-“Hans, den här herren ska du nog prata med.”Den introduktionen från ambassadören leder till ett möte att minnas. Det är i kontorets trädgård. Det vimlar runt textilkonstnärer från Sverige, diplomater från Peru och andra kulturintresserade. Det ligger lovikkavantar och glansiga bomullsjalar och koftor och lammull på utställningsborden.
Mannen presenterar sig. Han kommer från ett privatägt museum som ligger några kvarter bort. Han berättat om svenskar som han känt i Lima. En familj Eklund. En annan familj vars namn jag inte riktigt uppfattar. Och så säger han:
-“Ja, min pappa var ju svensk, eller inte…”1951 var hans pappa ombord på ett fartyg som kapsejsade vid Yokohama. Alla hans handlingar sjönk med båten. När han kom tillbaka till Peru som han bodde i så togs han till japanska ambassaden, papperslös som han var. På den tiden hade inte japanska ambassaden full status i Peru, utan hade skyddsstatus under den svenska ambassaden. Pappan fick träffa den svenske ambassadören som ordnade med ett svenskt pass till honom. Han slapp vara papperslös och statslös. Han var nu svensk. Han kunde resa runt i Peru och samla arkeologiska fynd – allt som nu är Amano museet.
-“Utan Sverige skulle detta museum inte ha funnits” säger han.

Jag pekar på huset vi står vid.
-“Vet du om att den svenska ambassaden 1951 låg i det här huset?”
Han blir tyst.
-“Det var alltså här min pappa fick skydd?” säger han sedan.

Byggnaden bakom oss är inte längre bara ett hus.