Arman

Det ringer på dörren men du skäller inte…..

/ Hans Lind / 2 Comments
2 maj 2022

Du brukade rusa fram så fort du hörde ett nytt starkt ljud. Du rusade förebrående mot mig varje gång jag nös. Ringde telefonen så hörde jag dina snabba tassar över parketten med krav att veta vem det var som ringde.

Nu ligger du i din säng vid dörren. En halvmeter från bäddsoffan där jag halvsov i natt. Jag förstod på kvällen att du inte skulle orka gå uppför trappan till sovrummet. Din andning var tung. Stötvis. Dina tassar och nos var kalla. Jag värmde dom. Så gott jag kunde. De smärtstillande tabletterna hjälpte. Tror jag. Jag bäddade ner dig på köksgolvet för du ville inte flytta på dig. Inte förrän vid 2-tiden på natten. Då kom du till din hundbädd. Lade dig. Din tass i min hand. Jag halvsov. Vid halvtretiden bytte du ställning – gick runt i din säng och lade dig mer bekvämt. Där ligger du nu. Det ser ut som du sover. Sover lugnt. Men din kropp är stel. Du blir alltmer kall. Men du är fin. Så fin.

Jag är glad att jag överlevde dig. Du hade inte förstått om jag hade försvunnit. Jag är glad att det gick så fort på slutet – att jag inte behövde ta beslutet att du skulle avlivas. Du förstod själv. Det har du alltid gjort. Du som sprang efter bollar – hämtade dom – och stannade halvvägs – för att jag skulle få springa också.

Du som såg till att jag fick betala för vattenkranen i kontorets trädgård. Kranen som du förstörde genom att slita i vattenslangen.

Du som dödade grannens katt. Katten som nu ligger begravd i ett majsfält i Nairobi.

Du som hälsade på Milli – hemhjälpen – med att skälla ut henne varje morgon. Du som fick tvättmaskinsreparatören att gå med ena skon i handen som försvar utifall att.

Du som charmade alla som inte var rädda för dig. Och som fick två hundrädda kollegor att säga – ”Han är ju så fin och så snäll!” Du som bevakade omgivningen när jag gick till en bankomat i Lima och i Nairobi.

Nu sover du fint. Ena framtassen lite uppdragen. Huvudet mot den mjukaste delen av din bädd. En kenyansk kikoy värmer dig. Ja den värmer väl inte. Det är bara som jag inbillar mig.

Om en dryg timme kommer begravningsbyrån. De ska hämta dig och köra dig 4 kilometer bort. Du ska kremeras i morgon. På fredag får jag hämta urnan. Tåget till Agathe St Berchem. 700 meters promenad. Det kommer att bli mitt livs längsta 700 meter.

Mycket längre än de 7 meter från bilen till porten när jag hämtade dig. 8 veckor gammal. Bångstyrig redan då. Egen bestämd vilja. Men ett hjärta av guld.

Ett hjärta som berört så många. Vänner från 5 kontinenter hör av sig. En del har aldrig träffat dig. Men det är som om de har gjort det.

Jag minns familjen vid en uteservering vid St Catherine förra sommaren. Mamma, pappa och två förskolebarn. Nåt på franska. – ”Sorry?” -”He is so beautiful!”

Jag höll med.

Blomsterförsäljerskan på torget som sade att han påminde om den hund hon hade som barn.

Flickan som kom från ingenstans under en julmarknad och bara kramade om dig. Du lät henne göra det. Natasha på Brasserie du Gourmet som alltid tog sig tid att sätta sig ner och krama dig efter att hon hade serverat dig köttbullar.

Du rörde om och du berörde. Envis och kärleksfull. Bångstyrig och glad.

Det är overkligt att du inte andas längre. 10 år 5 månader 1 vecka och 3 dagar hade vi tillsammans. Det var underbara dagar. De var verkliga. Från fredag kommer du att finnas i en urna. Men framförallt i mina minnen och i mitt hjärta. Och i så många andras hjärtan.

Snart kommer begravningsbyrån. Jag sitter på golvet bredvid dig och skriver det här. Ditt ena öga är halvöppet. Jag smeker din nos. Tycker att det känns som ett svagt andetag. Jag lägger handen på din bröstkorg. Jag tycker mig känna ett svagt hjärtslag. Men det är mina andetag. Mitt hjärtslag. De går inte att föra över till dig. Inte nu längre.

Nej. Det blir ingen ny hund. Du går inte att ersätta. Men det ska bli en hel massa hundvaktande och hundsittande och hundvandrande. För alla de hundarna ska jag berätta om dig. Ditt minne ska leva länge.

*******

Nu har du åkt. Begravningsbyrån var försenade för de behövde ju ha 2 som bar en så stor hund. Sade de. Men jag finns ju här. Jag hjälper till att bära. Det brukar inte ägare vilja göra. De känner inte den här ägaren. Är det nåt jag kan göra så är det att bära dig till din sista vila. Eller till en pickup. Där låg en blå mindre plastsäck. Det lättade lite. Du behöver inte åka ensam. Din vita plastsäck kändes varm. Jag vände ensam hem. 5 långa meter. Din bädd är tom.

24 timmar i Jette

/ Hans Lind / Leave a comment

Det nya hemmet.

Jag har sett tre begravningsbyråer. En av dem hette Spruyt.

Jag har sett många byggnader som ser ut som servicehus. 

Parken det halva kvarteret bort stänger kl 19.00. Assistenten trånar vid grindarna. Men det hjälper inte. Inne i parken finns en meditationsruta med mosaikerade stenar. Men det går alltså inte att meditera mitt i natten. Inte hälsosamt heller för då blir man frostnupen. Det är rimfrost i gräset hela dagen. -4 grader.

24 timmar och har bara fixat ett fungerande kök och en fungerande säng. Jag sov bra.

Assistenten morrade vid alla nya ljud. Som när en bil körde förbi på gatan. Det är skillnad på 6e våning och på gatuplan. Men gatuplanet ger löften om tulpaner i trädgården till sommaren.  

Men matbutiken Delhaize ett kvarter bort. Ett matpalats. Adjö kvartersbutik. Välkommen matpalats.

I morgon kommer Steffany från Peru över dagen. Hon vill hjälpa till med att packa upp. Det får hon inte. Hon ska umgås med assistenten så jag kan packa upp. Idag har jag varit punktmarkerad. Så fort jag vänder mig om med en kartong så snubblar jag över assistenten. När jag går ner i källarförrådet med tomma kartonger – så springer assistenten från fönster till fönster. Jag hör de dunsande stegen på källartaket. 50 kilo hund som rusar runt. 

När jag kom hem med två tunga kassar från matpalatset (köp 3 portioner av laxinlindad chèvre så får du en fjärde gratis) så tittade jag in via fönstret mot gatan. Assistenten satt med den magiska blicken stint riktad mot lägenhetsdörren. Samma magiska blick som han riktar mot skafferiet när det finns biltong  där inne. Stirrar jag så öppnas dörren.

Det är inte lätt för assistenten att förstå varför vi bor här och inte hemma. Han lät flyttgubbarna bära ut alla saker -till och med hans barn. Han gick runt i sitt Pompeji bland minnen och såg ledsen ut. När jag kom tillbaka efter förrättat värv – 3 timmar senare – blev jag påsprungen och glädjechockad.  Kan assistenten ha trott att jag har flyttat och lämnar honom kvar? Är det därför jag är punktmarkerad hela eftermiddag och kväll igår och ända fram till kl 1900 idag? Nu sover han under bordet. Jag dricker min första Dry Martini. Paj i ugnen och massor av kartonger att packa upp.

Där kom den ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Den första snön. Inte för mig. Jag har pulsat fram i snö i halva mitt liv. Men assistenten har aldrig sett snö. Fram till idag.

Han stirrade. Luktade. Fnös. Som passageraren bredvid mig på Swissair planet från Dar es Salaam till Zürich när han öppnade burken med rysk kaviar. (Detta var 1994 innan Swissair gick i konkurs).

-”What is this?

-” Fishegg”

-”Fishegg? I don’t wan’t it. You can have it. But you are not eating your butter?”

-”You can have it.”

Smör mot kaviar. Bra byte.

Tillbaka till snön. Assistenten är skeptisk. Jag kramar ihop en snöboll. Kastar den. Han fångar. Släpper. Det är en vanlig reaktion. Släpper allt nytt i första fånget. Kastar snöbollen igen. Nu fångar han den. Smakar. Gott! Sedan går han över till att äta snö. En stund. Tills det är dags att bajsa. Det kan inte ske på snön. Den ska man ju äta upp. Så vi letar efter en snöfri fläck.

Det är tomt ute. Folk är rädda för snön. Inte vi. Inte nu när assistenten äntligen efter 9 år 2 månader 2 veckor och 1 dag fick uppleva sin första snö.

I morgon är den nog borta.

Borta för detta är ingen vinterkyla. Det pendlar mellan 0 och -1 C. Inget som bevarar snö.

Annat var det 1976 när jag jag gjorde lumpen. -42C i de ångermanländska skogarna. Tält. Men det var varmt i tältet. Bra isolering efter väggarna. Luftinsläpp till kaminen så ingen tjuvluft kom in under tältduken. Kallt ute. Bastu inne. Men ändå skulle han från Botkyrka tvätta håret. Det långa håret. Ute i kylan. Han hade rent hår efteråt i sin kraftiga förkylning.

Om snön är borta i morgon så vet jag en som kommer att leta efter den.

Ilskan är svår att förstå…..

/ Hans Lind / Leave a comment

Det kan handla om att kvällspromenaden blev kort. Men det regnade kallt. Fast assistenten tyckte att regnrockarna dög. Svårt att veta. Men det blir en sur kväll. Den normala fotvärmarpositionen i sängen uteblir. Istället sover assistenten 7 meter bort vid hissdörren. Jag frågar. Inget svar. Bara sur min.

Jag tröstar mig med Georgia. Det ser hyfsat ut. Men ju längre natten lider – ju bättre blir det. Bye Trump & co. Fnissar mycket åt David Perdue. … Perdue på franska betyder ”förlorat” och ju mer rösterna räknas – ju mer Perdue blir han.

Det ser ut som om de goda .. nåja .. de bättre krafterna vinner. Frid i trettonhelgen. Som inte firas i Belgien. Jo – det finns ett bakverk med massa mandelmassa i – men ingen helgdag.

Det är tredje veckan av ledighet. Det är åratal sedan jag hade en så lång sammanhängande ledighet. Det var på tiden. Det är Tour de Ski och snart blir det skidskytte igen. I övrigt är det regn fast det utlovas snö. Det är också karantäneri för alla hemvändande resenärer. Inte för oss. Vi har inte förflyttat oss mer än 4 kvarter under hela ledigheten. Håller på regelverket. Vill få slut på smittspridandet. (Under tiden blir pistvakterna i Sälen sura för att de inte får vara 13 i ett rum för att kolla på ishockey – i Belgien hade detta lett till 12 x 250 euro i böter + 4000 euro till den som bjöd in – så här finns ingen pistvaktssympati). Funderar på Sverige och skaran av de som känner att deras restriktions…. nåja… rekommendationsbrott var nödvändigt. Inte andras – men deras.

Januari-rean har börjat. Januari-rean lockar inte. Varför stångas med andra realisationerister när det enda jag möjligen kan behöva är en vattenkanna till blommorna? Men i morgon är det ingen sport på TV så en botanisering bland butikerna är inplanerad. Utan assistent.

Assistenten ja. Under gårdagen kom en liten bulldog rusandes mot assistenten. Ägarna skrek i panik. Assistenten lyfte upp bulldoggen och slängde iväg honom. Kast med liten bulldog. Vi gick vidare. Bulldogsägarna ojade glada över bulldoggens överlevnad. Ändå var det ju bara ett bulldogskast på cirka en halvmeter. Bulldog utan koppel. Assistent med koppel.

Kan det uteblivna mordet vara skäl till kvällens surhet?

Jag vet inte.Jag får inget svar på mina frågor.

Men under kvällen blev det Greta. En hel del tårar. Det mesta av stolthet för någon som kämpar. Men också tårstopp tänkandes på att hon egentligen inte vill. Att hon är stursk men skör. Och filmen visar så tydligt hur folk vill gnida sig mot henne men inte lyssna på henne. När hon talar i EU parlamentet så ändrades talarordningen – Juncker pratade efter henne – fast planen var att han skulle tala före. Men hans inlägg om att EU ska se till att reglera toalettspolning hade ju lett till en reaktion från Greta som Juncker inte hade velat få.

Greta var i Bryssel 2019 – assistenten och jag hade tänkt gå med i demonstrationen med 30 000 andra – men på väg dit såg vi organisationen med sex-skandalen i Haiti tåga ditåt med sina gröna flaggor och då vände vi om. Det var inte läge att branda sin organisation. Det var läge att stödja barnen och ungdomarna (som hoppade av iver i tunnelbanan på väg mot demonstrationen). Sedan dess har jag använt den scenen mot organisationen med de gröna flaggorna när de kommer med sina insamlingsbössor på stan. – Varför skulle jag stödja er när ni kidnappar barnens demonstration med era flaggor? Jag får avlånga ansikten till svar.

Under dagen var det Madonna i Päls – Radioföljetongen P1. Den romanen var spännande till en början. Tills huvudpersonen träffade på Madonnan och överförde sin kärlek till tavlan till modellen för tavlan och det blev ju svårare att bli förälskad i en levande person som inte var lika passiv som tavlan och som faktiskt inte blev kär i stirraren. Stirraren som förvandlades till en efterhängsen kardborre.

(Själv har jag blivit kallad kardborre en gång för att jag ringde upp arbetsplatsen dagen efter ett möte med en förtjusning på krogen. 20 år senare fick jag höra att det var min matlagning som var det förföriska med mig. Kände mig som Ria Wägner för en stund)

Saknar kardborreri. Saknar människor. Lever i en Covid-19 isoleringsbubbla.

Mitt eget Casa de Papel

/ Hans Lind / Leave a comment

Min gata där poliserna gör ständiga besök

Det är den bästa av drömmar. Drömmen där jag får berätta om en tidigare dröm samma natt. Den sista drömmen börjar med 2 farliga omkörningar. Den första är en bil fylld med dryga skrattande fettkammade typer som tvärsvänger in framför en gående gammal kvinna så hon får tvärbromsa sin gång. Den andra är bilen jag är passagerare i, som kör om de dryga och tvärsvänger framför dem så deras bil välter. Och våran också.

Så det blir till att promenera. In i en skog. En stig.

-”Vad har du gjort i sommar?”

Det är då jag berättar om inbrottet jag var medskyldig till.

-”Men jag kom undan med en varning och slapp fängelse för jag har en oskyldig uppsyn”

Och det är här jag berättar om den tidigare drömmen. I den nya drömmen. Häftigaste drömmen. Jag vet att jag får drömma länge för jag är ledig på fredagen.

Det är ett hus. Ett stort hus med det stora diamanthalsbandet. Vi gör inbrott. Jag känner inte de andra, men åtminstone två av dem har betydligt mindre oskyldig uppsyn än vad jag har. En man. En kvinna. Tatuerade upp över öronen.

Vi hittar halsbandet. Familjen kommer hem med alla sina barn. De blir gisslan. Men larmet går och helt plötsligt är det ett polistält uppställt utanför. Precis som i Casa de Papel. Har man inte sett serien så ska man göra det. Man får fina drömmar. Jag är beviset.

Jag med den oskyldiga minen smiter ut bakvägen. Smusslar mig in i cateringföretaget som servar polistältet. Där går jag runt och häller upp kaffe och brer marmelad på croissanter. Och lyssnar in på polisernas planer. I Casa de Papel är det mycket mer elektroniskt men i drömmen så finns inga gadgets.

Barnen släpps för de gnäller för mycket. De vuxna blir kvar i gisslan. Barnen vill inte prata men de börjar rita. Och …. jädrar .. .de ritar en hund.

En perfekt schäfer.

-”Aha – säger polisen som kommenderar – de har en hund där inne! En hund måste ut och kissa och då tar vi hunden och den som tar ut hunden!”

Och hunden kommer ut. Ensam. Kissar. Lägger sig i gräset. Polisen lockar in den. Och hunden – det är ju Arman – kommer fram till mig. Lägger en tass på min högra axel. Lägger huvudet mot min kind.

Alla poliser samlas runt mig.

-”Känner du hunden?”

-”Nej. Alla hundar älskar mig!”

De tar fram en tax. Taxen skäller på mig. Jag handbojas.

Men jag får bara en varning av åklagaren.

Jag har en oskyldig uppsyn.

Den bästa av drömmar.

En kärleksförklaring

/ Hans Lind / Leave a comment

Inomhus är jag förföljd. Stänger jag toalettdörren så krafsas det utanför. Gnyende. Går jag in i ett annat rum så hör jag tassljudet strax bakom mig. Ett hårigt ansikte bakom hörnet.

Men utomhus. Då är det jag som ränner efter. Försöker hålla takten. Småspringer.

Förföljelse. Jag ute. Han inne.

Det är 8 1/2 år sedan han föddes. En av två. Jag var sent ute. Han var paxad. Jag fick nöja mig med den lealösa. Den knubbiga. Sovande. Medan kvicksilvret var redan bokad till en annan ägare. Som dock ändrade sig. Han ville ha den lealöse. Jag jublade. Kvicksilvret var mitt.

Den lealöse dog vid 3 månaders ålder. Ägaren var lika lealös. Valpen drack klorerat vatten från swimmingpoolen.

Sorg.

Men kvicksilvret kom till mig.

Ägaren ringde vid 6 veckor. – Hämta honom! Han äter för mycket!

Separation ska inte ske före 8 veckor men efter 7 veckor så gav jag upp. Hämtade kärleken. Han vägrade. Bar in honom i bilen. Körde iväg. Han väsnades på passagerarsätet. Föll ner i golvet. Jag lyfte upp honom. Trafikljus. Han lade huvudet på konsolen. Tittade på mig. Suckade. Somnade. Sedan dess har det varit vi.

Det har varit ett bångstyrigt förhållande. Vem bestämmer?

Jag gastar. Hotar. Väsnas. Han tittar på mig. Ler.

Perfekt symbios. Två starka viljor. Hans är starkare.

Corona lock-down. Hund. Perfekt. Ingen polis stannar oss när vi tar våra tre vandringar/dag. Den tanken var inte tänkt för 8 1/2 år sedan. Då var det bara; – “Sluta flytta runt med resväskor. Skaffa ett ankare.!” Jag var i en relation men det var inget ankare. Det var ett stormsegel. En kravmaskin.

Vilja fly. Vilja flytta.

Ankaret fungerar. De senaste 8 1/2 åren har jag bott på tre ställen. Bara tre ställen. Peru 3 år. Kenya 5 år. Belgien 1 1/2 år. Med ankaret.

Favoritkrogen. Brasserie du Gourmet. Jag går nerför trappan till toaletten. Min vän håller i kärleken. Som drar i kopplet. Jag går nerför trappan . Hör ett yl. Skyndar mig. Man kan kissa fort när det ylas en trappa upp.

Jag kommer upp i restaurangen. Ägerskan. Stamgästande juveleraren. Översätterskan. Ler. Alla ler. Varmt.

-“This is a love story!”

Arman Tegnell

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är de små som gläfser mest. En ser ut som luddet i torktumlaren efter torkning av 10 frottéhandddukar. Liten. Luddig. Men alert. Gläfser först. Skäller sen. Precis som han som ser ut som en hoprullad aldrig torkad dörrmatta. Samma frenesi i ilskan.

De är aldrig högre än 30 centimeter men låter som 300 decibel.

Och det är där jag ser parallellerna.

Arman Tegnell.

Arman står still och tittar på de gläfsande anfallsbollarna. Förvånad. Tittar ut dem tills skallet blivit en torrhosta. Sedan återgår han till det han gör bäst. Som Tegnell. Studerar. Analyserar. I detta fall handlar analysen om vad hunden som kissat där har ätit för mat dagen innan. Eller om de har urinvägsinfektioner. Annan analys än Tegnell men samma nyfikenhet på att lära sig mer.

Allt medan de små gläfser.

Kollar på #Tegnell på Twitter. Där är de små och gläfser. De har egna kurvor där de jämför sådant som passar dem bäst och skäller ”Stäng ner Sverige”! Tegnell har resonerande svar som måste reta vansinne på gläfsarna. De vill ha skäll tillbaks. De vill slita och dra i ett tuggben för att vinna det. De har ju en examen i matematik! Och Tegnell bara ”vi vet inte än men vi följer utvecklingen och resonerar med de andra länderna”. Gläfsarna söker strid. Precis som de små arga hundarna. Men får ett ”du får vänta och se” till svar.

Twitter. Hundlekparken. Samma scenario. Samma ilska. Samma höjda förvånade ögonbryn. -”Värst vad du väsnas….”

För vad är skillnaden mellan restriktion och uppmaning? Jag var ute med Arman i 30 minuter. Sällan har vi sett så mycket folk ute. Ändå råder restriktionen ”Gå bara ut för det allra nödvändigaste!” Folk tolkar det som rullskridskoträning (nej – fjärde kvällen i rad kan hon fortfarande inte rulla själv utan pojkvännens omfamning … eller kanske har de ingenstans att kramas så de tar på henne rullskridskor och så får de giltigt skäl att slingra sig om varandra?), måla med krita på trottoaren, dricka blaskig öl (Jupiler), röka hasch eller sitta och stirra på förbipasserande och vissla om de som går förbi har bara ben. Allt väldigt nödvändligt? Precis som i stora delar av Stockholm där restriktioner inte råder….

Så varför skälla – varför gläfsa? Sådan herre – sådan hund. Jag tror det handlar om att hantera egen ångest. Om jag är rädd – så skäller jag på andra. Om jag är rädd för Arman – eller för COVID-19 så öppnar jag käften- munnen och väsnas för fulla muggar.

Twitter är som hundarnas lekpark i kvarteret. Samma beteende. Samma oväsen.

Under tiden fortsätter Arman Tegnell vara nyfiken.

Idag kommer Corona i andra hand….

/ Hans Lind / Leave a comment

Han håller upp tassen. Vi har kastat och jagat pinnar i lekparken. Men plötsligt. En grop i marken. En ond grop.

-“Fixa tassen!”

Han håller upp den och lägger den i mitt knä.

-“Fixa den! Nu!”

Vi sitter på en parkbänk en stund. Haltar sedan hemåt. Det går långsamt. Tills vi ser en duva. Då blir det full fart. En stund. Sedan påminner tassen honom om att det ska vandras långsamt.

På kvällen går vi bara ett halvt kvarter. Längre än så kan vi inte gå. Han sätter sig och tittar på mig med samma blick som Barnen från Frostmofjället när de upptäcker att Märta-Greta har ramlat av släden och försvunnit.

Vi haltar hem. Jag stödhaltar. Långsam vandring.

Jag flyttar in hans madrass i sovrummet – bäddar med svalt lakan och kuddar och sedan ligger han där bredvid min säng. Hans tass i min hand. Vi gnyr tillsammans.

Det blir oroliga drömmar. Jag vaknar upp till bägge två. Var och en för sig.

I den första är jag tillfångatagen av Sverigedemokrater. Jag blir placerad på ett hotell som de säger att jag måste betala själv. 2400 dollar för en natt. Jag vägrar. Då tar de mig till ett hotell som kostar 60 dollar i stället. Jag väcks 20 i 7 på morgonen för att köras till flygplatsen för att bli utvisad. Men det finns ingen som kör mig. Sverigedemokraterna verkar ha glömt bort mig. De sitter runt en lägereld och super och skrävlar. Jag känner mig lite besviken för att inte ha blivit utvisad från landet som de styr.

I den andra drömmen är jag en kvinna med startnummer 55 i en skidtävling i världscupen. Jag har kommit försent till starten så de andra har åkt iväg. Utom en polska med startnummer 56. Hon påstår att hon kom 5a i en sprinttävling något år tidigare. Men hon vänder ner blicken när hon säger det så jag är övertygad om att hon ljuger. Vi försöker skida ikapp de andra. Det går lagom bra. Helt plötsligt står vi med skidorna på på en metallställning – 50 meter upp i luften. Till nästa ställning går 2 metall-linor. Meningen verkar vara att man ska balansera på linorna till nästa ställning. Men det kan var och en med minsta svindel se att det är en omöjlighet. Det är väldigt bra att drömmen stannar i den scenen för jag blir handsvettig bara genom att skriva om det.

På morgonen ligger assistenten och tittar på mig. Vi går ut. Försiktigt. På asfalten haltas det men när vi kommer ut i gröngräset så ökar hastigheten. Rejält. Det haltas inte mer. Men det ödslas massor med “duktig!!” över honom. Det går riktigt bra och jag kan andas ut. Inget brutet. Adjö lekpark. Aldrig mer.

Nu kan vi återgå till Corona.

Vi sökte blommor och frid men fann skumheter…

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är inte långt till Botaniska trädgården. 800 meter sådär. Det är en fin trädgård. Och en ful trädgård.

Först ser vi amerikaner förtjuta över änder som simmar i en damm. De lutar sig över ett räcke så assistenten och jag måste också luta över den för att se vad som döljer sig i vattnet. Ivrigheten hos amerikanarna gör att vi förväntar oss en anaconda eller en krokodil eller i alla fall en sköldpadda. Men vi ser en and.

Uppför kullen. På gräsmattan sover en kvinna. Hon ser ut att ha sovit där en stund. Gräs i håret. Men hon rör på sig så hon lever. På en bänk sitter en man och säger att assistenten är en fin hund. Sedan klappar han på sin lilla ryggsäck och frågar om jag vill köpa. Jag anar att han inte menar ryggsäcken utan delar av innehållet. Jag vet inte vilket innehåll han vill sälja men den ena efter den andra lurar runt bland buskarna och bär på säljmaterial. Assistenten sniffar på buskarna i stället för att sniffa på ryggsäckarna och arrestera säljarna.

Det är en märklig värld. Bland alla urvackra blomstersängar vandrar skumheter runt. På spaning efter kunder. Knarkeri. Men där finns också pastasalladsmumsarna. De som rör runt med plastgaffeln i sin matlåda jagandes den glatta pastan. Och mumsar. (Folk mumsar mer på picnic än inne i en restaurang)

Och så den utmärglade hunden. Märklig staty. En revbenig hund ligger slingrad på fötterna på en kapuscherad dam. Assistenten fnyser och går vidare.

Utforskningen av staden fortsätter. Snart hittar vi kvarter där skumrasket sover.

Bryssel är en vandringsstad. Och en undringsstad. I går var det kastade ägg lite här och var. Ett mysterium. Varför kasta ägg? Och tre elsparkcyklar slängda i en fontän. Ilska. Det vankas aggresioner på nätterna. Och på dagarna. Grannen på 3e våningen hoade ut genom fönstret så det ekade på gatan. Han lät inte mindfullnessig utan mer “nu ska jag störa allas meditationer“.

Och där går vi och luktar på blommorna.

Mängderna av krossat glas….

/ Hans Lind / Leave a comment

….. är enormt.

Vandringarna med assistenten går i zick-zack.

-“Akta! Glas!” men assistenten travar på. Vi börjar känna igen glaskrossarna. Det är parkbänksgänget. De sitter i solen på samma parkbänk dag efter dag. 2 herrar och en dam. Skrovliga röster som vävs ihop i ett fyllefält. En skäller. Det är damen under bänken. En Jack Russel som inte tar långa promenader men som hoppar upp och ner av ilska. För det mesta är det ölburkar av märket Jupiler (som jag länge trodde hette Jupiter) men ibland har de råd med en flaska. En flaska som i yviga svängar flyger över asfalten och därför får min assistent akta sina tassar.

Fältstudierna blir mer avancerade. Vi går 15 000 steg om dagen. Vi har nu noterat att redan kl 0700 på morgonen är den första prostituerade på plats. Det är hon vid den fina restaurangen . En restaurang som jag inte tänker gå på så länge de annonserar efter 2 kockar, hovmästare och servitör. Det är en liten restaurang – men som söker så många personal samtidigt???

Vid lunchtid har gatuhörnen fyllts. Öststaterna för sig. LatinAmerika för sig. Några latinskor har väldigt grova röster och en av dem pratar non-stop.

-“Ohh… den där hunden kommer att äta upp mig!” besvärjade hen.

-“För mycket hormoner för hans smak” muttrade jag. Latinska nr 2 fnissar fortfarande några dagar senare.

Vi börjar känna igen herrarna – torskarna – som går varv efter varv runt kvarteren. Framåtlutade, händerna i rockfickan, smygandes runt hörnen. Långa prisförhandlingar. Men äntligen – i måndags -kom en grupp som pratade med de prostituerade. Inte om priset. Utan om dem. Hur de har det. Varför de är där. Det kändes inte som helbrägdagörare med bibeln som redskap utan som fältarbetare med socialt intresse. Äntligen någon som funderar över hur det egentligen står till i sexköpsträsket.

******

I går var fältstudierna inomhus. En annan sorts fält. Många oklippta människor – förvisso liknade de torskarna på det viset. Likaså genom sina nervösa ryckningar. Men det var forskarvärlden. Den tyske forskaren bredvid behövde 30 minuter för att komma till ro i sin stol.

Det var hans smörgåspåse som än placerades till höger. Än till vänster. Och till slut skrynklade han ihop den och lade den till höger. Och flyttade sedan den till vänster.

Forskarna var överens om att de behövde forska mer.

På vad då? blev frågan.

Samma som vi redan forskat på – blev svaret.

Där var också de som väntade till första frågestunden. Ställde sin fråga. Och gick. Nöjda med sin prestation.

Och halva rummet av anteckningsglada unga människor. De mest välklädda i rummet. Assistenterna. De oavlönade och de lågavlönade. De arbetande som klapprar fram på gatorna medan de trummar på sina telefoner. Viktiga e-mail. EUs framtid står på spel. Ungefär.

Och så de som smiter före i kaffekön. Eller en. En kenyansk politiker. Gräddfil till kaffet. Precis som det ser ut på Nairobis gator där nyast och störst och blankast bil kör först.

Tyskan från Rheinland-Pfalz bredvid mig;

-“Which country are you from?”

-“Sweden”

–“Why do you write in English?”

Så långt har EU samarbetet kommit.

Livsmedelskonsulten från Holland ville prata om svenska kungahuset.

De franska studenterna bredvid sade att de har avrättat sina kungafamiljer sen långt tillbaka.

Den zimbabweanska forskarinnan var inte nöjd med mjälkpriset därhemma.