcker över tidningen. Hon tackar och så kommer det. Det jag inte hade förberett.

-”Where are you from?”

Tiden stannar upp. Hjärnan arbetar. Blicken flackar.

-”Luxemburg!”

Mitt första svek emot Sverige.

Jag har ett svek kvar. Om det nu var 3 svek som Judas fick göra.

Sverige Sverige Fosterland?

/ Hans Lind / Leave a comment

Längtan efter en räksmörgås. Den avverkar jag den första timmen i Sverige. Det är jag och 2 pensionärer. De är nog inne på sin 3e påtår. Jag på min första räksmörgås. För mycket majonnäs.

Jag får en blankett att skicka till Försäkringskassan. Var kvar i svenska systemet. Jag skickar inte in den. Det är länge sedan jag varit inne i ett svenskt system, Skatteverket kallar mig för ”Utlänning med inkomst från Sverige”.

Så jag är en utlänning som iakttar Sverige och svenskarna. De var lugnare denna gång de svenske. De har höjt blicken från mobilskärmen och vandrar mer målmedvetet. Inte längre vägförda av mobilgu(i)den. Nu är de guidade av hundar. Rakt framåt.

Noterar att man kan få botox på tre områden enligt reklamen. För 3000 kronor. Jag antar att mobiltummen är ett av dom områdena. Annars är sig Sverige nästan likt. Fler hundar. Hundar överallt. Hundar som stirrar på varandra och mattar och hussar som gör smackiga ljud.

På Pressbyrån kostar Läkerolen ”tjugoandra kronor”. På Arlanda är 3 dagar inte 3 dagar utan 72 timmar för det finns ju nätter i de timmarna också. Säger han som fyller på mitt SL kort – under någon sorts färsäljaren-vet-bäst attityd.

På Apoteket Kronan förstår jag att Isabella Lövengrip börjat paketera krämer. Som utlänning tycker jag att svenska apotek alltmer liknar små allti allo varuhus. Som en sorts lite dyrare Galne Gunnar.

Sverige förändras. Mer hundar. Mer tatueringar. Sämre apotek.

På Arlanda står svensken i en rak och lugn kö. Utlänningar som jag – vi ställer oss i en klump. Vi – inte jag – men han framför – har packat laptopen längst ner i sin ryggsäck och får plocka upp allting ur säcken för att få fram laptopen. Han är svensk . Vi utlänningar har tagit av livremmen, armbandsuret, lagt ner plånbok och mobil i väskan och står beredda att satsa igenom säkerhetskontrollen. Det hade jag kunnat göra om inte svensken med ryggsäck hade missat att ta av sig armbandsuret. Köbildare.

-”Ska du flytta tillbaka till Sverige när du går i pension?”frågar de.

Hmm. Jag vet inte. Det är snart 15 år sedan jag flyttade från Sverige. Det ska nog inte flyttas så mycket framöver.

Hon bär sin bricka med stolta steg och ilsken blick

/ Hans Lind / Leave a comment

Hotellfrukost. Man tar en bricka, smörgås, pålägg. Filmjölk och ägg. Kaffe. Och så en vandring med brickan. En del svävar runt med sikte på en ledig plats. Andra tar första bästa stol de ser. Två kineser pekar på ättiksgurkan under förvånade utrop.

Sedan kommer hon. Ilsken. Som om alla andra borde utrymma frukostrummet så hon får äta sin frukost i fred. Hon hittar ett tomt bord. Det finns gott om lediga bord. Men ändå dundrar brickan ner på bordet med en smäll. Morgonhumör. Hon matar sig med filmjölk medan hon blänger. Våra blickar möts. Jag viker undan. Hennes blick bränner på mina kinder. Rodnad. Rädsla. Skam. Jag har utmanat henne. För en bråkdels sekund. Jag är brännmärkt. En som mött hennes ilska. På min vänstra kindknota är huden tunnare. Efter bastubad brukar den lysa rött. Så är det nu. Ett stoppmärke som lyser upp frukostmatsalen. Hon har lyckats. Besegrat mig.

Ändå är hon inte effektivt och ilsket affärsmärkt klädd. T-shirt och kavaj. Inte sidenblus och kavaj. Jeans. Inte snäv kjol. Låga skor. Inte smattrande höga klackar. Gustav Vasa-frisyr. Inte uppsatt hår. Samsung 4. Inte 9.

Hon sitter vid ett bord nära. Jag tittar djupt i mitt kaffe. Vågar inte utmana. Hennes min är snörpt. Skeden hamrar mot den nu tomma filmjölkstallriken. Hon kväver ett rap. Stiger upp. Går.

Rummet andas ut. Sorlet vaknar upp.

Frid

Senare på kvällen. Arlanda. Tidigt flyg i morgon. Så en natt på flygplatshotellet. Middag. Skagenröra och bouillabaisse. Och så vill jag ha en dessert.

-”Ta Creme brulée – den är bäst” viskar servitrisen i mitt öra. Sedan tycker hon att jag borde ta en konjak också.

-”Man sover bra om det är korta nätter.”

Det ska bli en kort natt. Upp 04.00 am.

Konjaken kommer. I ett whiskyglas. Servitrisen fryser till mitt i steget.

–”Så får man inte göra. Dålig bartender!” Säger hon.

Ursäkten kommer med notan. 25% rabatt.

 

Äntligen en sansad röst

/ Hans Lind / 1 Comment

Alexandra Pascalidou sansar debatten. Först anklagades från grekiskt håll svenskor för att vara ute för försökringsbedrägerier. Pascalidou lugnar ner det hela. Det var en lite lokaltidning i Chania som skrev detta. Sedan en grekisk diplomat som bullrade på. En idiot, säger Pascalidou (mer eller mindre).
Men precis som det fåtal greker som fördomsfullt beskrivit Sverige och svenskorna – precis på samma fördomsfulla sätt har hela grekiska rättsväsendet och tidningskåren och folket dragits över en kam. Så Sverige blev inte så mycket bättre än Grekland – tills Pascalidou dök upp.

Men det lat sig droja lange innan nagra andra svenskgreker kraver handling! En ursakt fran ambassadoren! Detta trots att handelsattachen blivit kickad, detta trots att grekisk media visade sig vara en lokaltidning, detta trots att Greklands justitieminister kravt att HD i landet utreder det hela, detta trots att de grekiska uttalanden som har gjorts kommer fran nagra enstaka karlar. Varfor ska den grekiske ambassadoren be om ursakt nar han redan raskt kickat en drummel pa ambassaden?

En valdigt intressant uppgift ar den som Eva Diesen kommer med. Antalet anmalda valdtakter ar sa mycket lagre i Grekland jamfort med i Sverige. Det far mig att fundera over den valdtaktsstatistik som Sverigedemokraterna inte forstar. Deras tolkning har varit att antalet valdtakter som anmals i Sverige ar hogt p g a invandring – och sa ett land med stor invandring som Grekland har har sa manga farre anmalda valdtakter. Diesens forklaring ar att det ar mer tabu att anmala i Grekland och bara rena overfallsvaldtakter anmals. Det var ocksa inte brottsligt med valdtakt inom aktenskapet bara till for nagra ar sedan i Grekland.

Ett möte som kommer att vara länge

/ Hans Lind / Leave a comment

-“Hans, den här herren ska du nog prata med.”Den introduktionen från ambassadören leder till ett möte att minnas. Det är i kontorets trädgård. Det vimlar runt textilkonstnärer från Sverige, diplomater från Peru och andra kulturintresserade. Det ligger lovikkavantar och glansiga bomullsjalar och koftor och lammull på utställningsborden.
Mannen presenterar sig. Han kommer från ett privatägt museum som ligger några kvarter bort. Han berättat om svenskar som han känt i Lima. En familj Eklund. En annan familj vars namn jag inte riktigt uppfattar. Och så säger han:
-“Ja, min pappa var ju svensk, eller inte…”1951 var hans pappa ombord på ett fartyg som kapsejsade vid Yokohama. Alla hans handlingar sjönk med båten. När han kom tillbaka till Peru som han bodde i så togs han till japanska ambassaden, papperslös som han var. På den tiden hade inte japanska ambassaden full status i Peru, utan hade skyddsstatus under den svenska ambassaden. Pappan fick träffa den svenske ambassadören som ordnade med ett svenskt pass till honom. Han slapp vara papperslös och statslös. Han var nu svensk. Han kunde resa runt i Peru och samla arkeologiska fynd – allt som nu är Amano museet.
-“Utan Sverige skulle detta museum inte ha funnits” säger han.

Jag pekar på huset vi står vid.
-“Vet du om att den svenska ambassaden 1951 låg i det här huset?”
Han blir tyst.
-“Det var alltså här min pappa fick skydd?” säger han sedan.

Byggnaden bakom oss är inte längre bara ett hus.