Inget för de kräsmagade …

Jag var 19 år. Sommarjobb på geriatriken på Stureby sjukhus. Lärotid. Mycket avfyring av avföring.

Detta blev till nytta 50 år senare.

Men starkaste minnet är Märta Teresia som utbrast -”Hu så varmt! Här kan man inte vara !” och klev ut från samlingssalen när den inbjudne trubaduren sjöng Evert Taubes -Stockholmsmelodi ; –Se hur hela Uppland står i lågor !

Minnet jag vill sudda ut är de män i den ordinarie personalstyrkan -2 stycken – som tyckte det var ”roligt” att smyga upp bakom hon som överlevt koncentrationsläger och väsa -”Hitler” i hennes öra.

Dom blev säkert Sverigedemokrater…

Tillbaka till avfyring av avföring.

Efter två dagars stillestånd började jag fundera på veterinär. Lilla Lola. Förstoppad. So I thought. Men det började lukta bajsleverans. Men det kom inget bajs. Hon försökte och försökte. Nada.

Ändå hade jag kokat risvatten. Rivit morötter. Kycklingbuljong.

Men hon var inte förstoppad. Hon var förblockad. Den långa ludna yviga ekorrsvansen hade lyckats fånga upp avföring och täppt till utflödet. Därav krystandet och stångandet och stånkandet.

Nåväl. En dusch. Resultat ; en avfyring av … just det … avföring.

Som tur är så har familjen en steamcleaner. Den kom till användning. Jag låtsades vara tillbaka i geriatriken. Muttrandes -”Det är bara molekyler …”

Avfyraren…

Nåväl nu luktar hon hundschampo.

Jag hällde i mig en trippel gin med färsk citron.

Sedan gick jag på museum.

Ett litet 15-minuters museum. Ett rum med två begravningskistor. Två rum med sånt man hittat i gravar. Men jag lärde mig att Alexander den Store har varit här och när han dog så bestämde sig en av efterträdarna – Ptolemaios att förstöra så mycket han kunde. Eller hans trupper snarare.

Men jag lär mig att det finns gott om gravar i Pòlis. Rätt tema för allhelgonahelgen.

Helgen ja. Det kom inga barn och tiggde om karies.

Men vi var beredda.

Efter museet ville jag testa restaurangen som jag hädanefter kallar Musta Kallio för det låter finskt – men restaurangen heter Moustakallios. Och det var ju perfekt för de hade Botanist-gin!

Botanist och Plymouth är mina favoriter.

De hade också en perfekt Saganaki i honung och citron och en mesig havsabborre som kändes mer kokt än stekt.

På väg hem till avfyraren och världens snällaste hund (hälsar på precis alla) – Smith …..

… så stumblade jag förbi en bar jag läst om. Elena’s. Den verkar ha funnits i alla tider.

Vid ingången sitter en katt – förstås – och en väldigt gammal dam i svart och med livsvisdoms-fåror. Är det Elena? Eller är det den nästan lika gamla damen i baren som är Elena?

Nåväl hon blandar en Gin&Tonic på Gordons (tyvärr) men den blir bra.

Och bougainvillean prunkar. Och jag känner att livet är bra. Men jag måste tillbaka till avföringsavfyraren och den godsinte. De har varit ensamma i 2 timmar.

De har klarat sig bra. Den godsinte har knäckt barriären till övervåningen och snarkar däruppe. Avfyraren har slutat avfyra och snarkar i den ljusgula soffan som ….. jag lyfter Lola … är fläckfri.

Min geriatriska erfarenhet har kommit till nytta.

Lycka.

I museets öppna ytor

En marche

Hon åmar sig mot tavelramen. Regelverket förbjuder folk från att befinna sig närmare än en meter från konstverken. Hon har avklippta jeans, kängor och svarta strumpbyxor och en ullig tröja. Hon bryr sig inte om regelverket. Hon åmar. Pojkvännen ligger ner på golvet. Han vill ha en bra vinkel mot åmandet. Det är mitt i museet. Ett tomt rum där jag kliver in och beskådar samvaron. Ryssland. Ryskt museibeteende. Han knäpper av bild efter bild med sin kamera medan hon fortsätter åma. Jag går in i nästa rum. De gamla klassikerna. Men de kommer efter. Hon kramar ett statyben (inte röra!!! säger regelverket) Hon rör. Pojkvännen fortsätter se henne genom ett objektiv som blir ett subjektiv.

Och så ser det ut i rum efter rum. Jag och Magrittes verk där Magrittes verk blir en bakgrund till selfien.

från Instagram

Konst-igt.

På Rijksmuseum är selfiepinnar förbjudna. Där får man ett block och kritor istället. Rita av konstverket! Studera det noga.

Här poseras det framför konstverket.

Men det är ett bra – eller egentligen tre bra – museer i ett. Gott om utrymme. Få köer. 15 euro för att se de gamla verken, sekelskifteskonst och Magrittes verk.

Så frågan är; går jag på museer för att se konstverk eller för att se människor se konstverk?

Jag hade ett sällskap en gång på Louvren som läste varenda skylt på varenda konstverk. Jag hann gå 3 rundor under tiden sällskapet gick en runda. Istället fastnar jag framför verk där min fantasi skenar. Som den sista måltiden i katedralen i Cuzco, Peru där Jesus och lärjungarna äter marsvin (!)

länk

Eller som denna från söndagens besök där Jungfru Maria sitter och läser en bok (!)

Angel :-“I came to tell you something important!”
Mary ;-“ Be quiet! I’m reading the last chapter of The DaVinciCode! It’s hilarious!

Vad visste väl konstnärerna om hur forntiden såg ut? Så placera Jungfru Maria i deras nutid istället och låt Jesus äta marsvin.

Och det är väl så framtiden kommer att förstå vår nutid; man hade stora hus fulla med konst som människor ställde sig framför för att dölja.

https://www.instagram.com/explore/locations/861439151/musee-old-masters/

Varför? Var det farligt att se hela konstverk? Varför ställer man sig framför verken? Varför vänder hon ryggen mot konstverket? Vägrar hon se Babels torn?

Ett möte som kommer att vara länge

-“Hans, den här herren ska du nog prata med.”Den introduktionen från ambassadören leder till ett möte att minnas. Det är i kontorets trädgård. Det vimlar runt textilkonstnärer från Sverige, diplomater från Peru och andra kulturintresserade. Det ligger lovikkavantar och glansiga bomullsjalar och koftor och lammull på utställningsborden.
Mannen presenterar sig. Han kommer från ett privatägt museum som ligger några kvarter bort. Han berättat om svenskar som han känt i Lima. En familj Eklund. En annan familj vars namn jag inte riktigt uppfattar. Och så säger han:
-“Ja, min pappa var ju svensk, eller inte…”1951 var hans pappa ombord på ett fartyg som kapsejsade vid Yokohama. Alla hans handlingar sjönk med båten. När han kom tillbaka till Peru som han bodde i så togs han till japanska ambassaden, papperslös som han var. På den tiden hade inte japanska ambassaden full status i Peru, utan hade skyddsstatus under den svenska ambassaden. Pappan fick träffa den svenske ambassadören som ordnade med ett svenskt pass till honom. Han slapp vara papperslös och statslös. Han var nu svensk. Han kunde resa runt i Peru och samla arkeologiska fynd – allt som nu är Amano museet.
-“Utan Sverige skulle detta museum inte ha funnits” säger han.

Jag pekar på huset vi står vid.
-“Vet du om att den svenska ambassaden 1951 låg i det här huset?”
Han blir tyst.
-“Det var alltså här min pappa fick skydd?” säger han sedan.

Byggnaden bakom oss är inte längre bara ett hus.