Jag tronar på minnen av fornstora dar ….

Jag minns knappt vad jag åt till lunch igår – men jag minns alla detaljer från en resa 16 år tillbaka i tiden.

Det började med ett översnöat Thai Airways flygplan i Helsingfors. Lång väntan på Arlanda. En incheckning som avbröts. En middag på flygplatsen och sedan äntligen i väg. 2 europashoppande thailändskor framför mig. Överförfriskad svensk herre med siktet inställt på thailändskor- “Hello girls!“. Damerna blev rädda men när herren fortsatte med sin svenska “charm” inne i planet så slog en flygvärdinna honom i huvudet med en matsked. Rätt så.

Nästa detalj. Det luktade så mycket cigarettrök i hotellrummet i Ho Chi Minh City så inte ens en doftsprayande receptionist kunde fixa det. Rumsbyte. När jag precis hade somnat så ringde mobilen. Den försenade väskan? Nej. En arg mamma som jag föreslagit inte skulle ha vårdnaden om sitt barn. Från Sverige. Jag i Vietnam. Vilket jag sade. (Jag minns att jag hade en kupad liten Siemens som senare blev egendom till en ficktjuv i Bryssel som absolut ville krama mig mitt på gatan – senare förstod jag varför )

Image result for siemens mobile phone 2000

Tillbaka till vårdnadstapperskan.

“Fan vad du ljuger! Du bara ljuger! Du är inte i Vietnam! Du vågar bara inte prata med mig!” Och så slängde hon på luren. (Det heter nog så fast hon egentligen tryckte av samtalet)

Första lunchen. Guidebok på bordet. Väntade på brittiskan som skulle landa senare på dagen.

“Önskar min herre damsällskap?” frågade servitören.

-“Nej. Jag har en bok.

Sen kom brittiskan. Med sin vattenkokare i resväskan.

-“Den har jag alltid med mig. Hur ska jag annars få mitt eftermiddagsthé?

Hon var alltså i Vietnam – ett av världens mest théproducerande länder. Men amerikanskan som anslöt var ännu mindre kunnig. Väldigt mycket mindre kunnig om var hon var. Där hon varit i 3 månader. Redan. Utan att ha en aning om var.

Vi åkte upp efter Mekongfloden. Uppdrag; utvärdera ett EU-finansierat räddningsprogram efter en översvämningskatastrof. Vi åkte i smala båtar. Upp efter floden. Långt upp. By efter by. Frågor till folk om vad som hade fungerat och vad som inte hade fungerat i räddningsprojektet.

Och så Byn. Där borgmästaren frågade om vi ville se museet. Gångarna. Guerillagångarna.

-“What museum?” frågade amerikanskan.

-“The war museum!

“Which war?”

“The war against you!”

“Against me?????”

Efter tre månader i Vietnam kände inte denna texanska dam till Vietnamkriget.

Nästa anhalt blev den caodaistiska kyrkan. Och där har mitt minne verkligen svikit mig. Jag har gått runt och inbillat mig att Jean Paul Sartre är en av kyrkans profeter – men det är ju Victor Hugo.

Han till vänster.

En penna vid altaret. Alla möjliga färger i resten av kyrkan.

Jag minns också de osedvanligt sega kolagodiset i närheten av Caodaisterna.

Jag minns de trilskande unga flickorna. 11 år. På väg hem från skolan. Inte tid att prata med utvärderare. Men de gav upp till slut och hade ett svar när jag frågade;

-“Vad ska vi göra annorlunda nästa gång det blir översvämning?

-“Det ska ni väl veta själva. Vi är barn. Ni är vuxna!”

Sedan kom en av flickornas pappa och viskade i hennes öra att hon skulle säga att han behöver en ny båt.

Sedan upp. Upp. till Hanoi.

Brittiskan ville ha middag på tu man hand. Inte för att hon ville vara ensam med mig men för att hon inte klarade av det lokala njutandet av maten. Sörpleri av soppor. Spotteri av fiskben ner på golvet. Det nöjda rapandet. Ja – allt oväsen från karaokemaskinen. Hon ville he stillsamma middagar.

Och i Hanoi fann vi den. Stillheten. Men också matglädjen. I Koto Van Mieu restaurangskola. Skolan som var en restaurang som var en skola för kockar, bartenders och servitörer. Vi gick dit tre kvällar i rad.

Favoriteleven var hon som blev glad när jag beställde Crepes Suzette men sedan blev hon nedstämd;

-“They won’t let me put fire on things here…

Ännu mer förvånad blev hon när jag ville ha en päronbrandy till espresson. En Poire William.

Hon blev förvånad och förskräckt.

-“What have they done to him?”

-“To whom?

-“William!!”

Nästa kväll blev hon glad igen (vi bad om att få samma servitris-elev varje kväll). Brittiskan ville ha ett glas rödvin – jag ett glas vitt vin. Hon klev fram med stora steg med varsin flaska i varsin näve. Och började hälla upp i två glas samtidigt.

-“No!! You can’t do that!

-“I can!!”

Det kunde hon inte.

Vi fick en ny bordsduk.

Jag minns också de tusentals motorcyklarna. En stadig ström från alla håll.

-“Gå! Bara gå! De är inte försäkrade! De kommer att bromsa in!”

Det gjorde de. Alla tusenden.

Jag minns Vietnam som igår.

Men var det sallad jag åt till lunch igår?

Det var bättre förr …. Eller kontinenten som blev inkontinent… Eller vem kan man lita på?

Var finns de bra? De som kan kliva in och medla när ett land brakar sönder och samman? Förr fanns det flera i LatinAmerika.. nu är det Uruguay och kanske Mexico. Bolivia brinner. Chile brinner. Venezuela töms på folk. Colombia backar från freden.

Men vi börjar med 1993. Då var hon 17. Nu är hon 43. Vi möttes 1993. Då var hon en bland många på internflykt i landet. Vi äter lunch mittemot varandra. Vi har träffats förr men vi har inte pratat om förr. Vi har inte testat vilka vi känner. Jag nämner ett namn. Hon skiner upp. -”Han hade utbildningar med oss. Vi berättade vad vi varit med om. Vad som skrämt oss. Den flykt vi var på. I vårt eget land. Krig. Eller inte krig. Det är en massaker när beväpnade dödar obeväpnade”.

Vi kan ha mötts. Jag var också med på de mötena. För 26 år sedan. Möten där internflyktingar berättade och lyssnade. Om sina trauman av kriget. Susto sade de. Vi pratade om gröna ormar man kan möta i skogen. Alla visste vad de gröna ormarna var symboler förr.

-”Att lyssna på de andra räddade mig” säger lunchsällskapet. -”Jag förstod att jag inte var ensam om att vara rädd. Vi var många med samma historia”

Hur gör man med skrämda traumatiserade människor i ett krig? Det behövdes metoder som de känner igen. Gräv. Gräv. Intervjua. Ett barn behöver träffa någon att lita på. Som pratar med barnet om det som har hänt. Där det har hänt. Sällskap. Sällskap att lita på. Det var grunden för projektet. Möta andra i samma situation. Med samma susto. På drift i sitt eget land. Utan möjlighet att använda sina traditionella kläder för då syns det att man är på drift. Att man inte bor där man hör hemma.

Någon dag senare träffar jag Karolina. Vi arbetade ihop 1990-93. Gatubarn. En av de klokaste människor jag har träffat. Nu bor hon i en stuga på landet. Med hund förstås. Hon har hunnit bli 69 år av klokhet. Skärpt. Kunnig. Glad.

Och där hamnar vi igen. Vem kan man lita på? Kontinenten med så mycket hopp för 10 år sedan. De kloka ledarna. Som visade sig ha öppnat sina plånböcker för gåvor från Odebrecht – som visade sig ha tullat för mycket av andras pengar. De kloka som slutade vara kloka. Så vad finns kvar av klokhet och tillit på denna kontinent som blivit alltmer inkontinent? Uruguay….. möjligen.

LatinAmerika. Här finns de högljudda runda herrarna som leder sin högklackade unga dam till bordet och beställer champagne till hamburgaren. De syns överallt. De som höjer rösten. Mannen på flygplatsen som gastar över att hans resväska inte kommer bland de första på bandet. Han vevar med armarna. Han är upprörd över att inte bli prioriterad.

LatinAmerika. Inkontinenten med de största klyftorna i världen. Peru där man avskyr de venezolanska flyktingarna för ”folk borde stanna i sina hemländer men man vill passa på att hälsa till moster som bor i Madrid..”

Och så finns Antigua.

Antigua där restaurang efter restaurang serverar pizza, panini, crostini. Långt från den guatemalanska maten. Men här finns över 200 språkskolor så här gäller det att se till att studenterna har något att äta. Pizza Panini Crostini. Långt från Guatemala.

Panama. Penningtvättade skyskrapor. Köp tio våningar i ett höghus. Colombianska. Venezolanska smutsiga pengar blir ”rena”. Staden växer mot himlen. Långt från klyftorna.

Den inkontinenta kontinenten.

Hustaken skakar….

Det är fortfarande samma skrämmande scen. Inflygningen mot La Aurora-flygplatsen. Tätt över hustaken. Skakande plan. Skakande hus. Jag kan se de parkerade cyklarna. Soptunnorna. Så nära är vi.

Tv-skärmen i hotellhissen hänger upp och ner. Det dunkar från ett diskotek .En blöthårig amerikanska har lastat upp en massa dokument på receptionsdisken. Något har gått fel. Jag får mitt rum. Ett stort rum med obestämbara fläckar på heltäckningsmattan. En bred säng. Svala lakan. Kamp emot jetlag. Förlorar kampen. Vaknar 0400. Det är tyst. Diskoteket har somnat. Undantagstillstånd gör att krogar måste stänga 0100. Bra så. Inget uteliv. Det är fotboll på alla tv-skärmar., Utom på den upp och nervända skärmen i hissen.

Tidig frukost. Getost, Svarta bönor. Äggröra. Tomatsås. Allt utom tortillas. In kommer en rundlagd familj på 4. De ger sig på skinkupplägget. Där har jag också varit och länsat.

Detta land. Det måste vara mitt minst 30e besök här. Men 27 av de besöken skedde när jag bodde i Mexico. Ett vargtjut bort.

Det är bara en del av landet som, jag inte har besökt. Petén. Resten är beundrad., Första gången när jag körde över det andra berget och såg den tredje dalen – nöp jag mig i armen. Dröm eller verklighet?

Det här är landet där jag första och sista gången red …. eller nåja …åkte häst. Nunnan som förde mig över bergen på hästrygg påstod att jag var veterinär. Bra så.

Det här är landet där jag för första gången på allvar började tro på spöken. Vad annat kan det ha varit som klev in i mitt låsta hotellrum där dörren dessutom var haspad från insidan.

Det här är landet där jag besökte mitt första maya-altare. Landet där jag såg mina första ihjälskjutna människor. Landet där jag lärde mig att en mangofrukt äts bäst naken i en simbassäng. Landet där jag såg regionens ministrar för barnfrågor trippa iväg högklackat och hermesscarfat efter en middag där det blev mat över – till torget för ”att ge mat till de stackars hemlösa”. Landet dit den amerikanska turisten sökt sig för att bli mördad – hoppades hon – för hon var för feg för att ta sitt liv. Fast hon hade kastat sig framför bilar hemma så hon nu hade ett hål i huvudet. Sade hon.

Landet där jag letade efter 7 symaskiner och hittade dom fast jag fick gå i 3 timmar över 3 berg. Samtidigt hittade jag en konstgjord sjö med karpar och roddbåtar. Människor behöver både mat och kultur, sade den belgiske prästen som ordnat pengar till sjön,

Vackrare än såhär kan ett land inte bli.

De personer jag minns från förra veckan …

En banan i ena handen. En iPhone i den andra. Bläddrandes med tummen . Jag går fort. Men hon går dubbelt så fort. Jag svettas av min hastighet. Jag undrar hur det är med henne. Stövlarna blänker., Allt sitter rätt. Hon är på väg. Mot karriären.

Personen på bilden har inget med berättelsen att göra.

De är många. De karriärriga. Bryssel är en mellanlandning. Efter mastersexamen. Då gäller det att gå fort. Så andra inte tar över karriären.

I Nairobi satt de med MacBookPros på lokala caféet. Gå på gatan med. iPhone i handen är inte att rekommendera.

Hamrade på tangenterna. Indikatorer. Många indikatorer. Andras indikatorer. Skriver något viktigt. 24 år sådär. På väg. Sittandes längst ut på stolskanten. På väg. Mot karriären. Skyndsamt. Så ingen annan tar över karriären.

Vart var jag på väg som 24-åring? Jag satt i luggslitna soffor och lyssnade. Och lyssande. En gång hällde jag ut en dunk t-sprit. Dunkägaren hade slocknat. Familjen stod runt honom och tittade på.

En annan familj. Frun hade gömt all sprit. På lättfunna ställen. Hon smög efter sin man och när han väl hittade en flaska – det var inte svårt – så ringde hon mig med triumfatorisk röst. Återfall!! Igen! Vad var det jag sa??

Tallrikarna på fotot har inget med berättelsen att göra.

Hon sitter mitt emot mig. Äldre Yngre eller Lika Gammal. Amerikanska. Utan adapter för Europa. Hon med rödvin. Jag med champagne. Hon säger att vi samarbetar. Jag har försökt peta in hennes elsladd i ett europeiskt eluttag. Vi har misslyckats. Hon kallar det för samarbete. Det är hundratals människor omkring mig. Hon är närmast. Hon är mest högljudd. Hon reser sig upp var femte minut. På väg. Inte mot karriären. Den är som min. På väg att avrundas.

Veckans tankar. 3 år till pension. Var ska jag bo? Hur många år i frihet med Arman? Han är 8 år. Månde han bli 15 så vi kan campa i skogar och plaska i sjöar. Erbjudandet om en lägenhet i Madrid för en rimlig summa lockar. Men Madrid i augusti och Arman. Ingen bra kombination. Långt till sjöar. Långt till skogar.

Jag slutar tänka. Det är 3 år kvar. Först ska jag över Atlanten.

De kaosartade människorna på bilden har inget med berättelsen att göra. Jag minns ingen av dem.

Snabbköpet. Hon hade ställt sin varukorg mitt i gången. Jag klev över den. Nästa gång. Hon ställer sig själv mitt i gången. Varukorgen bredvid. En barrikad. En mänsklig barrikad. Ut med armarna. Hon vill något. Jag vet inte vad. Vet hon? Hade det varit i skogen så hade jag vänt om. Fara. Nu är det på Delhaize Proxy och hon vill störa. Svart kappa. Rufsigt hår. Ingen lukt. Vidvinkelblick. Uppmärksamhetstörstande. Som ett troll på Twitter. Som Ebba Busch Thor på partikongress. Törstande efter uppmärksamhet. Om du inte tycker om mig så kan du väl i alla fall vara rädd för mig.

Jag betalar och går ut ur butiken. Hon fortsätter spärra gångarna. Varukorgen var överfylld så hon har spärrat runt ett tag.

Apan som liknar mig

På väg. Till landet jag besökt mer än 30 gånger. Bergklädda dalars land. Färgglada dräkters land. På väg. Alltid på väg.,

12 timmar – 3 filmer

Sätet var så smalt så jag tände lyset. Ljusknappen sitter där låret sitter. KLM har klämt in 3-4-3 sittning i en Boeing 777-300. Trångt om stjärterummet. Men skärmen var bättre än på de gamla 747orna. Se filmer där fick mig att fundera om jag hade haft fel kontaktlinser i ögonen. Suddigt.

Nu hade jag kortspelande holländare i 3 raden. Han närmast var en 2-metersman men han höll snällt sina armbågar i schack. Utom när han var på väg att vinna i kortspelet. Då dängde han korten på bordet med hela kroppens kraft.

Resten av planet var tatuerade.

Och här sitter jag och tror att jag såg 3 filmer. Jag såg 4 – började med en spion-mossad-Iran film där allt går fel men går så väldigt rätt. Minns inte vad den heter, för huvudet blev fullt av Britt-Marie var här. En film jag verkligen ville gilla men hade svårt att göra det. Varje scen borde ha kortats en sekund. Då kanske det hade blivit lite rörelse. Jag ville gilla filmen för det var ju Tuva Novotny som hade regisserat. Hennes telefonnummer hade jag i min mobil 2003-2005 tills den elake mannen på gatan i Bryssel skulle krama mig mitt i natten och blev bortknuffad och 5 minuter senare upptäckte jag att ficktjuven hade min telefon. Jag spärrade den så han inte skulle kunna ringa till Tuva Novotny.

Men det var en seg film. Trevande. Haltande.

Så in i nästa. Och då blev det fart. Lögner. Svek. Terapisamtal. Självmord. Eller inte? Syskonbarn som inte flyttar till Norge utan flyttar ihop med Juliette Binoches man. Det märkligaste med filmen är att de lyckats göra Juliette Binoche ganska ful. Mission impossible.

Men sjujävlar så bra. Framförallt terapisamtal med stela psykiatern som tinar och tinar allteftersom Juliette har slaskat till det i sitt privatliv.

Och så blev det ännu bättre.

Carmen och Lola. Det klappas i takt och det sjungs. Och polisens vakttorn över stadsdelen med romsk befolkning har inga väktande poliser längre. Väkteriet sköter familjerna själva. Flickorna ska giftas bort. Snabbt. Fort. Annars. Det blir bättre. Ett tag. Sedan blir det bara sämre. Och om slutet var ett slut eller en början till nåt nytt? Det är bara att gissa.

Så ett jävelusiskt långt flyg kan tyna bort. 9600 kilometer eller nåt sånt. Över Kabul. Över Moskva,

Nu i Amsterdam. Det regnar. Människorna hukar sig inomhus. Flygplatsen var öde. Trodde jag. Alla gömde sig i loungen. Här är det stolfattigt.

Människor på väg. Men eftersom det är söndag så råder könsbalans. Nu är det inte affärsresenärerna,. Nu är det allhelgonarna. På väg hem.

Jag med. 4 mjukhundar i bagaget. Någon har fyllt 8 år. Jag har missat det. Kompensation på väg.

One night in Bangkok

21 timmar i Bangkok. Varav 2 timmar i passkontrollskö. En timme på väg in i Bangkok. En timme på väg ut. På väg ut en hostande indier bakom mig. Det gav blåst i nacken. På väg in en vaggande amerikan. Han vägde från ena foten till den andra under hela tiden i kön. På väg ut – varannan människa hade inte fyllt i uppgifterna i immigrationsblanketten. Det hade jag.

På väg in. Rallydam som körde taxin. Smågator. Gränder. Genvägar. Full gas. Underbar färd.

På väg ut. Äldre herre som blev omkörd av allt och alla och som tog omvägar. Men söndag morgon är en bra dag för motorvägarna. Framme i tid för att kunna köa i passkontrollen.

Lördag kväll. Förutom torkad durian – påse efter påse – så åt jag. Brände läppar och mage. Men det var gott även om det var förvirrad service. Mitt i maten kommer en dam med fråga om jag vill beställa dessert. Inte nu när jag äter svarar jag. -”Then its too late!”

Hotellet har indiskt party på våningen ovanför. Men det är bra ljudisolering. På morgonen glittrar korridoren. Paljettattack.

Australiensisk ”champagne”. Saftiga kycklingvingar. Bra så. I övrigt var hotellet roligt.

-”Du har bokat transport från flygplatsen till hotellet” sade receptionisten när jag checkade ut.

-”Nej – från hotellet till flygplatsen!”

-”Det står från flygplatsen i bokningen!”

-”Men jag står ju här. Jag är inte på flygplatsen…”

Det rodnade sig. Alltså det rodnade sig men receptionisten rodnade.

Nu hem.

För 5 dagar. Sedan åt andra hållet. Nästa långresa.

Och det har tjuvlyssnats på svenskar och finländare

Det började på planet från Bangkok till Siem Reap (i och för sig hade jag 2 högljudda bakom mig på Amsterdam-Bangkok planet men de skrek på holländska så jag behövde inte tjuvlyssna för allt hördes men jag förstod inget. De var dock upphetsade av att åka till Thailand). Nej, det var på Siem Reap planet när 20-talet finländare i grupp åkandes med Lomalinja dök upp. Tågade in. Herrarna med ärmlösa t-shirtar och smutsiga shorts. Damerna med finknuten scarf och viktig min. (Jag vet vem som bokade resan)

Hööö! Asiaaaaan? Tä?

(Och vem som undrade vad det var för fel på Gran Canaria.)

Det luktades mumlandes på tonfiskmackan på planet.

Jag låtsades vara intresserad av landskapet medan jag fortsatte tjuvlyssna.,

Efter landningen såg jag dem inte mer.

Men på hotellet – det träplankade hotellet där hala skor surfade. Där en man i frukostmatsalen gjorde en saltomortal med sitt kaffe – kaffet alltså – inte mannen. Hotellet där all personal hälsade. Ideligen. Hela tiden. Jag hälsade tillbaka och började göra det till en sport att hälsa först. Det blev en millimetertävling. De var också snabba. – Där var de. Busslastade.

En kväll när jag såg till att få min onda fot (trampdyneskada) ompysslad av en alltför svaghändad massör så hörde jag klatschar och stönanden bakom en gardin. Inte luststönanden utan smärtstönanden. I övrigt tyst.

Amerikanskor. Värdelösa att tjuvlyssna på. De bara stönade.

Men sen kom de. Svenskarna. Finländarna. En masse. Buss efter buss.

Skatteåterbäringen är här. Tjuvlyssningen kan börja. Men det handlade bara om vilken mat det andra bordet hade beställt. Vilken drink de andra drack. Och när jag för att förlänga tjuvlyssnandet beställde en Dry Martini (världens minsta drajja) så tog det 5 minuter så satt paret vid bordet bredvid med varsin miniatyr drajja. Härmapor.

Finländarna åt frukt till frukost. Mycket frukt. Det andra fick vara. En av dem – en stadig foppatoffla – bar sitt kaffe till hotellrummet. Mysterium. Det fanns ju vattenkokare och Nescafé på rummen.

Ruinerna. Ruinerna. Så fina. Så bra. Så fyllda. Av folk. Och en katt.

Civil olydnad

Och brudparet. Hon i telefon. Han med flugknytarproblem. Hon i vitaste fräschaste utstyrseln. Han i skrynklig begagnad kostym. Ett äktenskap i obalans.

Bruden gillade mig,. Barnet skrek.

(Och på hotellet i Bangkok ylar en KennyG kopia. Hjälp! )

Men ruinerna. Där Angelina Jolie härjade för 19 år sedan. Måste se om Tomb Raider. Se hur ruinerna såg ut då. Innan restaureringen började. Eller….. indierna som lovade restaurera Jolie -templet använde syra. Inte bra. Nu använder de inte syra längre. Men restaurationen går i makligt tempo.

Vila vid denna källa….

Armbågar. Trängsel. Se ruiner. Eller se sig själv i ruiner. Ruinselfies.

-”This is a good photospot. Stand in line for your photo!” Sade guiden. Var femte minut. -”This is a postcard place! Very famous postcard!” Insisterade han. Sponsrad av nåt selfiesticksförtetag. Tror jag.

Var var finländarna? Svenskarna? Nu var det spanjorskor. Och mexikaner. Jag gick bakom dem. De skulle dö. Hela tiden. Trodde de.För de gick uppför en brant trappa. Men bara om de föll. Då skulle de döda andra också. Med sina kameraväsketyngda kroppar.

Hola! Sade spanjorskorna vid varje avsats uppe på templet. Det blev för mycket. En hälsning hade räckt. Nu blev det upprepning varannan minut. Men jag knuffade dem inte nerför trappan. Den branta trappan.

Och så sista kvällen. Då var de där. Hotellrestaurangen. Svenskarna. Kvinnor med GustavVasa frisyr. Män med igelkottsfrisyr och vågade glasögonbågar. Såna där – jag är förvisso inte kulturtant men min fru är det– bågar. Det-är-hon-som-valde-bågarna-fast-jag-själv-ville-välja-dem-men- lät-bli. Och de pratade. Och pratade. Om vilken mat de andra borden hade valt och vad de hade i sina glas.

Det 72a landet

Tredje veckan på tur. En veckas vila och sedan blir det en tur till. Och sedan vila.

Rwanda var ordnat och välskött och lite för många bilar för de smala gatorna. Och grönt ljus som slog om till rött ljus inom 8 sekunder. Det gällde att inte vila på gaspedalen. Och regn. Och åska.

Däremot var Senegal torrt. Så torrt så Sahara hade flytit in över Dakars trottoarer. Vandra i sand när man vandrade efter gatorna. Hästkärror och landcruisers i en salig blandning. Stekande sol. Kollegor som ställde fråga efter fråga medan solen brann. Kyckling till lunch och middag. Magra kycklingar. Välstekta kycklingar.

Både Rwanda och Senegal var mest möteslokaler. Inte mycket av land att se.

Cambodja nu. Eller framme i morgon. Väntar vid min mila på Bryssels flygplats.

En servitör smäller i skåpdörrar och skriker ut sin stress. Eller sitt missnöje. Jag hör var han är i lokalen.

Resor. Jag stänger av det som är utanför resan. Flygplats. Taxi. Hotell. Vad händer i resten av världen? Jag vet inte. Men jag har det bra. In i lokalen kliver en 3 barns familj. Ett av barnen skriker. De andra kommer nog att skrika snart. Barn skriker på flygplatser. Flyget Bryssel – Dakar i förra veckan – där skrek ett barn när det var mat, när hen somnade, när hen vaknade, när hen petade på tv-skärmen. Föräldrarna turades om att hålla i det skrikande barnet. Inte ett ljud. Inte en kram. Inte ett sssccchhhyande. Bara lämna över det till nästa förälder medan skriket fortsatte.

FN-kvinnan i sätet framför var däremot tyst. Tills hon stod i passkontrolls-kön. På behörigt avstånd från barnfamiljen. Då började hon oja sig över barnets skrik.

På väg hem skrek inga barn. Det var natt. Då sov alla. Utom han snett framför mig som tränade på manspreading – benen for ihop och isär under det mesta av 5,5 timmars flyget. Blodproppsrädsla eller flygnerver.

För så är det. Jag stirrar på – eller iakttar – andra passagerare. Hon framför mig på flyget till Dakar som var pergamentssolbränd. Hon öppnade sitt handbagage – tog ut alla plagg – mest solklänningar och vida scarfar – viftade med dem och vek ihop dem. Det stod ett dammoln omkring henne. Sedan satte hon sig ner och plockade fram leverpastejsmörgåsar inlindade i stanniolpapper och bet njutningsfyllt i den ena smörgåsen efter den andra. Ändå hade hon precis ätit av den lilla boxen med kyckling som Brussels Airlines bantar sina passagerare med. Frukosten hos dem > kaffe och kex. Inte att undra på att belgare är sura på morgnarna.

Annars har jag haft stolsgrannar av samma slag. Unga kvinnor på väg ut i världen. En med sin katt. Den andra med sina frågor. Knappt hade hon satt sig (Kigali – Amsterdam) innan hon började ställa frågor. Kattkvinnan (Bryssel – Dakar) blev sur när jag sade att det hade varit roligare med en hund. I nästkommande 3 flyg kommer jag att ha 3 stolsgrannar. Jag ska iaktta dem noga.

Mina bästa stolsgrannar har varit de informativa;

  • Amerikanske professorn i tropiska sjukdomar som forskade i malaria och som vägrade ta profylaxmedicin. -”Malaria är skonsammare”.
  • Danske forskaren som visste allt om vad som låg under Lake Malawis vattenyta.
  • Amerikanen som inte visste hur CandyCrush …. eller heter den Crash… fungerar. Nu vet han det. Där var det jag som var informativ – så jag borde vara på hans bästastolsgrannelista.
  • Ryska flygvärdinnan på Emirates som satte sig ner bredvid mig för att trösta när jag satt där utan stolsgranne och grät till slutscenerna av August Rush. Hon informerade mig om att hon också grät när hon såg filmen. Och så erbjöd hon champagne som tröst.
  • Japanen som prydsamt vände bort sitt ansikte när jag storgrät … ja.. riktigt hulkade (jag tror tårar rusar fortare fram på 10 000 meters höjd) i slutscenerna av Hachiko.

För övrigt noterar jag vid minnet av att jag grät på nästsenaste flyget också men kan inte minnas till vilken film. Det kan inte ha varit den där Jennifer Lopez har en fusk CV. Eller Kursk (Fast den kan man gråta till dels p g a Pernilla Augusts Och Max von Sydows prestationer men också för det sturska Kreml-beteendet).

Återkommer. Om nya stolsgrannar. Och gråtfilmen.

En gammal, en nästan ny och två helt nya

Den gamla. Jag nöp mig i armen när jag såg den första dalen och det andra berget. Allt var så vidunderligt vackert. Ner i dalen som var färgad av cochinealfärgade tyger. Denna lilla kaktuslus som kan ge så mycket rött.

Jag nöp mig i armen funderandes om det var sant att jag var där. Det hade gått fort. Februari 1990. Jag hade korsat Atlanten för första gången. Nytt arbete. Mexico. CentralAmerika. Jag minns av flyget att jag hade ätit för mycket. För ofta. Mellanlandning i Amsterdam och av någon anledning fick jag matkuponger som räckte till en trerätters middag. Dagflyg till Mexico. Mer mat. Taxi efter Viaducto till ett hotell vid Insurgentes. Jag minns att jag knep ihop munnen i duschen på hotellrummet. Vattnet var inte drickbart. Tänkte jag. Trodde jag.

Det var en vända till Nicaragua först (räksallad på Aeronicaflyget – min kollega fick den).

Ja- Jag minns maten under mina resor.

Och till El Salvador. Och sedan det vackra. Det farliga. Guatemala. Landet som jag under 3 år besökte ett 15-tal gånger. Efter det har det bara blivit 2 gånger.

Landet där så mycket hände. Där en amerikansk nunna påstod att jag var veterinär – för det var mindre farligt för lokalbefolkningen än besök av en svensk biståndsarbetare.

San Andres Sajcabajá, där varje gång man flyttar på “stenen” – en relief med ett helgon på, så blir det jordbävning. Säger de. Men det jordbävas ofta i den trakten.

San Andrés Xecul. Byn med den gula kyrkan.

Den enda byn där huipil – blusarna har djurmotiv.

Jag har en i min ägo. Snart 30 år gammal. Och färgerna lyser klart. Fortfarande. Jag minns kvinnan som broderat i 3 månader och ville bara ha 25 dollar för blusen. Hon fick mer. Jag prutade uppåt. Blusen luktar fortfarande vedeldning.

Guatemala. Varje resa gav minnen för livet.

  • Servitrisen i Quetzaltenango som påstod att de hade Café Espresso. Serverade bryggkaffe -“men hon serverade den väldigt snabbt“. Hon hade humor. Svarade “lite Mai och lite Tai” när jag frågade vad som fanns i cocktailen MaiTai.
  • Jakten efter de sju symaskinerna som hade donerats till en grupp änkor. Över tre berg med vandringsstart kl 0400 i gryningen. Jo – de fanns där de där symaskinerna liksom burken med majonnäs från gårdagsmiddagen som hade vandrat i förväg till symaskinsbyn. Den middagen ja. Överrraskande middag. Rostad franska. Kokta ägg. pommes frites.

-“Är detta en vanlig middag?” frågade jag försiktigt.

“Inte för oss men för er!”

“????”

-” Vi hade en amerikan här i 3 månader och det här var det enda han åt!”

  • Lärarinnan som åkte med 3 svenskar i en bil. Hon frågade om familjer – om barn. Och alla 3 svenskar var frånskilda.

-“Hur länge var ni gifta?”

Hon fick svaren och var tyst en stund. Och sedan;

“Aha! I Sverige gifter man sig för en period!”

Det stämmer nog.

  • Amerikanskan som sökt sig dit för att dödas. Det var det farligaste stället på jorden hade hon läst sig till och självmord var inte att tänka på. Hellre bli mördad. Hon dog inte under de timmar vi bodde på samma hotell. 3 gäster. Stort hotell. Märkliga drömmar.

-“Va? Bodde ni där? Där bor man inte. Det hotellet blir alltid överfallet för det ligger så öde.

Det blev inte överfallet den natten.

  • Fyrverkeri? Så här dags? 0600 i gryningen.

Inget fyrverkeri. Efter vägen ligger de dödade soldaterna som hade hamnat i ett bakhåll från guerillan. Där kör vi förbi.

Jag hade gått upp i gryningen – före 0600 för att simma några längder i hotellets pool. Jag simmade ända tills en vaktmästare stirrade på mig. -“Upp!” sade han. Han hade precis lagt ut ett lager klorpulver på vattenytan. Morgondimman lurade mig. Jag såg inte klorpulvret. Men kände det på kroppen när jag klev upp. Vitare än vanligt.

Ett land fyllt av minnen. Fina minnen. Hemska minnen. Människor jag träffade vars minnen inte borde finnas.

Nu åker jag tillbaka dit. Nästan 30 år senare.

Men jag ska till det nästan nya landet först. Där har jag varit i tre dagar. 2017. På ett hotell. Inte utanför hotellet. Inte för att det skulle ha varit farligt utan för det digra programmet. Jag satt i en panel med 6 andra män och pratade om hur få kvinnor att bli medlemmar i kooperativ. Salen var fylld av kvinnor. Det var sista gången jag var med i en #allmalepanel. Räcker så.

Nu blir det 6 dagar i landet med alla kullar. Fördubbling jämfört med senaste vistelsen. Och inte bara ett hotell denna gång.

De två nya länderna är inte speciellt kulliga, Tror jag. Jag har ju inte varit där. Men de är spridda på varsin del av klotet. 12 691 km mellan länderna. Land 1 pratar alla väldigt gott om. Förutom den kinesfinansierade statyn.

Land 2 – där kommer min granne på våning 3 ifrån. Eller halva hon. Resten av henne är från Frankrike.

Resa 1 – 9790 kilometer

Resa 2 – 5485 kilometer

Resa 3 – 9506 kilometer

Resa 4 – 8963 kilometer

Allt inom 6 veckor. Flygskam? Ja. Men ingen av res-syftena går att ordna via datoriserade möten.

Pariserier

Ja en till i Paris serien. 14e fången här. (Skulle skriva gången men det blev bättre så). Fångad av en Paris vind. Varför?

Det är inte bara maten. Även om den är fylld av omsorg. Och grädde. Och smör. Jag behöver inte gå många steg innan det pirrar i magen. Lockande pockande restauranger var 20e meter.

Och det vita. Vita vidder. Gnistrande vitt. En stad att bländas av.

Få går med mobilen som ledstjärna. Här är det andra människor man bligar emot. Kyska blickar. Färska blickar. Hypnotiska blickar. Det är en stad som öppnar. Som famnar. Om en.

(Bortsett från områdena runt järnvägsstationerna – där är det sluga blickar. Lömska blickar. Vad kan jag sno från dig blickar. Och så jag går snabbt blickar. Mina blickar är sådana )

Men …. jo. De kommer i grupper. Ledaren har en mikrofon. Skaran har hörlurar. Turister. Den japanska gruppen är mest påtutad. De går mitt på gatan. Den ryska gruppen verkar vara dopade för de går åt alla håll och kanter. Alla kommer från bysten vars byst de gnidit.

Dalida.

De är på väg mot Sacre Coeur. Om de nu kommer att se kyrkan eftersom de bligar i sina mobiler.

Skottpengar på turister. Nästan. En och en är vi ok. Vi turister. Men när vi hordar ihop oss är det bara att göra korstecken och fly.

I går kväll blev jag peruansk. El Pulpo. Och det var en upplevelse. Maten var vänligt bra. Ägarinnan drick hasade runt utan att lyfta fötterna. Som tur var så var kocken snabbare.

Uppmuntrad av en annorlunda upplevelse så vill jag leva upp mer. Frukost på stället 40 meter bort där ägarinnan hotat en kund med kniv – enligt en recension i TripAdvisor. Jag slet och drog i dörren. De skulle öppna 0800 och jag var där kvart i 10. Dörren låst. En man satt därinne och viftade med armarna. Jag antar att han var gisslan. Men jag var hungrig.

Äggröra på stället där personalen jobbade mellan sina modelluppdrag. De paraderade i sin skönhet som om kunderna satt vid en catwalk. Men äggröra kunde de.

Men de hade hällt syra över badrumsspegeln. Jag tror det var nån i personalen som inte var så snygg så denne ville inte att skönheterna skulle spegelbeundra sig. Eller så var det ägarens verk – eftersom personalen stod och ålade sig framför spegeln för länge. Nu ser alla leprasmittade ut. Bra så. Jämlikhet., Framför spegeln.

Paris. Paris. Stad i världen. Världens stad. Oj vad jag gillar dig.

Nästa uppdrag. Affären Merci. Som har allt man vill ha men inte behöver.

Först lunch. Nyttig lunch. Det ligger kyckling i botten. Och ris, Mitt bland alla möljor. Det var det sista nyttiga under den här resan.

Detta ska hädanefter bli min melodi