Och så kommer friden ….

… efter tre dagar av pustande. Tre dagar av tre dagliga klädbyten. Tre nätter av att vrida runt i sängen med jakt efter en sömn som kräver kyla.

London fortsätter steka sin befolkning. Men ungefär vid Bristol-kanalen börjar barmhärtigheten. Till och med regn i natt. Jag ville sova med öppet fönster men -”då kommer fladdermössen som bor under taket in”.

Jag sov med stängt fönster. Med sval kudde. Barmhärtigheten finns i Wales.

Huset heter Pant Yr Onen. – det ihåliga trädet. Det väcker fantasier. Det måste vara det döda trädet på ängen bakom huset som gett namn till huset.

Igår gick vi över ängarna.

Det är syre överallt. Överdos av syre.

Vi går förbi grannen 2 km bort. Grannen med överdos av varningsskyltar.

Värden tror det handlar om att bondens får brukar kliva in på den tomten. Jag tror inte får förstår förbudsskyltar. Så det måste dölja sig något annat bakom alla varningar och förbud grannen skyltar för. Och emot.

Hästarna.

De manar inte till förbud.

Vi går förbi saksamlaren. Han har brett ut sina saker – mest dörrknoppar – på bägge sidor av vägen. Han åker runt på marknader och säljer saker. Värdfamiljen har köpt dörrknoppar av honom. Men han har massor av dörrknoppar kvar.

Började se om serien River igår. Två skäl ; Nicola Walker och ja… hunden här heter ju River.

Jag har ett svagt minne av vem mördaren är. Men det spelar ingen roll. Det är kvaliteten på serien. Inte en dålig scen .

River -som den Eurasier hon är – var lite avmätt i går.

-”Somehow I have a slight memory of having met you before but unfortunately old chap you didn’t make a strong impression.

Det var igår.

Idag var det -”Why have you been sleeping so long? I have missed you!”

Eurasiers är svårflörtade. Reserverade. Lite högadels-dam ;-“We haven’t been properly introduced so you can’t touch me!

Idag vandrar vi över domänerna. Bägge utan koppel. Fram till det blöta gräset. En av oss väljer att avstå.

-”It’s awfully wet!”

När det torkat upp går det bra.

Värdfamiljen reser iväg . Ett antal slott i norra Wales – med Tudor- spår ska poddas om. De är Tudorister med Anne Boleyn som special ämne.

Det visar sig att 65% av de som bokar in sig på deras Tudor-tours är från USA.

Ett historielöst folk som letar historiska rötter som förmodligen är från religiösa fanatiker från Plymouth och inte från Tudor-familjen.

Under tiden andas jag syre i denna f d bondgård från mitten av 1700 -talet. Tjocka sneda väggar. Fönsterbräden att sitta bekvämt på. Förra ägarnas familjebildning inpräntat i storköket.

Och så fladdermöss under taket. Det är frid. Det är syre. Även för dem.

Mitt liv som klorofyll.

Söker skugga i Wales ….

Det börjar redan när jag sätter min fot på Walesisk mark. Cardiff flygplats.

Het cement. Taxi? – 45 minuters väntan. Buss – 37 minuters väntan. Uber? – 2 minuter.

Jag får en föreläsning om att de ordinarie taxibilarna har knuffats ur marknaden av Uber. Säger Uber-föraren.

Barry. Staden jag sett på TV. Gavin&Stacey. Tyvärr såg jag juluppföljningen – som sändes 15 år efter första avsnittet. Och där dog minnet av att det var en bra komediserie.

Det är inte långt till Trinity Street där ”Gwen bodde”. Huset är nu en sorts vallfärdarmuseum. Jag avstår. Gatorna dallrar och jag håller mig till husväggar i skugga.

Hotellet – Mount Rooms – är billigt. Det förstår jag när jag kliver in på rummet. Badrummet är större än sovrummet. Badrummet är litet. Jag har en utsikt mot en bakgård med MCDonaldskartonger och cigarettfimpar.

Men det är ju bara en natt.

Morgonen efter kommer varningarna.

Åk bara tåg om det är absolut nödvändigt”

Det är det. Jag ska vidare. Swansea. Tåget är bara 2 minuter försenat.

Tanke för framtiden; kalla mig Allan Ford. Det lär förvirra Walesare.

Swansea är lika hett. Eller mer. Dock finns en fläkt på hotellrummet, Och receptionisten bjuder på en Gin&Tonic eftersom rummet inte var klart.

Svalkande. Berusande.

Swansea museum. I receptionen säger de att jag ska se mumien först. Jag letar upp mumien. Han heter Hor. Men han ligger i en sarkofag så Hor syns inte till. Utom på ett röntgenfoto.

Det är inte ett stort museum.

Men Dylan Thomas har satt sig i form av en staty utanför.

Bokar middag på en restaurang. Som inte finns. Eller den finns men är inte öppen. Fast den skulle vara öppen. Jag avbokar och det var bra för senare ser jag att det är en nattklubb.

Fredag. Lite svalare. Men bara lite. Dräller på ett varmt museum innan tåget till Carmarthen.

Och då ser jag dom. Molnen! Halleluja!

Det lovas svalka. Det ges till och med ett lätt regn. Finemang! Svett adjö.

Firar med en cocktail och salt ostburgare.

Carmarthen,. Romarna var först. Sen var det ständiga slagsmål mellan engelska kungar och walesiska prinsar. Och så föddes trollkarlen Merlin i en grotta utanför staden.

Det var ett tag den största staden i Wales. Men sen kom kolgruvorna och Carmarthen blev en liten stad. Men under andra världskriget blev det lite centralt igen. BBC flyttade sitt högkvarter för Wales från Cardiff till Carmarthen. Färre bomber.

Upptäcker att det finns Överkalix-inflytande här. Betoningen på ortsnamn ligger på första velsen. Det är Caaarmartn och inte Carmaaaarten.

Stadens museum ligger inte i staden utan en bra bit utanför _ så jag tar mig till det andra museet. Paranormalitet! Ett kapell som tidigare användes av baptisterna tills församlingen tynade bort. Dopbassängen under altaret är kvar. Marmor säger de.

Men nu är det ett museum där det hålls seanser och där olika föremål är gröna (snälla) gula (neutrala) och röda (onda!!).

Jag. Testar allt som man ska testa. På uppmaning att ta ett djupt andetag. Det hjälper inte. Inget händer. Inte ens vid de röda figurerna. Men det är en lärorik plats. och man får lyssna på en tyska som utsätts för exorcism. Hon dog sedermera av svält.

Carmarthen ger mervärde. Glad att jag stannade här i nästan 24 timmar.

Men som andra städer i Wales – ett överskott av stängda butiker, igenbommade hus, glassplitter. Nerförsbacke.

Nu en timmes bussfärd till Newcastle Emlyn. Bunkra upp mat för en vecka. Frisbee är inhandlad. Trädgården är stor. River springer fort.

Här tillverkas rugbyspelare…

Det är väl det som denna 10000 personers stad är känd för. Och så krigsmonumentet. Och ”puben ska du inte gå till” – säger värdfamiljen. Oklart varför. Möjligen för att det är berusade rugby-spelare där. I vilket fall så undviker jag puben – för labradoren Jett har aldrig varit på en restaurang. Där kom det andra rådet från värdfamiljen. -”Ta inte Jett på restaurang!”

Jag tror det skulle kunna fungera om Jett hade en boll i munnen. Då avstannar allt annat intresse. En annan hund kan sniffa Jett i baken. Jett märker inte det. Han har ju en boll. I munnen.

Om han hittar bollen på det blomgula fältet där kor inte längre betar för nu ska det odlas insekter i stället. Och dölja gula tennisbollar.

Pencoed. Jag tror staden lever på att ligga mittemellan Cardiff och Bridgend,

Men det är en öde stad. Inte för att människor är försvunna utan för att århundradets hetta har lagt sig över staden. Alla flämtar. Den andra hunden – Charlie – vägrar gå ut mer än att tömma sina laster. På 5 dagar har jag bara lyckats få honom till parken – 600 meter bort – 2 gånger. Resten av dagarna ligger han på soffan och kontrollerar gatan. Eller tar sig en svängom i trädgården.

Eller sover i 12-timmarspass.

2 veckors vila. Det är vad Pencoed kan erbjuda. Om jag inte tar en sväng förbi krigsmonumentet en dag.

Men dagarna innan och dagarna efter var det mer fart.

3 nätter i Cardiff – ett kaninskutt från nationalmuseet.

Ett gratis museum som i varje rum påminner en om att man kan donera 5 pund.

Matar och dricker mig.

Det finns 15 meter av High Street dit jag kommer gång på gång. Restaurangen Potted Pig. Rom-baren Rum and Fizz. Och framförallt gin-baren Gin and Juice.

Efter avslutat uppdrag återvänder jag en natt till Cardiff. Uppsöker de 15 metrarna då. Igen.

*****

Det gör jag inte. Om jag övernattar i Bridgend så sparar jag 100 GBP som ska användas till fine dining i London. Så det blir en natt i en ny stad – Bridgend.

*********

Sedan 2 nätter i London – vid Waterloo denna gång.

I slutet av juni återvänder jag till Wales och har lyckats boka in en natt i Barry. Staden som jag varit nyfiken på i nästan 20 år sedan Gavin & Stacey började sändas.

Nästa natt i Swansea. Dagen efter tåg till Carmarthen och en natt där på en pub med 9 gästrum och så buss till Castellnewydd Emlyn där det blir en vecka med River!

Igen.

Det blir åter en vecka med gröna kullar och inga grannar inom hörhåll.

Ett liv i balans mellan gin-barer och hundar.

2026 – ett kaninskutt bort

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

När man inte kan tjuvkika in hos grannen…

…för att se om de också blivit utan el.

Det finn ingen granne att tjuvkika på. Närmaste granne är tvärs över dalen. Och en ännu närmare uppe på kullen. Det är en samlargranne. Täppan fylld av saker. Igår förmiddag var det sortering av dörrknoppar.

Redan vid 13-tiden började spöken härja i huset. Familjens IPad började blinka. Diskmaskinen tjöt. Och så kom lugnet. Men från 14-tiden blev allt stilla. Tyst. Ingen el.

Och då är det bra med en granne att tjuvkika på för att se om de också är utan el. Eller är det bara jag och gullefjunet som sitter i tystnad?

Men AGA-spisen. Den fixar maten. Tack Gustaf Dahlén!

Men det blir allt mörkare. Sista promenaden med barnet har regnet upphört men blåsten viner.

Inget att göra. Sova. Men vaknar upp efter en timme för då lyser alla lampor. En stund. Familjen som är i Harrigate har ringt ett antal gånger. Oroliga. Men äntligen när WiFi är på så får de tag på mig. Det visar sig vara 411 hushåll utan elektricitet. Och så går strömmen igen men 23.31 vaknar jag av att alla lampor börjar lysa igen. Sedan dess har jag inte haft nåt behov av att kika in hos grannen.

Familjen återvänder en dag tidigare än planerat. Onsdag kväll. Jag får därför en extra dag i Cardiff. 3 nätter i Cardiff. Sedan 1 natt i London innan jag ska ta hand om nästa hund(ar). Minnie och Alfie. Och sen Gus. Och bägge familjerna har valt att bo i stora villor minst 25 minuters promenad från närmaste matbutik OCH restaurang. Bantning börjar 8e september.

Bägge familjerna har gasspisar så jag är inte rädd för el-avbrott där. Jag kan kika in hos deras grannar av andra skäl.

Snabbköpskassörskan får mig att glömma punkteringen

Det är dags att åka och handla. Men vägen tar slut. Jag har tagit fel väg. GPS Och så börjar det blinka om en ”low pressure” och sen en ”flat tyre”. Men den är inte mer flat än att jag kan köra tillbaka till det tillfälliga hemmet. Där blir däcket flat.

Jag har dessutom huvudvärk. Koffeinabstinens. Det finns bara decaf i det tillfälliga hemmet.

Jag behöver köpa riktigt kaffe. Det är 7 km till närmaste butik. Det finns en cykel.

-”Nej!” Säger ägarna till det tillfälliga hemmet . -”Det är för många backar. Vi betalar en taxi om du åker till affären!” skriver de på WhatsApp från norra England där de kör runt med en hyrbil för deras bil bestämde sig för att inte förflytta sig.

Bilgudarna är emot oss.

Men de ringer Rob som kör runt med sin rullande däckverkstad. Rob kommer på eftermiddagen och byter ut däcket. Han klagar på vägen men säger att det också ger honom mer jobb så han borde inte klaga på vägen.

Huvudvärken är kvar. Koffein! Så jag tar fram färdriktningen mot den stora butiken. Tesco i Cardigan. Det är mestadels vägar som utvecklats ur kostigar. Ett möte leder till att den ena bilen behöver backa till en korsning. Men det är gott om korsningar.

Men framme i Cardigan blir det svårt. GPS har hittat Tesco men där Tesco ska finnas står det Croeso på vägskylten. Nu är ju Tesco där. Croeso betyder ”välkommen” på walesiska.

Det är en perfekt butik. Jag hittar allt jag behöver. Framförallt god koffein.

Gott om kassor. Jag vrakar och väljer och hon ser ju snäll ut så jag tar den kassan. Medan jag lastar upp tomater, gräslök, ost, mjukost, öl, vin, biff, kyckling, pasta, lax, pastasås, ris, bröd och annat så blir jag förhörd. Hon klämmer ur mig syfte och smak om min vistelse i Wales och kluckar glatt när jag säger att jag ska tillbaka i september till Pencoed som hon rättar till med uttalet ”Pencoid” fast stavningen är ”Pencoed”. Hon får också nåt drömskt i blicken när hon konstaterar att jag är dog-sitter. Allt detta förhör grundas på att jag inte har ett Tesco -kundkort eftersom ”I’m a tourist”. Slutligen konstaterar hon att den belgiska ölen är för stark.

Vägen tillbaka går fortare. GPS och jag är vänner.

Idag på morgonen. Allt blir underbart för jag får en rejäl dos koffein. Solen är på väg upp – men jag vaknar klockan 4 av att det lyser i hallen. Jag som hade släckt alla lampor. Vad i helvete?

Men det visar sig att damen i huset har en ’vakna lagom fort’ lampa som sakteligen vässar upp sig allteftersom minuterna går. Scary – att ha den inställd på klockan 0400.

Jag somnar om.

Barnet väntar på sin frukost när jag väl klivit upp. 0630. Utan ”vakna lagom fort” lampa.

Vi traskar ut i den underbara morgonen. En av oss studsar och sniffar och den andra älskar världen (p g a koffeinmissbruk).

Vi ser en hare. Vi ser en sol kliva upp över trädtopparna. Vi ser daggstänkt gräs. Vi blir blöta om tassar och tår. Vi har det bra.

-”Such a beautiful place” sade däckspecialisten Rob. Vi håller med.

Främling i främlingarnas land

Om jag förstår det hela rätt så är ursprunget till namnet Wales =främling eller utlänning. Walha.

Så jag är en främling bland främlingar. Tågar från Paddington;

Där är alla främlingar. Främst japaner som attackerar björnen Paddingtons bänk och plattform 9 3/4 med kameror i högsta hugg och med uppropande till sina barn om hur de ska posera.

Men sakteligen börjar Walha närma sig. Jag ser fåren.

Jag ser stationsskyltarna och uppmaningar. Jag tänker att det är ett komplicerat språk men sen får jag det förklarat att om man bara känner till vilka ljud bokstäverna vill ha – så blir det enklare.

Fan trot.

Första natten i Albertawe – så kan Swansea också kallas – ”mynningen av floden Tawe”. Känd för poeten Dylan Thomas och får nåt annat. Säkert. Det är gråmulet. Fuktblöta hus. Ett 2 * hotell med den piggaste receptionisten nånsin. En öl och en kycklingburgare och en singel malt som hon häller upp som en dubbel malt. Bra så. Pensionärer och vägbyggare och jag.

Och en hare.

Tågar vidare. Till Carmarthen. Vi är 5 passagerare på hela tåget. Det smakar utflyttning. Eller att folk är på semester. Eller att folk inte åker tåg.

De åker inte heller buss. Jag är enda passageraren mellan Carmarthen och en bra bit på den krokiga vägen mot Castellnewydd Emlyn = Newcastle Emlyn. Staden med 1144 invånare.

Passerar det nationella ull-museet. Det vill jag inte besöka.

Passerar ett samhälle täckt av varningsskyltar och container-hem. Det vill jag inte heller besöka.

Men jag måste besöka Newcastle Emlyn. Där finns närmaste affär.

Familjen vars hus och hund jag ska passa har bara bott en vecka i huset. Sicksack mellan flyttkartonger och nymålade väggar. Men det är en gudagod plats att vara. Grönt så man behöver inte korsa floden för att se om gräset är grönare på andra sidan. Det kan det inte vara.

Mitt uppdrag. Eurasiern River. Stor risk att detta blir en total favorit.

Det blir en vecka här. Eller 6 dagar. Lite oklart när familjen återvänder. Men jag är en flexibel pensionär.

Efter dagarna med River blir det 2 eller 3 dagar i Caerdydd = Cardiff. Uppgift= gå i Gavin och Staceys fotspår. Fast Stacey bodde ju i Barry – några mil söder om Caerdydd. Blir det 3 dagar i Caerdydd så blir det en vända till Barry.

Sedan två familjer i London-trakterna som ska ha omvårdnad och skötsel. En hel månad som främling i britternas land.

I september nästa år återvänder jag till Wales. Pencoed med 9166 invånare och minst 2 hundar. Jag ska vakta de två hundarna. April – maj = Manchester. 1 hund.

Än så länge är 2026 ett öppet ark. Förutom Manchester och Pencoed.