I museets öppna ytor

En marche

Hon åmar sig mot tavelramen. Regelverket förbjuder folk från att befinna sig närmare än en meter från konstverken. Hon har avklippta jeans, kängor och svarta strumpbyxor och en ullig tröja. Hon bryr sig inte om regelverket. Hon åmar. Pojkvännen ligger ner på golvet. Han vill ha en bra vinkel mot åmandet. Det är mitt i museet. Ett tomt rum där jag kliver in och beskådar samvaron. Ryssland. Ryskt museibeteende. Han knäpper av bild efter bild med sin kamera medan hon fortsätter åma. Jag går in i nästa rum. De gamla klassikerna. Men de kommer efter. Hon kramar ett statyben (inte röra!!! säger regelverket) Hon rör. Pojkvännen fortsätter se henne genom ett objektiv som blir ett subjektiv.

Och så ser det ut i rum efter rum. Jag och Magrittes verk där Magrittes verk blir en bakgrund till selfien.

från Instagram

Konst-igt.

På Rijksmuseum är selfiepinnar förbjudna. Där får man ett block och kritor istället. Rita av konstverket! Studera det noga.

Här poseras det framför konstverket.

Men det är ett bra – eller egentligen tre bra – museer i ett. Gott om utrymme. Få köer. 15 euro för att se de gamla verken, sekelskifteskonst och Magrittes verk.

Så frågan är; går jag på museer för att se konstverk eller för att se människor se konstverk?

Jag hade ett sällskap en gång på Louvren som läste varenda skylt på varenda konstverk. Jag hann gå 3 rundor under tiden sällskapet gick en runda. Istället fastnar jag framför verk där min fantasi skenar. Som den sista måltiden i katedralen i Cuzco, Peru där Jesus och lärjungarna äter marsvin (!)

länk

Eller som denna från söndagens besök där Jungfru Maria sitter och läser en bok (!)

Angel :-“I came to tell you something important!”
Mary ;-“ Be quiet! I’m reading the last chapter of The DaVinciCode! It’s hilarious!

Vad visste väl konstnärerna om hur forntiden såg ut? Så placera Jungfru Maria i deras nutid istället och låt Jesus äta marsvin.

Och det är väl så framtiden kommer att förstå vår nutid; man hade stora hus fulla med konst som människor ställde sig framför för att dölja.

https://www.instagram.com/explore/locations/861439151/musee-old-masters/

Varför? Var det farligt att se hela konstverk? Varför ställer man sig framför verken? Varför vänder hon ryggen mot konstverket? Vägrar hon se Babels torn?

Ett möte som kommer att vara länge

-“Hans, den här herren ska du nog prata med.”Den introduktionen från ambassadören leder till ett möte att minnas. Det är i kontorets trädgård. Det vimlar runt textilkonstnärer från Sverige, diplomater från Peru och andra kulturintresserade. Det ligger lovikkavantar och glansiga bomullsjalar och koftor och lammull på utställningsborden.
Mannen presenterar sig. Han kommer från ett privatägt museum som ligger några kvarter bort. Han berättat om svenskar som han känt i Lima. En familj Eklund. En annan familj vars namn jag inte riktigt uppfattar. Och så säger han:
-“Ja, min pappa var ju svensk, eller inte…”1951 var hans pappa ombord på ett fartyg som kapsejsade vid Yokohama. Alla hans handlingar sjönk med båten. När han kom tillbaka till Peru som han bodde i så togs han till japanska ambassaden, papperslös som han var. På den tiden hade inte japanska ambassaden full status i Peru, utan hade skyddsstatus under den svenska ambassaden. Pappan fick träffa den svenske ambassadören som ordnade med ett svenskt pass till honom. Han slapp vara papperslös och statslös. Han var nu svensk. Han kunde resa runt i Peru och samla arkeologiska fynd – allt som nu är Amano museet.
-“Utan Sverige skulle detta museum inte ha funnits” säger han.

Jag pekar på huset vi står vid.
-“Vet du om att den svenska ambassaden 1951 låg i det här huset?”
Han blir tyst.
-“Det var alltså här min pappa fick skydd?” säger han sedan.

Byggnaden bakom oss är inte längre bara ett hus.