Hon åmar sig mot tavelramen. Regelverket förbjuder folk från att befinna sig närmare än en meter från konstverken. Hon har avklippta jeans, kängor och svarta strumpbyxor och en ullig tröja. Hon bryr sig inte om regelverket. Hon åmar. Pojkvännen ligger ner på golvet. Han vill ha en bra vinkel mot åmandet. Det är mitt i museet. Ett tomt rum där jag kliver in och beskådar samvaron. Ryssland. Ryskt museibeteende. Han knäpper av bild efter bild med sin kamera medan hon fortsätter åma. Jag går in i nästa rum. De gamla klassikerna. Men de kommer efter. Hon kramar ett statyben (inte röra!!! säger regelverket) Hon rör. Pojkvännen fortsätter se henne genom ett objektiv som blir ett subjektiv.

Och så ser det ut i rum efter rum. Jag och Magrittes verk där Magrittes verk blir en bakgrund till selfien.

Konst-igt.

På Rijksmuseum är selfiepinnar förbjudna. Där får man ett block och kritor istället. Rita av konstverket! Studera det noga.

Här poseras det framför konstverket.

Men det är ett bra – eller egentligen tre bra – museer i ett. Gott om utrymme. Få köer. 15 euro för att se de gamla verken, sekelskifteskonst och Magrittes verk.

Så frågan är; går jag på museer för att se konstverk eller för att se människor se konstverk?

Jag hade ett sällskap en gång på Louvren som läste varenda skylt på varenda konstverk. Jag hann gå 3 rundor under tiden sällskapet gick en runda. Istället fastnar jag framför verk där min fantasi skenar. Som den sista måltiden i katedralen i Cuzco, Peru där Jesus och lärjungarna äter marsvin (!)

Eller som denna från söndagens besök där Jungfru Maria sitter och läser en bok (!)

Vad visste väl konstnärerna om hur forntiden såg ut? Så placera Jungfru Maria i deras nutid istället och låt Jesus äta marsvin.

Och det är väl så framtiden kommer att förstå vår nutid; man hade stora hus fulla med konst som människor ställde sig framför för att dölja.

Varför? Var det farligt att se hela konstverk? Varför ställer man sig framför verken? Varför vänder hon ryggen mot konstverket? Vägrar hon se Babels torn?