Det är inte långt till Botaniska trädgården. 800 meter sådär. Det är en fin trädgård. Och en ful trädgård.

Först ser vi amerikaner förtjuta över änder som simmar i en damm. De lutar sig över ett räcke så assistenten och jag måste också luta över den för att se vad som döljer sig i vattnet. Ivrigheten hos amerikanarna gör att vi förväntar oss en anaconda eller en krokodil eller i alla fall en sköldpadda. Men vi ser en and.

Uppför kullen. På gräsmattan sover en kvinna. Hon ser ut att ha sovit där en stund. Gräs i håret. Men hon rör på sig så hon lever. På en bänk sitter en man och säger att assistenten är en fin hund. Sedan klappar han på sin lilla ryggsäck och frågar om jag vill köpa. Jag anar att han inte menar ryggsäcken utan delar av innehållet. Jag vet inte vilket innehåll han vill sälja men den ena efter den andra lurar runt bland buskarna och bär på säljmaterial. Assistenten sniffar på buskarna i stället för att sniffa på ryggsäckarna och arrestera säljarna.

Det är en märklig värld. Bland alla urvackra blomstersängar vandrar skumheter runt. På spaning efter kunder. Knarkeri. Men där finns också pastasalladsmumsarna. De som rör runt med plastgaffeln i sin matlåda jagandes den glatta pastan. Och mumsar. (Folk mumsar mer på picnic än inne i en restaurang)

Och så den utmärglade hunden. Märklig staty. En revbenig hund ligger slingrad på fötterna på en kapuscherad dam. Assistenten fnyser och går vidare.

Utforskningen av staden fortsätter. Snart hittar vi kvarter där skumrasket sover.

Bryssel är en vandringsstad. Och en undringsstad. I går var det kastade ägg lite här och var. Ett mysterium. Varför kasta ägg? Och tre elsparkcyklar slängda i en fontän. Ilska. Det vankas aggresioner på nätterna. Och på dagarna. Grannen på 3e våningen hoade ut genom fönstret så det ekade på gatan. Han lät inte mindfullnessig utan mer “nu ska jag störa allas meditationer“.

Och där går vi och luktar på blommorna.