En framtida karriärväg för Adaktusson – eller – Glöm inte annex 8

Nu är det klart. Det tog 4 månader. Jag är inskriven i Belgien och har ett IDkort som gäller till 2024. Och det har vandrats fram och tillbaka till kommunhuset där väntsalarna är fyllda av väntare.

I dag gick jag två vändor för jag hade ju inte med mig “le papier!!” Pappret! Annex 8. Jag fick ett brev igår med pinkod till det kommande IDkortet och en uppmaning att hämta kortet i kommunhuset. Raskt dit i morse. Utan Annex 8 – som det inte stod något om i brevet.

-“Men det förstår väl alla att man måste ha Annex 8 med sig!”

Det är som Lars Adaktusson som hänvisar till principer vid omröstningar när han väljer att rösta emot ett fördömande av Paraguay för att de nekar en våldtagen 10-åring abort. Principer. Det gäller att hålla reda på dom! Annars går världen under. Principer som är så viktiga så man inte ens behöver nämna dom. Alla lär ju fatta. Liksom. Adaktusson och kommunhuset. Samma inställning till omvärlden. Jag först. Principen! Resten sen.

Nåväl – vända 2. Damen – som för övigt var en tant som man bara vill krama om (inte så där som Peter Lundgren, SD kramas – utan en varm kram för att hon ler vackert mitt i byråkratin) – log snällt när jag återvände efter 20 minuter med Annex 8. Le papier!! Slumpen gjorde att min kölapp ledde till samma förmanande leende tant igen. Hon var nöjd med att jag hade gämtat pappret. Pappret med stort P.

Pappret som hon behöll efter att ha registrerat mitt IDkort. Jag är nu utan Annex 8 . Jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan Pappret. Jag hoppas det går bra.

Medan jag var i väntans tider så stirrade jag. På väntrumsfolket. Det är 2 olika väntrum – ena är ett vänrum och det andra ett ovänrum. Vänrummet där man hämtar IDkortet är stort. Tomt. Kort kort-väntan. Det ovänliga ovänrummet är där man söker tillstånd att vistas i Belgien. Där är de grå plaststolarna klädda med nerver. Där vankar folk av och an. De latinska stoppar allt som rör sig för att ställa frågor. Städerskan med städvagnen blir överrumplad av frågor om kösystemet som är invecklat. Antingen bokar man tid på nätet och får komma 6 veckor senare – eller så ställer man sig vid porten klockan 0700 och väntar 2 timmar på att få en av de 200 kölapparna som delas ut dagligen. Och sedan väntar man med de 199 andra och med de som har en bokad tid. Mellanösternfolket går från lucka till lucka och frågar – fast det inte är deras tur. Bättre med latinerna som frågar städerskan. Men det är ett orosmoln över det hela. Har jag rätt papper med mig? (Det hade jag inte). Har jag kryssat i rätt ruta? (Det hade jag inte).

Men nu 4 månader senare så behöver jag inte köa längre. Tror jag.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.