resfeber

Nära men långt borta.

/ Hans Lind / Leave a comment

Maastricht. Ligger nära Tyskland och Belgien. Bara några kaninskutt bort. Men ändå har jag undvikit Maastricht. Staden ligger liksom i en återvändsgränd.

Och det är nära till Tongeren och Hasselt och Liège – städer i Belgien som, jag utforskat.

Men Maastricht ger mersmak. Floden Meuse som brer ut sig genom staden. Barer i de flesta gatuhörn.

Och hit har folk vallfärdat – dock inte jag – sedan 400-talet för här är St Servitius begravd. Armeniern som fixade lite helbrägdagrejer och dessutom sade sig vara släkt till Jesus, Johannes döparen och 7 av de 12 apostlarna. Det är lite ”6 degrees of Kevin Bacon” över Servitius. Släkt med de flesta.

Han är begravd i kryptan under St Servitius Basilikan. Men inte huvudet. Nån måtta får det vara. Den är inklämd i bysten till vänster.

Varför huvudet separerades från kroppen är märkligt. Kanske var kistan för kort?

Det är lugnt och sansat i basilikan. Tills den latinska gruppen kommer. Då lyfter duvorna från innangården.

Men basilikan står stadigt.

En annan kyrka.

Är inte längre en kyrka.

Utan en rejäl bokhandel.

(Någon gång fick jag lära mig att det heter ; en bokhandel – flera boklådor – men jag vet inte om det är sant eller ett hittepå)

Nåväl – denna bokhandel – den Dominikanska – är ståtlig men med stillastående varm luft.

Men onekligen en vacker bokhandel.

På vintern.

Hundarna.

Hundarna i Maastricht,

Jack och Russel. Jack är mer Jack Russel än vad Russel är.

Det är bara att hoppas att familjen fortsätter resa samtidigt så jag kan återvända till Maastricht.

Eller till Amstelveen där jag var i förra veckan.

Där sov jag bra. Men en livvakt som missförstod uppdraget. Jag var hundvakt men Millie trodde hon var människovakt.

Det löste sig till bägges belåtenhet. Jag gick inte vilse.

Men det blev en nederländsk mersmak. Finns flera hörn i detta land att utforska.

Finns hotell att återvända till mellan hundarna. Hotell som fläskar på.

Bastu på rummet. Det blir svårt att hitta nåt som gör mig mer nöjd.

Och så kommer tanken – jag har varit i Maastricht – utan att sätta min fot här.

2012 på väg från Lima till Madrid och det hade fallit snö så det gick inte att landa i Amsterdam. Så det landades i Maastricht – där vi satt en timme och väntade och väntade och sedan flyg 20 minuter till Amsterdam där efter landning konstaterades att alla flyg var inställda resten av dagen.

Sov i en fåtölj. På morgonen kom beskedet – ”Vi kan inte boka om er utan ta er till gaten för ert resmål och hoppas på det bästa..”

Jag kom till Madrid. Med första morgonflyget. Vassa armbågar.

Min väska kom senare på dagen. Men hotellet tröstade mig med att de hade Jamon Bellota i loungen.

Jag har alltid slutat vara gnällig och sur när jag erbjuds Jamon Bellota.

Så jag var en timme i Maastricht utan att ha varit där. Nu är jag här i tre dagar and I’ll be back!

Nu kan jag sluta tänka på Pär Zetterberg….

/ Hans Lind / Leave a comment

….. när jag tänker på Anderlecht.

Fast de senaste åren har jag också tänkt på skjutningar och droghandel och slikt så det har varit bäst att undvika Anderlecht.

Det borde jag inte ha gjort. Förstår jag nu efter en halvdag i Anderlecht.

Men tillbaka till Pär Zetterberg. Årets spelare i Belgien tre gånger. Otur med svenska landslaget. Men en storhet i Anderlecht. Nu är han tillbaka i Falkenberg.

Det är honom jag tänkt på när jag tänkt på Anderlecht. De få gånger jag tänkt på Anderlecht.

Nu är det Erasmus som lockar. Filosofen som gjorde sånt intryck på huset där han bodde i 5 månader (!) så det 500 år senare kallas ”Erasmus-huset”. Men han skrev ett brev till Thomas More när han bodde där.

Golven knarrar. Trappan till övre våningen är sned. Insjunken. Sjösjuka vid uppstigelsen. Mer sjösjuka vid nedkomsten.

Men trädgården. Oas.

Sätter mig en stund och filosoferar. Det går inte. Två trädgårdsarbetare skriker som om de vore Simona Mohamsson i en partiledardebatt. Men de bon-jourar glatt.

Nästa. Mat. Väljer en restaurang som är långt borta hemifrån. ”Staden Brugge” heter den. Brugge ligger inte i Anderlecht – men det är väl nån som har rötter i Brugge. Stabilt rejält proteinrikt och gediget.

Sedan blir jag religiös. St Guidon kyrkan. Helgonet Guidon som var städare i kyrkan och det mesta han tjänade gav han till andra fattiga och så blev han köpman och kunde skänka lite mer och så sjönk hans fraktbåt och han trodde det var straff för girighet så han drog till Jerusalem. Två gånger. Dog i dysenteri men fick både en kyrka och en tunnelbanestation döpt efter sig.

Det är sprickor i taket. Kyrkan behöver restaurering.

Det behövs inte på nästa mål. Beginer-gården i Anderlecht. Den är nyrestaurerad och ska bli ett museum som ska skildra livet för beginerna = kvinnor som levde gemensamt utan familjer i närheten av en kyrka men utan att ge kyrkliga löften. Självständiga damer. Kyrkan var lite skeptiskt inställd till dem. Självständiga kvinnor? Vafalls?

I Anderlecht var de bara 8 stycken damer. Pytte-beginergård. Minst i Belgien. Men i Leuven däremot – där var det 1200 damer. Maktfaktor.

Nästa sommar. Kanske. Då blir det ett museum om beginernas vardagsliv. Det är samma guide här som på Erasmus -museet. Eller en tvilling.

Jag ser en bar. Befolkad av Apple laptops och gröna anoraker. Anderlechts avantgarde möter hippie-chic.

En till oas.

Anderlecht har oaser.

Och skjutningar.

Men inte idag.

Det blev inte många steg.

/ Hans Lind / Leave a comment

Det blev inte utsvävande middagar och museibesök.

Det blev 3 vändor till Waitrose. Mat.

Det blev en hel årgång av Masterchef UK.

Det blev en irländsk serie – Paula – som slutade med en hämnd som gav mig mardrömmar.

Det blev en brittisk serie – Thirteen – med uruselt skådespelari.

Det blev Shallow där Blake Lively slogs mot en mordisk jättehaj.

Ja – helt enkelt en ålderdomshemssemester som personlig assistent till Henry.

15 år. Blind och döv och fylld av utväxter. Men den lilla svansen viftar glatt när han hittar mig efter att ha gått i allt snävare cirklar sniffandes sig fram till mig.

En dag gick vi 200 meter. Till lokala kooperativa puben Railway Arms. Andra dagar ville en av oss bara gå 15 meter. Resterande dagar – inget alls.

Jag framför spisen eller TVn. Henry i behaglig sömn.

En del kvällar sjöng han sig till sömns. En sorts valsång. Nåt som borde fungera bra för meditation. Det fungerade för mig. Jag somnade.

Ingen fara att det inte blev många steg runt staden Saffron Walden. Det är tredje besöket här så jag har redan avverkat stadens alla hörn och skrymslen.

I natt kom Henrys familj hem efter sin New York-resa. De var tysta. Jag hörde dem smyga. Om en dryg timme åker jag mot London. Traditionen väntar. Champagneprovning på Searcys på St Pancras. Cocktailprovning på Eurostar-loungen. 2 timmar och sedan hemma.

Rösta i svenska valet på söndag. Mitt val är klart. Det blir det parti vars partiledare jag skulle lita på som hundvakt.

Alla ordmassor och talepunkter i alla debatter säger ingenting. När Kristersson säger ”Vi får saker gjorda!” – så innebär det att släppa in nyss-nazister till makten. Han skulle inte tveka att låta argsinta kamphundar kliva in utan koppel i hundparken.

När Mohamsson får frågor om åtgärder för klimatomställning – så försvarar hon halvskrikande låga bränslepriser. Hon skulle läsa i en katt-manual om hur man passar hundar.

Åkesson vet inget.

Busch skulle ljuga om jag frågar om hunden fått mat och promenader.

Dadgostar skulle utesluta alla hundar i hundparken som står upp för sin övertygelse.

Alltså de flesta val har jag röstat på vänsterpartiet. Men räddhågsenheten och anpassningen till Expressens ”avslöjanden” får mig att vända ryggen denna gång.

Andersson skulle kolla till höger och till vänster- mest till höger för att se vad de andra hundägarna gör.

Thand Ringqvist skulle sänka arvodet för alla andra hundvakter.

Allard skulle överrösta alla hundar med sitt gapande.

Återstår Lind. Kunnig. Sansad. Har förmågan att se framtiden bortom bensinpumpen.

End.

Audley End.

Jag tar mig till flodens mun.

/ Hans Lind / Leave a comment

Inte direkt mörkrets hjärta….

Staden Dendermonde har fått sitt namn för att det är en mun vid floden Dender. Men en mun?

Jag har varit vid andra munnar av floder .

Jinja. Uganda – där säger de i Uganda att Nilen har sin källa för det bubblar i floden. Rwanda säger – ”hold my beer!” För de tror Nilen har sin källa där.

Dendermonde påstår sig inte ha källor. Men de har ett mammutskelett.. Och en vilsen kamel. Och björnar med fake-tänder.

Stadens butiker ekar tomma. Det går att hyra en butik i morgon om man tror sig ha varor som Dendermonderianerna (Dendermondenaars på flamländska) vill köpa. De lyser med sin frånvaro. De goda medborgarna.

Den fina restaurangen – Kokarde – ekar stängd. Jag tar mig till Steeg – en restaurang med vilja att vara bra. Det är lätt att hitta hit. Det är bara att gå efter Gunilla och Gertrud eller vad de heter – de som sakta vaggar in i gränden.

Vi blir bara 9 kunder till lunch.

Gunilla och Gertrud äter långsamt-

Jag äter så pass fort så jag hamnar i ett stiltje.

Det blir en lång paus mellan förrätt – tartar med ålmajonnäs – och varmrätt – rödspätta – för kocken är upptagen med förrätter till de som kom sent.

Såpass.

Sedan tar det 30 minuter att kunna beställa in notan.

Jag tror jag hamnade på ett mindfullness-palats.

Innan jag började gnälla om väntetider – försökte jag besöka stadsmuseet för att lära mig mer om Dendermondes brokiga historia. Det gick åt h-e för museet var stängt p g a elektriska problem. Förmodligen hade de inte betalat elräkningen….

Men det andra museet – i f d köttmarknadshuset – var öppet. Och gratis. Och där var ju det som staden skryter om ; mammuten. Och hästen. Fast jag såg en kamel också.

Och björnarna. Björnarna med tänderna. Tänderna!

Det garnityret borde staden skylta med. Då kanske de tomma butikerna kan frodas igen.

Istället är det hästen. Ros Bayard. (Inte släkt med Malin) Hästen som tågas genom staden vart 10 år – ja det är ju en skulptur i jättehästformat. 4 bröder väljs ut vart 10 år för att rida hästen. Bröderna måste vara födda i en familj som bott i Dendermonde i minst 2 generationer och ingen flicka ska få ha fötts mellan de 4 bröderna.

Hästen levde på 1400 talet. Förstod mänskligt språk och skänktes till en kung som gåva för att fred skulle uppstå. Kungen band en sten om halsen på hästen för att dränka den – men hästen slog sönder stenen med sina hovar och bestämde sig för att leva i skogen. Och kommer tillbaka vart 10år för att tåga genom den alltmer butikstomma staden. Med de fyra bröderna på ryggen.

Jag tror inte jag hamnar i Dendermonde igen. En sovstad. Som lever upp vart 10e år.

På återseende Danmark!

/ Hans Lind / Leave a comment

Dags att åka hem efter 13 danska dagar. Svettiga dagar. VärmeböljeDanmark.

Där vid den nergående solen var jag i 10 dagar. Skovlunde. Återbesök. Glädjen var stor vid återföreningen med Wilma the Dog och Hönsen och katten Maddie. Den andre katten __ Manse var sisådär nöjd. Men missnöjet handlade mer om Wilmas påflugenhet. Wilma som vill leka. Manse som inte vill leka.

På dagarna när Wilmas lekhumör var på topp så sökte sig katterna bort till en granne en bra bit bort. .Däremot gick det bra att komma hem på natten när de visste att lek-Wilma sover.

Hönsen kvittrade av förtjusning när det vankades grönsaker. En av dem lyckades ta sig ur inhägnaden men blev chockad av friheten och rusade genast in igen.

4 ägg om dagen. Jag klarade av att äta 2 i snitt. Så familjen fick en rejäl frittata vid hemkomsten.

Dagarna med Wilma blev intensiva.

Ständig uppmuntran till lek och jakt. 2 duschar om dagen. Inte bara på grund av värmen,

Avslutade Danmark med en natt på ett hotell jag inte testat förut. Otrogen mot Radisson Royal liksom – med att välja Radisson Blu istället.. Halva priset. Halva storleken på rummet. Dubbelt så många i frukostmatsalen.

En man halkade på den rökta laxen som inte borde ligga på golvet men som gjorde det för de ständiga kollisionerna mellan snedgående turister.

Det är överskott av shorts i frukostmatsalen.

På 19e våningen däremot råder frid.

Det är tyst. Det ligger ingen spilld lax på golvet.

Det är ett Room with a View.

Och så uppräcker jag att jag kommer att vara hemma i Bryssel en hel månad (!). Nästa resa blir med tåg till Saffron Walden UK – i slutet av augusti. Tredje besöket där. Men bara en dryg vecka. Sedan är det 6 veckor till nästa resa (!!).

Jag kommer att vara hemma. En ovan känsla. Men som tur är så kommer Kiba – den återkommande augustibesökaren – den 23e juli och stannar nästan 3 veckor.

Ska börja träna på att bo i mitt eget hem.

Stilla dagar i Skovlunde

/ Hans Lind / Leave a comment

21 minuter från Kpenhamn C.

Även här dallrar luften.

Söker skugga.

Jag och den zoologiska parken. Hund. 2 katter (varav jag sett den andre – Manse – 3 gånger under 5 dagar. Han har andra intressen). 4 höns.

4 färska ägg varje morgon. Jag äter max 2 så äggberget börjar fyllas i kylen.

Skovlunde sover. Det är en sovande förort. Det enda som väsnas är vägarbetarna som gräver ner rör i asfalten.

Sedan sist har häckarna vuxit rejält – så jag kan inte se vad grannarna gör. Jag hör dem.

Idag var det ovanligt många danska flaggor hissade. Ovanligt många trädgårdsfester. Det är väl så att många fyller år. Just idag.

Det finns svalka vid Sømossen – ett utvidgat träsk.

Men vägen dit innebär en obarmhärtig sol. Med resultat.

Antar att naturen ger en fingervisning inför svenska valet i September.

Det blir 10 stilla dagar i Skovlunde.

Men jag hann med 2 dagar i Köpenhamn innan. En lunch i ett torn med utsikt vid Christiansborg.

Eftersom det är lunch så är det smörrebröd. Jag skulle ju spara mig till middagen där jag bokat en meny med 50% rabatt på restaurangen. Jag tänker vara snäll så jag skriver inte vad restaurangen heter.

Det börjar dock bra. Fullbokat. Populärt. Lovande 4 rätters meny för 265 danska kronor – sisådär 400 svenska…..

Men. Här börjar det. Restaurangen känns inte vid rabatten. Trots att jag visar upp företagets e-mail. Det hade kunnat vara ok – för det var ju en prisvärd meny i alla fall.

So I thought.

Det visade sig bli en middag där jag för första gången på evigheter inte lägger ut foton på maten på Instagram ……..

Förrätten består av tre små rätter. Den ena mer oätlig än den andra. ”Cevichen” – grillade jordgubbar, tomater och död fisk. Inte en tillstymmelse till lime och chili. Jag ber om extra chili. Det finns inte. Stracciatellan med rostade grönsaker är bitter. Ungefär som jag börjar bli vid detta laget. Bifftartaren smakar… död ko. Utan att en krydda varit i närheten.

Mellanrätten är en sorts risotto med ärtpuré. Det skulle ha varit en ravioli men av någon anledning hoppade köket över till den vegetariska menyn.

Varmrätten – en fisk som var allergisk mot både salt och peppar.

Desserten ”rødgrøde med fløde”. Ett hopkok av bär med glass.

Vid det här laget har jag mailat företagets info-tjänst och undrat vad de pysslar med som erbjuder en rabatt som inte finns.

Det tar några vändor och företaget ber om ursäkt och ska betala tillbaka. Det tar 3 dagar. Sedan kommer pengarna – och det är inte 50% utan 100%.

Dagen efter ringer de och kollar om jag fått pengarna och det var ju en bra uppföljning. De frågar om jag fortfarande är sur. Det är jag ju inte. Men jag ber dem skicka hjälp till köket på denna restaurang. De har ju 19 andra restauranger varav 1 med Michelinstjärna.,

Eller fylla på kryddförrådet. Framför allt med chili till cevichen.

I Skovlunde finns en kebab-kiosk, en pizzeria med bästa hämtpizzorna säger de. Ja för äta där? Borden utomhus är placerade på en trottoar som vetter mot solen och en genomfartsled. En italienare finns i köpcentrat men …..

Ja och så finns konditoriet Lagkagehuset – men deras uteservering är också en sol-grill. Och jag läser skylten felaktigt som ”Läckagehuset”.

Si vi lagar mat i Wilmas hem. Och håller oss inomhus mitt på dagen.

Danmark dallrar.

Och så kommer friden ….

/ Hans Lind / Leave a comment

… efter tre dagar av pustande. Tre dagar av tre dagliga klädbyten. Tre nätter av att vrida runt i sängen med jakt efter en sömn som kräver kyla.

London fortsätter steka sin befolkning. Men ungefär vid Bristol-kanalen börjar barmhärtigheten. Till och med regn i natt. Jag ville sova med öppet fönster men -”då kommer fladdermössen som bor under taket in”.

Jag sov med stängt fönster. Med sval kudde. Barmhärtigheten finns i Wales.

Huset heter Pant Yr Onen. – det ihåliga trädet. Det väcker fantasier. Det måste vara det döda trädet på ängen bakom huset som gett namn till huset.

Igår gick vi över ängarna.

Det är syre överallt. Överdos av syre.

Vi går förbi grannen 2 km bort. Grannen med överdos av varningsskyltar.

Värden tror det handlar om att bondens får brukar kliva in på den tomten. Jag tror inte får förstår förbudsskyltar. Så det måste dölja sig något annat bakom alla varningar och förbud grannen skyltar för. Och emot.

Hästarna.

De manar inte till förbud.

Vi går förbi saksamlaren. Han har brett ut sina saker – mest dörrknoppar – på bägge sidor av vägen. Han åker runt på marknader och säljer saker. Värdfamiljen har köpt dörrknoppar av honom. Men han har massor av dörrknoppar kvar.

Började se om serien River igår. Två skäl ; Nicola Walker och ja… hunden här heter ju River.

Jag har ett svagt minne av vem mördaren är. Men det spelar ingen roll. Det är kvaliteten på serien. Inte en dålig scen .

River -som den Eurasier hon är – var lite avmätt i går.

-”Somehow I have a slight memory of having met you before but unfortunately old chap you didn’t make a strong impression.”

Det var igår.

Idag var det -”Why have you been sleeping so long? I have missed you!”

Eurasiers är svårflörtade. Reserverade. Lite högadels-dam ;-“We haven’t been properly introduced so you can’t touch me!”

Idag vandrar vi över domänerna. Bägge utan koppel. Fram till det blöta gräset. En av oss väljer att avstå.

-”It’s awfully wet!”

När det torkat upp går det bra.

Värdfamiljen reser iväg . Ett antal slott i norra Wales – med Tudor- spår ska poddas om. De är Tudorister med Anne Boleyn som special ämne.

Det visar sig att 65% av de som bokar in sig på deras Tudor-tours är från USA.

Ett historielöst folk som letar historiska rötter som förmodligen är från religiösa fanatiker från Plymouth och inte från Tudor-familjen.

Under tiden andas jag syre i denna f d bondgård från mitten av 1700 -talet. Tjocka sneda väggar. Fönsterbräden att sitta bekvämt på. Förra ägarnas familjebildning inpräntat i storköket.

Och så fladdermöss under taket. Det är frid. Det är syre. Även för dem.

Mitt liv som klorofyll.

Söker skugga i Wales ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Det börjar redan när jag sätter min fot på Walesisk mark. Cardiff flygplats.

Het cement. Taxi? – 45 minuters väntan. Buss – 37 minuters väntan. Uber? – 2 minuter.

Jag får en föreläsning om att de ordinarie taxibilarna har knuffats ur marknaden av Uber. Säger Uber-föraren.

Barry. Staden jag sett på TV. Gavin&Stacey. Tyvärr såg jag juluppföljningen – som sändes 15 år efter första avsnittet. Och där dog minnet av att det var en bra komediserie.

Det är inte långt till Trinity Street där ”Gwen bodde”. Huset är nu en sorts vallfärdarmuseum. Jag avstår. Gatorna dallrar och jag håller mig till husväggar i skugga.

Hotellet – Mount Rooms – är billigt. Det förstår jag när jag kliver in på rummet. Badrummet är större än sovrummet. Badrummet är litet. Jag har en utsikt mot en bakgård med MCDonaldskartonger och cigarettfimpar.

Men det är ju bara en natt.

Morgonen efter kommer varningarna.

”Åk bara tåg om det är absolut nödvändigt”

Det är det. Jag ska vidare. Swansea. Tåget är bara 2 minuter försenat.

Tanke för framtiden; kalla mig Allan Ford. Det lär förvirra Walesare.

Swansea är lika hett. Eller mer. Dock finns en fläkt på hotellrummet, Och receptionisten bjuder på en Gin&Tonic eftersom rummet inte var klart.

Svalkande. Berusande.

Swansea museum. I receptionen säger de att jag ska se mumien först. Jag letar upp mumien. Han heter Hor. Men han ligger i en sarkofag så Hor syns inte till. Utom på ett röntgenfoto.

Det är inte ett stort museum.

Men Dylan Thomas har satt sig i form av en staty utanför.

Bokar middag på en restaurang. Som inte finns. Eller den finns men är inte öppen. Fast den skulle vara öppen. Jag avbokar och det var bra för senare ser jag att det är en nattklubb.

Fredag. Lite svalare. Men bara lite. Dräller på ett varmt museum innan tåget till Carmarthen.

Och då ser jag dom. Molnen! Halleluja!

Det lovas svalka. Det ges till och med ett lätt regn. Finemang! Svett adjö.

Firar med en cocktail och salt ostburgare.

Carmarthen,. Romarna var först. Sen var det ständiga slagsmål mellan engelska kungar och walesiska prinsar. Och så föddes trollkarlen Merlin i en grotta utanför staden.

Det var ett tag den största staden i Wales. Men sen kom kolgruvorna och Carmarthen blev en liten stad. Men under andra världskriget blev det lite centralt igen. BBC flyttade sitt högkvarter för Wales från Cardiff till Carmarthen. Färre bomber.

Upptäcker att det finns Överkalix-inflytande här. Betoningen på ortsnamn ligger på första velsen. Det är Caaarmartn och inte Carmaaaarten.

Stadens museum ligger inte i staden utan en bra bit utanför _ så jag tar mig till det andra museet. Paranormalitet! Ett kapell som tidigare användes av baptisterna tills församlingen tynade bort. Dopbassängen under altaret är kvar. Marmor säger de.

Men nu är det ett museum där det hålls seanser och där olika föremål är gröna (snälla) gula (neutrala) och röda (onda!!).

Jag. Testar allt som man ska testa. På uppmaning att ta ett djupt andetag. Det hjälper inte. Inget händer. Inte ens vid de röda figurerna. Men det är en lärorik plats. och man får lyssna på en tyska som utsätts för exorcism. Hon dog sedermera av svält.

Carmarthen ger mervärde. Glad att jag stannade här i nästan 24 timmar.

Men som andra städer i Wales – ett överskott av stängda butiker, igenbommade hus, glassplitter. Nerförsbacke.

Nu en timmes bussfärd till Newcastle Emlyn. Bunkra upp mat för en vecka. Frisbee är inhandlad. Trädgården är stor. River springer fort.

Jag ser monumentet

/ Hans Lind / Leave a comment

Monumentet om de stupade från trakten vid 1a och 2a världskrigen. Och kriget i Afghanistan. Räcket är rostigt och det är oklart när monumentet restes. Men det är sevärdheten i denna stad.

Två sunkiga pubar och en indisk restaurang stirrar på monumentet. Runt hörnet finns Co-op där de kallar mig ”love” både i kassan och i kön när jag låter en äldre dam med läsk och tidning gå före mig i kön.

Trots avrådan kliver jag in på en av de sunkiga pubarna. Det är French Open på TV-skärm och bartenderskan röker i dörren. Det blir tyst när en främling kliver in genom saloon-dörrarna – tänker jag.

Eller så är de andra gästerna bara upptagna med att bli berusade. De är på god väg. Det är ju fredag. Lunch-tid.

Väggarna är fyllda av walesisk visdom – de flesta skyltarna handlar om att bli berusad.

Och där tog staden slut. 1,1 km till staden. Indisk – kinesisk – fish & chips takeaway. Ett café. Staden.

På väg tillbaka. Nästa steg mot att utmana ödet.

Vägen mellan buskarna. -”Gå inte dit” sade värdfamiljen. Oklart varför. Förmodligen för att vägen är smal och det finns inga trottoarer. Eller nåt ohemult.

Jag går dit endera dagen. Värmeböljan är ju över. Så pass över så lille Charlie bestämde sig för att följa med till parken i morse. De senaste värmeböljedagarna har han gått 50 meter som längst. Nu blir det över en kilometers vaggande gång. Heder åt Charlie!

Och det är en rejäl skillnad mellan 17 C och 32 C. Nu spelar barnen fotboll. Tanterna är ute med sina franska bulldoggar. Barnen cyklar utan att hyperventilera.

Det går att sova på nätterna utan att svettas. Det går att sova på nätterna utan att knuffa iväg en varm hund. Det går att sova på nätterna utan att förbanna helvetet.

En vecka kvar i Pencoed. Jag är den andre hemsittaren här. De tidigare – polacker – säger sig ha vandrat över åkrar och ängar och mött kor och får. Det är väldigt oklart hur de bar sig åt. Nästa vecka är det mitt uppdrag.

Här tillverkas rugbyspelare…

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är väl det som denna 10000 personers stad är känd för. Och så krigsmonumentet. Och ”puben ska du inte gå till” – säger värdfamiljen. Oklart varför. Möjligen för att det är berusade rugby-spelare där. I vilket fall så undviker jag puben – för labradoren Jett har aldrig varit på en restaurang. Där kom det andra rådet från värdfamiljen. -”Ta inte Jett på restaurang!”

Jag tror det skulle kunna fungera om Jett hade en boll i munnen. Då avstannar allt annat intresse. En annan hund kan sniffa Jett i baken. Jett märker inte det. Han har ju en boll. I munnen.

Om han hittar bollen på det blomgula fältet där kor inte längre betar för nu ska det odlas insekter i stället. Och dölja gula tennisbollar.

Pencoed. Jag tror staden lever på att ligga mittemellan Cardiff och Bridgend,

Men det är en öde stad. Inte för att människor är försvunna utan för att århundradets hetta har lagt sig över staden. Alla flämtar. Den andra hunden – Charlie – vägrar gå ut mer än att tömma sina laster. På 5 dagar har jag bara lyckats få honom till parken – 600 meter bort – 2 gånger. Resten av dagarna ligger han på soffan och kontrollerar gatan. Eller tar sig en svängom i trädgården.

Eller sover i 12-timmarspass.

2 veckors vila. Det är vad Pencoed kan erbjuda. Om jag inte tar en sväng förbi krigsmonumentet en dag.

Men dagarna innan och dagarna efter var det mer fart.

3 nätter i Cardiff – ett kaninskutt från nationalmuseet.

Ett gratis museum som i varje rum påminner en om att man kan donera 5 pund.

Matar och dricker mig.

Det finns 15 meter av High Street dit jag kommer gång på gång. Restaurangen Potted Pig. Rom-baren Rum and Fizz. Och framförallt gin-baren Gin and Juice.

Efter avslutat uppdrag återvänder jag en natt till Cardiff. Uppsöker de 15 metrarna då. Igen.

*****

Det gör jag inte. Om jag övernattar i Bridgend så sparar jag 100 GBP som ska användas till fine dining i London. Så det blir en natt i en ny stad – Bridgend.

*********

Sedan 2 nätter i London – vid Waterloo denna gång.

I slutet av juni återvänder jag till Wales och har lyckats boka in en natt i Barry. Staden som jag varit nyfiken på i nästan 20 år sedan Gavin & Stacey började sändas.

Nästa natt i Swansea. Dagen efter tåg till Carmarthen och en natt där på en pub med 9 gästrum och så buss till Castellnewydd Emlyn där det blir en vecka med River!

Igen.

Det blir åter en vecka med gröna kullar och inga grannar inom hörhåll.

Ett liv i balans mellan gin-barer och hundar.